Akrobat

By Jascha Golowanjuk

Nielsen har tillbringat större delen av sitt liv på cirkus. Redan som fjortonåring lämnade han Danmark och sedan dess har han varit på resande fot. Direktör, clown och akrobat; kärt barn har många yrken. Men efter tjugofyra år börjar hans cirkusdagar närma sig slutet. Längtan efter en familj är stor, men flickvännen Mercedes delar inte alls hans hopp om framtiden. Faktum är att hon ofta är på dåligt humör och dessutom gärna försvinner iväg. Vem är det hon träffar när hon inte kommer hem? Vändpunkten i Nielsens liv kommer när han träffar den föräldralöse pojken Vassia. Det är tydligt att pojken behöver någon som tar hand om honom. Den beniga kroppen och de många blåmärkena talar sitt tydliga språk. Men vågar Vassia följa med sin nyfunna beskyddare till det för honom okända landet Danmark? Och vad ska Mercedes säga när Nielsen plötsligt dyker upp med en yngling i släptåg? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 3, 2021
• ISBN: 9788726967050

Book preview

1

Cirkus Danielli hade premiär och det var slutsålt från manegen till gallerierna. Dagen efter som var söndag stod saratovborna i en lång kö redan tidigt på morgonen för att försäkra sig om biljetter till matinén och till kvällsföreställningen.

Nielsen hängde under tälttaket och kontrollerade trapetsen, som han gjort varje morgon, då han hörde en klar pojkröst:

– Akrobaaat!

Långsamt gled han nerför det med harts ingnidna repet till manegen, borstade av byxorna och frågade:

– Jag? Nielsen?

– Ja, det är telefon.

Telefonbud var nästan lika sällsynt som telegram för Nielsen. Han blev orolig. Vem kunde hitta på att ringa honom? Kunde det vara Mercedes? Han hade lämnat henne för en timme sedan på hotellet, hade fått en morgonkyss och visst var hon rar, men Nielsen kunde aldrig vara säker på henne. Hon skiftade humör från den ena minuten till den andra.

Pojken förde honom ner i källaren där traktéren Moskva låg och pekade på telefonen som hängde på väggen bakom den blekfete värden som stod bakom disken och skötte utskänkningen.

– Ja?

– Ja, det är jag, hörde han Mercedes’ röst.

– Merceduschka!

– Ja ja, jag ger mig av. Och försök inte med några dumheter som i Kiev, annars får du aldrig se röken av mig igen.

– När du komma tillbaka?

När jag vill. Adios.

– Madre de Dios, mumlade Nielsen och tittade på luren och sedan på ölet som värden ställde fram åt honom. Han gick långsamt och tungt till närmaste bord och satte sig med armbågarna lutade mot den klibbiga vaxduken som var full av ringar och flugor. Nästan genast exploderade åskvädret som länge hängt över staden. Det blev så mörkt i traktéren att det snåla ljus som silade in genom de av smuts igengrodda fönstren alldeles försvann. Det dundrade till några gånger, blixtarna korsade himlen och belyste källaren, så störtade regnet ner och huset skakade som vid ett bombnedslag. Nielsen slet av sig slipsen och lade hatten på en stol bredvid. Han svettades. Luften var tjock av rök och ångor från öl och kålsoppa. Han blev matt vid tanken att han skulle ha två föreställningar denna dag, nu tycktes alla hans krafter ha runnit ur honom. Hur skulle han kunna klara det? Hur skulle han kunna stå ut att vara utan Mercedes? Hon som var saltet i hans liv, hans enda glädje, hans allt. Vart hade hon nu tagit vägen? Hur kunde hon lämna honom så där, hon kunde åtminstone ha förberett honom, han skulle i alla fall inte ha kunnat hindra henne.

I fem år hade Nielsen avgudat Mercedes, funnit sig i hennes lynnesutbrott, godmodigt lyssnat när hon kallat honom gorilla, kretin och idiot, älskat henne besinningslöst. När han tänkte på vad som hade hänt i Kiev kröp han ihop av obehag. Han hade inbillat sig att hon hade blivit bortförd eller förolyckats och därför anlitat polisen, och när man förde henne tillbaka till hotellet förklarade hon lugnt att hon besökt en kusin. Det var när polisen var närvarande, men sedan …

Nielsen tänkte med skräck på hur artisterna gjort narr av honom och hans sönderklösta ansikte. Till och med kineserna, i vars ansikten man sällan såg annat än liknöjdhet, drog på mun när han mötte dem.

Han mindes när Malkos’ dresserade svin hade dött. Hur beklagade inte hela cirkusen honom som om det varit hans eget barn som avlidit. Och när clownen Brussows hustru rände iväg med en hästskötare! Han omringades av alla, tröstades av alla, och somliga till och med grät. Men när det gällde Nielsen, så gjorde man bara narr av honom. Det där legendariska kamratskapet vid cirkus kände Nielsen inte till. En stark och godmodig man som till på köpet hade svårt att reagera snabbt fick lätt rykte om sig att vara obegåvad eller rent av dum. Och en som var dum behandlade man gärna hjärtlöst. Nielsen stod på något sätt utanför och var därför särskilt fäst vid Mercedes.

Den där olycksaliga polisanmälan hade kostat Nielsen en hel del pengar och några svåra dagar. Han hade lyckats skaffa henne de högt önskade röda snörkängorna på svarta börsen och en hatt med strutsplymer men blev hjärtlöst behandlad ända tills hon tröttnade på det och gav sig åt honom precis som om ingenting hade hänt.

Nielsen kunde nästan se henne gå ut i regnet iförd sin svarta sidenklänning, hårt snörd och med drypande strutsplymer. Hon gick fort, fort med små, små steg och hennes praktfulla byst guppade utmanande och en smula oanständigt. I handen bar hon sin lilla väska.

Ja, vart hade hon tagit vägen? Fanns det en kusin i Saratov också? Kanske skulle hon helt enkelt resa till landet för att äta upp sig lite? Maten i de stora städerna var usel, allt var på kort och svarta börsen blomstrade för fullt. Många reste till landet för att byta värdeföremål mot mat.

Naturligtvis skulle hon komma tillbaka, men hur länge tänkte hon vara borta den här gången då? Nielsen trodde inte att han kunde stå ut många dagar utan henne. Nej nej, tänkte han, Mercedes var inte den sortens kvinna som gick på gatan.

Regnet öste ner, fast åskan avlägsnade sig mer och mer. Torget liknade en sjö och hur mycket värden än torkade så rann det mer och mer smutsigt vatten in på asfaltgolvet. Nielsen satt nu med benen upplyfta på en stol, men den druckna karlen bakom honom sov med bastskorna fulla av vatten, salig i sitt rus.

Nielsen var själv övertygad om hur obegåvad han var. Men han tröstade sig med att Gud gav somliga begåvning i huvudet, andra i musklerna. Han spände sin biceps så kavajärmen knakade och han klatschade sig på låren så det ekade i traktéren. Genast kom pojken fram.

– Nej. Inte mer. Betala.

Han var tvungen att vänta tills regnet slutat och lutade huvudet mot sina knutna händer för att tänka över situationen. Måtte ingen på cirkusen märka något. Han skulle inte stå ut med det. Det skulle bli svårt nog att spela clown, teaterdirektör och slutligen akrobat. Det värkte i bröstet på honom, han hade god lust att gråta, sårad och förtvivlad som han var. Inte en människa att tala med. Om han ändå haft ett barn att trycka till sitt bröst. Men Mercedes hade hånskrattat när han en gång förde det på tal. Var han galen som inbillade sig att man kunde ha ett barn när man förde en så ambulerande tillvaro. Att flera av artisterna hade barn brydde hon sig inte om. Och förresten var de ju inte ens gifta. Nej tack, hon tänkte inte föda barn och få tusen besvär!

Nielsen kom att tänka på en liten gibbonunge han haft en gång i Siam. När han först tog i den silkeslena apan med den svarta lilla nosen och tryckte den intill sig hade han blivit yr av glädje och köpt den. Sen var den jämt i hans famn och sov i hans säng. Men när den växte till började den klättra i gardinerna och hänga med svansen i ljuskronan. Han blev tvungen att göra sig av med den. Just nu skulle han behövt apans mjuka armar om sin hals.

När regnet upphört tog Nielsen på sig hatten och gick ut. Marken ångade ännu, solen stack fram och lyste skarpare än förut. Det luktade illa. Han började gå norrut mot floden. Han kunde inte tänka sig att gå till hotellet. Men han kunde inte heller sitta stilla.

Ju längre han gick desto oansenligare blev husen. Bara en halvtimmes promenad bort från torget befann han sig på en krokig gata, kantad med envåningshus och småbutiker. Gatan var inte stenlagd och det meterhöga dammet hade fått en svart skorpa efter regnet. På båda sidorna växte kardborrar och nässlor, och smutsigt vatten rann i strömmar. Feta råttor spatserade lugnt och drack vatten eller gömde sig under ogräset.

Det fanns nästan inga människor där med undantag av några dödfulla karlar som låg i smutsen och sov. Kyrkklockorna ringde. Hälften av befolkningen var i kyrkan, den andra hälften som inte var där var onykter. Nielsen vände tillbaka mot centrum.

Från torget kom han in på huvudgatan som ännu inte hunnit byta namn, Tyska gatan, den var inte heller vidare vacker, men i slutet av den stod ett ståtligt hus med torn och tinnar och järnbeslagen port. Gatan mynnade ut i en plantering. Där satte sig Nielsen efter att ha torkat av järnbänken med sin näsduk. Sparvarna badade i pölarna. Någonstans ljöd ett dragspel, som på beställning hördes en vemodig visa.

Nielsen önskade att han kunde komma ihåg någon dansk visa. En gång hade han hört av en ryss att om inte ryssen haft sina sånger så skulle han för länge sedan kvävts.

Nielsen hade lämnat sin födelseby Horsens i Danmark när han var fjorton år och han mindes ingenting av den. Byn låg vid en vik, där fanns rena vackra gator med korsvirkeshus och trädgårdar. Föräldrahemmet var stort, vitmålat och inbäddat i grönska. Han talade nu danska lika dåligt som han talade alla andra språk han lyckats snappa upp under sina mångåriga resor på fem kontinenter. När han sökte efter ett ord och inte fann det knipsade han med fingrarna för att fylla ut pauserna.

Ja, en sång, en lustig visa skulle kanske hjälpa honom. Han kunde en enda en, men den var så dum, så dum, och melodin kunde han inte alls. Nielsen var komplett omusikalisk. Hur lät nu den dumma lilla visan?

En lille Pige i blaat

En lille Pige i rødt

En lille Pige i slet ingenting

Det gør mit Hjærte godt.

Mercedes i slätt ingenting var den vackraste syn han visste. Han kunde aldrig bli mätt på att beundra hennes nakna skönhet. Nej, nej, det var bäst att inte tänka på det nu. Nielsen reste sig och började gå. Han kunde en annan visa en gång för många år sedan, men nu mindes han bara refrängen. "Farväl farväl, lille Grete." Den var vemodig, hjärtslitande och handlade om en guldsmed som gjorde en ring i vilken han graverade in "Farväl farväl, lille Grete?"

Nej, nej. Hellre tänka på något lustigare. Men Nielsen hade inget lustigt minne, hur konstigt det än föreföll honom just nu. Det enda lustiga var Mercedes, det sprakade och gnistrade kring hennes person, han hade aldrig ett ögonblick tråkigt med henne, det hände alltid något, marken brände under hennes fötter, hon var som en virvelvind, en snurra, ibland en tyfon.

– Mercedes, Mercedes, mumlade han, jag lovar visa dig ett vackert litet land som du skulle älska, ett land med människor som jämt är glada och skämtsamma, där kungen rider på sin häst varje morgon och folket hälsar honom och han svarar med att föra handen till mössan. Ett land där det finns underbara skogar med träd som inte kan jämföras med de palmer och kaktusar som du jämt talar om, mjuka gröna blad, gröna gräsmattor, friska vindar från havet, vitt bröd, inte svart som man jämt äter här numera. Å, vad du skulle bli lycklig om vi någon gång kom till Danmark.

Precis så lät det förstås inte när Nielsen funderade, han visste inte själv på vilket språk han tänkte, men han kände ungefär så. Och han fortsatte sin tankegång med att beskriva för sin Mercedes de blonda snälla kvinnorna, de glada männen som säkert skulle falla för hennes skönhet, de små söta barnen med ögon som förgätmigej, det färska smöret, den goda danska maten. Hon skulle få det som en prinsessa i Danmark. Hur kunde hon lämna honom så där nu ger jag mig av. Adios.

Klockan närmade sig tolv och Nielsen var tvungen att äta lite innan han gick till hotellet för att vila före matinén. Han fann en traktér, fick en tallrik kålsoppa för vilken han inte behövde betala några köttkuponger, och en skiva vitt bröd. Här i Rysslands kornbod fanns det ibland vitt bröd.

Det var som han trott, hotellrummet föreföll tomt som en öppen grav, skåpdörren stod på vid gavel och när han stängde den jämrade den sig på sina rostiga gångjärn, en uppåtgående kromatisk skala så hjärtskärande att Nielsen slog båda händerna för ansiktet och kastade sig på sängen. Någon minut därefter sov han. Nielsen kunde somna bara han lade huvudet på kudden. Och nästan genast försvann varje bekymrad rynka och ett saligt barnsligt leende spreds över hans ansikte. Ett mätt och lyckligt babyleende. Mercedes som led av sömnlöshet kunde mitt i natten tända ljuset och knuffa honom avundsjukt och irriterat.

En timme före matinén vaknade Nielsen, tvättade sig i ansiktet och begav sig till cirkusen. Han hörde blåsorkestern redan på flera kvarters avstånd locka folk, hans steg var tunga, och han trodde aldrig att han den dagen skulle kunna utföra sina nummer, framför allt inte clownens roll. Fast nog mindes han tillfällen under sitt långa cirkusliv då förtvivlade clowner varit tvungna att gapskratta för att roa sin publik, clowner som minuten innan de kom in i manegen gråtit som barn.

Det var fullt av folk kring tältet, ungdomar, barn och hungriga skabbiga hundar, alla tycktes vilja lyssna på musiken. Kön framför bordet där den rödhåriga signora Daňielli sålde biljetter till nästa dag, växte för varje minut. Folk betalade vad som helst för att under ett par timmar glömma det stora allvaret som närmade sig. Hungern stod för dörren, sjukdomar grasserade, de uttröttade ryssarna var leda på krig och elände, man ville roa sig till varje pris.

Nielsen lutade sig mot en telegrafstolpe och betraktade den grå massan. En glassförsäljare skrek ut sina varor men hans röst drunknade i blåsorkesterns toner. Några barn stod kring honom och tittade längtansfullt på hur han fyllde små strutar, en hund satte sig plötsligt mitt i mängden och gav ifrån sig ett långdraget hungertjut. Någon sparkade till den och hunden smög sig bort, svulten och mager som ett skelett. Lite längre bort slogs andra hundar om ett ben.

Det skulle bli slutsålt varje kväll, tänkte Nielsen, nu när alla förlustelseställen hade stängt för säsongen. Operan, teatrarna. Bara några biografer gav utslitna flimriga filmer som troligen alla redan sett. Hur länge skulle cirkusen kunna stanna i Saratov? Kanske skulle Mercedes hålla sig borta så länge den var där. Men att hon en dag skulle komma tillbaka, det var säkert. Vad skulle hon göra utan honom, som trots allt var hennes fasta punkt.

När musiken gjorde en paus hörde Nielsen en pojke läsa högt på affischen bakom honom.

– Bröderna Danielli, flygande akrobater. Världssensation.

Det var den affischen som föreställde Nielsen själv hängande i knävecken medan en annan akrobat med förbundna ögon flög från den ena trapetsen till den andra. Han vände sig försiktigt om för att titta på pojken. Tre pojkar i åldern sex till tio år stod i rad och stirrade storögt på affischen. De var klädda i trasor, magra, långhåriga och smutsiga. Nielsen gjorde en försiktig lov för att kunna se dem framifrån. Kanske skulle han kunna växla några ord med dem. Just nu behövde han mer än någonsin höra en mänsklig röst.

2

– Människan kan inte flyga, sade en av pojkarna och försökte hålla upp byxorna så att de inte skulle ramla ner.

– Men ser du då inte, sade den äldste och pekade på affischen, den där i mitten flyger från den här gungan till den andra, han svävar ju i luften.

– Människor kan inte flyga, kråkor och duvor kan, men inte människor.

– Sparvar, sade den minste och tog tummen ur munnen.

För ett ögonblick glömde Nielsen sina egna bekymmer. Han blev djupt gripen av att se de stackars barnen. Alla tre var klädda i usla lumpor och såg gråa ut i ansiktet med undantag av den allra minsta som kanske var en zigenare. Han hade olivfärgad hy, svarta täta ögonfransar och svarta ögon. Ur hans lilla näsa rann två snorljus mot överläppen. Han sög intensivt på tummen.

– Glass, här var det glass, skrek glassförsäljaren, finaste citronglass!

Som på befallning vände sig pojkarna om mot glassförsäljaren. Nielsen fick en idé och gick fram till barnen, men tog genast ett steg tillbaka då alla tre som på kommando lyfte armbågarna för att försvara sig.

– Vill ha glass? frågade han vänligt. Mycket fin glass, gratis, inte kosta något.

Ingen svarade, rädsla och ångest lyste ur pojkarnas ögon, de rörde sig inte.

Nielsen skyndade till glassförsäljaren och kom snart tillbaka med tre strutar som han delade ut.

Utan att säga tack började de fort slicka i sig den sackarinsötade glassen. Nielsen gick fram och lade handen på den äldste pojkens skuldra. Det var som att röra vid ett skelett. Genom den slitna skjortan stack skulderbladen ut som vingar. Den nästa var lika mager. Hans byxor höll nu på att ramla av honom, han var för upptagen med att slicka i sig läckerheten för att bry sig om det. Zigenaren såg ut att vara den starkaste av dem, men även han var undernärd och lika fattigt klädd som de två andra. De var snart färdiga med glassen. Nu stod de och betraktade den snälle farbrorn som om de väntade på mer.

– Mer? frågade Nielsen.

– Tack, sade den äldste och bockade sig djupt för Nielsen. Ett ögonblick hejdade Nielsen sig när han mötte pojkens blick. Först när han kom tillbaka med tre nya portioner förstod han vad det var som förvånat honom. Pojken hade stora blåa gravallvarliga ögon, nästan som ett sjukt djurs.

– Smakar bra? frågade Nielsen, men barnen var för upptagna och svarade ingenting. Den äldste pojkens byxor hölls uppe av ett snöre över ena axeln, han var långhårig, blek, nästan genomskinlig. Allihop var barfota. Nielsen ville så gärna få igång ett samtal med dem, men de teg. Den äldste rörde försiktigt foten i takt med blåsorkestern som nu spelade en rask marsch. Nielsen hade ännu några minuter på sig, han hade svårt att slita sig från barnen.

– Vill se cirkus? frågade han. Mycket bra cirkus, flygande arkrobater, apa lika klok som människa, clown, alltsammans mycket bra. Gratis, gratis.

Pojkarna gapade, de trodde inte sina öron.

– Kostar ingenting, fortsatte Nielsen att locka, bara gå med, sitta fina platser.

– Tack farbror, sade den äldste och bockade sig.

– Bra, gå med mig. Men du lille där, näsan rinner. Inte vackert. Putsa näsan, näsa bli vacker.

Nielsen satte sig på huk, tog fram sin näsduk och snöt pojken och putsade hans näsa försiktigt som en mor.

– Nu näsa vacker, du gå på cirkus.

Framför ingången nickade han till den rödhåriga kvinnan som sålde biljetter, sade några ord till henne och tog barnen med sig fram till kanten av manegen, till de dyraste platserna som inte blivit sålda eller var reserverade för pressen. Han placerade pojkarna och satte sig själv på barriärkanten och tittade på dem. Den minste satt med uppspärrade ögon, den rödhårige också men den äldste tittade på Nielsen utan att röra en min. Nielsen försökte le, men hans leende besvarades inte. Han hade aldrig sett ett barn med så allvarlig blick, så bottenlösa, intill döden sorgsna ögon. Hans kinder var insjunkna, läpparna blodlösa. Nielsen kände det som om någon gripit honom om strupen och tårarna steg honom i ögonen.

– Är farbror direktör? frågade pojken.

– Nej, akrobat. Men nu jag gå, nu spela musik min melodi, jag måste gå.

Han hoppade över den låga barriären och försvann bakom de röda plyschdraperierna under plattformen där musiken satt och spelade.

Cirkustältet var överfullt. Högt uppe i gallerierna satt ungdomen, nära manegen i logerna familjerna med barn, nytvättade och i nystrukna blusar och skjortor. Här och där sågs damer i stora hattar fulla av blommor och plymer. Några uniformer syntes också bland publiken. Ungdomarna åt solrosfrön och spottade skalen på dem som satt nedanför. I logerna gnagde barnen på äpplen eller åt bröd. Över manegen hängde en slöja av rök från stinkande cigarretter.

När ljuset släcktes föll en strålkastare på manegen, där Nielsen klädd i frack, svarta mustascher och en lång piska stod och bugade sig för publiken.

– Mina damer, mina herrar, ärade publikum! Välkomna till världsberömda cirkus Danielli! Det är en stor ära att visa för den ärade publiken våra berömda nummer kända i Paris, London och Wien. I dag får ni uppleva ert livs största sensation, kända i alla fem världsdelar …

De första orden förstod man, resten blev obegripligt för saratovpubliken. Nielsen talade som en äkta cirkusdirektör, någon gapskrattade som en frustande säl och publiken skrattade åt skrattet. Nielsen fortsatte sitt tal och bugade sig åt höger och vänster men hela tiden med blicken fäst på de tre barnen.

– Det är vår farbror, sade den rödhårige pojken och grävde med fingret i näsan. Han pratar så konstigt, han är nog tysk, men jag hör att det är han.

– Det tror jag inte, sade den äldste, hur skulle han kunna klä om sig så fort.

– Jo, det är han, han talar så konstigt, en sån konstig kostym han har med svansar där bak.

– Det kallas frack, såna har alla konstnärer och kypare.

– Det är inte vår farbror, sade den lille zigenaren, vår farbror hade inga mustascher.

Nielsen fortsatte sin långa välkomstharang och förkunnade slutligen högtidligt:

– Mina damer, mina herrar, nu kommer mademoiselle Danielli och hennes Diana!

Musiken spelade en smekande vals, draperierna i fonden drogs isär och mademoiselle Danielli klädd som ballerina kom ridande på en vit eländigt mager häst med ondulerad svans och tre vita strutsplymer på huvudet. Nielsen