Kleber & Frank

By Albert Olsson

Julius Frank är flitig och är orädd att testa sig fram för att klättra på karriärstegen. Till en början befinner sig Julius i en låg position hos Klebers parti- och minuthandel, men det ska inte dröja länge innan hans position ändras. Det är nämligen så att en avlägsen släkting gått bort och lämnat efter sig ett vidlyftigt arv. Med pengar i fickan öppnas plötsligt helt andra möjligheter för Julius. Inte bara för hans karriärs framfart, utan även i kärlekslivet...Detta är den första delen i trilogin om Julius Frank, den fattiga springpojkens klassresa.Julius Frank-serien följer springpojken Julius klassresa i en icke-namngiven stad som påminner mycket om sekelskiftets Halmstad.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 22, 2021
• ISBN: 9788726741049

Book preview

författaren.

1

Han kom vandrande söderifrån, upp genom de gammaldanska landskapen, en vacker majdag i mitten på 1800-talet. Solen lyste honom i nacken, och ränseln som visserligen inte tyngdes alltför mycket av denna världens håvor, tryckte på ryggen. Han spände den av sig och hängde den över ena axeln. Sedan böjde han sig ner över några gröna grässtrån vid vägkanten, drog ut de saftiga delarna och stack dem i mungipan. När han tuggat, spottade han grönt. Och så skrattade han, för dagen var så god och världen så skön, och de långa blå oxöronen på dikesrenarna lockade honom att hoppa fram och tillbaka för att plocka dem.

En bondskjuts körde förbi honom. Bonden vred på huvudet och såg på gesällen. Hästen gick makligt, och bonden satt med ryggen tryggt murad mot säteskorgen och gassade sig.

— Ska han åka? frågade bonden. Så kommer han fortare fram.

Gesällen luktade på blommorna, såg eftersinnande på bonden och tänkte att det var ett gott erbjudande. Men så åtrade han sig plötsligt.

— Jag kommer fram tids nog, svarade han gladlynt. Ska du köpa mina blommor, bonde? Fem styver knippan.

— Driver du med mig? utbrast skjutsbonden förnärmad och tog piskan ur holken, smackade på öket och satte upp farten.

Gesällen skrattade och spottade. Sedan tog han upp en gesällvisa och skrålade och sjöng för full hals. Bondens häst spetsade öronen och såg ut som om han tänkt sätta i sken, men bonden höll igen och lyssnade till visan. Hjulen började rulla långsammare, och fast gesällen inte gjorde sig någon brådska utan fortsatte att utöka sin bukett av lila oxöron, hann han upp bondforan i nästa uppförsbacke.

— Jag går ungefär lika fort som du kör, log gesällen.

— Åja, svarade bonden och kliade sig i nacken, angelägen om att få ett samtal igång.

Gesällen tillhörde inte den surmulna sorten, men han var heller inte sådan att han kände något särskilt behov av sällskap. Han njöt av solen, den späda grönskan och den livande doften från skog och äng och såg med förnöjelse på de skira björkarna i smådungarna på ömse sidor om vägen. Några får gick och nappade grönt i en backe i sällskap med några kalvar, som satte rumpan i vädret och kesade iväg över gärdena.

— Det är till att ha varit ute i stora världen, sa bonden.

Gesällen lade handen på vagnskorgen och gick bredvid, hela tiden sjungande sin visa utan att ta notis om bonden.

— Och vart ska han nu hän? frågade bonden.

— Dit näsan pekar.

— Ett sådant besked är just inte mycket värt, tyckte bonden, som kände något av den jordfastes och besuttnes med rädsla blandade förakt för den rotlöse och vittfarande.

— Vad är han för någonting?

— Jag är en vandrande gesäll, en vand-ran-de gesäll, skrålade den andre och slog sig för bröstet.

— Nå, det ser han mig just ut till att vara, log bonden. I mäster Smal-Hans följe väl?

Nu tystnade gesällen och blängde argt på bonden, för Smal-Hans var det folkliga namnet för fattigdomen, och gesällen tyckte inte om folk som ansåg fattigdom för en skam. Själv ville han inte byta sin frihet varken mot jordstycke eller kreatur; det sa han också till bonden.

— Nånå, jämkade denne, inte behöver vi råka i osämja om den saken. Vad slags gesäll är du då?

— Gesäll av sylen och prylen och vaxet och becket.

— Ja, en kan se på fingrarna dina att du sysslar med läder, svarade bonden och snärtade till hästen.

De kom så småningom upp på backkrönet. Nedanför dem låg kustslätten, spirande och grön. I väster stod havsranden, blå som en svärdsegg. Bergknallar låg som toppiga bröstbucklor utströdda över slättlandet.

Vägen ringlade sig neråt åt två håll, en norrut och en västerut. Bonden skulle norrut. Men innan han körde vidare ville han låta hästen ta igen sig och steg av.

De stod en stund och språkade med varann. Bonden ville att gesällen skulle följa med hem till gården och sy skor till familjen, men det hade gesällen ingen lust till. Han skulle ner till staden.

Bonden for, men gesällen gjorde sig ingen brådska med färden. Han gick in i en skogsdunge vid sidan om vägen, lade sig på rygg och lät solen steka sig, medan hans fingrar lekande sträckte sig efter sipporna omkring honom.

Gesällen åt det sista av sin skaffning. Under tiden lyssnade han till de flitiga hammarslagen från smedjan på andra sidan vägen. Han var en fri man, han. Ingen slägga, ingen smedja. Fast han fick väl söka sig en mästare nere i staden. Håhåjaja. Men så slog han bort alltsamman och började sjunga igen, ända tills han skulle ta sig en klunk ur brännvinsflaskan och fann den tom.

— Nej, nu så …

Hammarslagen i smedjan hade tystnat. Smederna kom ut på vägen, för att se efter vad det var för en muntergök som höll till inne bland ungbjörk och hasselsnår. I detsamma kom gesällen fram med sin flaska i handen.

— Det var år och dag sen man hörde en riktig gesällvisa, sa smedmästaren. Sätt dig på hjulet där och sjung.

Gesällen fick brännvin ur ett ankare och betalte för sig genom att hålla språklåda för smederna tills middagsdags. Då reste han sig och begav sig nerför backen och in mot staden.

Solen stod snett över hustaken, innan gesällen hann fram. Först kom han till ån, men där gick inte att komma över utan bropengar, och under misslynt grymtande tullade han sin magra börs. Men han tog hämnd genom att, så snart han passerat bommen, sjunga för full hals:

— Hmhm … stad stad en usel stad, kan knappast föda en höna! Hmhm … stad, en fattig stad, det mången man fått röna.

Gesällen gjorde sig ingen brådska. Han stannade mitt på bron och såg sig omkring. Under honom rann ån, maklig och trög. Inåt land löpte den gamla stadsvallen, raserad och använd som promenadplats. Alarna stod på huvudet i det speglande vattnet, murkna ekor låg uppdragna mot strandskoningen; ett par väldiga pilar viftade med gängliga armar högt över alarna och borta vid ett lugnt bakvatten lyste det som vita stänk av tidigt blommande näckrosor.

Han gjorde helt om och tittade åt åmynningen. Där var stränderna kantade med tullhus, packhus, skjul, gamla kåkar, ett mudderverk med hästvind, en nybyggd kaj, vid vilken det låg pråmar, kolskutor, två skonare och en skonert. Och längre ut öppnade sig ån ut mot havet som en väldig tratt.

Gesällen lämnade bron och masade sig inåt staden. Då han kom till torget, stannade han. Det var månadsmarknad, men man höll just på att packa in för att dra sina färde. Berusade forbönder, uppsluppna gesäller och retfulla skolpojkar fyllde torget med stoj och oväsen.

I ett hörn stod torgpumpen, en dubbelpump med två svänglar och långa pumpstockar.

En konstapel patrullerade utmed torgets norra sida. Han såg forskande på gesällen, som rådvill stod mitt på gatan.

— Du ska gå ur vägen, för du stänger trafiken, sa polisen och spände ut magen.

Gesällen tog ett steg åt sidan och tänkte gå upp på trottoaren. Men trottoaren upptogs just då av Gustav och Fredrik Kleber, som mellan sig hade köpman Apelts unga dotter. Flickans fransade, gröna parasoll lyste som en midsommaräng i solskenet. Det gröna var insprängt med brokiga blommor, blad och rankor och exotiska fåglar. Den halvlånga, blå kappan hängde som en flik av en klar himmel över en kanariegul, plisserad kjol. På ryggen satt en kolossal, lilafärgad rosett och under hakan fladdrade ändarna av knytbanden till hårklädseln.

Gesällen backade upp på trottoaren för att undvika att bli kullriden av en bonde som kom sprängande nerifrån bron. Därvid törnade han ihop med den ena av herrarna och stötte armbågen i midjan på dennes rutiga rock.

— Se upp, din drummel, fräste Gustav Kleber och gav gesällen ett slag med spanskröret.

Gesällen strök av sig mössan och gjorde reverens.

— Om förlåtelse, ers nådighet, om min smutsiga armbåge råkade sota ner ers nådigaste elegans.

— Du ska inte försöka att vara kvick, du, anmärkte nu Fredrik Kleber och klev framom brodern.

Gesällen log ironiskt. Inte var han rädd inte. Finare herrar hade han sett i sina dagar. Men kanske aldrig vackrare flicka. Han stirrade betagen på Charlotte Apelts näpna uppenbarelse, de smala händerna som spände upp och stängde parasollen med nervös iver, medan den livliga munnen oroligt skälvde till.

Gesällen såg egentligen bara flickmunnen. Den förhäxade honom.

Så gav Fredrik Kleber honom en puff så att han for ut i rännstenen. Gesällen fortsatte att stirra på flickan. En krona av burrigt, brunt hår. Sedan en tämligen låg panna, en rak näsa, kanske en aning kort. Det sista han såg var ögonen: trånande blå ögon, vaket spejande omkring sig.

— Om vi inte skyndar oss, försummar vi promenadkonserten, utbrast Gustav Kleber och raskade på de andra.

Gesällen såg att männen svartsjukt tittade på varandra.

— Åhå, mumlade han och log.

De unga männen försvann i vimlet och gesällen tryckte sig intill husväggen för att inte bli kullslagen av ett bråkigt sällskap som kom ramlande ut från en ölstuga.

På avstånd hörde han en dov trumma och gick efter ljudet. Då han nått slutet av gatan, kom han till en lummig park av lönn och alm. Runt parken sträckte sig bebyggelsen. Små låga hus. Kring väggarna löpte blomsterlister. Utmed gatan olikfärgade spjälstaket. Från syrenbersåerna steg en doft av försommar.

Folk flanerade fram och tillbaka på breda grusgångar. Här och där låg öppna bersåer. Ibland vek någon promenerande av ifrån gången och slog sig ner för att lyssna till musiken och njuta av syrenerna.

Här återsåg gesällen de tre från torget. Flickan gick i mitten. De två ungherrarna böjde sig då och då framöver för att se om en kvickhet slog an, om en antydan blivit uppfattad.

I rabatterna hade plantorna börjat skjuta skott.

— Å, tänk, när rosorna blommar, sa Charlotte.

— Ja, det är en underbar tid. Då ska vi fara ut på landet, sa Fredrik Kleber.

Fara ut på landet var romantiskt. Ut till fåglarna, bäckarna, picknickbackar och stora snår av älggräs, brudbröd och nattviol, medan i bokskogens ytterkanter den jungfruligt sköra skogsvialen nystade sina blomsterslingor kring darrgräs och luddtåtel.

Fredrik hade lyckats slå an en känslig sträng hos flickan. Hennes ögon log drömmande.

Men Gustav Kleber var inte den som ville bli utstucken med så enkla medel. Han lutade sig fram över Charlotte.

— I rosens doft, i blomsterlundens gömma,

där friden bor emellan berg och dal,

låt oss fördrömma livets vår,

låt oss förglömma hjärtats sår,

och låt oss världen glömma.

O, fråga ej …

Här blev deklamatören hastigt avbruten av brodern, som drog upp ett stort silverur ur fickan, höll det för örat och menade att det var tid att återvända till pappa Kleber.

— Vi ska inte slösa bort hela dagen, sa Fredrik.

— Det var just artigt sagt med hänsyn till Charlotte, anmärkte Gustav.

Fredrik bet sig i läppen. Charlotte såg från den ene till den andre och brast i skratt.

— Bjud mig armen, Fredrik, kommenderade hon.

De lämnade parken. Bakom dem spelade regementsmusiken Donauwellen, så att den överröstade dånet från bondkärrorna, som med soltorkade hjul och lösa järnringar började skramla ut ur staden. Marknaden led mot sitt slut.

Gesällen strök omkring på gatorna ännu ett par timmar, innan han blev färdig att leta upp den ölstuga, som utgjorde skomakaregesällernas tillhåll.

Han hittade ölstugan vid en bakgata inte långt från kyrkan. Det dröjde inte länge förrän han bekantat sig och fått reda på ett och annat om stad och mästare. Man pokulerade friskt till fram i skymningen. Då bröt man upp och gick till torget.

Månen låg snett mot den gamla kyrkan, medan rådhuset krupit in i skuggan av ett par kolossala kastanjer som flätade grenarna ini varandra ovan papptakets gula spira.

I torgets förlängning låg ett stenhus i tre våningar. Huset ägdes av köpman Frisen, som ägde en del annat också, ett par skutor, bra tomter med centralt läge och en lönande grosshandel.

Vid torget låg dessutom sparbanken — och på hörnet mot en sidogata Perssons järnbod.

Den egendomliga skugga som månen kastade över torget härrörde från ett gammalt köpmanshus, som låg med gaveln åt gatan.

Huset var illa medfaret av väder och vind, och träluckorna, som om dagen släppte in ljus på lagervinden, hängde snett på sina gångjärn.

Huset var i tre våningar. I den nedersta hade Klebers sina affärslokaler, i den andra bodde familjen, och på den tredje logerade bokhållarna i små, kvava krypin, medan på den stora vinden, bak stadig förspjälning, balar och säckar tornade sina förråd från golv till tak efter den sist hemkomna skeppslasten.

Utanför andra våningens fönster satt två tomma nischer.

I den ena vittnade ännu ett par stenstumpar om att här hade biskop Engido haft sin plats, medan i den andra ett kvarblivet stycke av en veckrik drapering talade om att något kvinnligt helgon haft sin hemvist där förr i tiden. En av gesällerna visste berätta att åtskilliga medlemmar av huset Kleber satt sig i sinnet att sätta figurer i de tomma nischerna, men alla hade varit så upptagna av viktigare ting att ingen blivit färdig med just det företaget. Men nu hade bröderna Kleber, som voro i tur att stå för rusthållet, beställt ritningar hos en skulptör, det visste åltgesällen med säkerhet. Fast han trodde förstås han som alla andra att inte heller bröderna Kleber skulle få tid att tänka vidare på nischernas stympade figurer.

Från en bakgata hördes nattväktarens bön om skydd för stad och land mot eld och krig och brand. Hans röst lyfte sig, skrovlig och brännvinstung, över hustaken. Ännu väsnades bonddrängar och försenade forbönder. Man hörde piskklatschar och svordomar.

Gesällerna blev litet oense om vilken mästare de skulle hänvisa den nykomne till. De slog sig ihop och drog sig åt sidan, körde samman huvudena och kucklade.

Nykomlingen stod och gav akt på dem. De skulle ge honom ett riktigt gott råd, såg det ut. Men han visste nog vad ett sådant råd var värt.

Nu kom åltgesällen fram och sa att han borde höra sig för hos skomakarmästare Hansson, men han skulle gå dit i ottan, för annars vore det osäkert att han fick något arbete.

De andra fnissade en del, varpå man skildes.

— Vart ska du ta vägen, Frank? frågade åltgesällen. Du kan få logera hos mig, så ska jag se till så att du blir väckt och kommer i tid till Hanssons.

Den andre avböjde.

De skildes åt. Var och en gick till sitt. Det gällde att sitta på sin pall i rätt tid i morgon bittida, för i morgon skulle mästarna vara morgonhärskna och marknadssura.

Frank stod kvar, tills han sett de andra försvinna. Då ställde han sig i gathörnet och såg ut över torget. Hans blickar fastnade vid det gamla gavelhusets trappstegsformade skugga. Den såg ut att vara gjord till att kliva på.

Det gäller att komma sig upp här i världen, filosoferade gesällen och kvävde en gäspning.

Och så vände han torget ryggen och sökte sig tillbaka till ölstugan. Dörren åt gatan var stängd, men gesällen drog sig inte för att banka, då han såg att det lyste innanför.

Krögerskans röst frågade inifrån, vem det var som bankade. Han förklarade vem han var och frågade, om han inte kunde få sova på hörännet över natten.

Dörren sköts upp på glänt och han fick smita in. Krögarmor morrade misslynt, men gesällen slog en frivolt så att det sjöng mellan väggarna. Krögerskan blev så perplex att hon nästan tappade hakan. Sådan vighet hade hon aldrig förr skådat. Men det som fick gesällen att visa sig så där överdådig var inte krögarmors medgörlighet utan ett piggt och nytert ansikte som vändes mot honom från vasken, där en ung flicka var sysselsatt med att skölja stop och muggar.

— Nå, får jag? Eller ska jag slå en frivolt till?

— Nej, kära nån, sa krögarmor, gör inte det. Han bryter nacken av sig.

På pin kiv slog gesällen ännu en volt och frågade hur det var hos skomakarmästare Hanssons.

Krögarmor gapskrattade och förklarade, att ville han komma i ett råtthål, så borde han fråga sig för hos Hanssons. Den siste gesällen hade skrivit på den härskna spickesill som åkt in och ut var morgon: Vi ses igen. Han hade ritat det med prylen och fått stryk av mäster. För mäster var svår med spannremmen.

Gesällen mulnade. Å, han var alltför gammal för att ta stryk, menade han. Det pigga ansiktet borta vid diskbaljan stirrade på honom med beundran.

— Hette han Frank? frågade krögarmor.

Gesällen nickade.

— Nå, frank ser han då ut, bekräftade krögarmor och såg uppskattande på den smale gesällen.

Förnöjt visslande letade sig gesällen ut över den lilla gårdsplanen, som låg helsvart i månens slagskugga, med rankiga lider och mystiska vinklar och vrår, hittade det lilla stallet, fann en stege med trasiga pinnar och kom upp på hörännet, där han fann höet vara slut. Han tog sig åter ner och lyckades, halkande och förbannande, leta upp ett hästtäcke. Det bredde han över sig. Och sedan sov han gott till andra hanegället. Hela tiden drömde han om ett piggt ansikte bak en diskbalja. Det svävade över honom och tycktes: leta efter ett ställe där det kunde slippa ut.

— För Guds skull gå inte, bad gesällen.

Och ansiktet tycktes verkligen vilja stanna kvar, för det skrattade till så högt, att gesällen vaknade, satte sig upp och gnuggade sina ögon. Det första han såg var det nytra ansiktet, som stack upp genom hålet i golvet och mötte honom med ett par bedjande ögon.

— Hör du, gå inte till Hanssons, bad flickan.

Men nu blev gesällen med ens på ett överdådigt humör.

— Visst tusan ska jag gå till Hanssons, orerade han.

— Gör det inte, bad hon på nytt.

— Vad får jag, ifall jag inte gör det?

— Ingenting. Och efter litet tvekan: — Vad skulle du vilja ha?

— En kyss.

— Nej, se det får du då visst inte.

Gesällen var kvick i vändningarna, men flickan var kvickare, så han fick ingenting för att han hastade iväg utför så att pinnarna ramlade ur hålen och stegen föll i hög.

Alltjämt på samma briljanta humör drack han sin morgonsejdel och gick raka vägen till skomakarmästare Hansson, där han blev mottagen med öppna armar, eftersom sex händer uträttar mer än fyra och det utom mäster själv inte fanns någon annan medhjälpare än en velig lärpojke.

När Frank på kvällen kom tillbaka till ölstugan, hälsades han med gapskratt av de andra gesällerna.

— Nog är du frank alltid, skrattade gesällerna, men du är dum också, och det är mycket värre … Såg du sillen med inskriften? … Hur smakade den? … Har du fått av spannremmen, så att du blivit randig i baken? … Vad sa häxan? Lycka till! Gesäll Frank von Enfaldig!

— Jag stannar allt året ut, svarade Frank. Jag vore väl en dålig karl, om jag läte skrämma iväg mig av en bister mästare och ett fruntimmer, som en hel dag underhållit mig med en rörande historia om en viss Charlotte Apelt, som jag inte känner, och två bröder Kleber, vilkas hus jag åtminstone känner.

— Lycka till, lycka till! skrålade gesällerna. Du stannar där kanske rent utav mer än året, hånade de.

— Det kan väl hända, svarade han glättigt. Hur läng kan man inte tjäna för ett par blå ögon, gesäller?

— Aha, ljöd det som en susning genom skänkrummet

— Skål, gesäller!

Frank reste sig från bänken. — Skål för våren, ungdomen ooh kärleken.

De andra höjde sina sejdlar. Det kom ett drömmande drag i de magra ansiktena. — Våren, ungdomen, kärleken!

— Du har väl aldrig råkat förälska dig i Charlotte Apelt? frågade åltgesällen.

Frank log i mjugg.

— Nej, hon får vara i fred för mig. Jag vill inte konkurrera ut bröderna Kleber. Det vore synd om dem, ifall jag blandade mig i leken.

— Du kan vara glad, ifall du i hela ditt långa liv får göra ett par stövlar åt dem, anmärkte en dyster gesäll sötsurt.

— Ånej, säger du det, raljerade Frank uppsluppet. Jag trodde jag skulle bli istånd att låna dem pengar en gång.

Flickan borta vid öltunnan lät höra ett klingande skratt.

— Det vore du just den rätte till, tyckte hon en smula överlägset. Det märks att du är nykomling.

Surret steg igen.

Frank lutade sig mot väggen och följde med påtagligt intresse krogpigans rörelser.

2

Gamle patron Kleber, som varit änkling i många herrans år, gick omkring i huset och tvinnade sitt vita hakskägg, grymtade och anmärkte. Ingenting tycktes vara honom till lags den dagen. Än var det bodbetjänterna som inte var som de skulle, än var det lager, varor, expediering, embalering, bokföring eller Gustavs spännhalsduk som hade irriterande kulör. Fredrik höll sig undan, det vill säga han satt borta hos Apelts och drack utspädd tokayer tillsammans med timmerhandlaren, på samma gång som han brände sin rökelse för Charlotte, Apelts enda dotter.

Men hur Fredrik än försökte så hade han svårt att fånga Charlottes blickar denna heta septemberdag. Flickan verkade förströdd. Hon svarade enstavigt på Fredriks frågor. Ibland hörde hon dem inte ens utan spratt generat till, då han frågade för andra gången.

Apelt gjorde sig ett ärende bort. Han hade inte väl stängt dörren efter sig förrän Fredrik flyttade sig närmare Charlotte och tog hennes hand. Hon ryckte till och gav honom en hastig blick.

— Charlotte, viskade Fredrik upprörd. Vad tänker du på, Charlotte?

— Å, just ingenting, svarade flickan och försökte anslå en vardaglig ton. Men det lyckades inte. Det kom någonting med, något oroligt, räddhågat, osäkert.

— Varför tog du inte Gustav med idag, Fredrik? frågade hon och höjde ett par darrande ögonlock.

Fredrik såg besviken ut.

— Är det honom du sitter och tänker på? frågade han avundsjukt.

— Ånej, kanske inte just det.

Charlotte drog handen till sig och satte sig att fingra på den ljusgröna krinolinens silverfärgade rosetter. Hennes mor hade berättat för henne de rykten som gick i staden om henne och bröderna Kleber. Det hade blivit formlig vadhållning, ifall hon skulle ta Gustav eller Fredrik. Kära far hade låtit henne förstå att för honom finge hon ta vilken hon ville, kära mor höll nog mest på Fredrik — men hon själv — ja, hon visste inte rätt vilken hon föredrog.

Och så sa folk att de båda bröderna, som trots rivaliteten fortsatte att vara såta vänner, kommit överens om att den som fick Charlotte Apelt skulle få firman på köpet, meden den andre skulle fly staden och söka sig en annan marknad. Charlotte trodde inte på ryktet, men hon skulle bra gärna vilja veta, ifall det var sant. Det var det hon funderade på. Men hon kunde inte gärna fråga Fredrik om en så delikat sak.

De satt mitt emot varann, hon på en taburett och han på en soffa och plötsligt blev de rätt förlägna. Fredrik, som hälsat Apelts frånvaro med spända förhoppningar, greps av ett häftigt klenmod. Han reste sig och sade häftigt:

— Det är Gustav du sitter och tänker på.

Charlotte fick med ens liv. Hon reste sig, gick inpå Fredrik och frågade lågt:

— Nå, om så vore?

Fredrik bugade sig chevalereskt.

— Då har jag ingenting att tillägga.

Han gick.

Tokayern hade drivit svetten i pannan på Fredrik Kleber. Han kände sig förtumlad och vimmelkantig. Han hade alltså inga utsikter hos Charlotte.

När han gick över gatan, stötte han ihop med en man som kommit ut ur en port med ett par trasiga stövlar hankade i stropparna.

— Se upp för tusan, brummade Fredrik.

— Undskyld, svarade mannen och vek åt sidan. Unge patron har inga stövlar som skomakarmästare Hansson kunde få laga? Eller kanske vi kunde få skära till ett par nya?

Fredrik tittade på skomakargesällen. Han tyckte sig ha sett honom förr men kunde varken påminna sig när eller var. Hans första tanke var att avvisa gesällen, men han ångrade sig och sade vänligare men ändå rätt småvresigt:

— Titta inom en gång.

Gesällen bockade och sa: Tack patron! varpå han försvann bortåt torget, hela tiden hållande sig i skuggan.

Gustav Kleber stod på den höga yttertrappan och väntade på sin bror. Han såg honom snedda över torget och ett ögonblick stanna under pilträden. Fredrik tog upp en näsduk och torkade sig i ansiktet. Sedan kom han långsamt och liksom tvekande ut i solskenet igen och styrde stegen mot den kleberska trappan. Han hade sett Gustav stå och vänta. Han visste vad det var fråga om. Det var uppgjort dem emellan att den ene inte skulle gå till Apelts utan att ha sällskap med den andre. Nu hade Fredrik brutit överenskommelsen. Han kände sig egentligen rätt skamsen där han stod nedanför trappan och blickade upp mot brodern.

— Var har du varit? frågade Gustav.

— Jag har varit och hälsat på Charlotte, svarade Fredrik nonchalant.

— Minns du inte …

— Jo, jag minns så förbannat väl. Men det gör ingenting nu. Det är ändå inte mig hon vill ha. Du får ta både henne och huset och firman. Jag tänker inte gråta några blodstårar. Vad gör farsgubben?

De följdes åt in på kontoret. Där var det svalt och skönt. Genom den öppna porten på andra sidan gårdsplanen kunde de se hattmakaren som stod på sin trappa och putade med magen.

Det var tomt i affären. Biträdena rörde sig makligt.

Fyllde på en låda, prasslade med papper och påsar. Gjorde strutar. Malde kaffe på den stora handkvarnen.

— Var är farsgubben? frågade Fredrik.

Gustav trodde att han var uppe i bostaden i andra våningen men var inte säker.

— Jag törnade emot en skomakargesäll som ville skära till ett par stövlar åt mig, berättade Fredrik. Men det blir bättre att han skär till ett par brudgumspjäxor åt dig.

Gustav log stelt.

— Var inte så säker, du. Kanske vill hon inte ha mig heller.

Fredrik ryckte på axlarna, tog ner en pipa från väggen, stoppade den eftertänksamt och tände på.

De tittade ut. Skomakargesällen som Fredrik talat om kom gående in genom porten, ännu med de trasiga stövlarna dinglande i stropparna. Hansson hade dåligt med arbete och hade, trots skråförordningarna, skickat ut gesällen i staden för att tigga arbete. Resultatet hade hittills varit betydligt klenare än den av naturen optimistiske Frank någonsin tänkt sig. Mötet med Fredrik Kleber hade kommit honom att tänka på att han kanske borde gå rond i köpmanshusen. Gamle patron brukade inte vara svår att komma tillrätta med, efter vad man sade.

Bröderna satt på var sin sida om den höga pulpeten. De hörde gesällens tunga skodon dåna ute i gången och uppför trappan till andra våningen …

Så hörde de ett utrop.

De lystrade till. Men det ingick inte i deras vanor att ta någon notis om gesäller. Men så skrek någon.

Fredrik slutade att röka och tog pipan ur mun. En aning slog honom.

Gustav, som var livligare än brodern, skyndade med snabba steg mot dörren.

I ytterkontoret mötte de förste bokhållaren.

— Patron … pa … tron … stammade han.

Fredrik lade pipan ifrån sig och sprang ut. Gustav var redan på väg uppför trappan.

Patron sitter i trappan till kryddvinden.

Gustav har sprungit upp i den lilla tamburen i andra våningen.

Dörren som leder därifrån och upp till bokhållarnas vindskupor och den stora kryddvinden står öppen. Han ser att gesällen försöker lyfta upp någonting. Fadern!

Gustav Kleber knuffar undan gesällen och lutar sig över den gamle. Patron Kleber rullar med ögonen.

— Vad är det, far? Vad är det? frågar Gustav förvirrad.

Men gamle patron kan inte svara.

Gustav Kleber sticker armarna under faderns kropp och försöker få upp honom. Det orkar han inte.