Folk, fä och fakirer

By Anders Eje

Port Said, Bombay, Ceylon. Ett par har lämnat Sverige och gett sig ut på jorden runt-resa. Från Hamburg vinkar de farväl till Europa. I Röda Havet förtärs julgrisen och i Calcutta blir Charlotte, kvinnan i sällskapet, intagen på s.k. sinkabirum, en typ av fängelse, bara för att bli släppt några dagar senare. Vidare på världsomseglingen väntar soliga dagar i Siam, spektakulära vyer längs Suez-kanalen och fler hänförande resmål. "Folk, fä och fakirer" är en reseskildring från en globetrotters perspektiv under det tidiga 1900-talet. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 3, 2023
• ISBN: 9788728526613

Book preview

Anders Eje

Folk, fä och fakirer

SAGA Egmont

Folk, fä och fakirer

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 1922, 2022 Anders Eje och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728526613

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

FÖRORD

Från Stockholm till Göteborg kan ni resa i två huvudriktningar, väster eller öster. Ena alternativet tar en dag, det andra ett år, om ni inte skall gå alltför brådstörtat till väga. Väljer ni öster får ni ersättning för Katrineholm och Herrljunga i Bombay och Singapore, i stället för restaurangvagnens stekta spetta överraskar ni gommen med flygfisk eller kinaris. Som allting annat här i världen är till sist valet mellan de båda alternativen uteslutande en fråga om tid och pengar — kan ni klara den saken så res, kan ni det inte så gör som Charlotte och undertecknad: res ändå!

Den här boken skall något handla om förra hälften an vår resa runt klotet. En liten matsked geografi kanske dessförinnan inte stör alltför mycket — som medicin betraktad är den, om ej nödvändig, så dock inte direkt skadlig.

I Hamburg ägde alltså skilsmässan från europeisk mark rum, varefter stäven på vår båt pressades genom de vanliga farvattnen till Egypten och Port Said. I Röda havet slaktades julgrisen — utan hänsyn till den judiska omgivningen — och så korsades Indiska oceanen till Bombay. På Ceylon fick Charlotte första anfallet av en sjukdom, som jag skulle vilja kalla värmeilska, botades och släpades med genom hela södra Indien upp till Kalkutta, där hon till belöning för sitt välförhållande häktades av myndigheterna — och spärrades in i sinkabirum. Omsider lyckligen återförenade styrde vi kosan till Malacka, som just då låg och badade i sin skönaste värme, och därifrån till Siam — där Charlottes hysteriska humör tvang oss att stanna längre än beräknat var. Hur färdvägen sedan prickades ut må vara en hemlighet tills nästa volym kommer. Läsaren skall då — om han inte tröttnat på oss — åter sammanföras med både det norska herrskapet, generalinspektören och Zikadan med de alltför långa benen …

Till sist ett par ord om Charlotte. Hon fick sitt namn av generalinspektören en förmiddag i Suezkanalen. I upprörda ögonblick hade jag förut kallat henne vid helt andra (och även mycket fulare) namn; när man betalar ett fullständigt fantasipris för en filmkamera — just för hennes förträfflighets skull — och sedan upptäcker, att hon är lika proppfull med nycker som en ansjovisburk med ansjovis, blir man arg. Vi summerade hennes fel, bland vilka bakslugheten syntes oss allvarligast. Med alla delarna i sin invecklade lekamen utlovade hon vid avgörande tillfällen ett tillfredsställande uppförande — för att sedan bära sig så illa åt som möjligt, när det gällde. Som just då, i kanalen, med en flock vita vargar på banken och en karavan vid synranden. Generalinspektören försäkrade dock, att hennes sätt att skicka sig inte var exempellöst: själv ägde han en kvinnlig anförvant, som var precis likadan, om inte värre. Hon hette Charlotte, och samma afton döptes filmkameran till Charlotte under stor anslutning av manskap och befäl av alla grader.

Så kanske vi kunna börja?

Tack.

FÖRFATTAREN.

I.

Jag sitter i Yeddos gnisthytt och skriver. Framför mig på väggen mäta två kronometrar tiden, som för resten alldeles nyss fick en fast utgångspunkt i klockslaget från Eiffeltornet — bara 1,400 mil härifrån. Jag hörde själv signalen: två långa pip och ett kort — — — och i går kväll pratade vi med Fylgia, som låg i Alger. Man blir pigg på nyheter hemifrån, när sjöresans enahanda hållit nerverna på lågspänning i fjorton dars tid eller så. Men Fylgia visste inte stort mer än vi. Det var nästan omöjligt att uppfatta signalerna från Karlsborg — om det nu varit något att berätta …

Gnisthytten är en välsignad uppfinning: man sitter lika isolerad som på glasbergets topp. Dörren är försedd med anslag på två språk, att tillträde är obehöriga strängeligen förbjudet, och på väggen hänger en tavla, vars figurer borde göra även den djärve en smula betänksam — den ger anvisningar för behandling av eventuella offer för den högspända elektriska strömmen, som lekfullt ringlar sig efter koppartråden under hyttens låga tak. Man slipper vara rädd att bli störd, alltså. Dessutom: fru Peder säger, att man bara behöver gå hit in för att få gnistan, vilket för övrigt är en sanning med modifikation, som läsaren själv torde finna. Vem fru Peder är? Ett ögonblick, om ni tilllåter! Jag kommer strax till henne.

I går kväll pratade vi med Fylgia sade jag nyss. För ordningens skull bör väl då nämnas, att vi skriva den 16 december, och att Yeddo just nu kämpar mot Medelhavets vintervreda vågor mellan Malta och Sicilien. Skalderna, som gärna krama ut medelhavsblått på paletten, när turkosens granna färg tryter, borde ta sig en titt på sjön just nu — gärna från gnisthyttens ventil. Något argare svart-grönt har aldrig existerat. Men skjortärmarna äro kritvita och kråset under bogen glänser snöstänkt av miljoner saltkristaller, precis som i någon vacker dikt av Daniel.

Medelhavet är alltså på beskt humör, och har så varit nästan hela tiden. Jo jo, man profeterar endels; i land hette det: vänta bara tills vi ha Gibraltar bakom ryggen. Nordsjön, Atlanten och Biscaya, brrrr … men Medelhavet! Sommarljumma fläktar efter nordisk terminologi. Tackar allra ödmjukast! Man bara går och suckar efter vinterrocken, som hänger …

Ursäkta, låt oss tala om något annat.

II.

De första ord jag hörde fru Peder uttala voro dessa:

»Gud, sikken en skräkkelig oplevelse!»

»Vilken?» frågade jag (som råkade stå vid fallrepet, just när fru Peder äntrade ombord).

»Pas paa ham, at han inte faller i sjön!»

Det hade redan hunnit bli mörkt ute på Elbe — Yeddo lastade i Hamburg — man kunde inte se hur många som voro i jollen, så först tyckte jag fru Peder kom ensam. Nu upptäckte jag, bakom henne, två herrar, som med någon svårighet bogserade en tredje. Denne tredje var herr Proyton, portugis, järnvägsinspektör i Siarn; han skulle följa med Yeddo till Indien, för vidare befordran till Bangkok. Just för ögonblicket var han ur stånd både att inspektera järnvägar och att — utan andras hjälp — ta sig ombord. Herr Proytons sinnesnärvaro och självkontroll hade räckt precis till Elbetunneln — inklämd mellan några hundra tyska arbetare i hissen gick hans malariainfekterade hjärna i baklås till följd av en nyss nedsläppt oskyldig viskygrogg, och så var det färdigt. Antagligen förväxlade han de hederliga tyskarna med siamesiska rallare, för vilka den vita överlägsenheten måste utvecklas i gala och stor parad. På ett hår när var det, att portugisen blivit mörbbultad — lyckligtvis räddade herrskapet Peder och en god vän till dem både situationen och herr Proyton genom att samla hans förakt i en annan brännpunkt.

Värre blev det i jollen; troligen van att i likartade tillfällen se sig omgiven av en siamesisk säkerhetsvakt gav herr Proyton tusan i att ens på en höft beräkna var han lämpligen borde placera fotterna i den lilla ranka båten. En rent förunderlig ödets sinkadus var det också, att han inte hamnade i Elbe — försynen ville spara honom åt oss, och tur var det, ty i sitt naturliga, av visky- och malariagiftet opåverkade tillstånd är Proyton den trevligaste reskamrat man gärna kan tänka sig, till hälften skandinaviserad efter släktbesök i Sverige och Norge. Sprängladdad med de mest häpnadsväckande historier från alla jordens trakter.

Dessutom saknar generalinspektören över Siarns järnvägar icke sinne för humor: han har gjort sig själv till sällskapets konversationslexikon, till en auktoritet, ovanför vilken ingen högre instans existerar. I hela vida världen finns inte något problem, som är Proyton för invecklat; han har klara öch slutgiltiga lösningar och svar på alla samtidens ekonomiska och sociala frågor. Han känner den exakta höjden på varenda bergstopp utefter hela den nordafrikanska bergskedja, som dag efter dag utvecklar sin trotsiga storvulenhet på Yeddos styrbords sida, och när hans uppgifter inte stämma med sjökortets (vilket så gott som alltid är fallet) så beror det på att kortet är för gammalt. Visar det sig, att Yeddos tillryggalagda dygndistans är 252 mil — och icke de av portugisen uppgivna 213 — så har han rätt ändå, för alldenstund skutan har gått 252 mil, så har hon också gått 213. Vilket skulle bevisas.

Fru Peder (som inte förefaller road av handarbeten och strumpstickning) har nu tagit till sin arbetsuppgift att störta portugisen från den självsäkerhetens tron, på vilken han tryggt sitter. Att följa hennes offensiv och arbetsmetoder skänker samma spänning som att läsa en hyggligt hopkommen äventyrsroman. Fru Peder är späd och blond, men klarögd, rapptungad och begåvad, medan portugisen verkar med sin tyngd, sin röstvolym, sin förkrossande erfarenhet. Det är striden mellan mungon och boan.

Portugisen är dessutom stolt som skogarnas konung — och full av rödaste liv. Blir han dräpt förestår en fruktansvärd blodsutgjutelse.

III.

Vad herr Peder beträffar kan ingen äkta man på hela klotet vara lämpligare som kontrahent åt en begåvad, men opraktisk dam än han. Ständigt till hands att i sitt ogenomträngliga skinn uppfånga de värjstötar frun misslyckas med, har han dessutom en annan, icke oviktig mission att fylla: han skall i Bombay och Kalkutta lyfta fyrtiotusen pund sterling, som infödda månglare med tjurlik envishet vägra att betala ut till hans firma i Oslo. Rörande orsaken till herr Peders beslut att på denna björnexpedition taga sin maka med äro olika rykten i svang ombord. Noga räknade äro de tre.

Det första säger, att den pederska firmans styrelse påyrkat detta arrangemang därför att fru Peders talförhet och kroppsliga behag ansågos som en värdefull tillökning i herr Peders argument gentemot de indiska gäldenärerna.

Ryktet nummer två vill veta, att det var makarnas femårige son Hanseman, som genomdrev sin vilja. Han liknar Björnstjerne Björnson (som barn) och denna alldeles säkert tillfälliga yttre likhet har förskaffat honom förmånen, att man lyssnar till (nästan) alla hans önskningar. Nu ville Hanseman med till Indien och som Hanseman inte kunde resa utan sin mamma, så måste mamma följa med.

Det tredje ryktet slutligen — ja, det tredje ryktet gömmer på en så ful insinuation, att jag knappt vill ut med det; man viskar, att fru Peder måste övervaka sin mans konsumtion av skotsk visky. Förra resan mannen gjorde (till Smyrna för att köpa mattor) kom han hem med några vagnslaster kanderade sydfrukter och ett förvirrat uttryck i ögonen, påstår malicen. Dessa omständigheter — båda i förening och var för sig, ty man säljer ännu inte syltade dadlar i en bosättningsaffär, ens i Oslo — ansågos ha sin enda förklaring i Haig och Haigs femstjärniga, direkt importerad från Edinburgh.

För egen del vägrar jag absolut att uppge, vilket av dessa rykten bör tillmätas den största sannolikheten. Det är möjligen med dem som med socker, äggvita och hackade katrinplommon: med endast en av dessa tre ingredienser får man ingen skaplig efterrätt, men av alla tre blir det en sufflé, som både gommen och näsan begriper.

Just nu hör jag Hanseman ill fänas utanför dörren till gnisthytten strax bakom mig. Farbror portugisen har varit nog oförsiktig att lyfta upp pilten på sin starka arm och låta honom genom ventilfönstret få en glimt av apparatbordet med alla dess märkvärdigheter, väggarna med de blänkande koppartrådarna, taket med dess isoleringsproppar och glasskivor. För en pojke, som är så lik Björnstjerne Björnson som Hanseman, är det ingen världens konst att lista ut var dörren är till detta utomordentliga leksaksrum, och nu står han där.

»Öppna», ropar han och ger dörren ett tjuvnyp med sin nyklackade högerkänga.

Jag hör farbror portugisen småskratta; så försöker han förklara, att ingen får gå in genom den dörren, inte ens stora människor, ja, knappast portugisiska farbröder — — — och följaktligen …

Vad katten bryr Hanseman sig om det? För att genast få slag i saken uppstämmer han ett gallhojande, som ögonblickligen tillkallar inte bara herr och fru Peder utan för säkerhets skull också salongsuppassaren Gunnar.

Herr Proyton förklarar situationen och tillägger, att det naturligtvis inte kan bli tal om att för pojkbytingens skull bryta mot reglementet ombord. Fru Peder finner sig genast till rätta: bjuder inte också reglementet ombord, att ljuset skall vara släckt i salongen klockan tio om kvällarna? Och vad säger samma reglemente om rökning i navigationshytten? Vem har överträtt båda dessa paragrafer inte en, utan femtio gånger? Å nej, å nej (först med tonvikt på å och sen på nej), var det inte så noga i ena fallet, så var det inte i det andra heller. För resten, Hanseman ville bara in i gnisthytten ett aldrig så litet slag och titta, bara se, men inte röra … Eller hur, Hanseman? — »Nej», förklarar Hanseman mycket bestämt, »det där har mor alldeles fått om bakfoten. Hanseman vill in i gnisthytten och leka elektrisk spårvagn med koppartrådarna.»

Jaså — farbror portugisens småleende var på en gång mordiskt och välvilligt — det var det Hanseman ville. I så fall tyckte farbror portugisen, att grabben borde få sin vilja fram, för att dymedelst hastigt — om inte så vidare lustigt — befria pappa Peder från ytterligare kostnader för Hansemans uppfostran. I koppartråden rinner nämligen en ström, som är i stånd att döda en elefant, bara han sticker snabeln in genom ventilgluggen. Pang, ett par, tre miljoner volt genom kroppen.

Fru Peder bleknar — dels av oro över sin lille glytt, dels av förargelse, att portugisens argumentering måste segra.

»Kunde man inte skicka Gunnar och be mäster stänga av strömmen på fem minuter», faller herr Peder in — och i det ögonblicket bli honom många viskygroggar förlåtna. Fru Peder sänder sin man en varm blick, men samtidigt trycker portugisen en halvkrona i Gunnars hand. Ynglingen är bums med på galoppen.

»Det blir nog lite svårt», säger han. »För om strömmen ska brytas av, så måste orsaken antecknas i journalen, och det kanske skulle