Fröken Fob

By Anders Eje

Det är semestertider och livet leker. Generalkonsul Filip Torben åtnjuter värmen ombord på en lyxkryssare i medelhavet tillsammans med dottern, Fröken Fob, och dennes kusin, Gabby Dulcroft. Så plötsligt dimper ett telegram ned med en affär som måste hanteras. Ett finansmöte anordnas ombord och bankiren Harry Felips dyker upp med vässat affärssinne. Men snart hamnar han på andra tankar än kronor och ören. Han är nämligen fasansfullt attraherad av Fröken Fob, som just denna dag agerar uppasserska vid middagsbordet. Men Fob är inte intresserad. Felips har svårt att hantera kalla handen och ilskan växer. Stämningen ombord på lyxkryssaren är som förbytt ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2023
• ISBN: 9788728526590

Book preview

Anders Eje

Fröken Fob

SAGA Egmont

Fröken Fob

Cover image: Shutterstock & Pexels

Copyright © 2023 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728526590

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

FÖRSTA KAPITLET .

»Fröken Lisette — min hustru.»

Herr Fellips malde sönder en ed mellan läpparna och höjde blicken — för minst tionde gången — till klockan ovanför hörnkaféets glödlampfållade reklamoval. Sannerligen. Sju minuter över åtta. Man generade sig inte. Gudarna vete, om inte det rättaste och klokaste — vore att fortsätta ett par steg fram, vika om hörnet, ta en bil vid närmaste hållplats, köra till klubben och låta vederbörande stå där med lång näsa, undrande och spörjande …

Ett sådant litet … ja, kort och gott, ett sådant litet fruntimmer.

Bankchefen svängde om på klacken — en samtidigt argsint och obeslutsam helomvändning — och satte än en gång (den sista, det svor han på!) kurs mot teateringången. Till sin förargelse såg han, att massan av biler, vagnar, herrar i höga hattar, damer i pälsverk, betjänter i livré och snattrande backfischar, som alltsammans nyss likt en ofantlig bisvärm hängt sig fast utanför den pelarresta entrén till teatern, plötsligt tunnats av. Nu var det bara en och annan senkommande teaterbesökare, som med brådskande steg och uppslagen rockkrage, hastigt slank in mellan pelarna, redan grävande i fickorna efter biljetten och småmynt till garderobiären. Och bakom var och en av dem irrade deras fantastiska rödkantade slagskuggor från jättegloben i pelargången, där det blåvioletta ljuset sopade med sina sprakande kvastar i vinklar och vrår ända upp under de fuktslagna grinande Medusamaskernas långa rad kring pelarnas vittrade kapitäl.

I sin långa ettergröna rock med tunga guldbroderier både fram och bak — ett lån från någon gammal fransk akademisk pjäs — gick teaterns portvakt och stängde de båda flygeldörrarna. Endast den mittersta lät han stå öppen. Ridån hade alltså just gått upp i salongen — och ännu syntes hon inte till, den unga damen i mörkröd kvällskappa med imiterad hermelinsbesättning och svart sammetsbarett, kokett på ena örat.

Herr Fellips började finna situationen mera löjeväckande än retsam. Här hade han, Harry Fellips, den eftertraktade, av ett par pigga flickögon låtit förleda sig att offra en hel lång dyrbar kväll, en kväll, som societetens damer — utan skryt sagt — utkämpat en med nederlag krönt batalj om. Och så lät man honom vänta … vänta som en seminarist eller kadett — såvida det inte var mening att helt enkelt dra honom vid näsan och utebli, sans façon. Vem var det då, som tilltrodde sig denna manöver? En furstinna av något franskt gods, en hertiginna av något engelskt? Ingalunda. En upppasserska, en kaféflicka, en liten fröken Lisa utan känt eller ens efterfrågat tillnamn, en ung dam av handservetten och plåtbrickan på hotell Imperial.

Herr Fellips fattade ett beslut.

— Jag skall, sade han sig, vänta och ge mig till tåls precis så lång tid som det tar att läsa igenom affischen där borta på pelaren. Men inte en minut längre.

Rubriken på det svagt rosafärgade plakatet var satt med centimeterhöga bokstäver. Herr Fellips konstaterade utan sinnesrörelse, att han inte ens hade en aning om namnet på den pjäs, till vilken han låtit reservera en väl skyddad loge. Nu läste han det och drog på munnen: »Fröken Lisette — min hustru.» Inte illa. Det var ungefär så han dunkelt tänkt sig slutakten i deras lilla mellanvarande: Fröken Lisa — min hustru. Hustru — med bibehållande av frökentiteln naturligtvis.

Vidare. »Fars i tre akter.» Ja visst. Fars. Muntert och bekymmerslöst alltsammans — gärna litet tokroligt här och där … Men varför bara tre akter? Hänsyn till nattsömnen förstå. Nå ja … Men, herregud, sova får man tids nog, när man blir gammal — eller i graven, om inte förr. Herr Fellips beslöt på stående fot att vara originell och göra en fars i tolv akter, om de första voro frestande nog …

Det hade börjat bra — på gatan, just samma dag. Efter en lunch, som dragit ut ett grand på tiden, hade bankchefen tagit ut stegen för att hinna i tid till ett sammanträde med styrelsen för det nybildade emissionsbolaget och därvid nödgades han forcera en hel del gott folk, som hopat sig framför Frescatellos juvelerarfönster. Det bar inte bättre till, än att han i brådskan och skymningen — det hade börjat mörkna redan vid tretiden den dagen — närapå råkade knuffa en dam i rännstenen, en dam i lång mörkröd kappa, garnerad med hermelin, och en svart sammetsbarett …

— Förlåt, sade herr Fellips artigt och lyfte på den höga hatten, ja ber tusen gånger om ursäkt …

Då vände den unga damen sitt ansikte mot honom. Herr Fellips upptäckte genast, att dessa drag voro honom bekanta — det är inte ofta man ser ett så livligt och intagande ansikte — och därför lyfte han på hatten en gång till.

— Att jag kunde bära mig så drumligt åt, sade han nu med ett riktigt olyckligt tonfall, men, jag försäkrar, det var en ren olyckshändelse.

— Ingen skada skedd, försäkrade flickan.

Och därmed nickade hon, som om hon ville säga:

— Fortsätt nu er brådskande vandring, min herre.

Men herr Fellips tycktes plötsligt ha glömt bort emissionsbolagets styrelsesammanträde. Han måste först ha reda på vem hon var, denna rasande söta unge, vars ansikte han så väl kände igen, men vars namn — och övriga omständigheter — fallit honom totalt ur minnet. Av gammal vana släppte han aldrig ur händerna ett tillfälle, innan han, provisoriskt åtminstone, förankrat det inom sitt maktområde.

— Tillåter ni att jag följer er några steg?

— Gärna det, herr Fellips.

Han var alltså igenkänd. Vem tusan var hon?

— Vet ni vad, började han pratsamt medan tankarna löpte kors och tvärs som ett par jakthundar, vädrande efter hållpunkter för minnet, vet ni vad, fröken, den där lilla malören nyss på trottoaren var bestämt en särskild vink av ödet — en vink av det nådiga slaget.

— Tror ni?

Tonvikten på tror hade en spets, men den var inte blottad — ännu.

— Det kan ett barn inse, svarade herr Fellips tvärsäkert. Vill ni att jag skall röja orsakskedjan för er? fortsatte han.

— Gör det, nickade flickan.

— Alltså: länk ett — klubben hade fått en ny köksmästare i dag, denne köksmästare var nervös och tappade min omelette fines herbes i spiseln. Länk två — jag blev försenad en halvtimme och måste, mot min vana, halvspringa till banken …

Här tvärstannade den unga damen.

— Och nu skrider ni fram på det här sättet?

Herr Fellips ryckte på axlarna.

— Styrelsen får vänta.

— Länk tre, hånade flickan, banken gör konkurs.

— Sakta i backarna, bromsade bankchefen med en fryntlighet, som klädde hans röst ganska bra, det är många länkar tills vi kommer dit. Medge att jag inte träffat er i dag, om jag i sakta mak passerat samma plats en halvtimme tidigare.

(Det måste ha varit i somras jag träffade tösen, men var, var, var???)

— För en halvtimme sedan befann jag mig i andra ändan av stan, medgav den unga damen.

— Ser ni det. Låt oss nu dra slutsatsen. Om inte klubben fått en ny köksmästare i dag, och om denne köksmästare inte varit nervös skulle vi antagligen ha gått förbi varandra, utan att träffas, åtskilliga månader till. Kanske hela livet.

— Kanske hela livet, upprepade flickan allvarligt. Men invärtes var hon färdig att spricka av skrattlust.

(Gamle Filemon kommer att få sig en högtidsstund, när jag berättar honom det här, tänkte hon.)

Herr Fellips fortsatte som han börjat. Han erinrade flickan, att staden enligt senaste folkräkning hade en million fem hundra tjugu tusen invånare och att utsikterna för ett sammanträffande par hasard — utan hjälp av en nådig försyn — voro ungefär lika stora som att vinna högsta vinsten på lotteri. Han försäkrade (lögnaktigt) att han, inte e n utan hundra gånger, byggt upp de mest fantastiska planer för att få träffa den unga fröken, som nu stod framför honom. Han bedyrade att deras sista samvaro efterlämnat ett sällsynt angenämt minne och så vidare. Herr Fellips gjorde korteligen aktningsvärda ansträngningar för att få flickan att röja sig, men hon gick inte i någon av hans fällor. Tvärtom. Hon njöt av hans bryderi och aktade inte för rov att genom försåtliga utvikningar föra honom på villospår.

När han inte har kurage att fråga rakt på sak, tänkte flickan, får han skylla sig själv. Till dess kan han gärna pinas.

Herr Fellips pinades icke. Men när han fann att minnet lämnat honom definitivt och hopplöst i sticket, gjorde han vad han bort göra genast. Han bekände färg. Flickan svarade med att yppa namnet på en ort långt inne i landet — och hennes ögon spelade av okynne.

Bankchefen rynkade pannan. I vilket sammanhang? … Jo. Den där platsen hade han besökt en gång i sommar, helt flyktigt, några timmar bara … Ärendet var ett järnvägsköp, saken låg egentligen klar på förhand, men bolaget skulle pro forma titta på materielen. Så hade man rest ett tiotal mil — just till den där lilla järnvägsstation, där säljarna arrangerat en nog så lustig middag i det gröna, som emellertid för herr Fellips’ vidkommande måste avbrytas hastigt. Ett telegram, ett extratåg i flygande fläng …

— Det var alltså där, grubblade bankchefen. Man hade då haft damer med vid bordet …

— Tänk att herr Fellips har så dåligt minne, retades flickan.

— Det börjar ljusna nu, medgav bankchefen motvilligt.

— Ni som sade mig så många artigheter, fortsatte tösen.

— Ärligt menta, det svär jag på, bedyrade mannen.

— Ett slag tog ni mig om livet och ville pussa mig på örat.

— Gjorde jag?

Så rämnade på en gång förlåten framför herr Fellips’ minnesdefekter. Nu kom han plötsligt ihåg alltsammans. Flickan, som stod framför honom, hade passat upp vid bordet. Så var det. Hon hette Lisa. Fröken Lisa.

Bankchefen kunde inte för sitt liv hjälpa det, men hans ton föll omedvetet in i en helt annan skala — hans sätt att uttrycka sig, hans ordval, tonfall, blicken i hans ögon löpte plötsligt över i en lättare, mera kamratlik men samtidigt överlägsnare jargon, från den neutrala, respektfyllda trevande tonen och minen. Också fröken Lisa märkte förändringen, men hon tycktes inte ta illa upp. Det endast blänkte till i hennes stora, gråskimrande ögon …

Herr Fellips förhörde sig farbroderligt om flickans förhållanden. En hastig blick på hennes kappa, hatt och kängor sade honom, att hon måste ha det bra.

— Var har ni plats nu? frågade han.

— På … Imperial, svarade fröken Lisa och slog ned ögonen.

(Det var väl ingenting att skämmas för, tänkte herr Fellips. Ty Imperial ansågs för att vara stadens dyraste och elegantaste hotell.)

— Säg, fröken Lisa, fortsatte bankchefen, är ni road av teatern?

— Bara det inte är tragedi.

— Precis min smak. Ska vi göra sällskap på någon munter pjäs?

Fröken Lisa såg sig om, som om hon fruktat lyssnare.

— När?

— Ju förr dess bättre. I kväll. Varför inte i kväll?

Flickan svarade inte.

— Jag förstår, tydde herr Fellips, ni är inte ledig i kväll?

— Jo, svarade tösen med ett tämligen omotiverat skratt, jag är … ledig i kväll.

Sedan var uppgörelsen träffad på två röda sekunder. Fröken Lisa tog löfte av herr Fellips att han skulle skaffa en griljerad loge — där möttes bådas önskningar — det avtalades, att man skulle råkas utanför Sylvesterteatern klockan åtta och så var saken klar.

Bankchefen lyfte sin hatt till avsked och flickan lade märke till, att det längsta avståndet mellan hattbrättet och huvudet var en knapp centimeter nu, mot en halv meter nyss — när han just känt igen henne, men innan han visste, vem hon var.

Klockan slog kvarten över i kyrkan bakom teatern. Ögonblicket därpå svarade läroverksuret på andra sidan gatan.

Herr Fellips ryckte till. Med tankarna långt borta hade han stått och läst affischen tre gånger utan att ändå ha en aning om dess innehåll. Nu var tålamodet slut. Tills vidare fanns endast en förklaring: herr Harry Fellips var hållen för narr av denna lilla …

— God afton, min herre. Jag tror minsann man har fått vänta.

Det var flickan. Sylvesterteaterns för sensationella effekter berömde regissör kunde inte ha åstadkommit en bättre överraskning: den unga damen stod där mellan två pelare framför entrén och det blåvioletta ljuset från takgloben regnade över hennes ljusa pälsverk i mjuka glidande reflexer. Herr Fellips glömde bort förargelsen i samma nu. Vad hade hon gjort med sig, flickan? En sådan air, en sådan charmant stil.

Det bar av in i hallen, uppför trappor, genom korridorer. Herr Fellips kände vägen. Han kände den så väl, att han inte ens behövde se framför sig utan kunde använda ögonen att sluka sin följeslagerska med. Hon hade inte längre samma toalett som på eftermiddagen — herr Fellips, som spanat efter en röd kvällskappa och en svart sammetsbarett (kokett på ena örat), insåg, att det signalementet inte skulle ha hjälpt honom långt vid spaningarna … Nu bar fröken Lisa ingenting annat än pälsverk och kring huvudet hade hon virat en svart tyllschal, så väl neddragen i pannan, att den nästan skylde hela ansiktet.

Kavaljeren greps av en plötslig misstanke. Han hejdade sin dam mitt i trappan.

— Är det verkligen ni? frågade han.

Fröken Lisa strök undan tyllfloret en liten smula — och log mot herr Fellips.

— Var inte orolig, sade hon, det är jag. Men grannlåten har jag lånat.

Herr Fellips drog ofrivilligt en suck av lättnad och fortsatte uppför trappan. Men, men, men … Flickan hade ju ingen hatt. Alltså måste hon ha åkt till teatern — i bil eller vagn … Och den lånta pälsen. Bar hon den med ägarinnans goda minne eller utan hennes vetskap? Sådana plagg lånar man inte gärna bort.

Nå, det där var hennes ensak — tills vidare.

Så fort ouvrösen fick syn på herr Fellips skyndade hon till logedörren längst fram. Då bankchefen förstod, att han inte kunde vara känd på en teater, som han mycket sällan besökte, drog han den riktiga slutsatsen dels att salongen var utsåld, dels att övriga besökare på första raden fått sina platser anvisade. Det var för resten skönt att slippa trängas med publiken i korridoren — låg kanske den avsikten bakom fröken Lisas sena ankomst? Flickan var inte dum, så mycket var säkert.

Inkomna i avantscenen dröjde båda ett ögonblick i bakgrunden. Vänstra draperiet, som dolde logen för parkett och raden, hade skjutits något åt sidan, varav följden blivit att ett segment av de första parkettraderna kunde bereda sig tillfredsställande insyn i herr Fellips avantscen. Flickan gjorde sin kavaljer uppmärksam på förhållandet.

— Jag ser, sade han, tog sin käpp och rättade till draperiet.

— Är ni rädd? frågade fröken Lisa, när de satte sig till rätta i fåtöljerna.

— Ja, nickade han, vi är i samma predikament.

Det föll aldrig flickan in att dra konsekvensen ur hans svar — att herr Fellips’ fruktan för publiken var komprometterande för henne själv.

På scenen flöto repliker och spel med intrigens lätt skummande ström. Farsens takt hade redan från början satts upp i ett jagande tempo — pjäsens dialog galopperade fram i en halsbrytande steeplechase, som virvlade upp en sky av andlös spänning runt om. Handlingens ut-och-in följde den franska klichén: ett halvt dussin löjliga missförstånd, några vilsekomna telegram, ett par snedsprång, en stupid äkta man samt en illa medfaren, men på sistone nödtorftigt såverad moral. Farten gav underhållningen den äventyrliga bilresans nervstötar, ett par kvicka och vågade repliker lättade trycket just i kvävningsögonblicken — och så gick jakten vidare.

Herr Fellips hade vuxit ifrån sådana sentimentala barnsligheter som att söka damens lilla hand i skymningen under salongens klärobskyr. För övrigt höll han på sitt anseende som gurmet — det skulle aldrig fallit honom in att förstöra aptiten till en läcker middag med några kaviarsmörgåsar, hur frestande de kunde vara. Han nöjde sig med att fälla några halvhöga anmärkningar om de uppträdandes sätt att röra sig, men då även dessa konversationsförsök strandade på flickans moltystnad, tog han också sitt parti och teg.

När ridån föll efter första akten frågade herr Fellips:

— Tillåter ni att jag hämtar er litet konfekt?

— Tack, svarade fröken Lisa vänligt, jag avskyr konfekt.

— Då vet jag, sade han, en cigarrett.

— Är det inte förbjudet?

— Ni har rätt, fröken Lisa. Vi får vänta till senare.

Inkastet var förberett. Herr Fellips ville känna sig för. Men flickan svarade ingenting — och frågade inte heller. Hennes blickar fixerade någon punkt nere i orkestern och av hennes läppar kunde herr Fellips ingenting se, ty hon hade, avsiktligt eller oavsiktligt, arrangerat solfjädern som skydd.

Herr Fellips begagnade tillfället att noggrant och med kännarblick granska den bit av flickans ansikte hon lämnat obetäckt. Främst förvånade han sig över hennes hy, denna klara genomskinliga teint, kyskt oberörd av färg eller puder, denna kindens mjuka rundning, frisk som en aprikos med persikans silkesglans. Och detta en kaféflicka! För tusan, hon måste vara ny i yrket.

Fröken Lisa log.

— Varför tittar ni på mig så där? frågade hon stillsamt.

— Jag kan bara inte begripa, var jag hade mina ögon, när jag inte kände igen er, ljög kavaljeren.

Så gled samtalet in på middagen, järnvägsmiddagen i somras. Fröken Lisa beklagade, att bankchefen varit tvungen att ge sig i väg så där hals över huvud och bankchefen beklagade, att han inte fått vara med om middagens fortsättning.

— Det roligaste kom på slutet, förklarade flickan.

— Jag förstår, sade herr Fellips, som till följd av sitt yrke aldrig kunde helt släppa tanken på det pekuniära, fröken tänker på drickspengarna.

Den unga damen vände ansiktet mot mannen snett bakom henne och hennes uttrycksfulla ögon glänste av munterhet.

— Ja, sade hon med eftertryck, jag tänker på drickspengarna, herr Fellips. Det blev inte småslantar, det.

Bankchefen bet sig i läppen. Han var dum nog att misstänka en pik.

— Och ni, fortsatte flickan, ni tjänade väl också på affären? Inte sant?

— Ursäkta, men jag förstår inte …

— A prat. Ni köpte ju en järnväg. Eller hur?

— Jaa …

— Ser ni det. Alltså. När man köper något så antingen vinner man eller förlorar man. Vilket gjorde ni?

Herr Fellips började skratta. Inte heller beträffande konversationen hörde flickan till den vanliga sorten — eller typen.

— Ni skrattar, fullföljde fröken Lisa, således förtjänade ni. Har jag inte rätt?

— Svara mig ärligt på en fråga, fröken Lisa: hur kan det intressera er?

— Är det så märkvärdigt? Ni intresserar ju er för mina affärer.

Herr Fellips undgick replikens äventyr. Det övertogs av fröken Lisette — på scenen — ty i samma ögonblick släcktes ljuset i salongen, ridån gick upp, och intrigen flyttades över från första radens avantscen till rampens andra sida.

Bankchefen Harry Fellips hörde till dem, som helst aldrig gick in i en situation oförberedd och som en gång för alla avsvurit tron på stundens ingivelse. Han visste att varje välbyggd teaterpjäs på tre akter har sin längsta akt i mitten, och han var glad åt det. Herr Fellips ansåg sig nämligen behöva tid för att överväga hur offensiven mot flickan i fåtöljen framför honom lämpligen borde läggas — det gällde att succesivt utverka hennes medgivande till det taktiska moment, som skulle förbereda det segerrika angreppet. För all del, herr Fellips hade i vanliga fall visst inte gjort så mycket omständigheter, men hans erotiska intuition sade honom, att det aktuella fallet löpte åtskilligt utanför de gränser som kunde ritualenligt besättas — och överskridas.

Det under andra