Nattmannens pojke

By Bo R. Holmberg

Anders är föräldralös. För att klara sig jobbar han som dräng hos en bonde. Det är ett tufft liv som blir ännu värre av att en våldsam äldre dräng trakasserar Anders dygnet runt. Till slut får Anders nog och rymmer. Han hamnar i samhällets utkant, en kniv sätts i hans hand och han är snart en fullfjärdrad tjuv. Han har sin frihet, men är den nyvunna friheten värd sitt pris som kriminell?"Nattmannens pojke" är en historisk roman skriven för barn- och ungdomar.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 22, 2022
• ISBN: 9788728202067

Book preview

Bo R. Holmberg

Nattmannens pojke

SAGA Egmont

Nattmannens pojke

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1996, 2022 Bo R. Holmberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728202067

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Lill – som läst och uppmuntrat

1

Upp med dig!

Sparken träffade honom i sidan. På golvet låg han, på en tapp hö med en fäll över sig. I drömmen var det fortfarande sommar och han låg nere vid sjön. Det var kväll och solen hängde strax ovan vattenytan.

Han var genast vaken och drömmen borta.

Drängen laddade för ännu en spark, men pojken var redan uppe, slängde av sig sin fäll och drog sig kvickt undan men hann inte tillräckligt långt. Den andra sparken träffade hans kön och han vek sig i smärta.

– Oj, på det allra heligaste! skrattade drängen.

Anders lyckades öppna dörren och hopkrupen tog han sig ut på gården.

Det var september. En lätt kyla i luften. Smärtan hade lindrats, Anders huttrade medan han småsprang barfota upp mot mangårdsbyggnaden. Från stallet skriade en häst.

– Vänta för fan, hörde han. Det var drängen. Det var Seibrant som snubblade efter, svärande och bannande.

Men Anders höll sig undan. Sömnen var alldeles borta nu. Dagen hade börjat.

Bonn ska väl vara med idag, tänkte Anders. Idag är han väl med. Idag är det inte bara Seibrant och jag.

Själv ska han sitta uppe i kornhässjan. Då är han långt ifrån Seibrants sparkar.

Inne i köket fanns bonn redan. Gröttallriken framför sig, medan moran stod vid elden. Anders tog sin tallrik, fyllde den med gröt och några droppar mjölk och ställde sig i hörnet och slevade in.

Seibrant hade också kommit in i rummet; huvudet glänste som en grissvål. Han höll gröttallriken i sin väldiga hand och öste in.

Pigorna började plocka undan. Lisa såg mot Anders, han kisade under luggen. Hon log mot honom, ett värmande leende.

– Nå, sa bonden och sträckte på sig. Då var det väl dags då.

Tröskvagnen var bred och grov.

Seibrant selade hästen och spände för repet i ena ändan av vagnen, inne i logen. Anders klättrade upp i hässjan och slängde ner kärvarna. Bonden la ut dem på golvet. Seibrant körde vagnen. Fram och tillbaka längs tröskgolvet. Runt magen hade han ett skinnförkläde att fånga upp hästspillningen. Bonden stod och såg till att inget korn förfors och slog ut de sista kornen med slaga.

Högt uppe i hässjan trivdes Anders. Långt från de andra var han. De såg små och ofarliga ut när han kom längst upp. En svag sol trängde sig fram. Anders hade den i nacken. Fötterna knep om troan. Han klättrade som en sjöman i hässjan, svingade sig högre upp. Jämnt och tryggt hördes ljudet när tröskbulten drog över kärvarna.

Plötsligt kände han hur nödig han var. Han hade inte haft tid att göra sina morgonbehov, men han kunde inte klättra ner. Det skulle inte bonden tåla. Han måste hålla sig.

Det bultade och trängde på, men han måste klara det. Han lossade kärvarna och bonden la ut dem på golvet. Seibrant smackade. Irriterat bredde han ut skinnförklädet och fångade upp ångande spillning.

Timmarna gick, Anders tittade upp mot solen.

Det var nog snart dags för mat. Förmiddagen var snart över.

Han skulle hålla sig. Han tryckte sig mot troan för att mildra den bultande smärtan.

Ingen iddes säga åt honom när det var tid för mat. Plötsligt hade de bara gått, bonden och Seibrant. Anders svingade sig ner. Han sprang bakom kolhuset, spejande om Seibrant såg honom.

Vilken lättnad att få tömma sig! Han skvalade värre än hästen.

Han drog av händerna mot gräset och sprang sedan hastigt in i storköket. Vid middagen fick Seibrant sitta mitt emot bonden. På långsidorna fanns de två pigorna. Anders hade sin plats på vedlåren. Potatis, sill och skummjölk. Han åt hastigt för att hinna få några ögonblick för sig själv ute på bron. Inte för långt ifrån de andra, bara så pass att Seibrant inte skulle våga sig på honom.

Och ikväll skulle han hålla sig undan tills Seibrant somnat. Tungt och snörvlande låg han i sängen, på rygg. Anders smög som en tjuv för att inte väcka honom. Men på aga sov han. Drängens ilska fick han ta emot. Han som var minst.

Minst hade han alltid varit. Ända sedan han kom till bonden.

Det var så länge sedan. Han mindes inte så mycket. Jo, sjukdomen och döden mindes han och att han själv varit sjuk. Yrande febrig hade han legat. Men han hade kravlat sig upp till slut. Stått darrande på golvet. Törsten plågade honom. Vattenhinken var tom. Och tyst var det. Inte ett ljud kunde han höra. Skymning var det. Sensommarens skymning. Bara ett svagt ljus genom det enda fönstret. I soffan låg syskonen. Två levde fortfarande, men de två minsta låg alldeles stela.

Han gav de levande att dricka, bar de döda ut genom dörren och la dem på bron. Sedan sökte han sig, fylld av farhågor till kammaren. Så förunderligt tyst det var.

De låg på rygg, bredvid varandra. Far och mor. Alldeles stilla låg de.

Han hade känt med handen under deras näsor, men ingen luft kom, inte ett enda vinddrag.

Döda var de. Av sju personer var fyra döda.

Anders kröp ihop på bron när Seibrant gick förbi. Bara ett nyp i nacken och en lugg i nackhåret.

Och så Lisa. En mjuk hand som kvickt vidrörde hans nacke. En snabb beröring. Han satt stilla en stund som för att riktigt låta beröringen stanna kvar i kroppen.

Hästen stod bunden vid grinden och hade gnagt bort gräset på marken. Han frustade, när Seibrant tog honom i grimman och ledde honom bort mot tröskgolvet.

Bonden rapade och kände på kornen, lät dem rulla i handen, plockade upp några som ramlat vid sidan om.

– Är du inte uppe än?

Det såg ut som om han också laddade för en spark. Men det var Seibrant som tog tillfället. Han slog med tömmen mot Anders ansikte. Men pojken var beredd och tumlade ner på marken och föll med ryggen mot en sten. En ilande smärta kände han, men han reste sig kvickt och klättrade upp i hässjan.

– Så fort ska det gå, skrattade bonden. Upp med dig. Tröskningen var snart över för i år. Bra torkväder hade det varit; kornet var torrt. Men en del hade behövt torkas i kornbastun.

Anders räknade tiden i göromål. Det var linet, det var vedhuggningen, det var sådden, det var slåttern, det var skörden. Men innan den var det som en glipa. Ett ögonblick när tiden stannade till. Bären var det. Bärskogen. Då fick han vara med pigorna och helst Lisa. Stora fält av blåbär. Och han fick sitta nära flickorna och vila och stoppa i sig bär tills han blev alldeles blå om läpparna.

Då slapp han Seibrants sparkar och nyp.

Ändå var inte de det värsta. Sparkar klarade han, men det allra värsta…

Ibland fantiserade han om flykten. Han skulle bara ge sig av, kanske ta vägen över skogen och ner mot älven.

En dag skulle han bara försvinna. Ingen skulle sakna honom. Jo, Lisa kanske, lite. Och Seibrant förstås. Men han skulle snart få en ny dräng att hunsa och göra det allra värsta. Det allra värsta.

Bara inte idag, bara inte ikväll.

Ingen kunde han säga det åt. Inte åt bonden, inte åt Lisa. Nej, det förstod nog Seibrant.

Och inte kunde han rymma heller. Det förstod han. Länsman skulle hämta honom. Och husbonden hade all rätt att bestraffa honom. Nej, det gällde bara att hålla sig undan. Att sova utomhus på natten, att vara vaksam, att ana sig till när det allra värsta var för handen.

Mjölkningen var över. Stävorna stod fulla med fet mjölk utanför lagården. Anders hjälpte Lisa att bära in dem.

– Lilldrängen min, sa hon.

Hon hade ett ljust hår i kraftiga flätor. Kinderna var höga, de nådde nästan till ögonen, brukade Anders tänka. De var blå och log gärna mot honom.

Han bar vatten i oket, tre vändor gick han med vatten till pigorna, för disk och städning.

Sådana sysslor räknade han inte. De var som vilan; Seibrant fanns inte med.

Sedan mockade han. Åtta kor hade de och tre hästar. Hästarnas avföring såg rejälare ut, i fasta klumpar var den. Lätt att ta undan genom fjösdörren.

Tjuren hade han respekt för. Han slet i kedjorna och råmade, som om det fanns en inneboende ilska som måste ut.

Arbetet var över, men Anders höll sig i köket, han satt på vedlåren och dåsade, lyssnade på pigornas pladder. Det var stillheten. Lisa smög åt honom en ostbit och en beröring i nacken.

Han reste sig sömnigt och gick ut på tunet. Mörkret slöt sig om honom. Husen kunde han bara ana. Där stod de: kolhus, fähus och fårhus. Ett får bräkte och han hörde hur korna rörde sig i sina bås. Han gick förbi härbret, på sin vakt gick han för att inte stöta ihop med Seibrant. Ur kornbastun rök det ännu.

Och där var drängstugan, inte långt från färdstallet.

Inatt skulle han inte sova där.

Han höll sig utomhus som så många gånger förr. Långt från drängstugan sov han, i skogsbrynet under en gran. Natten var inte kall. Dold var han, men på aga sov han. För varje ljud spratt han till. En fågel höll envist sin ton och väckte honom i gryningen.

Från sin plats såg han pigorna på väg till lagården. Lisa sträckte upp armarna i luften.

Det var dags. Han huttrade och slog med armarna om kroppen för att få värme.

Ännu en natt hade han klarat. Men hur skulle det bli till vintern? Inte skulle han kunna hålla sig undan Seibrant och det allra värsta då. Inte kunde han sova utomhus i snö.

Som en tjuv sprang han bort mot drängstugan, för att visa att han nog kom därifrån ändå.

I köket satt Seibrant redan och blängde ilsket på honom.

Den nya dagen hade börjat.

Bara några chesmor kvar.

– Idag gör vi klart, sa bonden.

Då satt Anders redan i hässjan, långt från Seibrant.

Solen lyste idag med. Hästen drog kornvagnen, Anders såg till att kärvarna kom ner på tröskgolvet. Bonden tittade upp mot himlen och såg belåten ut. Han kunde kosta på sig en kort nick till honom uppe i hässjan.

De blev klara i tid till gröten.

Bonden var nöjd, han slog Seibrant på axlarna.

– I år gick det som en dans.

– Vädret höll i sig, sa Seibrant.

Han rev sig i skallen. Håret var som grisborst.

Anders höll sig vid sidan om. Det var ljumt så här på kvällen också. Inatt skulle det också gå att sova utomhus.

Han bar vatten till köket, han mockade och stod en lång stund med handen på en hästmule. Det var hans favorit, en brun valack med bläs. Mjuk var mulen och utandningen smeksam.

Men dagen var inte slut; bonden hade kvällsgöra också.

Säden stod i säckar inne i långlogen, torkad var den. En del var fortfarande