Som stilla stänk

By Ulf Henrik Lindberg

Våren 1940 tvingas en familj att evakuera från Malmö till Småland. I skuggan av nazisternas frammarsch i Danmark, skvallrar horisonten om krigets hot från andra sidan vattnet. Genom den sexårige Mattias ögon uppenbarar sig den småländska landsbygdens mysterier. Skolbänken i Bäckaryd blir inkörsporten till nya äventyr, och han formar en oväntad vänskap med den fantasifulla bondsonen Jonas. Tillsammans står de rustade mot den vuxna världens oroande nyheter som ständigt påminner om krigets faror och det gränslösa kaoset på kontinenten.
"Som stilla stänk" är en berättelse om en pojkes uppväxt och de oförutsägbara vägar livet kan ta. Det är också en påminnelse om hur livets små ögonblick kan forma vår framtid.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 21, 2024
• ISBN: 9788727060651

Book preview

Ulf Henrik Lindberg

Som stilla stänk

SAGA Egmont

Som stilla stänk

Omslagsfoto: Shutterstock & Midjourney

Copyright ©2008, 2024 Ulf Henrik Lindberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727060651

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Ty min herre, en roman är en spegel, som förs längs allfarvägen.

Än återger den himlens blå, än dypölarnas smuts.

(Stendhal, Le Rouge et le Noir, 1831)

RESUMÉ

I romanen Som Stilla Stänk förflyttas läsaren i både tid och rum. Handlingen omsluter endast ett par månader våren och försommaren 1940, några futtiga stänk av evigheten, och kretsar kring en Malmöfamiljs evakuering till Småland efter de tyska nazisternas ockupation av Danmark den 9 april, i det andra världskrigets ödesår för våra nordiska grannländer. Mycket av skeendena är sedda ur den 6-årige Mattias synvinkel. Han är bondson från Österlen, men får genom tillfälligheter följa med de evakuerade stadsborna, vars 9-åriga dotter Linda blir som en beundrad storasyster för honom. De sätts i skolan i Bäckaryd och möter en för dem främmande värld i den lilla orten, vars ofta särpräglade bybor tecknas med stor inlevelse. En viktig roll spelar grisabondens fantasibegåvade son Jonas, som blir kumpan till Mattias i en rad av hisnande äventyr och pojkstreck. Den lilla världens trygga småländska bygemenskap framstår i skarp kontrast mot den stora världens krig och elände på Europas kontinent, som de vuxnas samtal och påträngande radionyheter förmedlar.

Liksom i romantrilogin Springkornsagan finns det i romanen Som Stilla Stänk såväl ett elegiskt allvar som en drastisk humor. Här sammanflätas verklighetsnära händelser realistiskt berättade med fantastiska episoder skildrade på både magisk realistisk prosa och i prosa-lyriska inslag. För Mattias får mötena med de småländska barnen, framförallt Jonas, och många av de vuxna en livsavgörande betydelse. Här finns figurer tecknade med stor pregnans, såsom den gamle Häradshövdingen på Grinda herrgård, de evakuerades värd, byn Bäckaryds båda stöttepelare på delvis konkurrerande plan, nämligen prosten Björnskog, högt i det blå, och storbonden Andreasson, som tillika är kommunfullmäktiges ordförande, och som har båda fötterna på jorden, samt givetvis folkskolans båda profiler, överlärare Björck och fröken Örn och många flera. Ändå är det bland de vuxna en släkting till Linda, hennes mor Teresas elake kusin Olle, som på Mattias gör det djupaste intrycket. Han är den godmodigaste av dem alla och hans elakhet är sammansatt av en sprudlande fantasi, ett oförfalskat barnasinne och en genomskådande klarsynthet. Under den stora grisfesten på Grinda förmedlar den kloke Häradshövdingen i biblioteket och Olles överraskande upptåg i salongerna både livsvisdom och livsglädje till Mattias och Jonas. Men det visar sig snart att den glada feststämningen och den synbara bytryggheten hotas mindre av det avlägsna kriget än av en närliggande tragisk händelse, som Mattias varken förstår eller förmår att försona sig med.

Med sin roman Som Stilla Stänk vill berättaren ge en fängslande och fullödig upplevelse till såväl unga som äldre läsare.

I

Han vaknade i ottan.

Evackerade tänkte han och kände hjärtat banka i bröstet. Vinden ven genom springorna i loftrummets väggar, och några grenar pi--skade taktfast mot taket. Han huttrade och kurade ihop sig med filten över huvudet. De fuktiga lakanen luktade unket, och från filten trängde en frän hästlukt ner i pojkens bädd. Med näven nuddade han vid sin kalla nästipp och drog in den råa luften i ett par djupa andetag. Hårt knep han ihop ögonen och tyckte sig se, hur Hero stod och stampade i spiltan därnere.

Tanken på hästen lugnade honom, och hjärtat började slå långsammare och lättare. Han heter Hero hade Helmer sagt kvällen innan, när de tittade in till honom i stallet. Så stor och stark han såg ut, hästen! De hade anlänt till gården tidigare på eftermiddagen, och nu skulle hela sällskapet installeras i de båda rummen på loftet. Det här kommer att hålla dig varm, lille pojk, hade drängen sagt, då han drog av hästen det bruna skynket. Hero är en riktig hjälte, ska du veta, hade han fortsatt med ett skratt och givit pojken en klapp på huvudet. Och pojken hade tittat in i hästens klara öga, nickat mot Helmer och förstått att han hade rätt. Det var bara en hastig blick, som häst och pojke växlat. Men pojken hade fattat: En hjälte måste den vara, som är stor och stark och klok som Hero. Helmer hade hängt upp hästtäcket över planket i det tomma båset bredvid Heros spilta. Han hade hållit fast filten med en stor krok, som i stället för en hand stack fram ur hans vänstra rockärm. I högerhanden höll han en rotborste, med vilken han omsorgsfullt hade borstat boss och tagel ur filten.

Hit till Småland kunde kriget inte komma, det hade Bästefar hemma i Tommarp försäkrat honom. Det var därför han hade fått följa med herrskapet på deras evakuering från Malmö. Så klart! tänkte Mattias och stack upp kalufsen ur sängkläderna, här kan det inte bli krig, för här finns Hero.

Ett svagt morgonljus strilade in genom fönstergluggen på gavelväggen. Stora blöta snö-flingor singlade oavbrutet mot den immiga rutan, gled sakta ner och klibbade fast i en snöbård längs glasets nederkant. Gavelfönstret satt högt uppe under den mittersta av tre tjocka runda bjälkar, som bar upp det långsmala plantaket. På ömse sidor om ytterbjälkarna stupade branta snedtak ned till de meterhöga sidoväggarna, som hade vardera två avlånga fönster strax ovanför golvet. Utmed gavelväggen löpte en bred väggfast bänk, där resväskorna stod i en rad med uppslagna lock. Pojkens säng, halvannan meter lång, hade låga ben och var ställd tätt intill väggbänken, så att den högspjälade långsidan kom att sticka upp en bit över väskornas kant.

I ljudet från vindens entoniga vinande och rasslet av trädens kvistar därute blandades för ett ögonblick gnisslet från en sängbotten inne i rummet bakom Mattias rygg. Strax hörde han fötter smyga över de knakande golvtiljorna. Det klingade metalliskt då spisluckan öppnades, vedträn dunsade dovt mot varann, papper frasade och en sticka tändes med ett ritschande ljud. Snart hördes knister och knaster från spisen, innan luckan snabbt slogs igen med ett snäpp.

Pojken snodde runt i sängen och försökte se bort mot spisen längst in i rummet. Det tog en liten stund innan ögonen hade vant sig vid rummets mörker. Där skymtade han nu tant Teresa klädd i långt nattlinne och med en sjal om axlarna. I detsamma strök hon eld på en tändsticka, böjde sig fram över det stora bordet i vrån och tände stearinljuset, som tronade i sin enkla stake mitt på den runda bordsskivan. Mot ljuset kunde han se hur små ångpustar fladdrade framför Teresas ansikte. Sedan upptäckte han förtjust, att hans egen andning gav liknande stötar av imma ur mun och näsa.

Det måste vara älvorna, tänkte Mattias, och han mindes vad farbror Svante hade nämnt, när de kommit igår med Helmer i hästskjutsen från stationen i Ljungby. Ser du hur älvorna dansar på myren? hade han sagt och pekat mot dimmorna i skogsbrynet. Konstigt! Mattias hade inte märkt att de följt med i kärran för att sova här i huset.

I hörnet rör sig Teresa mellan spisen, skåpen och bordet. Kastruller skramlar, porslin och bestick klirrar. Pojken ser hur det vita linnet och sjalen, som han vet är röd, böljar av och an i mjuka vågor kring kvinnans långa kropp. Hennes svarta utslagna hår följer med som i en rytmisk dans. Hon är älvornas mor, tänker Mattias, därför har de följt oss hit från skogen. Och såsom en bekräftelse på sin tanke blåser pojken ut ett litet moln av ånga, som han försöker gripa efter med sin hand.

- Nu får du allt vakna och hjälpa mig med oljelampan! säger Teresa, i det här mörkret ser jag ju inte att laga frukost. Det grymtar till från den stora dubbelsängen:

- Ja, ja jag kommer. Svante rullar runt och sätter sig motvilligt upp med benen över sängkanten. Lille Pär, som sovit mellan föräldrarna, vaknar med ett skrik, och Svante vänder sig om och lyfter upp sonen i sin famn.

Lillpojken lugnar sig snart, men hans syster Linda har väckts och skyndar sig upp ur fäll-sängen innanför spisen. Med vana händer tar den nioåriga flickan hand om sin knappt tvåårige bror, ger honom nappen, tvättar honom med vatten hon hämtar från kitteln på spisen och sätter torrt på honom. Under tiden har pappa Svante äntligen fått futt i oljelampan och pumpar med svedda fingrar och en halvkvävd svordom.

Nu ser Mattias dem alla tydligt där borta i andra änden av rummet, familjen som räddat honom undan kriget och den förfärlige Hitler. Tänk om det ändå varit hans familj på riktigt! Så vacker tant Teresa är i sin röda sjal och älvans linne och med det långa svarta håret i slingor över nacke och skuldror. Pär och Linda har mörkbrunt hår och liknar sin mamma. Mattias drar i sitt eget hår, så att luggen kommer ner framför ögonen på honom. Nej, det är lika ljust fortfarande, tänker han besviket. Farbror Svante, som just satt ner den tända lampan på bordet, står och blåser på fingrarna. Hans hår är varken mörkt eller ljust, suckar Mattias, men han tillhör i alla fall familjen.

Ute på trappavsatsen slår granndörren upp med en skräll. Ett bullrande skratt rullar från svalen genom väggarna och uppfyller rummet för några sekunder. Det åtföljs av fniss och glada barnrop.

- Till ordningen! ropar en låtsasbarsk röst därute. Tystnaden lägrar sig i rum och trapphus. Pojken märker att de fyra människorna stannar upp i sina sysslor vid bord och bäddar med ansiktena vända mot dörren. Den förväntan, som pojkens närmaste utstrålar, smittar av sig på honom själv. På andra sidan om dörr och vägg står Teresas elake kusin Olle och hans familj. Alla vet. Någonting kommer att hända i detta nu. För Mattias är det cirkusens tystnad före clownens intåg.

Det bankar tre gånger på dörren.

- Vi väntar inget besök, vem där? frågar Svante med spelad förvåning.

- Då har vi hittat rätt, svarar kusin Olle från svalen, ingenting är bättre än ett oväntat besök. Pojken flyger upp och sätter sig till rätta i sänghörnet med kudden mot spjälorna bakom sig och hästfilten uppdragen till axlarna. Trots kylan omkring honom känner han, hur det hettar i kinderna och hur tårar fyller hans uppspärrade ögon. Kan det vara röken och värmen från spisen? tänker han.

- Stå inte där ute i farstun och förkyl er då, säger Teresa och öppnar dörren, välkomna in till oss i värmen!

Där bakom tröskeln står Olle, stor och kraftig i fotsid nattskjorta. Kring midjan är ett rött sidenband knutet så att dess breda ändar hänger ner mot golvet framför den vita särken. På hjässan bär han en krans av lingonblad med fem tända stearinljus i. Men Mattias undrar: Det är Olle och ändå inte Olle. De skrattande ögonen känner pojken igen men inte det svarta slätkammade håret med den sneda luggen under luciakronan. Och under den välkända örnnäs-an sitter som klistrad en löjlig svart stump till mustasch, vilken inte heller hör ihop med Olles ansikte. Han brukar ju vara slätrakad, och hans hår är vitt och yvigt. Olles ögonbryn är visserligen så där buskiga, men de ser svärtade ut under de flackande skuggorna på pannan.

Med händerna sedesamt sammanhållna framför bröstet, fingrarna pekande mot loftvinden eller möjligen mot något därovan, skrider Olle över tröskeln med glidande steg. Efter honom i nattskjortans släptåg kommer hand i hand treårstvillingarna Björn och Marianne. Mamma Anne-Marie, glittrande glad som alltid, följer efter som tärna med krans på det blondlockiga huvudet, bärande kaffebrickan framför sig. Luciasången, som skorrar en aning falskt i Olles skånska stämma, räddas av Anne-Maries skönsång och barnens tappra nynnande.

När gruppen avslutat sången och radat upp sig i en halvcirkel kring bordet, utbrister Svante skrattande:

- Hitler som Lucia i mörkaste Småland i april månad, vad ska det betyda?

- Det betyder slut på evakueringen, svarar Olle och tar på sig en bister min. Högerarmen sträcker han snett upp mot taket och samtidigt gör han en åtbörd med benen, som om han sloge ihop toffelhälarna under nattskjortan.

- Ni är ockuperade! utropar han med rösten i falsett och fortsätter:

- Hädanefter råder Ljusets Tusenåra Rike i detta mörko lande. Med vänsternäven bankande i bordet understryker han innebörden i sina ord.

Tvillingarna, som storögda iakttagit pappans deklamation, börjar klappa händerna så snart hans allvarsmin förbytts i det hemvanda storskrattet. Teresa stänger dörren till svalen och stearinljusens lågor flämtar till ett ögonblick för luftdraget som uppstår. I allas ögon glittrar det som av ljusreflexer, och ansiktena lyses upp av leenden.

Den upptågsglade Olle som Hitler den förskräcklige i Luciautstyrsel blir för de evakuerade som en besvärjelse över det onda, som förjagat dem från deras hem. Också Mattias känner sig märkligt upprymd till sinnes men står ändå utanför gemenskapen. Som om hon anade pojkens känslor, smyger Linda till hans sida.

- Kom! säger hon och stryker honom mjukt över håret. Han klänger raskt över sängstaketet och står med bara fötter på det kalla golvet.

- Se här! säger flickan och håller fram Mattias tröja och raggsockor åt honom.

Snart sitter alla runt bordet och njuter av kaffe, mjölk och bullar. De vuxna pratar ömsom allvarligt om kriget, ömsom roat om resans strapatser eller oroat om evakueringens förestå-ende bekymmer. Barnen stojar och smågnabbas. På bordet brinner Lucialjusen sakta ner och droppar sitt stearin i lingonriset. I hörnet intill dörren har Olle slängt av sig Hitlerperuk och Hitlermustasch. Mattias trycker sig tätt intill Lindas varma kropp. Han tittar upp i flickans bruna ögon. Min storasyster, tänker han men säger högt:

- Linda, här kan väl Hitler inte hitta oss?

- Nej Mattias, det kan han verkligen inte, svarar flickan och kramar om honom. Och Mattias tycker att hennes ögon år det snällaste han vet.

Plötsligt snappar pojken upp farbror Svantes stämma i sorlet:

- I morgon är det redan söndag och då far Olle och jag till våra arbeten i Lund och Malmö Jag måste ordna så att barnen kan börja skolan på måndag.

Mattias hajar till – barnen! – hörde han rätt? Det är bara Linda som går i skolan i stan. Själv är Mattias bara sex år och skulle inte bli skolpojke förrän till hösten, det visste han bestämt.

Tant Teresa fångar pojkens vädjande blick, och säger till sin man:

- Menar du att Mattias också… Hon gör en paus men hinner inte fortsätta meningen förrän mannen tar vid:

- Ja, det blir bäst med båda barnen i skolan. Då slipper Linda gå ensam den långa vägen genom skogen.

- Men tror du…? Invänder hustrun som åter blir avbruten av sin man:

- Visst, det kommer att gå bra, Mattias är en duktig pojke.

Och pojken känner hur ängslan släpper sitt tag om hans hjärta, när han hör farbror Svantes ord. Det finns en värme och tillit i Svantes blick, som Mattias inte lagt märke till förut. För ett ögonblick känner pojken det som om han hade en alldeles egen pappa. I detsamma får han ännu en kram av sin hemliga storasyster Linda, och hon säger:

- Så roligt Mattias, då blir vi skolkamrater!

Tidigt på morgonen väcktes pojken av att Linda stod vid hans säng och viskade:

- Mattias vakna! Flickan fick upprepa sin uppmaning flera gånger innan pojkens medvetande lyckades bryta sig ur drömmens värld. Sängen gav honom en förnimmelse av att fort-farande vara kvar i Heros spilta. Först såg han sig om efter häst och dräng. Nyss hade han känt hur Helmer med sin handkrok i hans byxlinning lyfte upp honom på plats i Heros sadel. Yrvaket märkte han nu i stället, hur flickan med ett lätt grepp i resåren på hans pyjamas försökte dra fram honom ur sängkläderna. Helt klarvaken blev han i nästa stund av Lindas ord:

- Det är din första skoldag idag, Mattias. Skynda dig upp!

Denna första dag hjälpte Lindas mamma Teresa dem med morgonmål och matsäck till skolan. Flickan hade sin ryggsäck nästan fylld av skolböcker från stan. Hon fick plocka ur några ritblock och skrivhäften för att få plats med smörgåspaketen och termosflaskan. Mattias tittade med beundran på Lindas bestyr med packandet.

- Du får nog snart en egen liten väska till dina skolsaker, sa Linda och satte säcken på ryggen.

Hur tydligt allt etsade sig in i pojkens sinnen dessa dagar! Alla ting som omgav barnen i deras nya värld, varje minsta händelse i deras tillfälliga hem i rummet på loftet, på deras väg till lantskolan, och det som mötte dem i denna främmande omgivning, allt blev till klara bilder, som pojken för alltid bevarade inom sig. Längre fram i livet skulle han när som helst kunna återkalla dessa bilder för sitt inre öga. I hans minne återväcktes då inte bara sinnenas intryck av färg, ljud, lukt och smak. Nej, han uppfylldes på nytt av barndomens levande känsla för stämningarnas magi. Och bilderna blev betydelsemättade på ett sätt som Mattias först i vuxen ålder trodde sig kunna förstå. I dessa barndomsupplevelser ville han söka rötter-na till sin uppfattning om livet, om dess oförklarlighet bortom allt förstånd och all tro, om dess under och skönhet bortom all förklaring och om det meningslösa i att tro på en mening utanför livet självt.

- Nu måste ni skynda er barn! sa tant Teresa och öppnade dörren, klockan är kvart över sju och ni behöver god tid första dagen. Hon böjde sig ner och kramade om dem. Mor och dotter kysste varandra på kinden. Modern bad flickan att hon skulle ta väl hand om pojken. Och Mattias kände hur Linda, som redan höll hans hand i sin, tryckte den lite hårdare som svar på mammans uppmaning.

- Lycka till barn! sa kvinnan och gav dem en vänlig puff i ryggen.

Den smala branta trappan med friliggande steg knarrade lätt under deras stövlar. I den nedre farstun vände barnen sig om. Klädd i nattlinne stod Teresa lutad mot trappräcket uppe på svalen och vinkade till dem. Hennes ansikte kunde de inte urskilja i det skumma trapphuset.

- Ajö Mor! ropade Linda och vinkade tillbaka. Men Mattias var förstummad då han såg ljusgestalten där uppe i mörkret. I hans inbillning blev hon till en älva.

Bakom farstuväggen hördes hästarnas skrap med hovarna mot stengolvet och grimmornas rassel mot spiltjärnen. En av hästarna gnäggade till när barnen öppnade ytterdörren och gångjärnen gnisslade. Det kunde vara Hero. Hur gärna skulle inte pojken ha velat springa runt byggnaden och smyga sig in genom stallporten till hästen, som han tyckt sig känna sådan samhörighet med. Men flickan höll sitt stadiga tag i hans hand och drog honom med sig i riktning mot allén, som ledde till stora landsvägen.

Det naturliga hade varit att barnen vikit av runt hörnet på stallängan, sneddat över gårdsplanen, passerat mangårdsbyggnaden och sedan gått trädgårdsgången fram till stora grinden mot allén. Det gick absolut inte för sig, det visste Linda. De snirklande gångarna i trädgården, liksom den stora uppfarten och rundplanen framför herrgårdsentréns altan, var belagda med grus. Barnen var strängeligen förbjudna att röra sig där. Gräsmattorna fick icke beträdas, än mindre grusytorna. Det måste man ju förstå, minsta ljud därutifrån, en sönder-trampad kvist på marken eller steg som knastrade i gruset, skulle plåga det gamla paret därinne. Vem skulle väl vilja väcka Häradshövdingen eller störa honom i hans arbete? Eller vem skulle vilja ha på sitt samvete att med sina oförsiktiga steg kring gården råka förvärra Häradshövdingskans nästan ständiga migrän? Nej, Linda visste att de måste hålla sig på be-hörigt avstånd från herrgården.

På lördagseftermiddagen hade hon följt med sin pappa till skolan i Bäckaryd som var närmaste by. Överläraren hade beredvilligt önskat båda barnen välkomna som tillfälliga elever hela den tid då familjen under sin evakuering skulle komma att vistas i trakten. Far och dotter hade till fots letat sig fram genaste vägen till byn, och på återvägen hade de tagit tiden. Svante hade givit sin dotter förhållningsorder, inte bara vad gällde herrgården och dess omed-elbara omgivning, utan också beträffande faror på vägen, såsom bron över ån och den obe-vakade järnvägsövergången. Under deras promenad fram och åter mellan gården och byn hade han också förvissat sig om att flickan nogsamt inpräntade skolvägen i sitt minne.

Från farstukvisten på stallets baksida, där barnen just kommit ut, gick de rakt fram genom köksträdgården ett femtiotal meter tills de nådde bäcken. Bäcken bildade naturlig gräns mellan gårdens park och trädgårdar på ena sidan och de väster om bäcken liggande ägorna i form av fält och hagar. Det var en kulen morgon med snålblåst och jagande skyar under ett lågt tak av grå moln. Smutsiga snödrivor runt huset och smältande fläckar av snö i trädgård-ens rabatter och sängar gjorde ett dystert intryck. Det var sörjigt av lera och smältvatten på de upptrampade gångstigarna, och vissgräs och brunsvart stubb stack upp mellan snösjok och vattenpölar i park och på åkrar. Bäcken var bräddfylld av grågult smältvatten. Den bildade en liten fors där barnen mötte den. Vattnet formade små virvlar och blåste upp skummande bubblor, som hela tiden rörde sig och förändrades i strömmen. Det porlade, kluckade och skvalpade. Pojken blev som förhäxad av den ystra vattenleken och stannade till. Men nu var inte tid att leka. Mattias kände genast Lindas vänliga men bestämda ryck i armen. De vek av åt vänster och följde stigen längs bäcken tills de efter ett par hundra meter kom fram till stora granhäcken, som skyddade herrgårdstomten för insyn från allévägen. Barnen tog sig lätt förbi den yttersta häckgranen utan att halka på den leriga bäckbrinken, klev över dikesspången och kom upp på den trädkantade vägen, just där den gick över bäckens runda cementtrumma.

- Kom nu Mattias! sa flickan, här kan vi gå lite fortare.

Hand i hand gick barnen på vägrenen med diket och häcken till vänster om sig. Från åker-tiltorna på andra sidan om vägen lyfte ett par kråkor på tunga vingar och flög mot skogsbrynet därbortom. Småfåglar gömde sig inne bland häckens yviga grangrenar. Deras dämpade kvitter hördes tydligare allteftersom barnen avlägsnade sig från den brusande bäcken. De passerade den vitmålade, stängda dubbelgrinden, som såg ut att aldrig användas, reglerad med rostig kätting och hänglås som den var. Därinnanför skymtade den breda, välkrattade grusgången, som ledde fram till rundeln framför herrgården. Pojken tyckte att de fuktsvarta fruktträden såg levande ut, där de stod i rader med knotiga stammar och hamlade grenar. Visst sträckte de ut sina många armar som ville de fånga barnen! Mattias tog några springande steg men hejdades av Lindas jämna gång. Då han sneglade upp mot hennes ansikte och såg hennes trygga blick, kände han sig genast lugnare. Där granhäcken tog slut i andra änden av park-tomten, grenade sig allén. Den lindkantade vägen fortsatte avsmalnad och vindlande över åkermark och genom hagar mot några utspridda gårdar, som skymtade i fjärran. Mot rund-planen framför den vitmålade gårdens entré böjde den breda grusade uppfarten av i en båge åt vänster. Här utgjordes alléträden av mäktiga ekar, vars grenar bildade valv. Från allén ledde en enkel körväg förbi flygelbyggnaden ner mot stallbacken bakom mangårdsbyggningen.

Två stora mjölkspänner stod uppe på mjölkbordet vid vägskälet. En kvinna kom dragande med en tom barnskrinda och stannade intill den höga mjölkpallen, just då barnen gick förbi. Kvinnan liknade ett förvuxet barn, klädd i säckvävskjol och brokigt förkläde med schalett på huvudet och träskor på de nakna fötterna. Hon stirrade på barnen med glosögon, som under-ligt nog såg tomma och vänliga ut på samma gång. Hennes mungipor var uppdragna i ett stelt flin, och ur munnen hängde en uppsvullen röd tunga. Med tafatta rörelser vinkade hon till barnen och försökte säga något, men det blev bara ett osammanhängande mummel.

- Det är Helmers dotter Lisa, förklarade Linda viskande, hon är snäll men förstår inte så mycket.

Pojken tittade nyfiket på kvinnan och kunde inte låta bli att vända sig om efter henne. Han såg hur hon steg upp på stättan intill mjölkbordet och lyfte ner den ena mjölkspannen, som hon satte i skrindan. Linda drog i pojkens arm för att få honom med sig, och hon sade förmanande till honom, att han inte fick bliga så där på folk. Men han hade svårt att släppa kvinnan med blicken. Det var först då han hörde flickan säga,

- Du måste vara som vanligt, Mattias, när du träffar Lisa! som pojken vände näsan framåt och skyndade sig att gå i jämbredd med Linda igen. Bakom sig hörde de ett ihåligt skramlande av plåt mot plåt, när den andra spannen tog plats i Lisas kärra.

Inga andra människor syntes till i närheten. Det vilade en ödslig stämning över landskapet, som tedde sig fult och färglöst i eftervinterns trista gråskala. Vinterns förskönande vithet var gången, och den spirande förvårens förväntan var ännu inte kommen. Luften kändes råkall, och över smältvattensamlingarna i diken och på åkrar steg slöjor av gråvita dimmor upp, tunnades ut och skingrades av vindarna högre upp. Pojken inregistrerade med barnets öppna sinne det han såg och kände. I hans medvetande blev det till en bild av verkligheten, som på samma gång var både självklar och fylld av mystik.

Medan barnen traskade vägen fram, löpte pojkens tankar i fria banor kors och tvärs. De hoppade från Helmer och Hero till Hitler och Teresas elake kusin Olle. Han såg för sin inre syn hur hjältar, hästar, älvor och lucior drog i krig mot Hitler och hans nassar, vilka pojken i sin fantasi tänkte sig som fasansfulla svarta vildsvin. Hans tankar gick till Lisa och det han hört Linda säga om henne; att hon var snäll men inte förstod så mycket. Och hans tankar fortsatte: Hero är en häst, och en häst kanske inte förstår en människa så mycket. Han är snäll liksom Lisa, ja han är till och med en hjälte, det har Helmer sagt. Olle är inte alls elak. Han är både snäll och rolig. Det är bara han själv som kallar sig för Teresas elake kusin. Varje gång han säger det till henne, så lyser det som ett ljus i hans ögon. Och, det hade Mattias märkt vid de tillfällena, Teresa brukar le tillbaka mot sin kusin, och hennes mörka ögon blir blanka som av tårar. Kanske Olle och Teresa förstår varann på samma sätt som Hero och han själv hade förstått varann i går i stallet, då han tittade djupt in i hästens blanka öga. Så som man förstår utan ord, tänker han sedan och minns hur Lisa nyss försökt säga något, utan att det kom några ord över hennes rödsvullna tunga.

Pojken återkallades till nuet av att flickan plötsligt drog honom med sig snett över vägen,

- Här ska vi ta genvägen genom skogen, sa hon och öppnade en gärdsgårdsgrind på andra sidan. Linda sköt igen grinden efter dem och hon var noggrann med att lägga grindens ståltrådsring som en regel över grindpålen.

- Korna är nog inte ute i hagen i dag, förklarade hon, men man måste alltid regla grindarna för säkerhets skull.

De hade kommit in i en löväng, där de i sin frammarsch höll sig till den upphöjda snö-moddiga grässträngen mellan vattenfyllda hjulspår. Ängen var kuperad och sluttade svagt uppåt i vägens riktning. Den var inte större än att barnen efter ungefär hundra meter, komna halvvägs upp i backen, kunde se grinden mot skogen framför sig. Ett otal stenblock, mer eller mindre kantiga och av varierad storlek, de största stora som små uthus, låg utspridda på mark-en. Mellan blocken, ganska glest, sträckte sig kala lövträd mot skyn. Mest var det björk, huvudsakligen de smäckert rakstammiga, som lyste vita mot fondens granridå, med tunna näverstrimlor fladdrande likt vimplar i vinden, men också några grova skrovelbjörkar, på vars gråsvarta bark inga vindar bet. Där fanns också en och annan kraftig ek, som bredde ut sina tjocka nedre grenar horisontellt över marken.

Pojkens nyfikna blickar svepte från grässvålen, som hans stövlar klafsade fram på, ut över det nya och främmande i lövängens landskap och åter till vägen. Och han tänkte: Träden väx-er där de växer. Det är inte konstigt; träd bara finns där de finns. Men stenar kan inte växa. Ändå ser de här stenbumlingarna ut som om de spirade upp ur jorden liksom träden. Hur kan stenarna bara finnas där huller om buller på marken? Kommen så långt i sin tanke fick Mattias syn på stengärdsgården, som bildade mur mot skogen. Den bestod av tämligen jämn-stora runda stenar, delvis överlupna av lavar och mossor. Medan flickan öppnade skogsgrind-en, passade pojken på att fråga:

- Vem har byggt stenmuren Linda?

- Det vet jag inte, svarade flickan leende och häktade på grindlåset efter dem. Kanske är det Rättarn och hans folk på gården, fortsatte hon och fattade ånyo pojkens hand.

Skogen var tät men den kändes inte skrämmande. Det var som