Fasornas ö

By Anders Eje

Robert Rein är en man med silvertunga och han låter gärna skrönorna ljuda. Han befinner sig ombord på en båt i Västindien och låter sitt sällskap få höra hans allra förnämsta berättelser. Stämningen är på topp.Sällskapet är på väg mellan Haiti och Jamaica. Förutom det goda nöjet att vara på resande fot har resan ett syfte. De är i släptåg på professor van Raaben, som blivit inbjuden till den karibiska övärlden i jakt på en alldeles särskild orkidé."Fasornas ö" är en roman med äventyret i blodet som utspelar sig på fjärran platser.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 12, 2023
• ISBN: 9788728526668

Book preview

Anders Eje

Fasornas ö

SAGA Egmont

Fasornas ö

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 2023 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728526668

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Första kapitlet .

DIPLOMATIEN I KLISTRET.

Robert Rein var i tagen — han kände att han behärskade sin lilla åhörareskara och njöt av det. Den ena skrattsalvan avlöste den andra, men för all säkerhets skull sköt Robert då och då över en snabb blick till Anna Brings vackra ansikte för att kontrollera att han inte gick för långt. Men det tycktes inte vara någon risk, filmdivan skrattade i kapp med de andra. Herr van Raabens öde var för tillfället beseglat — det finns ingenting som dödar så effektivt som det obarmhärtiga löjet, och det visste Robert Rein. Det holländska legationsrådet måste krossas till straff för sin förmätenhet att höja ögonen till den gudomliga, till hela världens Anna Bring.

— Men då skulle ni ha sett honom, återtog Rein, ååjj, skriker han och drar tillbaka handen med en väldig fart. Men styrman Anderson bara skrattar. Brände herrn sig? frågar han. Röret han tagit i var fullt med is och konstgjord snö låg överallt. Brände herrn sig? Kan ni tänka er, va? Först brände och så herrn" till ett holländskt legationsråd, som också är baron. Vad ger ni mig för det?

— Vad sa’ van Raaben då?

Det var en djup, litet sträv röst som frågade, den tillhörde herr Marshal, ingenjör Ted Marshal, som enligt Robert Reins uppfattning inte just låg åt det humoristiska hållet, men som annars inte var så dum, bara han ville låta Anna vara i fred. Marshal var åtminstone en karl och ingen fjomp, som holländaren.

— Vad han sa’? upprepade Rein. Vänta ett tag ska ni få höra. Det började ju med att Raaben själv vände sig till Anderson och bad att få inspektera Orinoccos kylanordningar för frukttransporterna. All right, sa’ Anderson. Bör jag påtaga min päls? frågar Raaben. Kan ni tänka er maken, va? Ta päls med sig när man reser till Västindien och Panama och så till på köpet fråga så fånigt. Bör jag påtaga?… Ha ha! Men vet ni vad Anderson svarar? Man bör icke påtaga annat än ett par brillor om man vill avläsa manometrarna, säger han, men det tycker herr legationsrådet är näsvist, så innan han stegar in i kylrummet med Anderson går han ned i sin hytt och tittar efter i en diplomatisk bok, som heter Det passar sig inte vid hovet vad en diplomat bör svara en uppnosig styrman…

— Och vad stod det i boken att han skall svara honom, herr Rein?

En röd sky blossar hastigt upp på herr Reins vulgära, men inte direkt osympatiska ansikte. Herr van Raaben! Han har kommit upp baktrappan till baren och står där i dörröppningen med bistert sammanpressade läppar. Hur länge kan han ha hängt i trappan och lyssnat? Kanske har han hört hela det lekfullt kåserande föredraget ända från början? Skrattsalvorna och allting? Äsch, strunt i det! Den som lyssnar får skylla sig själv — ordspråket säger ju att den som lyssnar inte kan begära att få höra annat än obehagligheter om sin egen person.

Det blir i alla fall ett ögonblicks förlägen tystnad i den lilla kretsen — men endast ett ögonblick. Herr Marshal växlar en road blick i hemligt samförstånd med Anna Bring, professor Rothstein skyndar sig att inleda ett botaniskt samtal med herr Winterton, fröken Fransisca slår skamsen ned ögonen som det varit hon som gjort sig löjlig på herr van Raabens bekostnad och Lilian, Annas yngre syster, försöker pigga upp Robert Rein med ett halvhögt heja-rop: Nå, Bob! Endast gamla fru Clootz gör en ansträngning att såvera apparangserna. Med en inbjudande gest mot en av de lediga däcksstolarna säger hon:

— Så bra att baron kom. Nu kan vi få höra hur mycket som är sant av allt herr Rein ljuger.

— Tack, svarar herr van Raaben och hans röst har en lätt, diplomatiskt nasal klang (som alltid retar Anna Bring), tack, fru Clootz! Men att korrigera herr Rein! Min nådiga har en alldeles för hög tanke om min arbetsförmåga i den här värmen.

Han har rätt, denne holländare, som av sitt lands regering skickats ut i en extra diplomatisk mission till Panama — värmen är besvärande, fastän solen länge sedan gått ned och en lätt, sydlig kvällsbris blåser. Man har samlats på den vanliga platsen under soltältet akterut, bakom de uppslagna dörrarna till baren, en rymlig loggia, där däcket alltid hålles väl skurat och slipat till tjänst för de dansande, om lusten skulle falla på. Där står en jättegrammofon som reserv, om radion skulle vägra att göra tjänst, vilket varit fallet de senaste dagarna, när man dragit sig alltför långt bort från de europeiska stationerna och inte hunnit komma den amerikanska kontinenten tillräckligt nära. Radiomannen har visserligen just i eftermiddag fått in Havanna — den ena tangon har avlöst den andra men det är något fel på ljudet. För övrigt har filmdivan förklarat (för Ted Marshal, som envisats med att vilja dansa) att det är alldeles för varmt för en sådan sysselsättning och att det är mycket behagligare att sitta och slöa. Därpå kommenderade hon sin sekreterare Robert Rein att dra några historier till sällskapets förströelse och det var då Rein med sedvanlig begärlighet kastade sig över van Raaben — så mycket hellre som han för tillfället var frånvarande.

Den tropiska kvällen var eljest behaglig nog. Stjärnorna gnistrade på den svagt lysande sammetsblå himlapällen, en lustig månskära hängde på sned strax under flaggstångsknoppen akterut — det såg åtminstone så ut — marelden skimrade i vågsvallet och i den på akterkant strax under barbalkongen uppmonterade bassängen av oljedränkt segelduk fräste havsvattnet ur en ständigt rinnande slang. För varje mjuk sättning Orinocco gjorde i dyningen skvalpade en skvätt vatten ut i havet igen och då och då blänkte en stjärna i bassängvattnet. Herr Winterton lade märke till det och satt just och undrade om han skulle vedervåga en vits — en (film)stjärna om dagen (ty Anna Bring underlät aldrig att löga sin vackra lekamen flera timmar varje förmiddag i denna bassäng) och någon av Södra Korsets stjärnor om natten. Men han tordes inte för Marshal. Ted var hans chef — visserligen under mycket fria former — men han var en herre med mycket oberäkneligt lynne, man visste egentligen aldrig var man hade honom, och Anna Bring hade visst blivit ett mycket ömtåligt kapitel de sista dagarna. Hur hade det till exempel inte varit härom kvällen — eller rättare natten! Det var för resten den första, verkligt tropiska natten under resan. Det hade inte gått att sova och i övertygelsen att däcken lågo tomma och övergivna så dags på natten hade Winterton klättrat upp på däck i pyjamas. Inte tio steg hade han gått förrän han stött på Ted och Anna — de sutto i var sin däcksstol, tätt intill varandra, i månskuggan under en av livbåtarna. Vad skulle man göra — och säga? Att bara svänga om på klacken och låtsa som man ingenting sett, det var väl bra snopet. Skulle det inte se ut som om man tyst accepterade ett hemligt, ljusskyggt möte? Ett rättframt skämtsamt inpass däremot skulle bryta udden av det pinsamma i stämningen, tyckte Winterton, och så klämde han fram med den raljanta repliken. Men den togs mycket illa upp av Marshal, som fräste något till svar, där varken orden dumbom eller idiot saknades. Och en stund senare kom Marshal in i hans hytt, skummande av ilska. Det blev ett ytterst obehagligt uppträde, där Winterton måste finna sig i den förödmjukande rollen att tiga och ta emot. Nej! Bäst att inte säga något om stjärnan i bassängen.

Fru Clootz sökte ge samtalet en neutral vändning. Hon pratade alltid gärna om mat och nu angrep hon med sakkunnig skärpa kockens sätt att laga till kycklingen, de fått i middags. På matsedeln hade den kallats à la Newburg, men om det där skulle vara kyckling à la Newburg visste hon verkligen inte vad kyckling à la Newburg var. Sexton års erfarenhet som passagerare ombord på olika nationers båtar på världens alla hav kunde hon åberopa, och flera av dem hade haft kockar som voro betalda med ministerlöner. Skulle inte dessa herrar kunna förutsättas veta hur en kyckling à la Newburg tillagades? Brödkrutongen, som kycklingen låg på, skulle vara stekt i gräddsås — kocken på Orinocco hade stekt den i olja. Upprörande! Helt enkelt upprörande! Eller tyckte kanske inte professor Rothstein det också?

Professor Rothstein kände sig inte säker på att han delade fru Clootz’ indignation. Man måste ju i rättvisans namn hålla i minne vad sorts båt Orinocco var — inte lyxpassagerarbåt i stil med Majestic och Berangaria utan en vanlig kombinerad last- och passagerarbåt, vars huvuduppgift var att transportera bananer från Centralamerika och Västindien, med rätt att föra högst tolv passagerare, fast vi inte är mer än nio den här turen. Vad kunde man begära för den tusenlapp överfarten kostade?

— Kyckling à la Newburg, svarade fru Clootz med trotsig envishet.

— Jag tycker maten är bra, jag, förklarade filmdivan med en glimt i ögat. Bra och ändamålsenlig. Man fetmar inte av den.

Marshal skrattade till.

— Ni träffade som vanligt huvudet på spiken, fröken Bring.

— Tycker ni, replikerade fru Clootz stridslystet. Jag har ingenting emot att fetma, jag. Men det är så likt ungdomen nu för tiden — ett kompakt byke egoister, det är vad de är.

— Nej, hör nu, fru Clootz, protesterade Lilian skrattande, det är inte längre sedan än i går jag hörde något helt annat när jag kilade efter en schal åt er.

— Ja, det var en schal, det, lilla vän. Mat är någonting helt annat. Man kan inte jämföra mat och schalar.

— Får jag fråga en sak, stack Marshal in, utan att ni anser mig påflugen, fru Clootz? Varför valde ni den här båten och den här linjen? Ni har ju lika många miljoner som en annan fattig stackare har hundralappar…

— Hrm! lät fru Clootz.

— Ja, ursäkta, fortsatte Marshal, men vad tjänar det till att sticka under stol med vad hela världen vet. Ni skulle ju kunna resa i er egen lustjakt och få precis den mat ni behagade, kyckling à la Newburg till morgon, middag och kväll.

Fru Clootz satt tyst ett ögonblick. Hennes sällskapsdam, den fåordiga fröken Fransisca satt och snodde med nervösa fingrar ett band oäkta pärlor — hon stirrade på Ted Marshal med förfärade blickar, häpen över en sådan fräckhet. Skulle fru Clootz kasta den tunga kannan av silver mitt i ansiktet på honom? Sådant hade hänt förr. Men uttrycket i fru Clootz’ ögon röjde att Marshals profil inte svävade i någon fara, åtminstone inte för ögonblicket. Det glittrade i dem av okynne när den gamla damen svarade:

— Jag valde den här båten av två skäl, herr Marshal. För det första ville jag ha omväxling. Sällskapslivet ombord på sådana båtar som dem ni nämnde började äckla mig. Jag kände att jag fått nog av det. För det andra hade man sagt mig — det var en god vän till mig, som gjort en resa på en av de nya kombinerade — att det blev en så trevlig stämning på de här båtarna, man tvingades att hålla ihop och överse med varandras fel och brister för husfridens skull — en ekvation med tolv obekanta som måste lösas och därför också alltid löstes.

— Överse med varandras fel och brister, upprepade professor Rothstein eftersinnande. Hm!

van Raaben hade hittills setat stum och stirrat på sina välmanikyrerade naglar. Nu riktade han blickarna med ett förebrående uttryck på Robert Rein.

— Så borde det åtminstone vara, mumlade han.

Men Rein nöjde sig med att rycka på axlarna, antingen han hörde anmärkningen eller inte. Lilian tittade gäckande på honom. Den gode Bob var inte riktigt i form i kväll. Efter intermezzot med van Raaben tycktes han ha kommit en smula ur gängorna, vilket var något högst ovanligt med före detta mellanviktsmästaren Bob Rein.

— Nu har j a g deklarerat, återtog fru Clootz menande.

— Vad syftar fru Clootz på? undrade Marshal.

— Om det förefaller er besynnerligt att jag valt Orinocco att bära mig över till andra sidan — är det inte många gånger märkvärdigare att den stora filmdivan, som också blivit kallad Garbo den andra, nedlåter sig att begagna en så blygsam förbindelse. Hade inte en lyxsvit på till exempel Berangaria — eftersom herr Marshal nämnde den båten — varit en värdigare infattning?

— Där fick du, Anna, skrattade Lilian.

— Tillåter ni att jag?… stack Rein emellan. Hans tonfall var åter myndigt och säkert.

Anna nickade vårdslöst. Hon tände en ny cigarrett och tycktes vara långt borta med sina tankar. Marshal sände henne en förstulen blick. Hollywood, naturligtvis.

— Fröken Bring hör till dem som är infamt påpassade, som ni vet, sade Rein. När hon nu för andra gången engagerades till Hollywood skrevs det litet för ystert om det i tidningarna. För en gångs skull tappade jag greppet om herrar reporters, det måste jag verkligen erkänna, fortsatte managern med klädsam blygsamhet. Det passade mig inte, som herrskapet kan förstå, fröken Bring måste lämnas i fred på en tid, och i enlighet därmed gjorde jag upp min krigsplan, köpte biljett åt henne på en av de svenska båtarna, men övertalade henne att resa med den här. Med bibehållet inkognito lämnade vi Europa och med bibehållet inkognito kan vi landstiga i Panama, fortsätta genom kanalen och ta oss fram till bestämmelseorten längs västkusten. Voilà!

Rein bröstade sig. Anna var fortfarande sysselsatt med sin cigarrett och tycktes inte höra på.

— Genialiskt, mumlade Winterton med ett lätt stänk av hån över stämman. Marshal kunde inte slita sina blickar från Annas utsökta kaméprofil. Hon satt med huvudet lätt tillbakalutat och ögonen halvslutna. Det praktfulla askblonda håret skimrade med en sällsam, självlysande glans i det diffusa ljuset. Även van Raaben hade blickarna riktade åt samma håll.

— Jag vore färdig att förlåta er alla dumheter ni pratat bara för den där planens skull, sade han stillsamt. Jag menar allvar, herr Rein.

— Hä? Vaba? utbrast denne hedervärde gentleman något yrvaken.

— Jo, min vän. Annars hade åtminstone inte jag kommit i tillfälle att stifta bekantskap med det celebra ansiktet från vita duken. Tack ska ni ha, Rein.

— Baron van Raaben pratar strunt, avgjorde Anna och kastade cigarrettstumpen i havet — den lyste ett ögonblick i luften som en eldfluga. Hon tycktes ha följt samtalet i alla fall. Ögonblicket efter ångrade hon repliken, den var ovänlig och onödig, men hon kunde inte hjälpa att den där näsklangen irriterade henne. Varför kunde inte baronen tala naturligt — som Marshal till exempel?

Professor Rothstein harklade sig. Han tyckte inte om den vändning samtalet tagit. På sitt lugna, tysta, försynta sätt sökte han alltid jämna ut eller mjuka upp den spänning som hela resan rått kring den unga, vackra svenska damens person. Han var rädd för en urladdning mellan Marshal och van Raaben — för den senares skull. Professorn kunde inte hjälpa att han sympatiserade med holländaren trots dennes många narraktigheter. Marshal var alldeles för kategorisk för denne vetenskapsman, som i hela sitt liv aldrig sysslat med annat än botaniska teorier där man i mycket måst röra sig med försiktiga antaganden. Hela hans sätt och personlighet tycktes ha rönt inflytande härav — något blidare och stillsammare kunde knappast tänkas från det kritvita, glänsande håret och de troskyldiga blå ögonen ända ned till de små damaskförsedda skorna, som alltid rördes med största försiktighet.

— Är det min tur nu? frågade han med huvudet på sned.

— Tur? upprepade Rein med sin hårda röst. Vad menar ni, professor?

— Att deklarera. Det föreföll mig som om fru Clootz ville ha besked av oss allesammans beträffande våra bevekelsegrunder i fråga om båtvalet. Eller har jag kanske missuppfattat er, fru Clootz?

— Ni har alldeles rätt, professor.

— Gott, mitt herrskap. Ni har aldrig hört mig klaga på något här ombord, inte sant? Nej. Ty jag följer den gamla regeln som lär att man aldrig skall skåda given häst i munnen. Jag reser nämligen gratis, jag, mitt herrskap. Och då tackar man och tar emot och väljer inte, fru Clootz.

— Jaså, ni reser gra-atis, professor — Rein drog på ordet så att det fick en lätt föraktlig klang. Och varför, om man törs fråga?

— På Jamaica och kanske också på Haiti har en gång växt en mycket, mycket sällsynt orkidé. Det är släktingar till den jag är ute efter, mitt herrskap. Och så blir jag bjuden på resan av ett sällskap tokiga orkidévänner och då tar man emot vad som bjudes och tackar till. Vilket inte hindrar att man också kvistat över med andra båtar. Jag reste en gång till Amerika med en båt som hette Titanic — till exempel.

Andra kapitlet .

TITANIC.

Fröken Fransisca gav till ett utrop av förskräckelse. Allas blickar riktades åt hennes håll — det var så sällan hon gav något livstecken ifrån sig. Hennes vanligtvis bleka ansikte med de mörka ögonen blossade.

— Å, jag ber tusen gånger om ursäkt, stammade hon ytterligt förvirrad när hon observerade den uppståndelse hennes utrop förorsakat, men fru Clootz… fru Clootz…

— Dumma jänta, avbröt fru Clootz med ett godmodigt förtrytsamt tonfall. Hon tror jag skall falla i vanmakt bara jag hör namnet på olycksbåten, men det såret har för längesedan ärrat sig. Jag förlorade en mycket älskad bror när Titanic gick under, tillade hon med lägre röst. Så vände hon sig till professorn. — Jaså, ni var med också! Och blev räddad?

— Som ni ser. Man lyfte upp mig ur sjön i en av räddningsbåtarna. Några timmar senare blev vi allesammans uppfiskade av Carpathia. I daggryningen.

En helt och hållet ny stämning hade gripit det lilla sällskapet. Här satt en liten silverhårig man, som sett Atlanten svälja lyxfartyget i en enda munsbit, som bevittnat tusen människors strid för sina liv, som hört skeppsorkestern spela Närmare Gud till Dig. Anna Brings ögon vidgades, hon måste fukta läpparna med tungspetsen. Winterton lät höra en låg vissling. Fru Clootz vaggade sakta med kroppen från sida till sida, men blickarna höll hon oavvänt riktade på professorn.

— Jag vet att jag frågar dumt, sade hon slutligen, men ni råkade naturligtvis inte träffa samman med en herre ombord på Titanic — en av förstaklasspassagerarna — som hette Alexander Remljen? Ni förstår, professor, Alexander var min bror.

Professorn kliade sig i nacken och gjorde sitt bästa att minnas, men någon Alexander Remljen — — nej, han hade säkert aldrig träffat någon med det namnet.

— Det är så pass ovanligt, sade han, att om jag träffat någon person med namnet Alexander Remljen skulle jag säkert komma ihåg det. Men man talar ju ofta med människor ombord på så stora båtar som Titanic utan att veta människornas namn, så det är väl inte alldeles omöjligt att jag växlat några ord med er bror, fru Clootz.

Lilian hade lyssnat till samtalet med munnen halvöppen. Nu kunde hon inte hålla tyst längre.

— Såg ni många ohyggliga scener, professor Rothstein? frågade hon ivrigt. Folk som ryckte ifrån varandra livbältena och sådant där?

— Lilian! manade hennes syster strängt. Du borde skämmas, Lilian!

— Varför det? undrade professorn stillsamt. Sensationslystnaden ligger oss i blodet sedan vi hunnit bli så gamla att vi förmår fundera ut något sätt att sveda svansen på katten. Vad er fråga beträffar, min unga dam, måste jag erkänna att jag inte minns några ohyggliga scener. Jag minns bara att jag var rädd, ohyggligt rädd till och med, om det kan tillfredsställa er. Hade jag haft en revolver