Drömmen

By Kalle Güettler

Spelplanen är skolan, med fullklottrade väggar och långa korridorer. Huvudpersonerna är Yussuf, Ullis och Fimpen. Yussuf, som är adopterad från Eritrea, väcker stor uppståndelse på sin första skoldag. Fimpen, krigarnörden, försöker först mobba Yussuf men måste kapitulera för hans snabba tunga. Ullis har aldrig sett en så vacker människa. Men vem är han egentligen? Svensk inuti, eritrean utanpå. Han minns ingenting från sina första år i Eritrea. Var det bara han i familjen som överlevde? Vad är det för kvinnoansikte som kommer tillbaka i drömmen och gör honom sorgsen och lycklig på samma gång? Han måste dit för att få veta! Till sitt ursprung. Till kriget som ännu pågår, långt borta i Eritrea. En ny spelplan väntar.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 29, 2022
• ISBN: 9788726928808

Book preview

Kalle Güettler

Drömmen

SAGA Egmont

Drömmen

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1990, 2022 Kalle Güettler och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726928808

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Fimpen

Dokadokadok … dokadokadok … DOKADOKADOK! Fimpen lät kulsprutan spela över det öppna fältet. Fienderna överraskades. Tre av dem föll handlöst framåt. Resten kastade sig ned. De försökte rikta in sina automatkarbiner, men Fimpens kulspruta var sekunden före.

Han sänkte elden och lät kulorna svepa längs marken. Det klang till när ett vapen träffades. Fimpen tömde hela bandet mot de blödande köttstyckena på den leriga åkern. Han hade klarat det. Ensam! Det prasslade bakom honom i videsnåret …

Blixtsnabbt slängde han runt vapnet, men hann knappt få ned stativet förrän han upptäckte att bandlådan var tom. Han hukade sig i diket och började springa.

– Fredrik!

Framför sig såg han ett korsande dike. Det måste vara minst 20 meter kvar. Ett metalliskt ljud hördes från den gamla eldställningen. Ett vapen osäkrades.

– Fredrik, hör du dåligt? Sover du?

Det fanns ännu en chans! Han började springa i sicksack, så gott det nu gick i det igenvuxna, smala diket. Fötterna halkade till höger och vänster. Rätt som det var låg han raklång i sörjan. Då hördes ett vinande ljud och ett automatvapens skarpa hackande.

Han väntade tills elden upphört. Det luktade massafabrik ur diket. Han hade grönt, slemmigt lervatten i munnen och näsan. Han måste till det korsande diket innan det blev för sent.

En sista rusning, bara två meter kvar … När han kastade sig runt hörnet slog nästa kulkärve in i geggan bakom honom.

– Fredrik, vakna!

– Vaereom?

– Det är faktiskt så att vi har elevrådsmöte. Vi pratar om hur vi påverkas av våldet i massmedia. Hur hänger videofilmerna ihop med ungdomsvåldet? Jag frågade vad du tror om det. Ser du ofta på video?

– Det är klart! Man sitter väl inte jämt och pluggar. För det mesta hyr nån en häftig film i stället. Men du tror visst att man springer ut och pucklar på nån bara för att man har sett det på TV.

– Varför glor du på det då? fräste Ullis’. Hon var så arg, att blicken stack som nålar i Fimpen. Fattar du inte att det här är allvar?

– Äh, tarej … Jag ser väl vad jag vill. I alla fall är jag glad att slippa löjliga kärleksblaskor.

– Lägg av, sa Örjan. Lärarens läppar verkade ovanligt spända och det ryckte lite vid höger tinning. Du kan stanna hemma och glo på din gamla TV i stället. Jag fattar inte hur din klass kunde välja dig till representant. Du verkar ju bara vara intresserad av dig själv och dumma filmer. Fattar du inte att våldet skrämmer många här på skolan?

– Jag skiter i era jävla möten! vrålade Fimpen, smällde igen dörren och stack ned på ungdomsgården för att köpa en dricka.

Han kände sig olustig. Varför blev de så arga? Han hade ju inte gjort något.

Det fanns bara några sjuor på gården, ett par riktiga småtöntar, tyckte Fimpen, som inte kunde bli kvitt den där obehagskänslan. Ullis’ ursinniga blick skar fortfarande in i honom.

Han skulle aldrig ha anmält sig till elevrådet. Egentligen ville han ju bara testa sin popularitet i klassen. Katta hade också anmält sig, men hon var ju plugghäst, så det var ingen tvekan om valutslaget. Fast hade han vetat vad han gav sig in på så kunde hon gärna ha fått uppdraget. Elevrådet … Snacka, snacka, snacka så man kan bli tokig!

Först hade han varit stolt, skrutit lite Iagom, precis som om han hade fått ett fint chefsjobb. Men på mötena märkte han att han måste ha åsikter om allt möjligt som han aldrig någonsin tänkte på. Det gick inte ihop.

Han skulle säga till Katta att hon fick ta det. Men den där Ullis. Så barnslig och liten! Knappt några bröst ens. Varför måste hon tycka en massa saker jämt?

– Men vem bryr sig, mumlade Fimpen lite strävt för sig själv när han reste sig utan att skjuta in caféstolen. Han knuffade till den ena sjuan just som han skulle stöta till biljardbollen.

I korridoren utanför krockade han med en neger. Just det, en neger, en sån där krullhårig en, precis färsk från Afrika, tycktes det. I alla fall hade han inte synts till där på skolan tidigare.

Fimpen höll på att ramla baklänges av stöten och försökte desperat att återfå balansen. I ögonvrån såg han ett par grabbar från klassen flina retsamt åt hans förtvivlade flaxande med armarna. Han måste vända på situationen. Vem vill bli en rolig historia på lunchrasten?

»Jag tar ett negerskämt«, tänkte han.

– Kolla grab …

Längre hann han inte. Det var verkligen inte Fimpens dag idag.

– Uff, white man have no eyes? White man looka funny, like bird … White man never see black man before? No afraid, black man so kind … Now come along and helpa black man finda rector’s expedition!

Fimpen hade äntligen fått tillbaka fotfästet – det kroppsliga, vill säga. Han stirrade med öppen mun in i ett par bruna ögon, som faktiskt tycktes befalla honom att visa vägen till rektorsexpeditionen.

Nykomlingen var ett huvud högre och det gjorde inte saken bättre. Fimpen var inte van vid att ta order från jämnåriga. Nu tjöt killarna av skratt i bakgrunden och pekade ivrigt åt hans håll när ett par tjejer dök upp. Han granskade snabbt den andre. Håret var tjockt och burrigt och spretade som en ulltuss åt alla håll. I det långsmala, ljusbruna ansiktet satt en rak och bestämd näsa över de orakade mustaschfjunen. Ett par breda och ganska tjocka läppar log lätt. Ögonen glittrade och ville inte vika undan.

Genom Fimpens huvud for nu engelska glosor i en rasande fart. Det var inte klokt vad många ord det fanns. Men hur tilltalar man en neger, som man inte vill visa vägen till rektorsexpeditionen, när man just har stött ihop med honom framför sina flinande polare?

– Yes, but I … not … can …

– Äh, lägg av, grabben! Du verkar inte heller vara nåt vidare på engelska. Ta det på svenska i stället, så vi begriper vad du säger …

Fimpen gav upp.

– Det var inget. Häng med då.

Yussuf

Vintersolens strålar sökte sig väg mellan dammkornen. I ljuset framträdde fönsterrutans smutsmönster tydligt mot det betonggrå grannhuset.

Väckarklockan pep skärande och envist. Yussuf kastade sig efter den, men nådde bara vattenglaset, som tydligen ville hjälpa honom att vakna på sitt sätt …

– Faan, vatten på alla kläderna. Vilken morgon!

Fast man kunde ju inte förneka att solen sken och visade att vintern snart skulle gå över i vår. Det låg en spänning i luften, en doft av förändring.

Yussuf sträckte på sig, hävde sig upp och tog ett skutt över den ouppackade bokkartongen, svor till när högerfoten landade på fällknivsskaftet, linkade fram till fönstret och sniffade in den kyliga morgonluften. Man såg en bra bit av Solsta härifrån lägenheten på tredje våningen.

»Jag undrar hur det gick för Lena att komma iväg i morse«, tänkte han och kliade sig på benet. »Hon som jämt vill ha det så prydligt omkring sig.«

Yussuf utforskade sina nya omgivningar. Blicken svepte över ett dagis, ett sjukhus som liknade en kärnkraftsreaktor, en mindre skola och Centrum med tillhörande parkering och busshållplats. Det var därifrån som Lena tog bussen till Bruket.

»Hoppas hon hann i tid, hon som skäms så om hon kommer för sent … Det där måste vara Soltorpsskolan! Det är ju inte långt. Jag kan knalla till fots dit.«

Yussuf banade sig väg till köket mellan hoprullade mattor och porslinskartonger.

– Hon har i alla fall hunnit fixa ordentlig frukost, som vanligt, konstaterade han med ett leende.

Yussuf Johansson, 16 år och nyblivet skilsmässobarn, slevade snart i sig filmjölk för fulla muggar i sitt nya kök. Det tog ytterligare en halvtimme innan han kom iväg. Några rena kläder var nämligen inte lätta att finna bland alla kartonger i den lilla trean. Till slut hittade Yussuf ett par rätt trasiga jeans, som egentligen var Lenas, men några kalsonger var det lögn att få tag på, så han lånade ett par trosor av henne också. Han skulle ju bara upp och anmäla sig på skolan. Det blev väl tid att packa upp kläder senare.

Yussuf tittade sig i spegeln och drog på munnen. Nu såg han verkligen ut som en vilsekommen lantis! För korta brallor med hål på ena knät och stickad ylletröja över en storrutig skjorta.

Han ångrade sig och började leta ett tag igen, men det verkade som om kartongen med hans kläder hade hamnat helt fel. Kanske hade den blivit nedställd i källarförrådet bland alla gamla julsaker och avlagda trasmattor. Det var ingen idé att slösa mer tid på några klädpaltor.

Yussuf var nyfiken på den nya skolan. Egentligen var det ganska skönt att lämna gammelplugget bakom sig, men osäkerheten smög sig ändå på honom när han närmade sig det nya skolhuset. Nu måste han börja förklara igen, hitta en roll bland de andra ungdomarna. Han visste att