Tjuvens dotter

By Bo R. Holmberg

Först stal mamma för att undvika svält, sedan för att hon inte kunde låta bli. Kerstin är äldst av fyra syskon och mycket väl medveten om moderns problematik. Ansvaret vilar tungt på hennes axlar och skammen gör sig påmind överallt; i grannarnas dömande blickar, i kyrkan, i Länsman Stenbergs förföljelse. Men så träffar Kerstin Erik, och kort därefter får hon arbete hos Jon Sigfridsson där hon lär känna Elsa och Sigrid. Kanske är ett annat liv möjligt. Tjuvens dotter handlar om det skamliga arvets börda, om frigörelse, och om förhoppningen om att lycka trots allt är uppnåeligt. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 19, 2022
• ISBN: 9788728202074

Book preview

Bo R. Holmberg

Tjuvens dotter

SAGA Egmont

Tjuvens dotter

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1994, 2022 Bo R. Holmberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728202074

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Copyright © 2022

ISBN: 0

Den här boken tillägnas

skådespelarna i Anundsjö

och minnet av Beata Johansdotter

ETT

Det är bara ett skjul med glesa bräder, inte långt från bron över ån står det. Det lätta porlandet av vatten kan höras av de två drängar som sitter i tystnad framför dörren.

Inne i ena hörnet, bunden, väntar Anna Ersdotter.

Bakom skjulet på knä, hopkrupen, sitter hennes dotter, Kerstin. Hon försöker tala till sin mor, men rösten brister gång på gång. Det hon vill ge henne är tröst och mod för det som förestår, men hon hulkar mest.

Det är imorgon det ska ske och inget kan Kerstin göra för att förhindra det.

Imorgon.

Hon rycker till när en av drängarna skriker åt henne att hon måste ge sig av. Hon reser sig snabbt och lydigt, torkar ansiktet rent från tårar och böjer sig en sista gång mot henne som ska bestraffas, men orden blir bara en snyftning och så är hon på väg. Hon springer längs ån upp mot Flärke och över vägen för att söka skydd i båtsmanstorpet. Där väntar småsyskonen, nu är det hon som tar hand om dem.

I huvudet trängs bilder av det som ska ske.

Pålen ser hon.

Kerstin hukar som om det är hon som ska ta emot rappen.

– Mor är ingen tjuv, viskar hon gång på gång mellan snyftningarna.

Spöpålen stod i Myckelbyn.

Det var den största byn. Mitt emot den vita kyrkan och klockstapeln, på andra sidan vägen stod den. Den var inte synlig för den som gick eller reste längs forvägen utan dold av en mur av lövträd. Hitanför kyrkan, på ömse sidor av vägen, hukade grå hus där sockenhantverkare höll till.

Men idag hade de stängt sina verkstäder, idag var hela byn fylld med folk. Somliga hade tagit sig till gästgiveriet som tog emot med utbredda armar och utsirade fönsterbräder där byn slutade. Andra var på väg, kom längs forvägen eller efter älven från andra socknar. Från Flärke kom de, längs den smala väg som mer påminde om en kreatursled. Eller från Fanbyn, över sjön, eller över den skraltiga träbron.

Men många kom också genom skogen, för skog var det så långt ögat kunde nå. Myckelbyn och de andra byarna och sjöarna låg nedsänkta i sin dal och utgjorde den enda öppningen i allt det mörka.

Till spöpålen var alla på väg.

Snart var den upptrampade planen fylld av förväntansfulla människor. De hälsade, de skrattade och slog varandra på axlarna. Bönder och drängar, bondmoror och pigor. Och barn. Nu var det avbrott i vardagen. Pålen stod där slokörat, med en bastant järnögla mitt på.

En långskäggig man med kluven läpp raglade omkring med en stor tunna runt halsen och sålde skvättar ur en kåsa som hängde i bältet. Männen hade funnit bästa platserna, stod i ring runt pålen.

– Ta hit henne nån gång! skrek en ung pojke. Han hade ett vekt ansikte, ännu skägglöst, men hans ord blev som en signal. Männen föll in och började skrika och ropa i kör och bildade en svajande, taktfast mur framför den höga stolpen.

– Ta hit henne, ta hit henne!

Kvinnorna stod i en grupp för sig, med grå hucklen och tärda ansikten. Som kråkor tycktes de. En stadig kvinna slet sig ur kvinnogruppen och stegade bort mot männen. Hon torkade händerna på förklädet medan hon gungade fram.

– Häng henne på en gång! skrek hon och spotten regnade ur hennes mun. Hon visade sitt tandlösa gap i ett hånfullt skratt. Och männen hakade på, de lyfte sina flaskor och kåsor och skrålade.

En fiolspelare försökte tappert göra sig hörd och närmast skogsbrynet flockades barnen. De härmade de vuxna i röster och rörelser och kastade kottar mot varandra och mot kvinnorna. På en planka på två bockar hade en äldre man i svartrock radat upp tyger, bröd, skinnbitar, miniatyrgalgar och små risknippen, men försäljningen gick dåligt. Han svängde med hatten och skrek:

– Kom och köp! Kom och köp!

Men som om någon höjt handen och bjudit tystnad, stumnade de alla på en gång, ett magert svin bökade grymtande i ett dike, ett sista gnek på fiolen tonade bort. I övrigt tystnad.

Hon var på väg.

Länsman gick först med långa kliv och skarpa ögon. Svetten trängde fram under uniformsmössan och i ena mungipan ryckte det som om någon dragit i den med en osynlig tråd. Männen vek undan och rev av mössor och hattar.

Efter kom profossen i svart långrock och blicken mot marken. I handen de två risen.

Sist kom hon, mellan sina väktare, två drängar i rena skjortor och med en skinnbit som bälte. Ovana vid så mycket folk sneglade de ängsligt omkring sig. Fort gick de, hon snubblade mellan dem och de trampade ibland på hennes nakna fötter. Men huvudet höll hon högt, hennes brinnande svarta ögon mötte de ögon som ville möta. Håret var tovigt och ansiktet vitt som skämd mjölk, men vacker var hon. Spölivstycket hade redan blottat hennes rygg.

Nu kom hon nära manshopen och spottloskorna träffade hennes öppna ansikte. Kottar och stenar regnade mot hennes rygg och den stadiga kvinnan med sitt ruttna gap trängde nästan undan drängarna och slog Tjyv-Anna mot brösten.

– Undan, ur vägen! vrålade länsman och kom drängarna till hjälp. Han fick tag i Tjyv-Annas nacke och drog henne snabbt mot pålen. Profossen tog genast fatt i hennes händer, sträckte dem uppåt och band dem med ett rep i öglan, så att hon stod halvt hängande.

Länsman viftade med sina armar och föste undan den skränande hopen.

– Svängrum, svängrum!

Profossen hade redan fattat posto bakom Tjyv-Anna, han smekte risen och kavlade upp ärmarna på långrocken.

Länsman torkade svetten ur pannan och plockade fram ett papper och läste med entonig röst upp de tjuvnadsbrott Anna gjort sig skyldig till.

– 33 daler! 33 daler! Din tjyvkona! skrek den tandlösa. Men nu blir det ris istället!

En av drängarna hyssjade och föste henne bryskt åt sidan. Hon fräste och spottade och tystnade inte förrän drängen vispat till henne i ansiktet.

– Och Anna Ersdotter skall därför slita tjugosex par ris, tre slag av paret, avslutade länsman.

Slagen började vina och folk hängde med i varje slag, gottade sig åt straffet. Spölivstycket hasade ner och ett bröst guppade fram.

Snart började hon kvida och jämra sig, Anna. En bit av ena riset hade slitits bort och den skägglöse lyckades bärga den som ett minne. Han strök den ren från blod och stoppade den innanför skjortan.

– Fyrti, fyrtiett, fyrtitvå.

Länsman höll ordning. Nu hängde hon med huvudet och jämrade sig högljutt. Ryggen piskades randig. För varje slag ryckte hon till och bröstet svajade.

– Ge henne, ge henne! skallade ropen och länsman var med nu, han följde med i rörelserna, böjde sig framåt, slog med handen i luften när han räknade.

Annas skrik tystnade och hennes huvud föll tungt framåt, risen var rödfärgade. Profossen ökade takten, slagen var inte längre lika rappa, men han följde med i hela kroppen när han slog. I takt arbetade de, han och länsman.

– Sjutti, sjuttiett, sjuttitvå. De sista så de riktigt känns!

Profossen lyfte risen för de sista rappen.

– Och det sista, sjuttiåtta! skrek länsman.

Och så var det över. Länsman lyfte mössan och torkade svetten. Profossen skar sönder repen och Anna rasade ihop i ett bylte vid pålens fot.

Nu var det tyst, bara det svarta svinet sprang skrikande in i skogen. Men snart trängde de fram, sparkade mot hennes kropp och spottade på henne. Profossen drog sig åt sidan. Ur innerfickan på sin långrock trollade han fram en flaska, sprätte bort korken, böjde huvudet och lät drycken strila ner i strupen.

Länsman lutade sig över den liggande Anna. Han hade arbetat upp sig till raseri, spottade själv på det liggande byltet, sträckte sedan på sig och blev myndighet igen. Han skrek ut för alla att höra:

– Ta det som en varnagel och en lärpenning!

Sedan gick han samma väg han kommit utan att tilltala någon. Ett leende fanns nu där mungipan ryckt. Den stadiga och den skägglöse och alla de andra började också tappa intresset för det hela. Festen var slut. Den långskäggige med tunnan sålde en sista skvätt och försäljaren av miniatyrgalgar la plankan på ryggen. De började alla dra sig mot skogsbryn, gärdsgårdar och ut på den gassande dammiga vägen.

Kvar vid stolpen, livlös, låg bara Tjyv-Anna. En fågel drillade kort från skogen, men i övrigt var allt tystnad.

Kerstin sprang genom skogen med en kluckande flaska i handen.

Hon sprang lätt utan att snubbla, väjde för rötter, för stenar och buskar. I hennes bröst hamrade oron. Och smärtan och sorgen. Men kroppen var ung och benen flinka. Hon löpte som om hon hade ett budskap hon snabbt skulle framföra.

Det hade hunnit bli kväll men solen var nästan lika brännande nu som tidigare på dagen.

Hemma hade hon äntligen fått sina syskon att sova. Inte mycket till mat hade hon kunnat ge dem. Kon hade bara råmat som av skräck när hon försökt krama ur några droppar ur hennes sladdriga juver. En kokt rova och en ankommen brödbit var det enda hon kunnat få ihop. Men de hade somnat till slut, alla tre. Den yngsta hade gråtit länge och hjärtskärande men plötsligt tystnat.

Kerstin hade nästan fruktat att hon dött, men hon hade böjt sig över den lilla och lyssnat, känt med händerna på hennes bröstkorg. Och visst levde hon. Hon andades så tryggt och tungt som den sovande.

Genom skogen flyter Kerstin, hjärtat hamrar. Solen blänker till ibland mellan träden.

Snart glesnar skogen, stigarna blir flera. Hon hör en yxas hugg och stannar till, men ljudet kommer långt inifrån skogen och ingen huggare ska komma i hennes väg.

Så når hon skogsbrynet. Och där mitt på den öppna platsen står pålen, naken och utlämnad nu. Hon blir kvar i brynet, lyssnar och spejar.

Sedan går hon framåtböjd, snabbt glider hon fram tills hon når pålen och byltet.

Anna ligger framstupa, med benen något uppdragna och ena armen utsträckt.

Kerstin tar hennes hand. Den är varm, men kramar en torva gräs som om jorden själv ska kunna hjälpa henne upp.

Ryggen är strimlad och blodet har levrat sig och löper som tunna ådror upp mot halsen.

Kerstin tar försiktigt i hennes axlar och vänder Anna på sida. Den bestraffade stönar men låter sig vändas. Hennes ansikte är strimmigt av gråt och smuts, men ögonen är öppna och stirrar hätskt.

– Det är jag, säger Kerstin. Det är bara jag.

Hon öppnar flaskan, gör en skål av sin hand och fuktar Annas läppar.

– Gudskelov att det var du. Hjälp mig upp.

Med möda sätter hon sig, hon dricker girigt av vattnet och lägger sig sedan på mage igen.

Kerstin smeker försiktigt, stryker på en salva beredd av björknäver medan Anna stönar.

– Ja, ja, ja, säger hon ändå. Den bränner som eld, ryggen. Men än är jag inte död.

Hon river med händerna i jorden, drar upp benen under sig, stönar, kvider men kravlar sig upp.

Svajande står hon framför Kerstin. Håret tovigt med kvistar och barr och ansiktet grått som torpet.

– Än är jag inte död. Men se vad de gjort med mig. Se vad de gjort.

– Mor, säger Kerstin med gråt i hela kroppen. Hur går det för er?

– Nu klarar jag mig, säger modern.

Hon tar några stapplande steg men faller genast tungt mot marken, men hon häver sig upp än en gång. Hon lägger armen om sin dotters axlar och så börjar de mödosamt gå.

Att dölja sig, att inte synas.

Det har Kerstin lärt sig. Tisslet har hon länge hört och det namn som hennes mor går under. Med blicken mot marken går hon även nu, det är som om hon försöker bli ett med jorden.

Genom skogen stapplar de fram, Kerstin som stöd för sin mor. Nu är hennes mor straffad, nu är risslitningen över men allt hån ska finnas kvar, det förstår Kerstin. Inte ska hon någon gång kunna lyfta blicken och frimodigt gå genom kyrkbyn som andra.

Genom en glipa mellan granarna ser Kerstin gästgiveriet. Nu har de lämnat byn bakom sig.

– Nu är vi snart hemma, mor, säger hon, men den bestraffade svarar inte.

I tystnad går de, ibland låter Anna undslippa sig ett stönande. Kerstin sneglar på henne. Ögonen är svarta.

Där i skogsbrynet ligger båtsmanstorpet. För fäfot ligger det. De små åkerbitarna är övervuxna och på ängen kämpar sig några nya strån upp ur det gulbruna fjolårsgräset.

Kerstin stannar för att utröna om sikten är klar, innan de går fram mot huset.

Fortfarande är Anna tyst och Kerstin har heller inget att säga. Hon är glad åt tystnaden, då ska de små inte vakna. Hon lyfter bort sofflocket, viker undan fällen och hjälper sin mor ner i sängen.

Nu är oron på väg ut ur Kerstins kropp. Utmattad lutar hon huvudet mot bordet.

Nu är det över.

Länsman Stenberg tömde sitt ölstop, rapade högljutt och vinkade på värdshusvärdinnan efter påfyllning.

Hon vaggade fram till honom med en ny skummande bägare.

– Är det till att fira? sa hon i förbifarten men väntade inte på svar. Hon tyckte illa om honom. Han var stor och ståtlig med borttaget skägg och en nästan kal skalle som han sällan visade, för länsmansmössan satt för det mesta på. Men han ingav henne inte vördnad, utan rädsla.

Gästgiveriet var fullt, alla borden belamrade med sejdlar, träfat med avgnagda köttben och talgljus som fladdrade när den tunga trädörren öppnades och stängdes.

– Androm till skräck och varnagel, muttrade länsman mest för sig själv. Men han satt inte ensam. Vid hans bord häckade också två bönder