Det lyser i mörkret: midvintersagor från Bohuslän

By Britt Engdal

När mörkret faller så frodas skräcken. Gammelmoster Edith vet exakt hur man berättar spökhistorier så de blir riktigt kusliga. Hon samlar ihop barnen och berättar läskiga historier som skett i trakterna kring Bohuslän. Frusna gastar, föräldralösa barn, spökhus och vättar turas om vartannat och får barnen att häpna. "Det lyser i mörkret" är en samling spökhistorier som väver in historia och folktro i sina läbbiga berättelser. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 7, 2021
• ISBN: 9788726908732

Book preview

Den frusne gasten

– Inte var jag gammal, nej, jag var inte ens så stor som du, men jag hade ögonen med mig. Därför såg jag med en gång att gammelfarbror Konrad hade en ny tjock ullhalsduk under rocken en kväll när han kom in till oss.

Det var en sen vinterkväll och stormen gnydde runt stugan. Ja, det lät just som nu. Där stod han alldeles innanför dörren, farbror Konrad, stor och grov med sin tjocka gråa mustasch hängande ner över munnen. Hans blåvattniga ögon var alldeles blodsprängda. Han hade bråttom, nej, inte hade han tid att stiga in, menade han. Han tog inte av sig mer än sin slitna keps, fast mor krusade och bad honom dela vår kvällsmat. Han ville bara byta ett ord med farfar som bodde hos oss. Farfar följde med honom ut i farstun och jag hörde de två gubbarna mumla därute utan att jag kunde uppfatta vad de sa.

Farbror Konrad hade en ny halsduk, mor! sa jag. Mor lyssnade inte, hon var på väg mot kammaren där min lillebror just vaknat med ett skrik. Men gammelfaster Ida, syster till Konrad och farfar, såg intresserad ut. Hon bodde också hos oss på den tiden, änka och barnlös som hon var, den stackarn.

Jaså, säger du det, sa hon och nickade eftersinnande gång på gång och drog upp sina magra axlar.

När farfar kom in stirrade hon på honom under hopdragna ögonbryn. Vad ville han? frågade hon.

Inget särskilt, avfärdade farfar henne. Men farfar såg ovanligt allvarlig ut och mötte inte sin systers blick.

Ja, stormen gnydde som sagt var. Det gjorde den ofta, men nu kom ett nytt ljud i den, det lät nästan som ett rop.

Vad det låter konstigt om vinden! sa jag. Faster Ida gav mig ett snabbt, forskande ögonkast och reste sig upp ur kökssoffan. Hon gick fram till fönstret och lyssnade. Jag följde efter henne.

Så stod vi där stilla och lät tjuten från vinternatten skölja genom våra öron. Men strax hörde jag ett nytt, svagt ljud uppifrån faster Ida. Stod hon där och mumlade för sig själv? Ja, faktiskt. Vad sa hon? Jag lutade mig intill hennes styva kjol och lyssnade. Hon la en tunn hand på min axel. Då hörde jag vad hon sa.

Det blåser kall, kall nordan. Hennes röst var mumlande hes. Om och om igen upprepade hon sina ord.

Varför säger faster så? vågade jag till slut fråga. Men något svar fick jag inte.

Stormen hade inte gett med sig nästa dag. Tunga mörka regnmoln drog in från sjön och regnet började piska mot fönsterrutorna.

"När jag skyndade mig hem ifrån skolan fick jag syn på gamle farbror Konrad på väg ner mot hamnen. Idag hade han bytt den slitna kepsen mot en fin, blank sydväst. Konstigt! Jag visste då alldeles bestämt att han hade förlorat sin sydväst när han var ute på fiske förra veckan. Och här ute på ön såldes inget sådant.

Jag sprang ifatt honom och tog hans hand, väldig och sträv.

Ser man på, sa han och log ner mot mig, en sån fin liten jänta!

Vem har gett farbror Konrad en ny sydväst? undrade jag.

Då muttrade han, ryckte till sig handen och gick ifrån mig, nästan sprang ner mot hamnen. Jag stod där och gapade efter honom, förvånad och lite sårad. Varför hade han blivit arg?

Fastän det fortfarande regnade lite stod faster Ida ute på farstubron och huttrade i kylan. Hon stirrade ut mot väster. Stormen tjöt mot grynnor och skär. Jag ställde mig bredvid henne, drog henne i kjolen, men hon la inte märke till mig. Hon lyssnade. På stormen? Lät den inte lite underligt idag också?

Faster Ida! försökte jag, men hon svarade inte. I stället började hon mumla, precis som kvällen innan, om och om igen en tyst ramsa. Jag ställde mig på tå för att höra.

Det blåser kall, våt nordan, kall, våt nordan, förstod jag till sist att hon sa.

Jag lämnade henne och gick in till mor, men hon var inte inne. Jag kunde inte tänka på annat än fasters mystiska mumlande. Det var svårt att göra läxan. Det kändes kusligt och knep till i magen.

Nästa dag blev det kallare men vinden blåste inte mindre för det. Vi hade ärtsoppa till middag. Det smakade gott med den heta soppan och fläskbitarna en sån här kall vinterdag.

Fastän vi var många blev det soppa över. Mor stod och såg på grytan.

Tänk om nån skulle kila ner till farbror Konrad med den här skvätten soppa, sa hon. Jag undrar allt om han lagar sig middag varenda dag.

Jag kan göra det, lovade jag.

Mor såg tveksam ut. Hon tyckte nog att vädret var alltför styggt för en sån liten en. Faster Ida reste sig.

Jag går med tösen till Konrad i Tångviken, sa hon.

Och så blev det. Jag stoppade in min vantklädda hand i hennes när vi vandrade ut i kylan och blåsten. Det kändes tryggt att hålla henne i handen när vinden slet och rev i våra kläder och nästan ville slå omkull oss.

Faster Ida och jag trivdes gott med varandra och brukade ha mycket att prata om. Det är rent av