I Phileas Foggs fotspår

By Anders Eje

Det är slutet på januari 1928 i Stockholm. Det är dags att jag drar på resa, imorgon ska det ske, då ska biljetten till London köpas!Tanken hade knappt hunnit tänkas färdigt innan telefonen ringer. Samtalet kommer från Malmö. Det är den gamla bekanta Stommy som ringer: "Jo, det är så att Jules Verne fyller 100 år den 8:e februari." Sekunden efter frågar Stommy, lite sådär från en höft, om jag vill leka Phileas Fogg – alltså resa jorden runt så fort det bara går. Tänk, en tråkig januaridag blev genast en spektakulär portal in i det okända!"I Phileas Foggs fotspår" är en äventyrsroman som tar läsaren jorden runt i hejdundrande fart.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 1, 2023
• ISBN: 9788728526521

Book preview

Anders Eje

I Phileas Foggs fotspår

SAGA Egmont

I Phileas Foggs fotspår

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 1928, 2023 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728526521

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

I.

Eld på kruttunnan.

Mänskan spår. Vem som rådde vill jag låta vara osagt, men bland de samverkande krafter, vilkas resultant blev mitt deltagande i tävlingsresan jorden runt, utgjorde vännen Ewald Stomberg en mäktig hävstång. I slutet på januari 1928 omfattade mina planer för den närmaste framtiden ett arbetsprogram av vida blygsammare dimensioner än en resa runt klotet, och det hela var så nära på klappat och klart, som nånting kan vara i denna på överraskningar lyckligtvis rätt rika tillvaro. Den 31 januari var en tisdag, onsdagarna ha alltid varit mina lyckodagar. Jag sade till mig själv:

I morgon köper du biljetter till London, telegraferar ankomstdag och så bär det av.

I helskotta heller. På tisdagskvällen, rätt sent för resten, ringer telefonen — de två korta vanliga. Malmö vill tala. Malmö har alltid fått sin vilja fram — så nu också.

Stommys baryton hälsar. — Tack, det står bra till, alldeles förträffligt.

— Jo, säger Stommy, det är så att Jules Verne fyller hundra år den åttonde februari. (Är han inte äldre? far det genom mitt huvud.) Känner du till Jorden runt på åttio dagar?

Det finns tre böcker, som jag kan utantill, åtminstone delvis, Greven av Montechristo, Musketörerna och Jorden runt på åttio dagar. Jag döljer naturligtvis inte detta faktum för Stommy.

— Gott, säger han, har du lust att leka Phileas Fogg ett slag? Resa runt jorden så kvickt du bara nånsin kan.

Om jag hade lust! Fråga en kannibal om han har lust att äta upp Mary Pickford!

— Gott, säger Stommy en gång till, då reser jag upp till Stockholm i morgon, så ordnar vi detaljerna. God natt på dig nu och sov gott.

Sova gott! Stoppa en karl full med krut, tända eld på honom och sen be honom sova gott. Tack.

För att få timmarna att gå tog jag ned Phileas från hyllan och gick igenom en (fullkomligt onödig) repetitionskurs. Visserligen lyckades det mig inte att elda upp sinnet till barnaårens våldsamma spänning, och nog fann jag stilen en smula grå och torr, men till gengäld kunde jag ju nu ta så mycket mera personlig del i jordenruntresans kastningar och chanser. Redan på förhand kunde det med visshet antagas, att åtskilliga av de sensationer Phileas Fogg fick uppleva inte torde bli mig förunnade, sorgligt nog. Även om det skulle kunna inträffa, att mitt signalement stämde med någon efterlyst banktjuvs, och att jag alltså skulle få en eller annan besvärlig mr Fix i hälarna att trassla till resan för mig, så hade jag rakt inga utsikter att rädda någon brinnande änka i Indien. Beklagligtvis (jag tänker naturligtvis inte på änkorna utan på mig själv) är det längesedan man slutade att bränna änkor i Indien. Alltså ingen underbart skön mrs Aouda att förljuva resans senare hälft! Från någon Passepartouts tjänster (och otjänster) skulle jag sannolikt också bli tvungen att avstå; det anade mig redan då, att resans ekonomi icke skulle tillåta en sådan lyx. Men jämförelsen med Phileas Foggs resa behövde fördenskull inte halta alltför mycket — det romantiska inslaget i Jules Vernes bok är ju mera en tunn fernissa än en röd tråd. Den röda tråden är själva resan; spänningen i boken alstras inte av det lätta fladdrandet från den ömma låga mrs Aouda hyser för Phileas, utan av framkomstmöjligheterna, av de olika medel han tillgriper för att övervinna alla motigheterna.

Phileas Fogg, »den hedervärde gentlemannen», är, som alla känna till, mycket summariskt karakteriserad av Jules Verne. Man får veta, att han är punktlig som kronometern och tystlåten som Grimaud, Atos’ betjänt i Musketörerna. Och så att han spelar whist med en viss hopknipen passion. På ett ställe strax i början av Jorden runt på åttio dagar heter det: »För övrigt må man ihågkomma, att mr Fogg tydligen icke spelade för att vinna, utan för spelets egen skull. Spelet var för honom en strid, en kamp mot svårigheter, men en kamp utan rörelse, utan förflyttning, utan ansträngning, och detta passade honom.» I detta enda avseende finns det stor likhet mellan Phileas och undertecknad. En kamp mot svårigheter utan ansträngning är något synnerligen tilltalande.

Men skämt åsido. Vad Jules Verne vill låta Phileas ge uttryck åt är obenägenheten för rent fysiska ansträngningar. Phileas Foggs stora tillgång är hans kombinationsförmåga och sega vilja. Att springa, cykla eller rida jorden runt skulle aldrig falla denne gentleman in. Han säger till Passepartout:

»Inga kappsäckar! Bara en nattsäck med två ytterskjortor och tre par strumpor. Lägg in lika mycket för er räkning. Vi köpa under vägen. Tag med min regnrock och min resfilt. Laga att ni har bra på fötterna. För resten komma vi att gå litet eller intet. Skynda nu på.»

För resten komma vi att gå litet eller intet! Bra. Mycket bra, kära farbror Phileas.

Stommy kom som han lovat, och jag fick då ta del av de första löst skisserade linjerna för resan. Upptakten hade kommit från Danmark. En viss form av journalistiskt samarbete är rådande mellan Berlingske Tidende i Köpenhamn och Sydsvenska Dagbladet i Malmö och så bar det till, att Sydsvenskans chefredaktör blev tillfrågad av »B. T.», om han hade lust att vara med på någon sorts jordenrunt-historia apropå hundraårsdagen av Jules Vernes födelse — låta någon dansk författare och journalist med resvana göra en hastighetsresa kring jordklotet i Phileas Foggs fotspår, möjligen med vissa av de förändrade tidsförhållandena betingade modifikationer.

— Mja, sa Stommy då, det där med Phileas Fogg låter inte så puckelryggigt. Låt mig fundera på saken tio minuter.

Och de tio minuterna födde jordenruntresans tävlingsmoment. Kunde man få till stånd en hastighetstävlan, en kapplöpning jorden runt mellan Sverge och Danmark — ja, då skulle hela saken komma på en helt annan bog. Den första kapplöpningen runt jorden i världshistorien var dock ett par tre strån vassare än skildringen av en Phileas Fogg-färd nutilldags. Den fick man ju i alla fall. Så att Stommy svarade Köpenhamn, att han gick in på förslaget under två förutsättningar, pro primo att tävlings-idén accepterades, pro secundo, att han kunde få den svenske journalist, han hade i tankarna, att åta sig uppdraget. Min blygsamhet förbjuder mig att yppa namnet på denna person.

Så långt var det alltså från stranden rott den 3 februari. De preliminära tävlingsregler, som då i samförstånd med Danmark uppgjorts, innehöllo bestämmelser om startdagen: tidigast den 6 mars klockan tolv, om kontrollplatser, som måste passeras: Kairo eller Suez (sedermera utbytt mot en hemlig kontrollstation), Bombay, Hongkong, Yokohama och New York, om tillåtna transportmedel: tåg och båtar i ordinarie trafik, bilar och motorcyklar, elefanter, vanliga cyklar, häst och häståkdon samt flygmaskiner i ordinarie trafik, under förutsättning, att på förhand publicerad tidtabell fanns uppgjord för dem. På denna punkt i förberedelsernas historia ingick Bonniers förlag som intressent i företaget och i samma veva anmäldes från Norge Frankrike och England, att man under vissa förutsättningar vore hågad att gå in. Norge accepterade och konfirmerade utan vidare spisning, och så långt var då allt gott och väl.

Här hämta vi andan ett slag — det är alltid nyttigt att hämta andan. Men samtidigt anmäler sig eftertankens kranka blekhet — den är inte alltid så rolig, men den är nyttig, den också. Vid närmare eftersinnande frågar den skeptiske (med ett maliciöst leende): »Hur blir det egentligen med det där tävlingsmomentet? När herrarna ha tävlingsdagen fixerad och kontrollstationerna bestämda, finns det då mer än en, säger och skriver en, snabbaste väg kring jordklotet?» En annan skeptiker säger (med ett litet mindre syrligt, men dock leende): »Herrarna får ett fördömt trevligt pokerparti runt jorden, och om start och mål är Paris, så kommer det att hänga på, vem som kan snabbast förflytta sig från Cherbourg till Paris, och det skulle ju kunna utrönas utan föregående jordenruntresa, möjligen.»

Det var inte utan, att denna argumentering gjorde oss en smula nervösa. Nervositeten utlöste småningom ett fullständigt raseri att skapa garantier mot den i utsikt satta eventualiteten: att vi skulle komma samtidigt till målet. En av de anmälda deltagarna yrkade sålunda — för att nu nämna ett av de mest drastiska exemplen — att resan från starten till Bombay skulle företagas över land!!! Lika gärna kunde ha satts upp som villkor, att ingen fick fortsätta öster ut, som ej i Peking satt upp en landsman på kinesiska kejsartronen.

Emellertid. Då det visade sig omöjligt att sammanjämka de olika förslagen — även med frångående högst väsentligt av den ursprungliga planen med dess anknytning till Jules Verne och Phileas Fogg — ansågs det klokast att falla tillbaka på det primära och mindre vittfamnande uppslaget, dock för säkerhets skull med införande av en första hemlig kontrollstation och dito startdag. Lotten skulle avgöra både dagen för starten och namnet på första kontrollstationen, och striden skulle, som från början var avsett, utkämpas mellan en svensk och en dansk tidningsman.

Visst hade startdagen sin stora betydelse, men enligt min uppfattning spelade första kontrollstationen en vida mer avgörande roll för resans förlopp. Där funnos lätta och svåra bryggor att springa över till snabbaste båten, ett par medelsvåra och en, som var sjujäklig. Vi hade Marseilles, Rom, Budapest ända bort till den sjujäkliga, som hette Bagdad.

Det blev Bagdad, naturligtvis.

Jag har tagit mig friheten att skymfa Bagdad ur kontrollstationssynpunkt, och ni skall ge mig rätt. För det första gjorde den fullständigt tabula rasa av alla inom Europa uppgjorda planer på den förnuftigaste utfallsporten mot Bombay. Osäkra förbindelser, otillförlitliga tidtabeller. För det andra var avsteget över Bagdad nästan en förolämpning mot gamla farbror Phileas, honom skulle det aldrig fallit in att söka sig fram den vägen mot Indien. Och för det tredje och sista: krokvägen över Bagdad fördyrade turen med ungefär hundra pund eller bortåt tvåtusen svenska kronor, vilket inte betyder något när man reser med ett kreditiv utan varken botten eller väggar, men det gjorde gunås inte undertecknad.

Men Bagdad stod det på fru Fortunas lilla lapp och det var ingenting att göra åt den saken.

Sju hoprullade papperslappar representerade lika många startdagar, från och med den 6 till och med den 12 mars. Monsieur Jean — åtminstone tror jag han hette så — framstående ganymed på Café de la Paix, även kallat världens medelpunkt, hade välvilligt åtagit sig frimurarbarnets roll och drog den andra lappen. »Det blir naturligtvis den 6», tänkte jag, »för har det börjat tokigt, skall det naturligtvis fortsätta.»

Det blev den 8, torsdagen den 8 mars. Och så kunde knivkastningen börja på allvar.

Fyra veckors intensiva studier av kartor och tidtabeller för tåg, båtar och flyglinjer ge en ingalunda föraktlig fingerfärdighet, fast det villigt skall erkännas, att uppgiftens första avsnitt utgjorde en rätt enkel aritmetik. Första etappen i färden mot Bagdad måste bli Konstantinopel, och snabbaste vägen från Paris till Konstantinopel går genom Simplonpasset med Simplon-Orientexpressen, från Gare de Lyon klockan 8.35 på aftonen, direkt vagn till Konstantin nopel för säkerhets skull — misstag vid tågbyten eteetera alltså uteslutna. Mitt pass hade jag låtit visera i Stockholm för Frankrikes kolonier, protektorat och mandat (vilket klingar mycket ståtligt), för alla brittiska områden utom Europa, för Kina och Amerika. Något visum för Japan var, enligt sakkunskapen, icke erforderligt efter 1 april i år. I Paris fick jag skyndsamlingen anskaffa visering för genomfartsländerna till Bagdad: Jugoslavien, Bulgarien och Turkiet, och då det föreföll sannolikt att färden sedan skulle komma att gå vidare över Basra och Persiska viken ned till Bombay uppvaktades också persiska generalkonsulatet, som med mycken älskvärdhet och alldeles gratis satte sin stämpel i mitt pass, vilket nu mer och mer började likna en vackert utstyrd bilderbok.

På sidan 22 i min upplaga av Jorden runt på 80 dagar återfinnas följande rader:

»Klockan 8.40 togo Phileas Fogg och hans betjänt plats i samma järnvägskupé. Klockan 8.45 ljöd en hvissling, och tåget satte sig i gång. Kvällen var mörk.»

Frånsett betjänten och hvisslingen, som dels numera stavas med v och dels är avskaffad vid tågavgångarna (åtminstone i de flesta civiliserade länder), äga dessa uppgifter sin giltighet i varenda detalj även beträffande undertecknad — expressens avgång hade nämligen av en eller annan anledning försenats tio minuter.

Och kvällen var mörk.

II.

Paris — Konstantinopel — Tripoli: 122 timmar 30 minuter.

Kunde jag inte gett mig katten på det — herr Fogg från Köpenhamn var med på tåget.

Naturligtvis hade jag tagit med i räkningen, att han skulle följa med samma tåg som jag, eftersom det knappast fanns något annat att välja på. Men det kan ju i alla fall hända en hel del på vägen mellan Grand Hotell och Gare de Lyon. Snälla Jerring, blir du ond om jag berättar vad som hände dig en gång, när du skulle ut och åka i en viktig mission? Det var ju inte alls ditt fel, och då så …

Jerring skulle också med ett expresståg, som gick på kvällen. Allting var packat med största ordning och omsorg — det hörs ju på hans röst att han är sådan, eller hur? — och så hoppade han i en bil. Vad var klockan? Skönt. Ingen brådska, man hade god tid. Visserligen körde chauffören litet långsamt, men …

Pang. Ringpunktering. Jerring är en mycket lugn man — vilket också hörs på hans röst, inte sant? — så han tog inte vid sig. Ville bara bestämt veta, hur lång tid, i en absolut exakt siffra, ringbytet skulle kräva. Fyra minuter. All right, fyra minuter var ungefär vad han hade i bakfickan, fyra minuter kunde han släppa efter på. Ringbytet krävde sex minuter. Nu måste här köras undan. Tänk att det begrep chauffören, han satte ordentligt fräs på åket, men bara ett par hundra meter. Nytt pang, vänstra bakhjulet. Nu hade Jerring verkligen bråttom, någon ledig bil fanns inte inom synhåll, han började springa ned mot stationen, samtidigt spanande efter lediga bilar. Men det går inte fort att springa, när man samtidigt skall spana och samtidigt knoga på två tunga kappsäckar — det hjälper inte att benen är längre än på en karl av medelstorlek. När Jerring kom ned till stationen hade tåget alldeles nyss gått.

Nu frågar jag: ligger något orimligt i tanken, att en liknande händelse skulle kunnat inträffa med herr Fogg från Köpenhamn? Om jag jämför längden på denne Foggs ben med Jerrings skulle min medtävlares chanser att komma till Gare de Lyon i rätt tid varit absolut inga. Andra frågan: önskade jag i själ och hjärta Jörgen Bast ett sådant missöde? Jag tror jag vågar svara nej. Det är roligare att ha utsikt att vinna med andra medel än motspelarens otur. Och för resten, mina damer och herrar bridgespelare: är det inte en regel, att man skall akta sig för att ta hem första spelet. Då går det lätt illa på ändan, inte sant?

— Vi tycks få sällskap, åtminstone en bit i början, sa jag till Bast.

— Till Milano i varje fall, svarade han och plirade på något hemlighetsfullt sätt med monokeln.

Till Milano! Vad menade karlen? Hade han hittat en genväg mellan Milano och Konstantinopel, kanske någon ordinarie flygroute, som undgått mig eller som helt nyligen öppnats? Förstoringsglas och tidtabeller fram, leta, bläddra, slå, jämföra.

Under tiden avverkar expressen Alperna, som just nu på morgonen (den 9 mars) mest av allt påminner om en illa skött skäggbotten i vidlyftigt format. Nej, jag kan inte finna någon snabbare väg