Med den ondes hjälp

By Karin Edvall

En omsorgsfull och omskakande skildring av 1860-talets Göteborg med en av sin tids mest uppmärksammade mordrättegångar i centrum.
Året är 1862. Anna Britta Persson lever ett till synes vanligt liv som arbetarkvinna, nyligen gift och med barn på väg. Men bortom det finns också någon annan – en gåtfull och skrämmande kvinna, som stjäl och luras. När hennes dolda sida hotas att avslöjas träder en ny nivå av ondska fram – med kallblodig utgång.
"Med den ondes hjälp" bygger på den sanna historien om Anna Britta Persson, Sveriges första kvinnliga styckmördare. Efterkänningarna av mordet spåras i rättegångsprotokoll och muntlig historia, och visar på samtidens syn på kvinnor som kriminella.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 1, 2023
• ISBN: 9788727042145

Book preview

Karin Edvall

Med den ondes hjälp

SAGA Egmont

Med den ondes hjälp

Omslagsfoto: Midjourney

Copyright © 2023 Karin Edvall och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727042145

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Lägg dödens lakan i gräset

för dagg och sol att bleka och rena

Janet Frame

Det var trångt i Haga. Gatorna blev stundtals ett med dimman som, ljudlös och regntung, avvaktade mellan husen.

Här var det ständig rörelse. Klappret mot gatstenarna fyllde luften i en outtröttlig ström. Fotstegen från de som delade upp livet mellan plikter och överlevnad sammanblandades med de olyckligas, de som strök längs huskropparna med skammen i hasorna.

Haga gick inte till vila. Här vaktade ögat. I Haga var någon på väg, åter och åter.

Anna Britta Persson bodde i Haga. Det var strax före jul 1862.

V attnet grumlades när blodet löstes upp.

hon stod vid skänken och rörde i hinken. Fingrarna vispade med snabba rörelser och framkallade små virvlar. Hon följde en bubblas korta livslängd, samtidigt som kylan från vattnet spred sig via knogarna upp till handleden.

Här ska jag stå tills kyrkklockorna tystnat och smutsen flutit ihop i sörja, tänkte hon. Något främmande gled in mellan tummen och pekfingret, sög sig fast mot huden som ett slemmigt algblad. Hon drog åt sig näven. Jag borde nog byta vatten. Det otäcka gömmer sig i bottenlagret, tänkte hon. Lugna sig, viskade hon till barnet, som spratt till djupt inne i sin gömma.

Ändå förmådde hon inte röra sig. Benen tog inte de nödvändiga stegen ut till gården, händerna höjde inte hinken eller tömde innehållet, de slängde istället ner ännu en näve såplut – det borde räcka – innan hon doppade fingertopparna igen. Åsynen av smutsen, geggan och luten, tvingade henne att röra om, varv efter varv, i allt snabbare takt.

det hade mörknat när hon slutligen täckte över hinken och bar ut den i farstun. Där fick den stå, halvt skymd bakom en stol, till nästa eftermiddag då hon tog tag i handtaget och rusade ner till brygghuset, samtidigt som buken hårdnade i en sammandragning.

Nu måste hon göra upp eld och sätta vatten på kokning. I denna stund skulle algerna bykas all världens väg! Fredrika Carlsson stod redan vid ingången och småstampade i kylan. Väninnan lyfte instinktivt på handduken och rynkade näsan.

– Vad bär Anna Britta på för styggt?

Hastigt drog hon undan hinken.

– Äsch, det är bara några näsdukar. De är från när Persson blodade i somras.

Kvinnorna arbetade tillsammans. Anna Britta tände eld under kittlarna och vattnet började sjuda. Fredrika lade lakan och skjortor i blöt, synade fläckarna, påmindes om månadsreningar och träck. Hon tog träsleven och rörde om.

När vattnet kokade tillräckligt besinningslöst tömde Anna Britta spannens innehåll och linnetrasorna försvann bland vattenvirvlarna. Det hade blivit allt varmare. Elden sprakade, ångan steg och hon torkade sig i pannan. Snart skulle trasorna vara ett minne blott.

En kvinna skrek till i närheten och en av pigorna sprang förbi med en sjal i handen. Någon puttade upp ett fuktsvällt fönster och ute på Landsvägsgatan började en okänd mansröst sjunga Skutt, skutteri skutterullan. Anna Britta tittade hastigt upp innan hon återgick till byken. När tvätten var upphängd skulle de skura rummet, tänkte hon. De borde flytta på draglådan och sopa i kakelugnen så att Magnus möttes av såplukt när han kom hem.

de hörde ljuden av skor. Nu small de mot gatstenarna. Anna Britta stod stilla, mellan kokkitteln och dragbänken. Fredrika hade dragit upp sleven ur grytan och tittade stumt tillbaka. Det var ingen inbillning. Kängorna gick i rask takt.

En kraftig skugga gled över golvet och poliskonstapeln steg in genom dörren med en svans nyfikna ungar efter sig.

Anna Britta stirrade. Hon märkte inte att hon gapade eller att huvudduken löst upp så att håret stack ut i fuktiga testar. Fredrika ropade.

– Vad! Har det hänt något galet?

Väninnan tog ett hastigt snedsteg innan hon återfick balansen. Men poliskonstapeln grep tag i Anna Britta. Han knöt ett rep om hennes handleder. Barnen jublade, de började dansa runt dem.

Anna Britta stod orörlig på golvet. Inte, tänkte hon. Inte alls. Hon stirrade mot den stora kitteln där trasorna kokades till smulor. Bakom hörde hon Fredrika.

– Vad tar ni er till, snälle konstapeln?

Polisen började dra i handfängslet och sjasade undan barnen.

Anna Britta gjorde inte motstånd utan följde med i rörelsen. Jag har inte sett henne sen i lördags, sa hon tyst inom sig själv och krökte på ögonbrynen. Fredrika väsnades fortfarande inne i brygghuset, trots att hon var ensam kvar.

– Vad är det som händer? Kan ingen människa tala om för mig vad som händer!

Följet kom ut på Landsvägsgatan. En skara människor stod redan i gathörnet och följde dem med ögonen. Anna Britta fäste blicken mot gatstenarna. Repet runt händerna skar in i huden, och fingrarna började domna. Så kom vrålen och skratten. De regnade över henne.

– Där är tjuven! skrek en.

– Sätt henne på cellen, ropade en annan.

Anna Britta tittade inte upp, hon tänkte inte slösa med sina blickar. Ingen av dessa människor, som nu vrålade av upphetsning, anade hur algerna klibbat mot hennes hud.

F adern reste ofta bort när Anna Britta var barn. Han brukade ta arbete på någon av lastbåtarna, som gick längs kusten, och Anna Britta hjälpte mor med syskonen.

– Anna Britta, ropade modern. Se till att hålla småbarnen borta från bäcken. Det finns mat i lådan så att ni reder er.

Sen försvann hon uppför backen, bort mot byn. Hon skulle vara tillbaka i kvällningen. Anna Britta såg hur den vita sjaletten vippade inne i grenverket.

Tallkronorna, som reste sig höga bakom torpet, susade stilla i vinden. Det var långt till närmaste granne, inte en människa fanns inom den här delen av skogen. Syskonen lekte redan kull utanför stugan och Anna Britta bar in vatten från brunnen. Hon hörde deras upprymda röster, som om de redan glömt att modern skulle bli borta hela dagen. De tjöt och sprang om varandra i ett brokigt virrvarr. Hon ställde hinken på bordet.

– Kull, skrek brodern just när Anna Britta steg ut ur stugan. Han knuffade till henne i sidan så att hon tappade balansen. Knäskålen skrapade mot marken, det sved till och hon grinade illa. Brodern, som höll lilljäntans sjalett i näven, tog ett jätteskutt över storstenen och stod redan borta vid brunnen när hon reste sig. Han flinade med sitt breda, håliga gap.

– Ta mig om du kan!!

En svart hårslinga hade ramlat ner framför hennes ögon. Skrattet från det tandlösa lilla äcklet steg mot skyn. Han stod och viftade med sjaletten, tillräckligt långt borta för att våga räcka ut tungan åt henne, på så pass avstånd att han inte gick till anfall igen. Bry dig inte om det, hade modern sagt. Det blir nog folk av honom också, ska du se!

– Ta mig då! Om du kan, ropade han igen och hoppade på stället.

Det brände i knäet. Om fadern varit här skulle han smälla till glinet i bakhuvudet, så att den lilla nacken bröts. Sen kunde han ligga, som en torr trädgren, bland kaffeveden. Men den fantasin räckte endast i ett ögonblick.

Anna Britta struntade istället i att benet värkte. Hon rusade det snabbaste hon förmådde mot brodern, som en ursinnig tjur kom hon frustande. Brodern vek undan och hon hörde hur småflickorna fnissade. Men Anna Britta vände sig inte om. Hon fortsatte att springa. Kull, muttrade hon, eller blindbock. Vad betyder det? Riset piskade mot hennes bara vrister. Med långa kliv hoppade hon över rötter och stubbar. Hennes fötter var väl bekanta med terrängen och hon rörde sig smidigt.

– Anna Britta, hörde hon brodern skrika. Du vet att vi inte får vara i skogen när mor inte är hemma!

Anna Britta tog några viga skutt. Broderns röst lät så liten. Om hon sprang lite fortare skulle den nog försvinna bakom träden. Gapa ni, tänkte hon. Nog ska ni få vråla alltid. Vänta bara tills ni blir hungriga, eller blöta.

– Stanna! Det var broderns röst.

– Vänta på oss!

– Anna Bita! Vänta! Nu hade även lillflickan börjat.

Anna Britta närmade sig bäcken. Bakom sina flåsande andetag hörde hon hur den sjöd. Hjärtat hamrade i bröstet när hon vände sig om. Där kom de, alla tre. Det var som förgjort! Brodern bar lillflickan på ryggen. Hon klamrade sig fast runt hans hals.

– Stå stilla då, ropade han. Du måste ju vänta på oss!

Bäcken gled smeksamt fram genom skogen. Hit sprang hon för att fantisera om vattendjurens tillvaro under ytan, och sin egen under tallkronorna. Hon brukade luta sig över kanten och följa grodynglens ryckiga rörelser, betrakta småfiskarnas snabba förflyttningar längs botten. Här badade hon tårna och lotsade kottbåtar. En gång tog hon av sig kalsongerna och doppade rumpan. Det kalla vattnet kittlade förbjudet mot hennes underliv.

Anna Britta hade nog inte räknat med att syskonglyttarna skulle orka följa efter så långt, eller springa så fort. Kanske borde hon ha bundit fast dem vid stugan! Hon satte sig på huk och stack ner sin kupade näve under vattnet. Plötsligt kände hon sig så oändligt törstig. Syskonen flockades runt henne.

– Vi får vi inte vara här för mor, flämtade mellansystern.

– Varför sprang du? frågade brodern. Vi lekte ju kull! All retfullhet var borta. Han flinade inte, utan tittade på henne med sitt trumpna, kantiga ansikte.

Det var varmt, solen brann vit bakom talltopparna och moderns förmaningar nämndes inte mer. Efter en stund balanserade mellansystern på spången under höga tjut.

Anna Britta satt på marken och lutade ryggen mot en tall. Likt ett lojt lejon följde hon syskonens rörelser. Jag tvingade inte med dem, tänkte hon, de får skylla sig själva. Så började hennes nya lek, Tre små trollungar. Maggropen kittlade när ögonen flackade från den ene till den andre. Ole, dole, doff. Kinke lane koff. Där, på stubben, satt brodern och petade med en pinne i marken och en bit bort, mellan några tallstammar, sprang minsta systern med sitt änglahår och jagade en solstråle, eller var det kanske en ekorre?

Nu lade sig brodern ner vid bäckkanten och började stänka vatten med händerna. Vattendropparna träffade mellansystern som stod och gjorde konster på spången. Hon svajade till och brodern skrattade på sitt vanliga, näbbiga, vis.

– Vad gör du? skrek hon ilsket. Försöker du få mig att ramla i? Hon vände sig mot Anna Britta.

– Anna Britta! Anna Britta! Ser du vad han gör?!

Anna Britta hade tagit av sig träskorna och kliade sig på ena foten. Hon stirrade på sin stortå som var märkbart rodnad. Hade en myra bitit henne? Fanns det en myrstack i närheten? Vattendropparna blänkte till i solljuset och mellansystern lyfte upp ena benet för att hålla balansen. Det sved fortfarande på knäet. Anna Britta höjde kjolen och tittade efter. Ole dole doff. Kinke lane koff. Hon blödde inte, men knäytan var räfflad.

Lillflickan kom tultande genom riset. Hon sprang så snabbt hennes små ben förmådde i jakten på solreflexer. Alldeles vid kanten snavade hon mot en sten och flög framåt. Det höga plasket skrämde några fåglar, som lätttade och flög till väders med täta vingslag. Anna Britta fortsatte att pilla med stortån, Klart att lillan skulle bli först. Snipp, snapp, snut. Så var den leken slut.

De andra två stannade upp. Brodern slutade stänka vatten och hoppade ner i bäcken. Han grep tag i barnet och drog upp henne. Den lilla skrek sig illröd. Hon fräste ut vatten genom näsan.

– Anna Britta! Anna Britta! Vad ska vi göra? kom det från mellansystern, som klivit ner från spången och stod vid stubben där brodern nyss suttit.

Anna Britta trädde in foten i träskon igen. Nu skulle väl den tösen också börja tjuta?

Brodern hade lyft upp den lilla. Hon låg mot hans axel. Ljudet från flickans gråt fyllde skogen.

– Men säg något då, Anna Britta, kved han. Den kaxige pojken såg ut att vilja ta till lipen han också. Hans underläpp darrade. Säg något själv!

Anna Britta suckade. Hon reste sig.

– Vi går hem, sa hon.

Snipp, snapp, snut. Så var leken slut.

De gick tillbaka. Anna Britta bar lillan den sista biten. Barnet somnade och hängde slappt mot hennes skuldra. Nu måste hon hitta torra kläder och hänga de blöta på tork. Hon måste sätta fram bröd och fläsk. Inget kunde vänta tills modern kom hem.

modern kokade gröt och ställde fram lingon. Anna Britta mjölkade kon och hämtade vatten. De blöta kläderna, som nästan hunnit torka, låg hopvikta i klädkistan. Och inte ens lillflickan berättade om bäcken. Anna Britta hoppades att syskonen fortfarande kände av nypen som hon mejslat in i deras lår. Hon hade hotat med Gubben Grå, han som bor i skogen och rövar bort små barn. Om de yppade så mycket som ett ord om hur hon sprungit före och de efter, svor hon på att hämta honom ögona böj, för hon visste under vilken sten han bodde. Gubben Grå skulle få veta var det fanns tre små trollungar. Varsågod, skulle hon säga till honom. Ta dem bara. Och tänk er det, viskade hon. Ingen levande människa vet vad Gubben Grå gör av sina bortbytingar!

Det blev sent och sommardunklet föll över skogsgläntan. Syskonen somnade i soffan. Lillungen sög på tummen och brodern rullade över på rygg. Endast Anna Britta låg vaken. Hon lyssnade till moderns jämna andetag. I morgon var det dagsverke igen. I morgon skulle hon bära vatten och skära upp bröd, skölja lillungens pissbyxor och nypa brodern i armen, om det inte hunnit bli folk av honom till dess.

Anna Britta klev upp ur soffan och tassade bort till moderns säng. Det knarrade till i en golvplanka och hon försökte smyga med ännu lättare steg den bit som var kvar. Hon klappade modern på kinden och modern slog upp sina mörka ögon, som fortfarande var djupt nere i drömmen.

– Mor, viskade Anna Britta. Hör mor mig? Varför är vi så många här? Jag önskar att vi inte var så många.

Modern kämpade med sömnen och lyckades ta sig så långt upp i vakenhet att hon hörde Anna Britta. Hennes blick lyste skarp, när hon tittade tillbaka.

– Och vem vill du ha bort?

Svaret kom lika kort, som frågan varit svår att ställa.

S ommaren efter det att Anna Britta fyllt nio hände någonting märkligt. En dag kallade fadern på henne. Han stod i fähusporten och vinkade med hatten neddragen över pannan. Anna Britta tittade sig omkring för att se om brodern fanns i närheten, men när han inte syntes till rusade hon bort mot fähuset och gled in genom dörren.

– Jag vet inte var Jonas är, sa hon med andan i halsen.

Först förmådde hon inte urskilja någonting, men när fadern öppnade porten på glänt började konturer att forma sig. Han pekade ner mot hennes ben.

– Titta, sa han. Nu har hon drällt in ungar igen.

En av katterna, den svarta gamla honan, låg vid tröskeln med en skock ungar vid spenarna. Anna Britta räknade i dunklet. Fem nyfödda kräk pep och famlade i blindo, medan kattmamman låg och slickade sin ena baktass.

Hon böjde sig framåt för att klappa de duniga bollarna, men hindrades av fadern. Han stod så nära att hon kunde känna hans andedräkt. De skrovliga träplankorna tryckte mot ryggen, och hon följde katternas rörelser i ögonvrån.

– De är ständigt på löpen de där kattuslingarna, sa fadern. De vet inte vad synd och skam är.

Han höll händerna bakom ryggen, såg hon. I den väldiga näven skymtade någonting slappt och stumt. Det var säcken. Kattungarna hade kommit i natt, och han tänkte redan använda den!

– Hjälper du far din, sa han och tog ett steg bakåt. Du kan väl ta nästa kräk.

Fadern greppade över ryggen på en av de brunspräckliga kattungarna och lät den tumla ner i säcken. Sen vände han sig mot henne.

– Kasta i nästa!

Anna Britta lyfte upp ett av de små pipande djuren och lade det försiktigt tillrätta bredvid det andra.

Säcken brukade ligga på en bjälke i fähuset. En gång reste Anna Britta upp stegen för att nå den. Hon ville känna på det sträva tyget, nypa i kanten för att avgöra om den verkligen levde, men när hon tog tag med handen sjönk säcken genast ihop till en stickig massa. I sanningens namn var den inget annat än en hopsydd påse, avsedd för potatisknölar.

Efter en kort stund låg katthonan ensam vid fähusdörren. Hon slickade bakpartiet och spann obekymrat med slutna