Salamander

By Gun Jacobson

Ännu en otursdag. Johan sitter vid Umeälven och tycker synd om sig själv när han plötsligt avbryts av en otrolig syn. Tre vackra ödlor kommer ut ur Umeälven och börjar prata med honom. En av dom har de vackraste ögonen han någonsin sett. Men helt plötsligt försvinner ödlorna och Johan kastas tillbaka till verkligheten. Var det bara en dröm? Han måste få se ödlan med de vackra ögonen igen. Hans önskan blir verklighet då han börjar jobba hos den märkliga arkivarien Lindhorst, som visar sig vara ödlornas fader, och snart är Johan indragen i en helt ny, magisk värld. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 3, 2021
• ISBN: 9788726863635

Book preview

En annorlunda fredag

Det är sista fredagen i augusti. Klockan är tre på eftermiddagen och Johan har bråttom. Utan att se sig för störtar han tvärs över Rådhustorget i Umeå — och pang, har han sprungit omkull ett av torgstånden, så att frukt och grönsaker flyger åt alla håll.

Själv flyger också Johan i väg och buklandar mitt bland äpplen, tomater och potatis. Han slår sig inte men ligger ändå kvar i sin förnedrande magplaskställning. Runt omkring honom trampar okända fötter och ivriga händer plockar upp det som han spritt ut.

Han blir medveten om rösterna. Förskräckta utrop, argsinta förbannelser och deltagande undringar korsar sig ovanför hans huvud. Rakt igenom allt detta skär en gäll stämma, som utan tvivel tillhör torgståndets ägare.

— Vilken häxa till att skrika, mumlar han för sig själv.

Fasta händer reser honom upp och han tvingas stå ansiktet mot ansikte med en medelålders kvinna med ilsket glödande ögon, förvriden mun och hårtestar spretande åt alla håll. Hon är minst sagt arg och Johan får veta, vilken ouppfostrad drummel han är.

Att komma rusande så där — utan hänsyn till andra — bara förstöra för hederligt arbetande människor! En oändlig ström av ord forsar ur den uppretade torgkvinnans mun. Rösten blir allt gällare, allt mera ansträngd.

Johan blir generad å hennes vägnar. Hon gör sig löjlig. Dessutom liknar hon mer och mer en häxa, precis så krumryggig, vassnäst och argsint som man tänker sig en riktigt elak, gammal häxa. Han blir full i skratt åt sina egna tankar.

— Och du står bara och flinar åt alltsammans, skriker torgfrun. Vem ska betala den här förstörelsen, om jag får fråga? Om du skulle ta och tänka på det i stället för att skratta hederligt folk mitt upp i ansiktet!

— Fru Jansson, det är nog bäst att vi ringer efter polisen, säger en bestämd röst vid sidan om Johan.

— Det är kanske enda sättet att få någon fason på den här lymmeln, svarar kvinnan, som tydligen kallas fru Jansson.

Johan blir rädd. Han känner sig trängd. En hotfull skara människor omsluter honom. Han måste härifrån, bort från denna cirkelmur av fientligt sinnade — ut i frihet.

— Jag ska naturligtvis betala, stammar han och får kvickt fram en hundralapp ur jeansjackans bröstficka.

— Ta den här, säger han fort och nervöst. Han trycker sedeln i Janssonskans hand och störtar iväg. Människomassan delar sig och han flyr i vild fart. Efter honom slungar fru Jansson en stråle av hotelser.

— Ja, spring du, spring bara, din Satans unge! Du ska få ditt straff. I kristallen ska du — i kristall ditt fall! Kom det ihåg!

Torggummans gälla stämma spricker plötsligt med ett lustigt ljud, men ingen vågar skratta. Hon märker själv mängdens förvåning och förfäran och förstår att hon måste förklara sig, men hon har svårt att tala.

— Grannens pojk, väser hon fram, jag brukar berätta sagor för honom ibland och då brukar vi låtsas att vi har en kristallkula… Rösten sviker henne och folk tycks inte heller vara intresserade av att höra fortsättningen. De försvinner, den ena efter den andra.

Johan är redan långt borta. Han springer för allt vad han är värd och lite till. Det gäller att komma så långt bort som möjligt från den gälla kvinnorösten och den hotfulla människomängden.

I Döbelns park hejdar han sig. Han förmår inte mer. Han slänger sig på rygg på den tomma friluftsscenen och kippar efter andan.

— Vilken häxa, säger han halvhögt. Vilken häxa! — Häxan Jansson! — Tur att jag slapp undan!

Andhämtningen blir åter normal och han tänker igenom det som hänt. Den förlorade hundralappen grämer honom. Hur kunde han vara så dum? Han skulle ha stuckit med detsamma. Mitt i sina dystra funderingar störs han av röster. Han kollar hastigt klockan och småsvär för sig själv. Halv fyra! Nu skulle han ha varit där!

Från Mimerskolan strömmar de ut, högstadieeleverna, och sprider sig över stan. Några har redan hunnit en bit genom parken.

Än är det kanske inte för sent? Han kan kanske få tag i henne i alla fall, visserligen utan grammofonskiva, men det kan inte hjälpas.

Nej, det går inte! Inte som han ser ut, med ett stort hål på ena knäet och fläckar av asfaltsdamm och krossade tomater överallt. Hon skulle skratta och fråga och han skulle vara tvungen att förklara. Lika bra att strunta i Veronika, lika bra att strunta i allting!

Johan reser sig långsamt och ruskar olustigt på sig. Utan att ägna vare sig von Döbeln eller Mimerskolan en blick, ger han sig av med långsamma, håglösa steg, bort från parken ner mot Umeälven.

Han masar sig fram längs stranden och sparkar då och då iväg lite sten och smågrus, men stannar inte för att lyssna till plaskandet, då de försvinner i vattendjupet. Sådana nöjen hör egentligen hans barndom till.

Lite längre bort står några lummiga träd. Deras kraftiga stammar bildar ett utmärkt ryggstöd åt honom, då han missmodig sjunker ner, trött av vandringen. Automatiskt rör sig hans högra hand upp mot jeans-jackans vänstra bröstficka.

Han får fram pipan och kramar den vant och ömt. Ur den andra bröstfickan hämtar han fram tobakspaketet. Han tittar på det med en viss motvilja. Dålig smak, tänker han. Men man kan nog inte begära bättre av en studierektor.

Han gör sig inga förebråelser för att han lagt beslag på studierektorns tobakspaket. Tvärtom känner han sig ädelmodig. Han offrar sig och röker denna dåliga tobak. Hans unga friska kropp tål den säkert bättre än en utarbetad och stressad studierektors bräckliga lekamen!

Framför honom flyter älven, stilla och majestätiskt. Det är en skön dag med varma vindar och ett behagligt solsken. Älvens stränder lockar mjukt gröna till en siesta i eftermiddagsjäktet. Stadens konturer reser sig taggigt på bägge sidor om vattnet. Umeå är en stad som har mycket att bjuda.

Just nu har dock Johan inte ögon för detta. Han stirrar dystert framför sig och blåser tankfullt rökringar upp mot skyn. Vad bryr han sig om staden, älven, luften, solen! Han suckar djupt.

— Jag är född med otur. Allt vad jag gör blir bara skit. Jag duger inte till någonting. Jo, kanske något; blåsa rökringar, det kan jag, men det är visst också det enda.

Han försjunker i dystra funderingar. Hans livs alla misslyckanden seglar förbi.

— Det är som förgjort för mig. Jag klarar ingenting. Jag blev aldrig invald i klasslaget, när det var skolturneringar. Trots att jag gillade basket. Jag var alltid för dålig, när det gällde. Inte fick jag spela prinsen i den där löjliga pjäsen, som vi skulle ha på en föräldrafest en gång. Jag ville vara prins bara för att jag gillade tjejen, som skulle spela prinsessa. Camilla hette hon visst.

Bara för hennes skull hängde jag med på alla de där fåniga barnkalasen. Vi fick läsk och korv och så lekte vi Sanning eller konsekvens och Ryska posten. Handtag, famntag, klapp eller kyss. Det är klart, att man var tvungen att välja kyss varenda gång. Och så stod man där och pussade någon fnissig tjej. Men aldrig att man fick chansen att pussa Camilla! Nej, inte jag inte! De andra killarna, de hade tur, men aldrig jag!

Skolluncherna — vilken plåga! Vem var det som alltid spillde ut soppan och välte mjölkglaset? Jag — of course! Om jag tappade en smörgås i golvet — och det gjorde jag ju — så föll den alltid med smörsidan nedåt. Typiskt!

Allt det där eländet vill jag inte tänka på! Nu ger jag högaktningsfullt tusan i plugget. Men nog är det ett öde, att jag fortfarande råkar ut för allt möjligt. När jag nu trots allt satans motstånd lyckats krångla mig igenom grundskolan, så tycks jag i alla fall vara dömd till att förbli en olycksfågel.

Johans tankar forsar fram. Han har inte minsta svårighet att hitta exempel på sådant, som bekräftar, att han är född under en olycklig stjärna. Skaffar han sig något nytt i klädväg, ett par jeans till exempel eller en tröja, så hinner han inte gå fem steg förrän något händer. Plötsligt är byxorna fläckiga och säkert som aldrig den fastnar han på en spik och river hål på tröjan.

Och häromdagen! Han kom och gick helt fredligt på stan och mötte helt apropå en av tanterna på Arbetsförmedlingen. Det är ju bäst om man ligger bra till hos dem och därför försökte han hälsa lite extra artigt — och naturligtvis halkade han omkull. Han skämdes som en hund och stack därifrån illa kvickt.

Förbaskat också, vad klockan är mycket! Nu är allt för sent. Han kan lika gärna ligga här och dröna ett tag till. Förargligt att han skulle missa Veronika! Men så där är det alltid för honom. Har han någonsin kommit i tid till ett viktigt möte? Även om han går i tid, så händer det alltid något, så att han kommer för sent.

Tänk vad allt han gått och drömt om! Bara han väl slapp ut ur skolans helvete, så skulle allt ordna sig. Vad hjälpte det att han anpassade sig till förbannelse i plugget? Svalde allt han matades med, lät lärarna hållas, höll käften till och med när det kokade i honom av ilska. Det gällde ju att komma ut — ut ur tvångsmatningen — med ett betyg i handen.

Ut kom han med ett medelbetyg på 2,9. Undre gräns för medelmåtta alltså. Men studierektorn var vänlig och berömde hans följsamhet. Den som har lätt att anpassa sig till olika situationer, kommer säkert att klara sig i livet. Det finns många möjligheter även för en tvåkommania.

Han älskar att rita. Färger berusar honom. Teckningsbetyg 4. Med lite mer energi och fler färdiga teckningar hade det blivit en femma, förklarade teckningsläraren. Hans vanliga öde.

Studierektorn gjorde några tappra försök att hjälpa honom efteråt. Men vad hjälper en studierektors skriftliga och muntliga rekommendationer, när det inte finns några jobb att få!

Ingen arbetsplats tycks ha användning för en lagom hygglig, något blyg yngling med en fyra i teckning.

Johan suckar djupt. Han vet sin situation. Han är förföljd av otur! Som just idag. Han hade tänkt sig en häftig fredag.

Han hade haft pengar. Hundra jämnt. Faderns dåliga samvete över sitt skilsmässobarn kunde man utnyttja. Det gällde bara att ta sig tid för ett besök, att stå ut med faderns något hurtfriska frågor och styvmoderns illa dolda motvilja. En deppig min, några suckar om arbetslöshetens svårigheter och en antydan om att man längtade efter att få slå sig lös tillsammans med några kompisar — ja, det var vad som behövdes för att fadern skulle ta fram plånboken.

En hundralapp hade det blivit den här gången och Johan hade välvt stora planer. Först en LP. Veronika älskar musik och spelar själv både piano och tvärflöjt. Han visste precis vad han skulle köpa. Musikaffären ligger på vägen mellan torget och Mimerskolan. Det var därför Johan kommit rusande: för att hinna in i Musikaffären, innan det ringde ut för dagen.

Fortsättningen hade han tänkt sig så här. Han skulle stå vid ett gathörn och kolla. När Veronika kom, skulle han gå med raska och bestämda steg rakt emot henne för att överraskad stanna, när han händelsevis stötte ihop med henne. Naturligtvis skulle hon bli nyfiken på skivan och naturligtvis skulle hon be honom följa med hem, så att hon fick höra den. De skulle dricka te och sitta och prata om allt möjligt och han skulle erbjuda henne att få spela av skivan på band.

Senare på kvällen skulle de gå ut tillsammans. Det var dans i parken, en av säsongens sista danser. Säkert skulle det komma mycket ungdom, eftersom skolorna börjat denna vecka och alla var tillbaka efter sommarlovet och ivriga att träffa sina kompisar igen.

Och så skulle kvällen gå och Veronika och han… Nej, det skulle inte bli någonting alls av det hela. När allt var så fiffigt uträknat, så skulle den där satans häxan stå där med sitt fördömda torgstånd. Hela hundralappen fick hon, häxan Jansson! Och själv sitter han vid Umeälvens strand och förbannar sitt öde.

Här blir Johan avbruten i sin självömkan av ett konstigt risslande och rasslande, som först hörs i gräset bredvid honom för att sedan försvinna upp i trädgrenarna ovanför hans huvud. Det är som om en stilla kvällsbris skulle få bladen att rassla eller som om små, små fåglar hade suttit där på grenarna och fladdrat med vingarna.

Plötsligt börjar det att viska och väsa i bladverket, nej, det låter mera som om små fina kristallklockor hängde på grenarna. Johan glömmer allt annat och lyssnar intensivt. Då förvandlas susandet, fladdrandet, klingandet till knappt hörbara ord:

— Rakt igenom — rakt in — mellan grenar, mellan blad — kilar vi, ilar vi — systrar små — skynda — uppåt, fram mot solen — fram i vinden — upp mot ljuset — kilar vi, ilar vi — systrar små.

Det förvirrande talet ovanför hans huvud fortsätter. Johan försöker intala sig att det hela bara är inbillning. Det har otvivelaktigt börjat blåsa. Vindens lek i trädkronorna har spelat honom ett spratt!

I samma ögonblick tonar en treklang av klara kristallklockor över hans huvud. Han tittar förskräckt upp och får se tre grönguldglänsande ödlor, som trycker sig mot varsin trädgren och sträcker sina små huvuden mot