Villa Rubein

By John Galsworthy

Ett stort gammalt hus står längs en landsväg och samlar damm. Årstiderna går och tiden rinner fram likt en strid flod, men huset förblir där, kvar på sin plats och intakt med sina minnen som spänner över generationer. En oansenlig promenad på en ringlande landsväg inleder denna berättelse om familjeband och ansvar, som har sin upprinnelse i Tyrolen bland engelsmän i exil. Detta är en klassisk berättelse om arv, sociala såväl som kulturella och ekonomiska, och om att våga följa sin dröm – trots att det kanske går emot den högsta viljan hos den man älskar som mest ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 24, 2021
• ISBN: 9788711926093

John Galsworthy

John Galsworthy was a Nobel-Prize (1932) winning English dramatist, novelist, and poet born to an upper-middle class family in Surrey, England. He attended Harrow and trained as a barrister at New College, Oxford. Although called to the bar in 1890, rather than practise law, Galsworthy travelled extensively and began to write. It was as a playwright Galsworthy had his first success. His plays—like his most famous work, the series of novels comprising The Forsyte Saga—dealt primarily with class and the social issues of the day, and he was especially harsh on the class from which he himself came.

Book preview

Första kapitlet

E dmund Dawney och Alois Harz promenerade utmed flodvallen i Botzen.

— Skulle ni ha lust att göra bekantskap med familjen i det där ljusröda huset — Villa Rubein? frågade plötsligt den förre.

— Jag vet inte — kanske, svarade Harz med ett småleende.

— Kom med mig dit i eftermiddag då.

De hade stannat framför ett gammalt hus, som låg alldeles för sig självt invid floden och hade ett övergivet, obebott utseende. Harz sköt upp porten.

— Kom in, sade han. Ni skall väl inte äta frukost än. Jag ämnar måla av floden i dag.

Han sprang uppför den breda trappan, och Dawney följde långsamt efter med tummarna instuckna i ärmhålen i västen och huvudet tillbakakastat.

Uppe i ett stort vindsrum, som sträckte sig över hela vindsvåningen, drog Harz fram en uppspänd målarduk till fönstret. Han var en ung man av medellängd, bredaxlad, snabb i sina rörelser, med ett kantigt ansikte, stora kindknotor och spetsig, kraftigt formad haka. Ögonen voro stålblå med genomträngande blick och mycket rörliga ögonbryn, näsan lång och smal med hög näsrygg, och det mörka, obenade håret låg som en tätt åtsittande mössa kring hans huvud. Hans kläder gåvo det intrycket, att han knappast ägnade dem en tanke.

Rummet, som på samma gång var atelier, sovrum och sällskapsrum, var kalt och dammigt. Genom fönstret såg man floden komma forsande nedåt dalen i skummande vårflöde liksom en ström av smält brons.

Harz började att helt snabbt röra sig hit och dit framför målarduken, liksom en fäktare som försöker finna rätta distansen. Dawney slog sig ned på en packlår.

— Snön har smält ovanligt hastigt i år, sade han i släpande ton. Talfer kommer nedrinnande brun, och Eisack kommer blå, och så flyter de ihop i Etsch och gör den grön — en sinnebild av våren för er, min käre målare.

Harz blandade sina färger.

— Jag har inte tid med några sinnebilder, sade han. Jag har inte tid till någonting. Om jag kunde bli tillförsäkrad visshet om att få leva, tills jag blir nittionio år liksom Tizian, då — han hade möjlighet att hinna något, han! Men tänk på den där stackars karlen, som blev ihjälslagen härom dagen! Så mycken kamp och strävan och så — just när man närmar sig målet —!

Han talade engelska med utländsk brytning. Och hans röst var ganska sträv, men hans leende var mycket milt och behagligt.

Dawney tände en cigarrett.

— Ni målare har det bättre än de flesta av oss andra, sade han. Ni kan gå den väg ni själva vill. Men om jag till exempel skulle vilja behandla ett fall på ett sätt, som inte vore det vanliga, och patienten doge, så skulle min bana vara förstörd.

— Min bäste doktor, om jag inte målar sådant, som publiken tycker om, så får jag svälta. Men jag ämnar i alla fall måla så, som jag själv vill. Och till slut skall jag ändå vinna framgång.

— Det betalar sig att knoga framåt i de gamla hjulspåren, tills man skapat sig ett namn, skall jag säga er, och sedan man gjort det, så kan man ta sig till vad man vill — då kommer de att krypa och buga för en, vad man än gör.

— Åh, ni älskar inte ert yrke, tycks det.

— Jag är aldrig så lycklig, som när jag har fullt upp att göra, svarade Dawney långsamt. Men jag vill förtjäna pengar, vill bli känd, kunna föra en angenäm tillvaro — njuta av goda cigarrer och goda viner. Jag avskyr torftiga förhållanden. Nej, min vän, jag måste sträva framåt på de vanliga gamla vägarna. Jag tycker visst inte om det, men jag får ta det, som det är. Man börjar ju livet med vissa ideal, men de har gått över bord för mig. Jag är tvungen att knoga framåt, tills jag skapat mig ett namn, men sedan, min käre målare, sedan — —

— Sedan kommer all must att vara urkramad ur er. Åh, ni får nog betala dyrt för den här första perioden.

— Ja, den risken får jag ta. Det finns ingen annan väg att gå.

— Bryt er en väg.

— Hm!

Harz lyfte sin pensel, som om den varit ett spjut.

— Man måste ge det bästa man har inom sig, utbrast han. Och om man måste lida för det, så — får man göra det då.

Dawney sträckte på sin långa, fylliga gestalt. Det hade kommit ett begrundande uttryck i hans ögon.

— Ni är energisk, sade han.

— Det har jag varit absolut tvungen att bli.

Dawney reste sig upp. Tobaksröken ringlade sig kring hans slätkammade huvud.

— Nå, hur vill ni med avseende på Villa Rubein? sade han. Skall jag komma och hämta er? Det är ett hushåll sammansatt av åtskilliga olika element — mest engelska — mycket hyggligt folk.

— Nej, tack så mycket. Jag skall måla hela dagen. Har inte tid att göra bekantskap med människor av den sorten, som fordrar att man skall klä om sig.

— Nå, som ni vill. Adjö så länge. Och Dawney rätade på sig och spände ut bröstet, och så lyfte han på en filt, som satt uppspänd över dörröppningen, och avlägsnade sig.

Harz satte en kaffepanna på en spritlampa och skar några brödskivor åt sig. Den friska morgonluften strömmade in genom fönstret. Doften av sav och knoppar och nyutspruckna löv, av jordens mylla och av vindar från de ur vinterns bojor befriade bergen, följde med den in i rummet. Fåglarna kvittrade och flaxade omkring. Det var vår — den trolska, orofyllda, av vällukter mättade våren.

Då kom plötsligt en vit, strävhårig råtthund med svarta fläckar kring nosen och buskiga ögonbryn inrusande genom dörren. Den nosade på Harz, spände ut ögonen, så att vitorna syntes, och uppgav ett kort, häftigt skall. I detsamma ropade en barnslig stämma:

— Scruff! Du stygga hund!

Och så hördes lätta steg i trappan. En tunn, gäll röst skrek därvid på avstånd:

— Greta! Du får inte gå upp där!

En liten tolvårig flicka med långt hängande, ljust hår och en bredbrättad hatt syntes plötsligt i dörröppningen.

Hennes blåa ögon vidgade sig, och en häftig rodnad steg upp i hennes ansikte. Det var inte något regelbundet vackert ansikte. Kindbenen voro en smula för stora och näsan litet för platt, men det låg ett skimmer av oskuld, skälmaktighet, begrundande intelligens och blyghet över det.

— Åh! utbrast hon nu.

— God morgon. Är det er hund? sade Harz leende.

Hon svarade inte utan såg bara på honom med förbryllad min. Och så sprang hon fram och grep hunden i halsbandet.

— Scr-uff! Du stygga hund — så stygg, så stygg!

Hennes hår hängde ned över hunden, då hon böjde sig ned och samtidigt blickade upp på Harz.

— Åh, visst inte. Låt mig ge honom litet bröd.

— Nej! Nej! Det får ni inte — jag skall slå honom och säga honom, att han är stygg. Då bär han sig inte åt på det sättet en gång till. Nu är han stött. Han ser alltid ut på det sättet, när han är stött. Är det här ert hem?

— För tillfället. Jag är resande.

— Men ni är bestämt från det här landet, för ni talar på det viset.

— Ja, jag är tyrolare.

— Jag är tvungen att tala engelska i dag, men jag tycker inte mycket om det — för jag är också till hälften österrikiska, och det tycker jag bäst om att vara, men min syster Christian är helt och hållet engelska. Åh, här kommer miss Naylor. Hon blir nog mycket ond på mig.

Hon pekade mot dörren med sitt lilla pekfinger, och så såg hon åter på Harz med bekymrad blick.

In i rummet kom nu en äldre dam med små trippande steg liksom en fågels. Hon var liten och nätt och klädd i en grå cheviotklänning garnerad med smala band av vinfärgad sammet. Ett stort guldkors hängde på en stålkedja på hennes bröst. Hon vred nervöst på händerna, på vilka hon hade svarta glacéhandskar, som voro tämligen vitnötta i sömmarna.

Hennes ansikte, som var långt och smalt, hade ett gott, välvilligt uttryck, håret var i förtid grånat, ögonen voro bruna och livliga, munnen hade en liten krökning vid ena mungipan. Hon höll huvudet en smula på sned och såg ut som om hon bad om ursäkt för någonting. Orden kommo snabbt och i avbrutna satser över hennes läppar, som om hon hölle meningarna på snören och önskade draga dem tillbaka igen, så snart hon yttrat dem.

— Greta, hur kan du företaga dig något sådant? Jag vet inte vad din far skall säga. Jag vet verkligen inte hur jag skall — ett så besynnerligt tilltag — —

— För all del — — inföll Harz.

— Du måste genast komma — ber så mycket om ursäkt — så påfluget!

De stodo alla tre mitt emot varandra som i en ring — Harz höjde och sänkte ögonbrynen, den lilla damen fingrade nervöst på sin parasoll, Greta var röd och förlägen, hennes ögon voro fuktiga, och hon sköt ut läpparna med trumpen min och snodde en länk av sitt hår kring fingrarna.

— Åh titta!

Kaffet kokade över. Små bruna strömmar runno fräsande ned från pannan. Hunden sprang med tillbakakastade öron och indragen svans runt omkring i rummet. Det kom med ens liksom en känsla av gammal bekantskap över dem.

— Vår favoritpromenad är längs floden, och Scruff — så påfluget, så förargligt — vi trodde inte att någon bodde här — fönsterluckorna är spruckna, målningen faller av. Har ni varit länge i Botzen? Två månader. Åh tänk! Ni är inte engelsman? Åh, ni är tyrolare! Men ni talar engelska så bra — åh, vistats där i sju år? Verkligen? Sådan tur! Det är Gretas dag att tala engelska i dag.

Miss Naylor kastade förbryllade blickar upp mot taket, där de korslagda bjälkarna åstadkommo djupa skuggor, och så ned på ett bord gjort av en packlår, på vilket penslar, knivar och färgtuber lågo slängda om varandra, och därefter bort mot det stora fönstret, som var utan glas och i jämnhöjd med golvet samt försett med en gammal rostig kedja, som hängde ned därifrån — ett minne från den tid, då det gamla husets vind använts såsom varumagasin. Slutligen föll hennes blick på en ofullbordad studie efter naken modell — och vändes blixtsnabbt därifrån igen.

Greta satt nu med benen i kors på en brokig filt och doppade ett finger i en liten sjö av kaffe samt tittade upp på Harz. Och han tänkte: — Jag skulle vilja måla henne så där och kalla tavlan En förgät-mig-ej!

Han tog hastigt en svartkrita för att göra ett utkast av henne.

— Skall ni visa mig? ropade Greta och sprang hastigt upp.

— Vill, Greta, — vill! Hur ofta måste jag säga dig, att du inte jämt skall använda ordet skall? Jag tror att vi måste gå nu — det är mycket sent — din pappa — så vänligt av er, men jag tror att vi måste gå nu. Scruff!

Miss Naylor slog ett par lätta slag på golvet. Och råtthunden tog ett språng bakåt rakt på ett gipsavtryck, som stöttes omkull, så att det ramlade på hans svans, varpå han som en pil rusade ut genom dörren.

— Ach! Du armer Scruffee! ropade Greta och sprang ögonblickligt ut efter honom.

Miss Naylor skyndade tvärs över rummet, böjde på huvudet och mumlade en bön om ursäkt. Därpå försvann även hon genom dörren.

Och så var Harz åter ensam. De voro borta allesammans — den lilla flickan med det ljusa håret och förgätmig-ej-ögonen, den lilla damen med det vänliga väsendet och den fågelliknande gången och den lilla vita hunden. Han såg sig omkring. Rummet föreföll honom med ens helt tomt. Med blicken fäst på den nedramlade gipsen bet han i sina mustascher och mumlade förtretad några ord.

Så tog han sina penslar igen och ställde sig framför den påbörjade tavlan. Han smålog och rynkade pannan. Och snart var han åter helt upptagen av sitt arbete och hade glömt alltsammans.

Andra kapitlet

T idigt på morgonen fyra dagar därefter vandrade Harz långsamt hemåt.

Molnens skuggor gledo över vinbergen och drogo bort över stadens tak och tornspiror. Från bergen blåste en frisk men dock mild vind, trädens grenar fläktade lätt, och flingor från de nyss utspruckna knopparna fladdrade ned. Bland popplarnas mjuka, gröna bladhylsor surrade ållonborrar, och vägen nedanför dem var som beströdd av skaror av dessa små bruna djur.

Han gick förbi en bänk, på vilken en ung flicka satt och gjorde en skiss. En vindstöt ryckte plötsligt med sig hennes målning, så att den virvlade till marken. Harz sprang fram och tog upp den, och hon böjde på huvudet till tack och tog den ur hans hand, men i samma ögonblick som han vände sig om för att gå vidare, rev hon den mitt itu.

— Åh! utbrast han. Varför gjorde ni så?

Den unga flickan, som stod framför honom med en bit av den iturivna skissen i vardera handen, var smärt och rak och hade ett värdigt och allvarligt utseende. Hon såg på Harz med stora, klara, grönaktiga ögon. Över hennes mun och haka vilade ett trotsigt drag, men pannan gav ett intryck av blidhet och lugn.

— Jag tycker inte om den.

— Vill ni tillåta mig att titta på den? Jag är målare.

— Den är inte värd att man tittar på den, men — om ni önskar det, så — —

Han satte ihop de båda halvorna av skissen.

— Ja, där ser ni! sade hon efter ett par minuter. Jag sade er ju det.

Harz svarade inte men betraktade fortfarande skissen. Den unga flickan rynkade ögonbrynen.

— Varför målar ni? frågade Harz plötsligt.

Hon rodnade och svarade:

— Visa mig felen.

— Jag kan inte visa er felen. Det är inga fel — men varför målar ni?

— Jag förstår inte vad ni menar.

Harz ryckte på axlarna.

— Nej, varför gör ni så? sade den unga flickan sårad. Jag vill veta vad ni menar.

— Ni lägger inte ert hjärta i det, svarade Harz.

Hon såg på honom helt förundrad, och det kom en tankfull blick i hennes ögon.

— Ja, det är väl orsaken, kan jag tro. Det finns så mycket annat — —

— Det får inte finnas något annat, sade Harz.

— Men jag vill inte jämt tänka på mig själv, avbröt hon honom. Antag — —

— Åh! Ja, om man börjar göra antaganden — —

Den unga flickan vände sig rakt emot honom. Hon hade rivit itu skissen en gång till.

— Ni menar, att det är bättre att inte måla alls, ifall det inte är av tillräckligt stor vikt för en. Jag vet inte om ni har rätt — jag tror att ni har det.

Plötsligt hördes en nervös hosta helt nära dem, och då Harz vände sig om, stod där de tre, som härom dagen besökt honom — miss Naylor med handen framräckt mot honom, Greta med en bukett vilda blommor, rodnande och stirrande på honom, och råtthunden nosande på hans byxor.

Miss Naylor bröt den tryckande tystnaden.

— Vi undrade om du ännu var kvar här, Christian. Det var inte vår mening att avbryta dig — jag visste inte att du kände mr — —

— Harz är mitt namn — vi kom att tala några ord — —

— Om min skiss. Åh Greta, du kittlar mig. Vill ni inte komma och frukostera hos oss i dag, herr Harz? Det är vår tur nu.

Harz kastade en blick på sina dammiga kläder och sade, att han omöjligt kunde det.

Men då inföll Greta med bedjande röst:

— Ack, kom! Scruff tycker om er. Och det är så tråkigt, när det inte är någon annan än vi själva vid frukosten.

Det började rycka kring miss Naylors läppar. Och Harz inföll hastigt:

— Tack så mycket. Jag skall med nöje komma, om ni ursäktar att jag är smutsig.

— Ja, det gör vi visst. Då tvättar vi oss inte heller. Och efteråt skall jag visa er mina kaniner.

Miss Naylor, som stod och trampade och flyttade fötterna fram