Bergsgatan 21: I Begynnelsen var Kärleken

By Ulf Skei

En säregen historia om ett säreget par. Elvis och Chlôe. En bokantikvarie och en tobakshandlare, bägge boende på Bergsgatan på Kungsholmen. De blir indragna i de mest vansinniga historier med sydafrikanska gangsters, italienska nanovävare och världen visar sig vara precis så otrolig som man skulle kunna tro. Vilda besök på världens 'baksida'. Det är aldrig så illa att inte ett besök hos hologrammen Stig och Lola kan ordna upp det hela. Kärleken visar sig vara en kraft att räkna med, även om man springer vilse i andra änden av universum, i eviga holografiska korridorer. Dessutom är boken inget annat än ett långt poem.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jul 7, 2016
• ISBN: 9789175695600

Ulf Skei

En konstnär och jazzmusiker som spenderar sina dagar på cafeer i Stockholm, Milan, HongKong, Antibes eller London. En boulevardier. En drömmare. Författare med hjärtat i Italien.

Book preview

vi…

Kapitel 1

Morgon. Mycket tidig augustimorgon vid femtiden ungefär för att vara något mer exakt. Allt var tämligen tyst och, tja, 'ensligt' kanske man skulle kunna säga. Elvis Karlfeldt låg i sin bäddsoffa i det enda rummet i sin lilla etta på 23 kvadrat belägen på Bergsgatan 21, 3 trappor över gården, eller '3 tr.ö.g' som han brukade föredra att det skrevs ut. Tvätt och bekvämlighetsinrättning fanns i ett rum ute i trapphuset. Detta var en riktig gammal ungkarlslägenhet från förra sekelskiftet. Vilket ju passade alldeles utmärkt eftersom Elvis var en ungkarl utan större krav på lyx och bekvämlighet. Vi kommer att följa Elvis Karlfeldt under ett antal veckor av hans liv. Det här är ett försök att rättfärdiga några av de val han kom att göra en ödesdiger augustimånad år 2007. Vi kommer även att inlemma en del andra individer i vår redogörelse för denna minst sagt veritabla månad. Chlôe, den vackra, mörkögda expediten i en liten tobaksaffär runt hörnet från Bergsgatan, ungefär 75 meter från tunnelbanan vid Stadshuset, Kungsholmen. De två kände varandra på det sätt en kund och en expedit kan känna varann. Liksom av nödvändighet. Fast Elvis var lätt förälskad i Chlôe. Han hade författat flera poem till hennes skönhets ära. Han hade även målat ett stort antal porträtt i akvarell föreställande detta föremål för sitt hjärtas låga, som det i gamla tider ibland kunde uttryckas. Elvis, som väl får kallas 'hjälten' i den här romanen, hade en liten bokaffär runt hörnet från Kungsholms Kyrka. Han sade alltid att han 'förestod en boklåda'. Elvis tyckte det lät lite 40-tal, 'boklåda'. Elvis tyckte även 40-talet var det bästa årtiondet som någonsin funnits. Elvis föddes 1964, så han var inte ens en lustfylld glimt i sin faders öga under 40-talet. Detta bekom dock inte Elvis, som hävdade att allt som hade med 40-talet att göra var jättebra. Bilarna, cyklarna, skrivmaskinerna, hattarna, reservoarpennorna. Allt. Ja, förutom kriget då, men annars så. Solen var obarmhärtig. Den hamrade som en galen narkoleptiker på en plåttunna under Elvis säng. Elvis brydde sig föga om detta. Han hade sitt huvud under täcket och kudden. Det började bli så där varmt och fuktigt som det blev när man hade huvudet under täcket länge. Det började dessutom bli väldigt syrefattigt därunder.

Åh fyy faan…

Elvis röst var en röst fylld med avsmak och vämjelse. Det var också en röst som kippade efter luft efter att helt nyligen varit mycket nära att tystas av medvetslöshet på grund av att den varit belägen under ett tjockt duntäcke av det ärevördiga men numera för länge sedan avsomnade varumärket 'Excelsior Primo', och därigenom lyckligen ovetande men ändock avskuren från den för liv så viktiga tillförseln av syre. Elvis var tämligen omtöcknad. Det var inte bara tiden på dygnet och syrebristen som gjorde honom omtöcknad; han hade även varit under inflytande av spirituosa av det ärevördiga men för mänskligt liv ack så skadliga varumärket 'Isle of Spove'. Intaget i måttliga mängder och vid enstaka tillfällen var det inte skadligt alls, men under avsmakningskvällar i sällskapet 'Den glade Drönaren', som var Elvis gamla universitetskamrater från nationen vid hans gamla alma mater, var det tyvärr aldrig fråga om måttliga mängder.

Elvis Karlfeldt var sannerligen ingen morgonmänniska.

Kapitel 2

Det var en vacker morgon ute på Kungsholmen. Ganska varmt och trevligt denna sensommardag. En del av de insekter som delade denna ö med Elvis och andra däggdjur och fåglar började vakna. Knastret av grus under däcken på en bil som gled över en asfaltsplan allmänt känd som Sveaparkeringen var aningen påträngande. Bilen, som var ett svart under av germansk ingenjörskonst, nosade sig metodiskt, nästan ondskefullt fram över parkeringen. Den var så perfekt att den gav intryck av att vara ett elegant rovdjur på jakt efter föda. Den liknelsen var inte så långt ifrån verkligheten. Föraren, en viss 'Herzog', kände hur gårdagskvällens middag, en mycket kryddstark ragu på holländskt nötkött, började ge sig till känna som sura uppstötningar och lätta kväljningar. Den i en mörk dimma sittande mannen i baksätet, Wilmuth Schwartzkopf, sa inte mycket. Han knackade med käppen mot framsätet när de närmade sig en av kajerna och Herzog lät den tystgående tyska maskinen, detta beläte ute på morgonjakt, stanna vid kanten till kajen. Han drog åt den dovt väsande handbromsen och öppnade förardörren. Det klickade metodiskt och diskret när han drog i handtaget till dörrlåset. Dörren gled ondskefullt upp. En iakttagare hade omedelbart förstått att här skulle något ödesdigert ske. Nu fanns det ingen iakttagare i närheten, och det var troligen bra. En mås tittade med sin fågelblick på bilen, på Herzog som höll på att ta sig ur fordonet, och avslutningsvis på en fjäril som i just det ögonblick Herzog fick syn på måsen flög iväg från en maskros en bit bort. Herzog mådde pyton. Han var inte bra på kryddad mat. Han såg måsen, och till skillnad från en vanlig, trevlig människa tyckte han inte om måsar, djur, nej, Herzog tyckte inte om världen.

Stick härifrån, måsdjävul… Sa Herzog och stampade med sin chaufförssko hårt i asfalten samtidigt som han gjorde ett utfall i riktning mot måsen. Lagen om massans tröghet i kombination med Herzogs övervikt och bakfylla fick den irriterade mannen att tappa balansen och nästan falla ihop i en flegmatisk och vilt viftande hög. Men bara nästan. Herzog slängde ut armen snett bakåt och stödde sin obalanserade massa mot bilen. Han tittade hätskt i riktning mot måsen. Måsen i sin tur kastade sig på skrämda måsars vis upp i flygläge och susade iväg i riktning mot vattnet.

Och håll dej borta…

Den uppretade chauffören hytte med sin blekfeta, liljevita hand i riktning mot måsen. Måsen var redan långt ute över vattnet och brydde sig föga. Den i maskerande dimma sittande passageraren, Wilmuth Schwartzkopf, Herzogs arbetsgivare, knackade irriterat med silverkryckan på sin Österrikiska handgjorda käpp mot glasrutan på bildörren.

jaja…

Herzog samlade sina tankar, vände sig mot bilens bakdel och vandrade med av många års sittande ickefjädrande steg till kofferten på det ödesdigra fordonet. Motorn, ett precisionsinstrument på 486 hästkrafter och med en mycket exakt injusterad datoriserad bränsleinsprutning, väste stilla på tomgång. Fabriken hade under årens lopp lyckats med konststycket att få motorn så perfekt balanserad att man inte bara kunde ställa ett mynt på kant på motorhuven utan att detta välte då motorn startade, man hade även kunnat placera en fluga, vilken som helst, på motorhuven, eller under perfekta omständigheter till och med på motorblocket med motorn under gång, utan att det lilla kräket skulle ha oroats nämnvärt. Det var med andra ord en mycket diskret maskin. Diskret och med en air av ondska. Detta hade den gemensamt med sin ägare Herr Schwartzkopf. Wilmuth bland nära vänner. Herr Schwartzkopfs nära vänner var till obefintlighet gränsande i antal. En. Om man räknade hans bror som vän. Och det tror jag vi kan göra. En. Nåja, det var i alla fall en mycket tystgående maskin, den tyska motorn. Herzog tänkte inte så mycket på det då han rundade fordonets bakflygel och närmade sig kofferten. Med ett vant handgrepp lät Herzog sitt högra ringfinger trycka in en väldimensionerad knapp som via ett intrikat system av hävstänger och rullager fick en välsmord låshasp att släppa sitt noga avpassade grepp kring en vinkel gjuten enligt en ritning förfärdigad av en anonym anställd vid en ritavdelning i Stuttgart. Man kunde inte höra, men Herzog kunde vagt känna det ploppande vilket fick kofferten att sakta svänga upp och avslöja sitt innehåll. Innehållet var, förutom en varningstriangel och en begränsad uppsättning verktyg nödvändiga för att exempelvis byta till reservhjulet vid punktering, en otydlig massa inlindad i svartgrå plast av det kraftigare slaget. Herzog snörvlade, spottade stillsamt på marken bakom bilen och grep tag i det inplastade byltet vilket han sedan lyfte ur kofferten, placerade på sin högra axel och bar ned till kajkanten.

Det var mig en tung en… Herzog pustade en aning, sedan skuffade han paketet över kajkanten. Byltet flöt runt ett tag uppe vid ytan av det oljiga vattnet, sedan bubblade det till som om det hade andats ut, och sjönk vaggande till en mörk och kall vila på botten av hamnbassängen.

Plötsligt hörde Herzog en annan bil närma sig, fick snabbt bråttom att stänga den välkonstruerade kofferten och kliva in vid förarsätet igen. Mannen i bakre delen av fordonet sa bara;

Till kontoret, Herzog. Varvid Herzog nickade knappt märkbart och med ett väl inövat mönster av rörelser fick den massiva maskinen att glida iväg från kajen under tystnad. Som ett rovdjur på väg till sin lya. Senare skulle Herzog komma att ångra att han inte stannade kvar och såg efter att byltet verkligen höll sig kvar på botten av hamnbassängen. Medan Herr Schwartzkopf kördes iväg från hamnen i en ondskefull, svart limousin framförd av en viss Herzog, en man som inte tålde starkt kryddad mat, och som inte tyckte om måsar, stannade en gammal och relativt skrotig maskin nere vid samma kajkant där det mystiska byltet nyss sjunkit. Maskinen var som fordon och teknisk konstruktion i betydligt sämre kondition än den svarta limousin som nyss lämnat platsen. Inga diskreta klickningar och väsanden hördes här. Snarare gnissel, skärande raplika ljud och stånkanden. Eliza Montezzori, den unga modern till Roger Montezzori, en femåring som med stor nyfikenhet och envishet utforskade allt som kom i hans närhet, öppnade dörren till sin lilla bil och sa;

Kom nu, så går vi till kajen och tittar lite. Roger nappade genast och hoppade ned från bilsätet till betongkajen.

Jag gå och titta. Sa en intresserad Roger.

Hans mor, som var en vänlig och omtänksam dagisfröken från Kallhäll, svarade;

Gör det, men ramla inte ner i vattnet bara.

Roger var upptagen med att peta i vattnet med en pinne, så han hörde inte på så noga.

Va de? Undrade det lilla grynet då han plötsligt såg en oformlig massa insvept i mörk plast komma guppande alldeles under vattenytan.

Försiktig nu! Sa hans tålmodiga mor medan hon försökte se om det fanns nån risk att det olycksaliga barnet skulle ramla i vattnet.

Va de? Ropade Roger, nu ännu mer uppspelt, då det plötsligt kom en fot utslingrandes genom en reva i plasten.

Säkert bara skräp. Sa Eliza. När hon kom närmare såg hon att det var delar av en människa som stack ut ur paketet. Hon blev alldeles kall och tänkte stillsamt på en föreläsning hon sett veckan före. Den handlade om hur känslomässiga trauman i ung ålder ofta satt outplånliga spår i barns känsliga psyken. Naturligtvis var hon övertygad att hon förstört Rogers framtid. Hon kände på sig att detta skulle ha en avgörande betydelse i hennes lille sons utveckling, som plötsligt såg betydligt dystrare ut. Oss emellan skulle Roger Montezzori komma att utveckla ett flertal starkt osympatiska drag, såsom exempelvis den egenheten att han skulle komma att tycka instinktivt illa om skor, fötter, skohandlare, ja, till och med strumpor. Senare i livet skulle han bli kleptoman i den meningen att han kom att känna ett starkt tvång att stjäla strumpor även då dessa befann sig på fötter. Detta kom att leda till diverse konflikter under Rogers kontakter med skolväsendet. Så utvecklades exempelvis Rogers deltagande i skolidrott till en svår prövning för hans olyckliga lärare, en man vid namn Lennart P. Gregorian. Lennart P var ständigt tvungen att vara på alerten eftersom Roger tog alla chanser att avvika under idrottslektionerna och bereda sig tillträde till omklädningsrummet för att där plocka åt sig alla strumpor han kunde komma över. Dessa gömde sedan det olycksaliga barnet under en speciell strumpsten i en liten dunge bredvid skolans fotbollsplan. Lennart noterade att Roger avvek under ett flertal lektioner och bestämde sig att följa efter eleven på diskret avstånd. Så gjorde Lennart och såg allt som utspelade sig. Då Roger lämnat sitt byte under strumpstenen gick Lennart dit och fann en makaber gömma, flera hundra par strumpor, många med knappnålar instuckna, andra fyllda med döda och ruttnande fågel- och fiskbitar. Stanken var outhärdlig. Lennart kände sig tvingad att ta upp det hela under eftermiddagsfikat i kollegierummet. Något som var mycket ovanligt, ja, det hade faktiskt bara hänt en gång tidigare, då med anledning av lille Morgan Aspling, en pojke som hade för vana att sprida illasinnade rykten om sina skolkamraters föräldrars politiska hemvist. Något barnet omöjligen kan ha haft någon uppfattning om vid sju års ålder. Kollegiet var mycket upprört. Det var ju inga stora saker kostnadsmässigt, men som Karl Eberhardt, fysiklärare, sa:

Tja, det värsta är ju vad det här säger om barnets hemförhållanden.

Med detta som grund beslutade man sålunda att socialtjänsten hade att göra ett ingripande, och placera det eländiga barnet inom vården. Så gick det till då ett stillsamt besök vid kajkanten kom att förstöra ett antal människors framtid. Och av detta lär vi oss att livet, existensen, ja själva varat, inte har något med avsikter, personliga egenskaper eller något slag av 'mening' i rent existentiell betydelse att göra. Nej tvärtom, det som styr och avgör är helt enkelt slumpen. Slumpen parad med en i de flesta fall högst påtaglig otur.

Men låt oss för ett tag sätta oss ned i en bekväm fåtölj och lägga upp fötterna på någon för ändamålet lämplig pall, hurts, eller liknande.

Kapitel 3

Vilken härlig morgon… Elvis Karlfeldt kisade mot morgonsolen när han klev ut på gatan. Han ruskade lite på sig, lite som en nyvaken hund, log lite fånigt och skrattade till.

Liv, jag diggar dej… I samma sekund kom en stor, svart limousin rullande förbi ute på Bergsgatan. Elvis såg den i ögonvrån och blev överraskad eftersom den var så tystgående att han inte hade hört den. Han tyckte det var något otrevligt, nästan ondskefullt med den mörka, skugglika bilen. Han försökte se in i bilen, men det gick inte på grund av de mörkt tonade rutorna. Han tyckte dock han såg en mörk gestalt röra sig i baksätesregionerna, men kunde inte vara helt säker eftersom en sopbil kom i samma ögonblick och bromsade in med sin illaluktande last utanför 21an, Elvis trapp. Elvis tappade koncentrationen. Han hade ända sedan barndomen avskytt sopbilar. Han tyckte de verkade elaka på nåt vis. Varje gång han såg en sopbil kom han ihåg en mardröm han ofta hade drömt som barn. I drömmen var han ensam ute och vandrade om natten nere i Värtahamnen. Han gick runt där och såg belysningen kring parkerade lastbilar, enstaka personbilar ägda av nattpersonal vid tullklareringen, och det var alltid en bensinmack med. En Celtex. Alla människor han såg hade blå overaller på sig, och träningsskor. Och en trasa hängande i bakfickan. Och ljuset var grönblått neonljus. En sopbil kom alltid körande förbi macken, och det luktade gammal fisk och ruttnande grönsaker om den. Elvis ryste till.

Glöm det nu kompis… Kväkte han till sig själv och vandrade vidare i solskenet. Man kunde notera en stor svärm flugor kring sopintaget vid bakdelen av sopbilen. De hade hittat dagens lunchrestaurang. Man kunde nästan höra förnöjdhet i surret från de små kräken. Elvis sparkade lite lustigt till en gammal fimp som låg slängd på trottoaren alldeles utanför Elmquist & Co