Pärlemorkvinnan

By Sievert Sjöberg

Längs med riksväg 34 ligger den idylliska lilla orten Åkröken. Omgivningarna lovar det milda, det ljumma och det säkra i svenskt byliv. Men på andra sidan riksvägen äts landskapet upp av ett vällande skogsmassiv. Idyllen går sida vid sida med det lilla samhällets mörka underströmmar, som du inte ser med ögat men känner i kroppen.

"Pärlemorkvinnan" är en psykologisk thriller draperat i hålig ensamhet och hämndlystnad.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 21, 2020
• ISBN: 9788726693669

Book preview

Aspenström

1

D en dödligt sårade schäferhanen lyfter mödosamt sitt vackra huvud för att söka husses blick. Kanske förmår hunden koppla ihop husses tårar och den rykande gevärspipan med de helvetiska stötar som gav honom brinnande smärta och omedelbar kraftlöshet. Men det är osäkert ifall den anar att livet rinner bort med det varma blodet, och om den i så fall förstår att det är en konsekvens av husses vilja.

Däremot är husse själv, polisinspektören Thomas Björck, uppfylld av svekets ångeststinna eftertankar. Han har på ett brutalt sätt blivit klar över att han inte borde ålagt sig uppgiften att själv avliva sin tjänstehund. Nu ligger Bosco där med hängande tunga och näst intill oseende ögon. Thomas förmår inte ens hastigt möta blicken i dem, men anar att den är fylld till brädden av undran, kanske också av förebråelser och dödsångest.

Plötsligt går det upp för honom att Bosco ju fortfarande är vid liv. Det borde han inte vara, inte efter två hagelskott. Med skakande händer tvingas han ladda om. Hundens mentala närvaro känns så påträngande att den nästan förlamar Thomas. Han vet att han den här gången måste avlossa skotten från närmare håll …

När han gör det skriker han som en hjärntvättad legosoldat. Boscos blod stänker upp på honom och han är övertygad om att han efter det här måste dö själv.

Först då hunden legat tyst och stilla i en halvtimme, kan Thomas samla sig till att gräva graven. Stenig jord och friska rötter gör att den inte blir så djup som han avsett. Hans dom över sig själv är hård: Skyldig bortom alla lagar, skrivna såväl som andra, utan skuggan av en chans till upprättelse.

Slutligen bygger han ett stenröse över graven. Han känner djup tacksamhet över att se sitt eget blod på händerna.

Ett halvår senare är Thomas tillbaka på platsen, som är belägen ett gott stycke in i den vidsträckta skog som tar sin början strax utanför hans eget vardagsrumsfönster. Han står alldeles stilla mitt på den lilla gravkullen. Finkorniga, vassa snöflingor frasar mot anorakens tyg. Det ser ut som om han dragit sig inom ett skal. Inga anletsdrag syns. Inga ögonvitor blänker i huvans mörka hål. Lido, den nya schäfern, har gång på gång kastat ängsliga blickar upp mot husses ansikte, utan att få kontakt. Thomas står som ett demolerat träd på den halvmeterhöga kullen.

Det är Lucia. En egendomlig stämning råder i skogen den här eftermiddagen. Den byiga vinden blåser loss kvistar och grenar. Ibland lystrar Lido uppmärksamt, med öronen riktade åt ett och samma håll. Även Thomas tycker sig höra obekanta ljud. Vid ett tillfälle anar han avlägsna kommandorop, som från någon som driver en flock. Han säger sig att det måste vara vinden och snön som framkallar ljuden. Lidos ängsliga trampande undgår honom.

Thomas älskar den här skogen; de resliga granarna, de vackra bergsplatåerna, ravinerna, klyftorna, de små gölarna som på somrarna kan blänka som himmelsögon, med tårkanaler som bildar en och annan stillsam bäck. På en otillgänglig plats finns till och med ett halvannan meter högt vattenfall. Från luften ser skogsmassivet ut som en gigantisk, kastad handske, där fingrarna bildar mäktiga åsar och där tummen skjuter ut åt sitt eget håll.

Vid tumroten löper en fin reva inåt. Det är en relativt nyanlagd körväg. Via den ska de så småningom ta sig hem.

I sin sorgsna hyllning till Bosco försöker Thomas få hjärtevärme och böner om förlåtelse och förståelse att strömma genom benen ner i den kalla graven. Efter att gång på gång ha gått igenom det oprofessionella avlivandets ohyggliga faser, tvingas hans tankar efterhand in i andra banor. Där väntar ny olust, nya orosmoln. Gitte, hans hustru sedan tolv år tillbaka, har under det senaste året visat allt tydligare tecken på att avgörande omständigheter i deras äktenskap befinner sig i obalans. Thomas har slagit ifrån sig och hävdat att alla äktenskap innehåller perioder av stagnation. En envis föreställning om att ingenting i grunden kan hota deras lilla familj, har gjort att han valt att se hennes oro och missnöje som något övergående. Men istället har hennes vilja att förändra successivt övergått i kyla. Det har gått så långt att han nu inte längre är välkommen till hennes sida av dubbelsängen. Trots det hakar han fast vid sin tvångsmässiga uppfattning om att alltihop går att rätta till, att det egentligen inte föreligger något verkligt hot mot deras gemensamma liv. Då och då anar han att han kanske lutar sig för mycket mot Lizen, deras trettonåriga dotter, som om hon utgjorde en garanti för familjens fortbestånd.

Han blundar, drar ett djupt andetag och förflyttar sig i tanken till barndomshemmet, som ruvar i sitt stilla vemod halvannan mil inåt skogen. Fjäderlätt landar han på det orörda snötäcket. Här råder ljudlös snöstorm. Långsamt närmar han sig husets norra kortvägg. Stryker lätt med handen över de vädermärkta bräderna. I samförstånd med det slumrande huset avsätter han inga spår i snön.

I tio vinterhalvår har det stått obebott, vilket tydligt avspeglas i de trötta fönsterögonen. Av brist på underhåll har väggarna antagit en dyster färgton, bitvis påminnande om levrat blod. Bärnstensgula, kådkristalliga kvistar lyser som nebulosor i en djupröd himmel. Han skickar ett knippe hätska tankar till de oansvariga sommargäster som numer äger stället.

Med händerna kupade kring ansiktet kikar han in i det rum som en gång var hans. På väggarna sitter fortfarande samma tapeter: diagonalrutiga i ljusblå nyanser och med små lejongula blommor i kryssen. Förgäves letar han efter märket han en gång gjorde med sin egenhändigt tillverkade bandyklubba. Sprickan på kakelugnen sitter i alla fall där den ska.

Inne i kökets dunkel skymtar han moderns ryggtavla. Hon bär en småblommig, kortärmad sommarklänning, en av dem han nog kommer att minnas för alltid, men som nu befinner sig i disharmoni med den rykande snöstormen. Är det för att hon varit död i flera år som hennes underarm lyser så vit? Hon rör sig nästan inte alls. Försiktigt höjer han pekfingret för att knacka, men samtidigt känner han att det vore fel att störa henne.

Han backar några steg, ställer sig att betrakta de melankoliska fönstren. Förr om vintrarna låg vita tårtlängder i fönstren. Till första advent brukade mamma omsluta rullar av tidningspapper med bländvit vadd. Hon placerade rullarna i utrymmet mellan ytter- och innanfönstren och stack ner julröda, lackade bär av papier-maché i dem. Därmed förvandlades de till tårtliknande festdekorationer. Där fanns också några bigarråstora, orangefärgade efter mormor. De drog ofta till sig hans blick, då han kom hem från skolan. Han undrar vart de tog vägen. Tydligt kan han känna deras glatta yta mot läpparna. De såg ut som läckra karameller, men hade en fadd, lätt unken lukt som ändå inte var frånstötande.

När han smeker köksdörrens vred, som han behandlade så omilt under uppväxtåren, hörs ett lätt vinande uppifrån taknocken. Det är huset som talar till mig, tänker han … eller också är det mamma … eller pappa.

– Sankta Lucia! ropar han. Det är LUCIA idag!

Han vill stanna kvar ett tag till vid sitt gamla hem och rör sig under en kort sekvens bland de ståtliga tallarna där skogen tar vid.

Gitte-te! – Gitte-te! – Gitte-te! dunkar hans puls då han och Lido går genom skogen ut mot körvägen. Hustruns kärleksvägran förlänar henne en aura av oåtkomlig, nästan förbjuden attraktion, vars laddning ingenting kan tävla med.

Ända sen han var liten har snöstormar och ymniga snöfall frammanat romantiska sidor hos honom. Men den här eftermiddagen irriterar han sig bara på flingornas vassa stick. Den lynniga blåsten slungar snön genom skogen. Granarnas kjolar svänger i yster dans. Lösa kvistar rasslar mot stammarna. Vid ett tillfälle får han en vision av en man som befinner sig uppe i branten till höger om honom. Det är en äldre man, från en sen länge svunnen tid. Med en fackla lyser han trevande över en bergvägg, som sökte han en öppning till skydd.

Det känns tungt att om några timmar köra in till stan och genomlida ett nattpass. Han är redan så trött att han skulle kunna sova i flera dygn. Hans tjänstgöring som hundförare hos polisen i Linköping har det senaste året inkluderat diskutabla ingripanden och mer eller mindre underliga ställningstaganden. Situationen har strött grovkornig sand i hans tidigare väloljade samvaro med kollegorna. I restaurangen väljer arbetskamraterna inte sällan att ha minst en stol emellan sig och honom.

Själv anser han att roten till det onda är den flaska som ven genom luften en nyårsafton och efter en vid båge träffade hans högra tinning. Effekterna av skadan kommer han alltid att få leva med: smärtblixtar, öronsus, återkommande koncentrationssvårigheter. Den som kastade flaskan identifierades aldrig. Vid flera tillfällen har Thomas godtyckligt hämnats på buset. Han inser att han kan bli suspenderad vilken dag som helst.

Där skogen glesnar öppnar sig en susande vithet som får det att gå runt i huvudet på honom. Platsen är honom kär. Ofta söker sig tankarna dit när han har svårt att somna.

Några höga granar hälsar honom genom att pendla med sina täta, sabelformade grenar. Dessa granar, tillsammans med fem vackert skulpterade enar, döpte Thomas i sin ungdom till Väktarna. Med hjälp av dem placerar han sig nu på en bestämd plats; mitt på en slät och jämn berghäll. En liten driva har blåst upp, som en vit våg mitt på hällen. Snön når nästan till knähöjd. Han gapar, blundar hårt, lyssnar till vindens och flingornas musik.

Han är drabbad av stark längtan. Minnesbilder av olika situationer tillsammans med Gitte blandas med rena fantasier. Aldrig har hon väl framstått som så åtråvärd … eftersträvansvärd, som nu, då han inte kan få henne.

Han känner sig sjuk, febrig. Men eftersom det alltid anses innebära ett stort avbräck när en hundförare sjukskriver sig till ett nattpass, försöker han tränga undan olust och matthetskänslor. Ändå är det som om kroppen vill åsidosätta hjärnfunktionen, låta sig falla raklång i snön och bli kvar här hos Väktarna. Kanske skulle själen, på väg mot sin okända destination, landa till en liten stund på en av de kala grenarna ute på ön?

Någonting krafsar till på hans rygg. Överraskad och lite skrämd vänder han sig kvickt om, men ser bara en av granarna svänga sina grenar någon meter bort. Nu blundar han inte längre, utan stirrar vidöppet ut mot den osynliga mossen på andra sidan vägen.

Bara någon meter framför honom sluttar vägbanken brant ner mot den spikraka körvägen, vilken ligger nersänkt i skogens hägn. Den fantasieggande mossen breder ut sig omedelbart bortom vägen. Just nu skulle man kunna ta den för vilket vitt fält eller kalhygge som helst. Men om sommaren utgör den en säregen attraktion. Då skiftar dess färger i hela skalan av ockragula toner och ett otal gröngula nyanser. Mossen är då översållad med djupsvarta vattenögon, vilka med absolut precision återger molnens behagfulla seglats över himlavalvet. Ett stycke ut ligger ön, men den är bara till för kräldjur och fåglar. Ett dussintal stålgrå trädskelett pekar mot skyn. Den lilla samlingen för tankarna till Den förstenade skogen. Varje stam är av en obändig kraft vriden några varv runt sin egen axel. De flesta har en enda gren som pekar rakt ut åt sidan. På dem sitter ibland orörliga korpar, så stilla att de kunde vara ett med de döda träden.

Den här luciadagen har kung Bore roat sig med att trolla bort ön. Allt är ett vitt kaos. Thomas blick följer istället den synliga delen av vägen. Han föreställer sig hur ett snömoln sprutar ut ur skogen, där borta där körvägen möter riksvägen.

Trots att platsen ligger relativt långt från hans barndomshem, tog han sig under tonåren dit ett par gånger varje sommar. Vid några tillfällen var han där ensam, annars med en kompis. Då fanns inte körvägen. Den anlades inte förrän han bott några år vid Åkröken. Detta oreparabla intrång i hans sagoskog, utlöste en svår irritation hos honom. Väktarna, hans egen kultplats, skulle bli avslöjad och tillgänglig för vilken idiot som helst!

Då vägen var färdig och han med svart blick inspekterade dess hänsynslösa dragning, kunde han emellertid konstatera att den underordnade sig både mossen och hällen på ett sätt som han inte vågat hoppas på. Väktarna stod kvar och platsen behöll huvudsakligen sin säregna atmosfär. Ibland tänker han på de ljuvliga stunder han upplevt där; till en början med matsäck och serietidningar, senare med snus och mellanöl, men alltid med skogens rogivande sus i öronen.

Gitte och hennes föräldrar var sommargäster på trakten. Han träffade henne samma sommar hon fyllde sexton. Fastän tre år äldre, var han löjligt oerfaren jämfört med henne. Även om han var i det närmaste vuxen, inskränkte sig hans kännedom om kvinnans kön till vad han sett i olika erotiska publikationer. Trots att han nu är både frusen och trött, känner han hjärtfrekvensen öka när han återkallar minnet av sin sexuella debut. Han tänker också på hur han reagerade inåtvänt och med misstro, då han först kom i kontakt med Gitte. Hennes självsäkra stadsjargong och bekymmerslösa livsaptit utmanade hans försiktiga stil, danad av uppväxten i en skogsbygd. Snart nog förändrades dock inställningen till henne och hon kom att utgöra en symbol för livets guldkantade möjligheter.

Några dagar innan hon och hennes familj skulle bryta upp för sommaren och resa tillbaka till Stockholm, uppstod det tillfälle han med längtan och bävan fantiserat om. Av hennes kroppsspråk kunde han se att utsikterna var gynnsamma, att hon kanske rent av bestämt sig för att göra sig odödlig för honom. Vid det laget måste hon anat omfattningen av hans sexuella oerfarenhet.

Fragment av Händelsen har etsats fast i hans minne: hennes glänsande tänder i det vackra, på en gång säkra och osäkra leendet, hårslingorna som ramade in kinderna, hennes till hälften slutna ögonlock … Han minns tydligt hur han med skälvande iver släpade med henne bort från de sträva grästuvorna invid hällen, till den mjuka mossan vid Väktarna. Motsägelsen i upplevelsen av lårens silkelena hud och det sträva könshåret var så bedövande, att han efteråt inte mindes någonting av själva akten.

Då hon drog på sig sina urtvättade jeans, yttrade hon något som förbryllade honom: Jaghar ju jobbat som croupier … liksom. Han svarade inte, eftersom han inte hade en aning om vad det innebar att jobba som croupier.

Den följande sommaren ägnade hon honom inte den odelade uppmärksamhet han drömt om, inte minst under nattliga, sömnlösa timmar. Ändå höll hon honom fjättrad, med ett nästan övernaturligt raffinemang. De känslor han den sommaren kom att hysa för henne var en mix av bland annat dyrkan och längtan efter äganderätt.

Slumpen, ödet, eller kanske Gud, bistod honom då han ett par år därefter började på Polishögskolan. Långa kvällar satt han i sitt hyresrum i Solna och längtade hem, innan han tog mod till sig och ringde upp henne. Hon befann sig i initialskedet av en sorts fördröjd tonårsrevolt. Hennes kille, ett framtidslöfte från Hässelby, hade försvunnit över till USA för att studera. Vid några tillfällen hade hennes välbärgade föräldrar antytt att hon, om saker och ting utvecklades som de hoppades, kunde räkna med att få plugga ett par år i Staterna. När så frågan aktualiserades, backade de ur, utan trovärdig förklaring. Möjligen kunde de inte tänka sig att ha sitt enda barn så långt ifrån sig under så lång tid. Gitte som skött skolarbetet på ett övertygande sätt, tappade all motivation, blev en annan ung kvinna än vad Big Daddy och Sweet Mama hade förväntat sig. När Thomas hörde av sig, kände hon en fläkt från de relativt lyckliga och kravlösa somrarna i Bejbytrakten. Det gjorde att hon välkomnade Thomas, om inte med öppna armar, så i alla fall med en viss hjärtlighet. Han valde att se det uteblivna avvisandet som ett uppvaknande från hennes sida.

Under några veckoslut utvecklade de den kärleksrelation som aldrig förverkligades i Bejby. Samtidigt träffade Gitte andra killar och sökte dåligt betalda jobb. Föräldrarna balanserade på gränsen till slaganfall. Thomas undrade över Gittes utmanande beteende, men spelade villigt med då han instruerades angående sitt uppträdande gentemot hennes föräldrar. De stirrade på honom med blanka, rödkantade ögon, vägrade konsekvent inleda någon form av samtal.

Medan hans klasskamrater under helgerna åkte till sina respektive hemorter, stannade Thomas ofta kvar i Solna och Stockholm. Gitte skaffade ett litet kyffe i Alvik. En och annan söndagsmorgon låg han och drog sig under hennes täcke, outsägligt belåten med sig själv. Hans ansikte var präglat av en lycka han försökte sätta ord på. Men allt han fick ur sig var: Jag … hrm, älskar dig rätt så bra … faktiskt!

Redan vid den här tiden rubbade Gitte hans mentala jämvikt. Det hände att han inte fick träffa henne, trots att han hade stannat kvar i Stockholm för hennes skull. Medan svartsjukan rev i honom, åkte han runt och försökte få syn på henne. Vid ett tillfälle kom en polispatrull och körde bort honom, då han stått parkerad ett par timmar utanför hennes föräldrars villa.

Så slog blixten ner, plötsligt, som från klar himmel. Då han kom hem en eftermiddag, hittade han henne gråtande på sin säng. Först trodde han att hon var berusad, men sen insåg han att hennes rödmosiga ansikte speglade en verklig bedrövelse.

– Din jävel! Du har gjort mig med barn! tjöt hon.

Thomas stod som förstenad. Innebörden i hennes ord kunde först inte tränga in till hans medvetande. Men medan hon malde på med sina hackande undergångsprofetior, insåg han något av allvaret i det uppkomna läget. Det eventuellt katastrofala med graviditeten kunde han dock inte inse. I hans bröst ville tvärtom en hel matta med vårblommor börja spira. Fast den vissnade snabbt när han fick klart för sig att hon hela tiden bara väntat på att framtidslöftet skulle återvända hem. Thomas själv hade bara varit någon sorts stand in, som hon tagit sig friheten att knulla med utan kondom. Det var sitt eget och framtidslöftets bästa hon haft för ögonen när hon till och från åter sneglade mot kurslitteraturen.

Världen rämnade för Thomas. När hon lämnade honom den dagen grät han för första gången på åtskilliga år.

Ewerth och Vivianne, Gittes föräldrar, gjorde, i närvaro av sin förkrossade dotter, hätska utfall mot bondtölpen som inte dragit sig för att våldföra sig på henne.

– Vi måste polisanmäla honom! Skrek Ewerth.

Gitte upplevde fadern som en furiös perukstock med ett slemmigt yxhugg till mun. – DIN FRAMTID! … FÖR HELVETE GITTE! … DINA STUDIER! … VAD HÄNDER NÄR NICHLAS KOMMER HEM!? … OCH MAMMA OCH JAG … VAD SKA VI SÄGA!?

– Hon måste naturligtvis göra abort, kraxade Vivianne.

Det gick runt i Gittes huvud och hon flydde, som för sitt liv.

I elva dagar gömde hon sig hos en pålitlig vän. Ewerth anmälde försvinnandet till polisen. Han svärtade ner Thomas på ett sofistikerat sätt och lade skulden för dotterns urspårning på honom. Thomas kallades upp till sin rektor, som krävde en uttömmande förklaring. Där fick han också en snabblektion i etik och moral, serverad tillsammans med en uppmaning att i fortsättningen satsa på sina studier istället för på nöjen.

– Du får nog ställa in dig på att flickan åkt iväg nånstans för att göra abort, sa rektorn.

Han såg smärtan i Thomas ansikte, men valde att inte bemöta den.

Ewerth och Vivianne bidrog till dramats upplösning, men på ett sätt som de aldrig kunnat förutse. De uppträdde så aggressivt och diktatoriskt att Gitte kände att hon, för att inte förneka sig själv, var tvungen att agera tvärtemot deras vilja. Därför meddelade hon dem, nästan som i en stundens ingivelse, fast med beslutsamheten lysande ur ögonen, att hon tänkte föda barnet, och därefter flytta med Thomas till den ort han skulle komma att tjänstgöra på.

Thomas glider nerför vägbankens lösa snö och börjar pulsa hemåt. Lido markerar sitt ogillande över de långa timmarna i det kalla vädret genom att hänga med huvudet och lufsa snett bakom husse.

Thomas tänker på Gitte och den nyfödda Lizen; då de båda sov sött i det bleka morgonljuset, medan han själv steg upp för att gå till jobbet. Han brukade stå kvar en liten stund och se på dem. Han minns hur han försökte suga i sig all lycka som vederfarits honom, för att luta sig mot känslan under arbetspasset.

När de hittade och köpte huset vid Åkröken, var han säker på att de kommit hem för gott. Att få bo invid sin barndoms sagoskog hade han inte ens tillåtit sig att drömma om. Det händer att han snuddar vid tanken om att han kan ha tagit all den där lyckan för given, garanterad. Men han utvecklar aldrig tanken. Att psykologisera ligger inte för honom.

Ett mörkt moln drog in över tomtebolyckan när Gittes föräldrar utan förvarning flyttade till Linköping. Relationen mellan dom och Gitte hade då i stort sett normaliserats, även om kontakten var sporadisk. Thomas kände sin ställning hotad och köpte inte Viviannes snack om att de under alla förhållanden hade tänkt lämna Stockholm.

Vid det laget var hans egen far död sedan ett par år tillbaka. Hans mor, som tvingades lämna det obekväma, men ändå så trygga huset i skogen, slöt sig mer och mer inom sig själv. Kanske välkomnade hon till och med de alltför tidiga demensdimmorna. Det är tveksamt om hon under sitt sista levnadsår uppfattade Lizen som sin sondotter.

När Bosco kom till familjen, hjälpte han Thomas att bygga upp självkänslan efter föräldrarnas frånfälle. Han hade alltid hunden med sig, med ytterst få undantag. Det hände att han såg hunden som en skänk från mamma och pappa i deras himmel.

Gitte återupptog sina studier och utbildade sig till operationssköterska. Samtidigt skötte hon hus och hem utan synbar ansträngning. Thomas beundrade henne, fast utan att någonsin säga det till henne.

Det händer att han inser att han borde ha agerat annorlunda och även bidragit på ett helt annat sätt med vardagssysslorna, inte minst under Lizens tidiga barndom. Nu har det gått dithän att han inte skulle kunna krypa till korset, inte utan att medge sina brister.

Efterhand har det stått allt klarare för Gitte att hennes kropp och själ bär på andra önskningar, drömmar och ambitioner än vad Thomas sinnelag och värderingar någonsin kommer att tillerkänna henne. Därav har sprickan i deras förhållande vidgats till en klyfta, till synes omöjlig att överbrygga. Gitte upplever att hon själv står på den fasta sidan, medan Thomas vacklar ute på sin underminerade hylla.

Några plogvallar finns inte längs körvägen. Den är som en slät, vit gata. Rådjur och harar har sytt fast snötäcket med sina sömmar. Thomas skulle vilja njuta av den ovanligt vintriga promenaden, men missförhållandena hemma såväl som det stundande nattpasset hämmar sinnesintrycken.

Lilla vägen, som från riksväg 34 leder in till Åkröken, är knappt hundra meter lång. Thomas och Gittes hus ligger till vänster, är gult och har brutet tak. Till höger, fast något längre in och aningen lägre, ligger ett rött tvillinghus. Båda visar sina gavlar ut mot riksvägen. I fönstret på det röda husets bottenvåning lyser en orangeröd prick. Det är en adventsstjärna av papper. Rakt fram och längst in ligger den så kallade doktorsvillan bakom sin höga häck. Så här års kan man skymta en bit av taket och skorstenen. Men den här dagen, när snöbyarna är täta, kan man bara ana husgruppen.

Lido försöker så gott det går skaka av sig snön ute på farstutrappan. När han kommer in, vill han visa matte hur frusen han är och pressar sin isiga päls mot hennes bara ben. Gitte flämtar till och skriker åt Thomas att ta bort hunden.

Thomas gör en gest mot Lido. Av kylan har hans ansikte förvandlats till en stel mask och han drar sig för att ens försöka artikulera kommandot plats! Men även om han känner sig mer död än levande, registrerar han Gittes utstrålning. Hon har bara trosor och behå på sig och ska just tappa upp vatten i badkaret. Thomas ogillar att hon ska åka in till stan på någon sorts Luciafest, men aktar sig för att ge uttryck åt sin inställning. Ändå känner Gitte vad han tycker och tänker.

Nere i källaren befriar han sig otåligt från de fuktiga, kalla kläderna. Han svär över att han glömde be Gitte sätta på bastun. Källargolvets gråmålade cementgolv känns som ett isblock under hans bara fötter.

Han ställer sig i duschen medan han väntar på att bastuvärmen i alla fall ska stiga till upp emot sextio grader. Det strilande, ljumma vattnet känns välgörande. Plötsligt hajar han till och får bråttom ut ur duschkabinen. Vattnet blev kallt som i en vintersjö. Han inser genast att Gitte snott allt varmvatten till sitt parfymerade bad.

Medan han huttrar på bastulaven och värmen stiger enerverande långsamt, tänker han på sin nakna hustru, som befinner sig i badrummet rakt ovanför hans huvud. Längtan efter henne känns rent demoraliserande, som psykisk tortyr, och han fattar inte hur han ska kunna stå ut ifall hennes vägran att ta emot honom håller i sig.

Gitte sveper av sig trosorna i en enda, van rörelse och synar dem snabbt innan de förpassas till tvättkorgen. Med en rakhyvel av engångstyp markerar hon venusbergets konturer. Sen glider hon, med antydan till ett leende, ner i det