Uppvaknandet

By Lisbeth B Åkerman

Komminister Peter Svenssons affärer med flertalet olika kvinnor har offentliggjorts i samband med en mordutredning. Den påstådda mördaren är Peters tidigare kollega och älskarinna, Greta, som sedan uppdagandet sitter instängd på en vårdanläggning. Fallet får medial uppmärksamhet och journalisterna ifrågasätter Peters roll i det hela. Peter försöker hålla ihop sin församling och återuppbygga sitt rykte, men har svårt att släppa taget om sina relationer. Dessutom väcks nya frågor kring fallet, är det verkligen uppklarat?Uppvaknandet är den andra delen i Lisbeth B Åkermans deckarserie och tar vid där den första delen slutade. Lisbeth B Åkermans deckarserie utspelar sig i den småländska idyllen och följer en grupp församlingsmedlemmar ledda av den karismatiske komministern Peter Svensson. När utomäktenskapliga affärer offentliggörs och två människor hittas mördade ställs församlingsmedlemmarna inför en livsavgörande fråga: hur mycket ska man vara villig att offra för kärleken?

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 19, 2022
• ISBN: 9788728322666

Book preview

Lisbeth B åkerman

Uppvaknandet

SAGA Egmont

Uppvaknandet

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2011, 2022 Lisbeth B Åkerman och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728322666

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Intet mänskligt är mig främmande.

Publius Terentius Afer

(195/185–159 f. Kr.)

Jesus såg på Simon och sade: Du är Simon, Johannes son. Du skall heta Kefas (det betyder Petrus).

Joh 1:42

I

– Vad har jag gjort? Vad har jag gjort?

Peter kunde inte sluta gråta. Han hulkade som en litet barn.

Hon ledde honom genom gamla trädgården och nedför den sluttande grusplanen mot stänget. Han gick ostadigt, fötterna trampade i luften eller snubblade över ojämnheterna i marken.

– Helen…, snyftade han.

Halvt bakåtvänd drog hon honom med ett fast grepp.

De gick förbi den gamla vagnboden där hon i dunklet skymtade slaghacken från tidigare års ensilagekörningar. Nu skulle den få vila ett bra tag. Den gulrandiga hankatten som brukade dyka upp från ingenstans insåg att nya tider stundade. Tryggt förskansad plirade han på dem uppifrån Jättens sten som bröt fram likt en elefantrygg ur törnet runt dasset. Brinkan som skymtade med sina tre hål minde om forna tiders förtroliga samvaro.

Hon släppte taget om honom och lyfte ner krakstörama på marken. De klev över dem och han stod och vinglade medan hon stängde efter dem för hästarnas skull. Nej, de var fortfarande kvar på betet hos Helgesson.

Hon fick vända honom i riktning mot ån. Det var bara åt det hållet som det inte fanns bebyggelse.

Han gick som en zombie och ansiktet såg ut som på en död. Ibland snörvlade han till men gråten hade tystnat. Hon tog hans hand och han ryckte åtminstone inte åt sig den. Han hade lika gärna kunnat knuffa bort henne. Hårt. Hon gick där vid hans sida, osäker på allt, men kunde inte annat. Hon var ännu hans hustru.

På den nötta bron över ån stannade han och stirrade ner i det svarta vattnet.

– Lika bra att dränka sig.

– Vi kan göra det tillsammans.

En barkbit gled in under bron. De vände sig om och såg hur den guppade i väg men ändå höll sig flytande, fastnade i någon tuva invid kanten men slet sig loss och försvann bortom kröken mot evigheten.

– Ska vi gå en bit till?

Utan att svara fortsatte han mot skogsbrynet. Hon följde efter. Marken sluttade en aning och underlättade deras steg. Någon väg tillbaka fanns inte. Skogen öppnade sig och tog emot dem.

Gisela Mürthe hade bara stannat en gång på vägen hem, hon ville komma bort från alltsammans så fort som möjligt. På darrande ben hade hon stigit in genom dörren till bensinmackens kafé i Tingsryd. Hennes ögon brände.

När hon satt sig med en mugg kaffe och en ägg- och sillmacka insåg hon att hon varit en trafikfara. Hur hade hon tagit sig dit? Hon hade ställt in autopiloten och bara åkt med!

Det kändes lite bättre efter ett par klunkar kaffe och en tugga på smörgåsen. Gulan på ägget gick åt orange. Den måste vara från en utomhushöna som fått näringstillskott från naturen. Hon skulle också börja ta för sig, förse sig så in i helsike. Det fick vara slut med svältföda från en karljävel.

När hon passerade Urshult tänkte hon på Lennart som brukade predika för proppfulla kyrkor med bara ett par stödord nedklottrade bakpå ett kassakvitto. Peters tillspetsade beskrivning.

Häradsbäck, det lilla fiket vid vägkanten. De hade en välbesökt dansbana där förr, enligt Peter. Han brukade skryta om alla tjejer han förfört bland mossa och mygg.

När hon åkte igenom Älmhult mindes hon hans berättelser om hur Ingvar Kamprad började sin bana med en skottkärra och ett gammalt magasin intill stationshuset.

Inte slapp hon tankarna på Peter i Pjätteryd heller. Kyrkan hade varit knökfull när han predikat. Han hade slagit hennes farsa med hästlängder, om man nu kan uttrycka det så. Var popularitet tecken på kvalitet?

Vägkorset Hamneda – Södra Ljunga. Nu närmade hon sig.

Gamla affären. Vandrarhemmet, Lingmuseet. Lärarbostaden på andra sidan. Den vackraste kyrkan i världen.

Hon svängde in mot prästgården. Det lyste i fönstren. Första tecknet på liv i ett öde landskap. Inte en människa hade hon sett sedan Älmhult. Hade det inte varit för hennes spöklika minnen hade hon kunnat vara död själv.

Hon gick uppför trappan och tog i handtaget. Olåst. Så snart hon öppnat dörren kände hon livet strömma emot sig! Clair de Lune… Var mormodern där? Hoppas, hoppas…

– Är det du, lilla vän? Moderns röst hördes inifrån köket och hon drog in doften av kaffe och nygräddad sockerkaka.

Gisela stannade på tröskeln och vägde ett tag innan hon tog ett par långa steg över golvet och slöt henne i sin famn.

– Sätt dig, kära barn!

– Aj! Gisela stirrade på modern som hade knuffat ner henne i kökssoffan.

Båda två brast i skratt.

– Vad gör ni?

Fadern stod i köksdörren och stirrade på dem med ögon som hade blivit kvar i någon postilla.

Pianospelet tystnade och mormodern dök upp bakom honom. Hennes hörsel var nedsatt men kompenserades av en oslagbar förmåga att uppfatta sådant som ännu inte blivit uttalat.

– Flicka lilla, sa hon med spröd röst. Det var inte roligt att höra. Hur mår du, lilla vän?

Gisela reste sig och omfamnade henne. Mormodern kallades allmänt för gamla fru prostinnan, eller fru Gisela Lund. Det var hon som hade gett namn åt sin dotterdotter.

Gamla fru prostinnan hade fyllt nittionio. Jag tänker leva tills jag blir hundra, hade hon brukat säga så länge Gisela kunde minnas. För tjugo år sedan hade reumatismen börjat angripa hennes händer men hon hade slagit tillbaka. Hon vände inte andra kinden till utan satte i gång med finbroderier och övningar på pianot. Bit för bit hade sjukdomen släppt taget om henne. Hon var vida känd för sin viljestyrka och hade fört över den med råge till sin dotter. Hur var det med dotterdottern?

– Mormor… Rösten stockade sig.

– Nej, nu ska vi ha kaffe! ingrep modern. Vi går in i salongen. Hon tog fram den stora brickan. Ta med kaffet så kommer jag strax!

Gisela suckade. Vad hade hon tänkt på när hon flydde hit? Hem till mamma? Här farms ingen mamma. Bara en prostinna, en gammelprostinna och en världsfrånvänd prost. Och en välgödd liten vovve!

– Var är Joakim von Tax? undrade hon och lyfte på duken för att se om han stod där under bordet och väntade på en godbit. Jocke-Pocke! Var är du?

– Han bara dog, sa fadern.

– Va?! Varför har ni inte sagt nåt?

– Det hände i dag på förmiddagen, sa modern stilla. Han bara sträckte ut sig på sidan efter maten och somnade.

Gisela stirrade på henne. Äntligen kunde hon gråta ut.

Hon hade kommit i fatt och gick nu framför honom med nedböjt huvud. Nacken glänste mellan de ljusbruna lockarna. Hon verkade så liten.

Skulle hon inte stanna någon gång? Snälla, stanna…

En hackspett envisades med en lång harang. Prasslande ljud, sedan tyst. Helen verkade inte ha hört något. Hon var nu en bit framför honom och försvann då stigen svängde av mot höger. Han tog ett kliv in bland några smågranar och var ensam. Stod där och flämtade. Hade hon märkt något?

Mossan var mjuk och han lade sig ner på sidan med benen uppdragna och händerna som stöd under kinden.

Längre fram skymtade ängen och bortom den låg mossen där de täckdikat förra året. En sjö som sades vara bottenlös låg ännu längre bort.

Häftigt vände hon sig om, som om hon anat ett hot, men där fanns ingenting.

– Peter! Hon skyndade tillbaka. Han fanns ingenstans.

– Peter! Peter, var är du? Tystnad.

– Peter! Den här gången skrek hon så högt hon orkade.

– Peter!!! Hon stötte mot en rot och snubblade framåt.

– Peter, hulkade hon. Peter!

Hon stannade mitt på bron och tittade ner i det svarta vattnet men såg bara sin egen grimas. Då sjönk hon ner och blev sittande på knä; flisorna stack in i skinnet, men hon märkte inget. Hon lutade sig med händerna mot plankorna och reste sig upp, tog några steg fram och tillbaka.

– Peter…! Peter… Inte så här…!

Just när hon bestämt sig för att skynda upp till huset och vände sig om en sista gång blev han synlig mellan träden. Ilskan vällde upp som en vulkan.

– Var i helvete har du varit!?

– Förlåt… Förlåt…!

– Vadå, förlåt! Vad sysslar du med?

– Kom, får jag visa dig nåt! Han sträckte sig efter hennes hand.

Något i hans röst fick henne att hejda sig. De gick fram till en dunge med unga granar. Där vek han in i skogen, klev försiktigt i mossan och hon följde efter.

– Där. Han pekade på en liten oansenlig växt.

– Den där? Hon såg bara en brunaktig, nästan genomskinlig tunn stjälk. Knappt en decimeter hög.

– Den ser inte så mycket ut nu, blommar först om en månad.

– Vad är det med den?

– Jo, då skulle du se den, alldeles självlysande!

– Blir den självlysande?

– Ja… Den är som en drottning som stiger upp ur underjorden där svamparna är hennes tjänare. Det kan gå många år mellan hennes besök i den här världen, men då hon uppenbarar sig för hon med sig blomstring till dem som befinner sig i hennes närhet.

– Är det sant?

– Det är vad sägnen säger. Första fyndet som finns nedtecknat är från början av 1800-talet, i närheten av min hembygd i Småland där Linné föddes. Jo, en botanist som hette Elias Fries upptäckte henne. Jag minns hur vår lärare beskrev det mystiska livet nere i jorden, som ingen av människorna kände till förrän hon stod upp en dag. Den lilla skogsdrottningen lyser upp allt omkring sig och vänder nöd till välstånd. Så lyder sägnen om henne, den lilla orkidén de gav namnet Skogsfrun.

Hon såg tvivlande på honom men med nyvaknat intresse.

– Märkligt …som Vår Fru, Jungfru Maria …som griper in när man är på väg att ge upp …och som hjälper oss att hitta tillbaka till vår styrka och bli hoppfulla igen.

– Det märkligaste är att hon just i dag aviserar sin ankomst! Hon vill träffa dig, Helen.

– Mig? Hon blev bestört. Drev han med henne, drog han en vals för att slippa näpst för det helvete han ställt till med?

– Vad menar du?

Han stod tyst och såg på henne, så grep han hennes arm.

– Vi sätter oss ett tag.

Hon kände sig yr och vred händerna men gjorde som han sa och satte sig på ett nedfallet träd. Han slog sig ner på en sten och fattade hennes hand.

– Se…

Runtom den lilla stängeln föll en strimma solljus på mossan som började skimra. Den ändrade färg och tycktes bölja och gnistra som av miljoner små diamanter.

– Vart tog den vägen? viskade hon. Blomman…?

Han pekade på den lilla, knappt märkbara växten. Stjälken lyste nu som en neonstav. Skenet var så starkt att de måste blunda ett tag och öppna ögonen igen för att få del av den förunderliga kraft som blomman sände ut till dem.

– Du känner likadant…?

– Ja…

Deras andning blev djupare och tycktes inbegripa hela deras väsen. Pausen, där de långsamt lät inandningsluften sippra ut, blev allt längre och för var gång upplevde de sig vara som i ett enda utdraget andetag. Energin pulserade i tinningar, armar och ben. Huden måste ge upp och släppa fri deras själ, kunde inte hålla den fången i den motsträviga kroppen utan fick ge efter för den kraft inom dem som nu tog över. Spänningen i huvudet lättade och försvann. I stället fylldes de av berusning, en eufori där ingenting längre var omöjligt.

Sida vid sida steg de mot det varma solljuset, samtidigt som de var kvar och kunde känna alla dofter och vidröra allting intill sig. Det var som om de förflyttade sig inuti en oändlig kropp som kunde vidga sig i alla riktningar. De såg hur långt som helst; avståndet minskade inte sikten som var klar åt alla håll; allt framträdde lika tydligt i alla detaljer som om det befunnit sig helt nära. Lycka fyllde dem inför den skönhet som fanns överallt. Panoramat vidgades och omfattade byggnader, berg, åkrar, blå speglande sjöar och långt borta det glittrande havet och den klara rymden.

Alltsammans: Gud.

Gud!

I det ögonblicket visste de. De såg sin väg, sina möjligheter. De hinder de tidigare låtit sig hejdas av betydde ingenting längre. Oförmågan de känt inför att tänka, att se klart, att förstå, upplöstes och förvissningen i dem bara växte, de hörde samman med varandra och med allt, allt hörde till, sammanfogades och ingick i dem, och i det som var deras liv, tillvaron, som de var en del av.

Allt var kärlek, allt från minsta beståndsdel till hela kosmos.

Kärlek.

När de var tillbaka till gläntan där Skogsfrun hade stigit fram ur jorden kunde de inte tala. De kunde inte se på varandra, skratta eller gråta. Alla intryck fanns kvar inom dem. När de så småningom reste sig och gick hemåt rörde de sig försiktigt och mjukt.

De fann inga ord för upplevelsen men kände att de ville bevara den inom sig för alltid.

En brun Toyota plågade sig i maxfart mot Stockholm. Föraren och passagerarna förde ett alltför animerat samtal för att kunna tänka på hastigheten. Deras diskussion rörde ett slags femtioårsfest som de nyligen lämnat.

Originella anrättningar var uppbullade: två mord och i förlängningen förlust av två kantorer och en diakon. Två präster hade hamnat i skottgluggen.

I bilen satt mor och son som hade gratulerat exmaken och fadern, komminister Peter Svensson. Föraren var kvinnans sambo och således sonens styvfader eller plastfarsa, som gossen själv brukade benämna honom i bekantskapskretsen.

Snart skulle de vara hemma efter resan till Fagdala där de skakats om under ett födelsedagsfirande som blivit orimligare än de någonsin kunnat föreställa sig. Nog för att en viss laddning kunnat förutspås mellan den förra och den nuvarande prästfrun, Lisa Stenfeldt och Helen Svensson. Visst hade en spänning kunnat vädras vid mötet mellan exfruns partner Lasse Larsson och exmaken, värden och jubilaren Peter Svensson. Den ende som kunde köra med raka rör var Björn, Lisas och Peters son. Men även han hade haft sina betänkligheter inför mötet med sin far, som han skyllde för horbock.

– Hur ska farsan fixa det här? Vad säger du, morsan?

– Om jag hade ett svar på det! Jag vet bara vad han borde göra.

– Ja, du brukar ju ha svar på allting. Särskilt på vad andra ska göra, lät karlfan vid hennes sida undslippa sig.

– Lägg dig inte i det här, är du snäll!

Hade han inget vettigt att säga kunde han lika gärna hålla käften!

– Men för att återgå till frågan, sa hon och vände sig halvt mot sonen i baksätet, så tror jag att det är dags för pappa att ta sig en funderare på vad han sysslar med. Sluta spela Don Juan och lura i vartenda fruntimmer att hon är den enda i världen för honom.

– Det där med trohet då, var kommer det in?

Jävla Lasse! Kunde han inte hålla truten!

Men Björn hörde inte ironin utan sa som för sig själv:

– Det är svårt att tro på nånting längre.

– Han fick kränka mig också, sa Lisa medan hon rätade på sig och lät blicken följa en fluga som förirrat sig i väg och aldrig skulle hitta hem igen.

– Brukade han vara likadan mot dig, morsan?

– Det hände.

– Men han kan inte fortsätta så här, morsan! Håller du inte med?

– Klart jag gör! Men frågan är om han kan ändra sig. Har väl varit sån jämt.

– Även när han var ung? Björn såg tvivlande på henne.

– Om man får tro honom själv. Tyvärr. Skröt alltid om sina bravader.

– Är det något att skryta med?

– Att stå med ändan bar, menar du?

– Förbannat, Lasse! Välj dina ord!

– Jaså. Ursäkta då, ers nåd!

– Ah, lägg av och var vuxen, va! Allting handlar inte om dig!

Lasse hade svårt för att ge någon annan utrymme. Han måste alltid mäta sig, konkurrera! Även med hennes son.

– Men, Björn, det här är allvarligt.

– Tror du att han har problem? Allvarliga problem?

– Han har alltid varit sån. Varför tror du att vi skildes en gång i världen?

– Det var hans fel?

– Fel och fel. Det gick inte att leva ihop längre.

– Men han har alltid varit snäll, väl?

– Han är ingen elak människa. Men det räcker inte att bara mesa med. Man måste bestämma sig och stå för det.

– Vara trogen, menar du?

– Bland annat. Man måste stå för det man tycker är viktigt här i livet. Både när det gäller en själv och när det gäller andra. Inte bara jamsa med och lägga allt ansvar på andra.

– Hur menar du?

– Oh Björn, jag vet inte. Hur ska jag förklara? Om man föreslår något har man tagit ett initiativ som man bör känna ansvar för. Om nån annan föreslår det blir man delaktig om man går med på det, men det är lättare att skylla ifrån sig då. Eller man tar ansvar för sin del men struntar i den andra personen. Jag menar att man är ansvarig för hur det drabbar den andra också – särskilt om man har påverkat eller övertalat den personen.

– Morsan, det här är jobbigt! Jag är faktiskt jättearg på pappa! Samtidigt tycker jag synd om honom.

– Samma här.

– Och Greta. Jag orkar inte tänka på det! Hon har dödat sin egen dotter. Angela. Jag kan inte tro det. Och John… Det var pappa hon menade. Som jag förstod det.

– Vi känner inte till alla detaljer än. Det är fruktansvärt tragiskt.

– Men hon har dödat dem?

– Så har jag uppfattat det. Men hon talade osammanhängande. Vi får väl höra mer, i kväll kanske. Stackarna. Undrar hur de har det. Farmor och farfar kommer ju dit i kväll. Med småungarna.

– Och i morgon är det kalas. Det går ju inte att ställa in när folk kommer långväga ifrån. Stackars farsan! Och stackars Helen!

Lasse satt sammanbiten och sur och koncentrerade sig på körningen. Hon kände sonens hand söka hennes genom det trånga utrymmet mellan ryggstödet och bildörren. Käre pojke.

Snart var de hemma, men det kändes inte välkomnande och vilsamt precis. Den prövning som de utsatts för de senaste dagarna skulle lamslå dem under lång tid.

I prästgården var allt lugnt på ytan. Det enda tecknet på liv kom från de knotiga gamla träden vars jämmer letade sig in genom den halvöppna altandörren tillsammans med ett och annat löv. Eftermiddagssolen hade försvunnit bakom ett moln och lämnat långa skuggor inne i salen. Någon enstaka försynt rörelse hördes från övervåningen.

Normalt hade här varit liv och rörelse, i synnerhet nu inför det stora kalaset. Komminister Peter Svenssons officiella femtioårsmottagning.

Någon feststämning kunde inte anas. Det skulle då vara den doft av såpa som låg kvar efter storstädningen. Från det fixar- och firarpartaj som så abrupt följts av ond bråd död.

Lisa och Lasse hade gett sig av. Det skulle Peter också ha gjort om han kunnat. Han och Helen. Men att Björn funnit för gott att schappa fick hans hjärta att blöda och ropa!

Hur skulle han klara av att hålla ihop alltsammans?

Födelsedagen hade kommit med allt annat än det crescendo av lustigheter som han tidigare hade föreställt sig. Redan under julen hade han börjat fantisera om och se fram emot den här dagen. Han hade varit med och firat andra, men hans eget kalas skulle bli annorlunda! Han hade fått den ena idén efter den andra men inte kommit mycket längre än till att sätta vinet, det röda och det vita, som nu var klart att dricka och ganska gott. Några nybakade limpor låg i frysen. Det var allt. Vart hade tiden tagit vägen? Hela våren – bara borta!

Allting var borta nu. Hela hans liv. Hela tillvaron, den han så mödosamt byggt upp kring sitt prästämbete.

Kanske inte riktigt ändå… Ett litet, litet hopp hade börjat spira. En liten gnistrande strimma. Skulle han få uppleva det igen? Glädjen att med boken under armen gå upp till kyrkan vid söndagens gudstjänst och mässa. Den förväntansfulla ilningen när han drar alban över huvudet, får hjälp med att rätta till stolan. Kärleken som väller fram när han stiger ut ur sakristian och närmar sig altaret. Mötet med Gud i alla de ögon som är fästade på honom när han vänder sig om mot församlingen… Som uppfyller honom så starkt att hjärtat nästan sprängs…

Han måste koncentrera sig på att vara i nuet, det omedelbara, alldeles nära.

Helens steg nedför trappan. Han rättade till kragen på sin svarta polotröja och hoppade i de beige flygarbyxorna. Hon stod i dörren in till salen med en antydan till leende innan hon vände sig mot altanen och betraktade den gamla äppelträdgården där vinden fick gamlingarna att delta i en lustiger dans.

– Jag kan knappt fatta att det har hänt, sa hon.

Han ställde sig intill henne och höll varsamt om hennes bara axlar.

– Snyggt, sa han och lät händerna smeka över tyget. Det var länge sedan jag såg dig i den klänningen.

– Jag visste inte vad jag skulle ta. Tänkte att barnen snart är här.

– Och farmor och farfar. Morsan och farsan. Vad ska de tänka?

– Jag har funderat. Hon svängde runt och såg på honom.

– Ja?

– Du också?

– Ja, det är klart. Fast vad hjälper det.

– Det måste handla om barnen först och främst, sa hon ivrigt. Det får bli en fest för barnen. Med dem i centrum hela tiden.

– Berätta lite mer hur du tänker…!

– Jo, ungefär så här: Vi pratar med dem hela tiden, involverar dem i allt vi gör och i våra samtal. Inte tänka på nåt annat utanför det som händer här. Festen och folket här.

– Låter klokt. Jag har tänkt ungefär likadant. Vara närvarande med våra barn.

– Bra. Då är vi överens, fastslog hon.

– Ja. Det är det enda vi kan göra, som jag ser det. Helst ville jag slippa alltihop. Men det går ju inte.

– Nej, höll hon med om och lät de varma, guldbruna ögonen betrakta honom milt men med en fasthet han knappt sett förut.

– Om någon för nåt annat på tal får vi markera att det inte är läge för det. Men om de blir lite på kanelen…

– Det förstås. Vore bra om du kunde ta några åt sidan och förklara.

– Det borde funka. Jag ska ta upp det i ett tidigt skede.

– Helst på en gång, eller vad säger du? Innan du själv låter dig föras med i stämningen. Du förstår, va?

– Att jag börjar supa till själv? Det är ingen risk. Ingen stämning i världen kan påverka mig.

– Det är bra. Bra och bra… Bara det inte öppnar för någon överdriven lössläppthet senare. Vi måste få folk att fatta att vissa frågor är tabu just nu. Håller du inte med mig?

– Jo… Visst. Det gäller att hålla sig klar i knoppen. Och stoppa den som får för sig att öppna Pandoras ask så att inte…

– Exakt. För då bryter helvetet ut…!

– Nej, för tusan! Det räcker att ha det gnagande inom sig…

Han såg ut att börja gråta närsomhelst och hon slog armarna om honom. Peter… Hon kysste honom försiktigt. Peter…

– Vi får hjälpas åt, sa hon stilla. Göra vårt allra bästa både för barnens och vår egen skull. Komma ihåg att vara här och nu. Inte tänka på nånting annat. För då blir vi tokiga!

– Jag ska, lovade han och tryckte henne hårt intill sig.

De hörde motorljud och skyndade genom hallen och in i köket. De kunde inte vara här redan! Klockan var bara strax efter sex. De skulle inte komma förrän sju eller åtta, hade ju bortåt tjugo mil att köra. Försiktigt kikade de ut bakom gardinen. En bil svängde in på gården.

Det var Berget! Kriminalkommissarie Leo Berg representerade den vånda de upplevt de senaste dagarna, senast under förmiddagens genomgång inne i prästgårdssalen.

Var det bara några timmar sedan?

Snabba steg på trappan, ett bestämt grepp i dörren och så stod han där i hallen, stor och trygg. Ändå signalerade han en oro som fick dem att skygga inför det han hade att säga dem.

– Jag tänkte att ni vill veta, hälsade han.

Peter visade in honom i köket, där Helen redan var i färd med att sätta på kaffet. Ett halvt paket Mariekex var det enda hon hittade i skafferiet. Sedan stod hon med en klump i magen och väntade på att kaffet skulle bli klart.

Peter slog sig ner mittemot honom. De pratade lite runt läget och att de snart väntade barnen och farföräldrarna.

– Vi har en liten stund innan de kommer?

– Ja, för sjutton. En timme eller så.

Att han alltid skulle behöva övertyga med kraftuttryck! Passade det en präst…?

– Då så. Jo, jag kollade med stationschefen som pratade med åklagaren och gav klartecken att skjutsa Greta till Sankt Sigfrid i Växjö. Vi har kontaktat hennes son i Göteborg som är historielärare på gymnasiet. Han är ensamstående, har ingen familj. Ni känner kanske till honom, Seth Lindqvist? Han åker och hälsar på henne i morgon. De tog väl emot henne och hon verkade lugn, men inte riktigt klar över vad som hänt och över sin del i det.

– Hon mår inte så dåligt då? undrade Peter med lättnad i rösten.

– Nej, jag tycker inte det. Hon får professionell hjälp om det skulle bli för svårt.

– Vi kommer att hälsa på henne snart…

Berget satt tyst medan Helen serverade kaffet. Hon ställde kannan på bordet och drog försiktigt ut en stol och satte sig. Alla möjliga bilder for runt i huvudet. Hon kände förfäran och hade behövt prata om det men Peter satt bara och stirrade ner i bordet.

– Säg det nu. Vi måste få veta.

– Ja. Åsen och jag var i Klockargården. Det var som Greta berättade. Angela låg död i köket. Med märken på halsen. Vi får ett preliminärt besked från patologiska laboratoriet på måndag. Pratade med rättsläkaren som gör undersökningen.

Han fortsatte att beskriva hur de hittat henne. Hon låg på rygg på köksbordet med händerna korslagda och en vit kalla trädd emellan dem. Fridfullt trots allt. En vas låg kullvält på golvet men annars fanns inga tecken på bråk eller våld.

– På köksbordet? Helen tryckte sig mot stolsryggen.

Då var hon död i alla fall… Han hade hoppats men inte kunnat mer än nudda vid sin fåfänga önskan. Han kunde inte be till Gud… Det var det värsta.

Peter hade behövt sin Gud mer än någonsin.

Som i trance dukade Helen av bordet. Ute på altanen hittade hon Peter. Han grät.

– Vad fan har jag gjort? Vad har jag gjort?

– Peter, du måste ta dig samman. Barnen kan vara här närsomhelst. Hon höll honom intill sig. Jag tror att det är läge att du pratar med din chef. Han har säkert hört det genom polisen. Det är bra om du hinner före. Innan han ringer dig.

– Du har rätt. Jag tar det inne på pastorsexpeditionen.

Helen tittade ut genom köksfönstret. Klockan närmade sig sju. Närsomhelst kunde de vara här.

Hon sjönk ner på en stol men reste sig genast och gick in i vardagsrummet. Hon och Lasse hade suttit här i soffan bara för ett par dagar sedan. Det kändes som en evighet! Han hade tröstat henne. Vad hade hon haft att sörja över? Hon kunde knappt erinra sig det. Oron över Peter. Om han hade någon annan. Så oskuldsfull hon varit! Undrat om det var Lisa eller Gisela! Nu visste hon att det var alla tre. Ja, inte Lisa, men Greta och Angela också. Han hade samtidigt haft förhållanden med flera kvinnor. Med mor och dotter.

Han ville ändra sig, det hade han försäkrat. Men räckte det? Räcker det att vilja? Räcker det att verkligen ändra sig, ändra sina handlingar? Det man gör? Den man är…?

Det säger sig självt. Går det att ändra på något som är? Ändra på själva existensen? Den enda möjliga ändringen av fortvaron, själva varat, vore såvitt hon kunde förstå… det enda, enda… tänk själv… vore icke-varat. Det vill säga: det enda möjliga vore genom döden.

Dragdörren sköts sakta åt sidan. En gestalt blev synlig i den mörka glipan från frukostrummet. Ett ansikte förvridet i en ondskefull grimas.

Hon skrek.

Peter hade tagit ett stadigt grepp om hennes axlar och ruskade henne hårt.

– Vad är det, Helen? Vad är det?

Han fick fråga flera gånger men hon såg bara oförstående på honom.

– Var det du i dörrn?

– Ja, vem skulle det annars vara? Varför skrek du?

– Jag tyckte att det var nån annan. En ond ande eller nåt…

– Vad? Jag skulle bara tala om att det gick bra.

– Vadå?

– Att prata med Adam, kyrkoherden. Är du helt virrig?

– Vad kom ni fram till?

Innan han hann svara hördes rop utifrån hallen.

– Hallå, hallå! Är det nån hemma?

Peter sken upp, nickade åt henne att skynda sig och gick med raska steg genom stora salen för att ta emot dem.

– Hej, mamma och pappa, hörde hon honom säga. Och hej, Simon! Hej, Anna! Välkomna allihop! Har resan gått bra?

Huset blev som förvandlat när barnen kom. De mörka skuggorna drog sig tillbaka och tog med sig det hotfulla. I varje vrå fanns det ljus och ljud, överallt puttrade prat och rullade skratt.

Hjärtan slog lugnt och taktfast och vänlighet strömmade mellan alla. Barnen sprang runt, runt och ömsom jagade varandra, ömsom gömde sig. De kunde knappt sitta stilla ens medan de åt utan vred sig och sparkade, fnittrade och knuffades tills de äntligen fick lov att lämna bordet.

Peter försökte sig på att sammanfatta de senaste dagarnas händelser men fick ge upp då han blev avbruten hela tiden. Till slut reste sig Helen och tog barnen med sig upp för att stoppa dem i säng. De ville absolut sova i den stora dubbelsängen. Hon skyndade sig att bädda rent medan ungarna fortsatte jaga varandra runt träspaljén kring halltrappan. Hon fick skrika åt dem flera gånger att lugna ner sig. Äntligen fick hon dem i säng och lade sig mellan dem för att berätta en saga. Snövit, Snövit!

Men de hann inte längre än till Spegel, spegel på väggen där… förrän de sov alla tre.

– Sover du? Helen… orkar du prata lite? Peter satt framåtlutad på sängkanten. Hans ögon glänste i mörkret.

– Har de gått och lagt sig?

– De sover i gästrummet. Jag hörde farsan snarka genom dörrn. Ville plocka undan lite därnere först. Kom ett tag!

Hon tassade efter honom in på kontoret. Rummet lystes upp av två tända ljus och en doft av Earl Grey slog emot henne. Ett par koppar med te stod på bordet mellan de två snurrfåtöljerna. På soffan invid motsatta väggen hade en bunt med rena lakan lagts fram, lite diskret över ryggstödet.

– Du är uppmärksam, ser jag. Visste inte var du ville sova i natt…

– Jag bäddade rent i sängkammaren, sa hon. Barnen…

– Vi tar det sen. Sätt dig lite!

Hon smuttade på teet och kände värmen sprida sig i kroppen. Ändå frös hon. Handen darrade när hon satte ner koppen.

Han reste sig utan att säga något, gick fram till ett väggskåp vid sidan om dörren och fick fram en filt. Hon tog bara emot den, drog upp benen och svepte den om sig.

– Kyrkoherden var vänlig men reserverad, det hördes på rösten. Orolig förstås. Vi ska träffas så snart det lugnat ner sig här.

Adam Andersson hade ansvar för sitt pastorat. Man ville till varje pris undvika det hån som media så gärna spydde ut så fort de fick en chans. Gjorde man något bra teg de ihjäl det, men så fort det osade katt var de framme.

–