Stigmannen och kärleken

By Kjell E. Genberg

En hisnande historisk roman från populära Kjell E. Genberg.Året är 1434. Upprorsmakaren och rebellen Stigman Sote hålls inspärrad i tornet på Faxehus, den danska fogden Arendt Stykes borg. Domen har fallit hårt. För "stråtröveri och uppror mot konungens lagar" står han nu fastkedjad i väntan på sin avrättning. Efter fyra dagars fångenskap lyckas Sote dock fly sitt mödosamma öde och ansluter sig till frihetskämpen Erik Pukes bondehär. Tillsammans ger de sig ut i de mörka Hälsinglandsskogarna för att bekämpa de danska legoknektarna och tar sig allt närmare sitt slutgiltiga mål – att krossa Faxehus och Arendt Styke.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 16, 2023
• ISBN: 9788727051413

Book preview

Kjell E. Genberg

Stigmannen och kärleken

SAGA Egmont

Stigmannen och kärleken

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright ©1974, 2023 Kjell E. Genberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727051413

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

KAPITEL ETT

Faxehus var ett av de mest befästa och välbevakade slotten vid Norrlandskusten. Från dess största torn kunde man se ett par mindre borgar och vidare ut över Söderala och Norrala ådalar, just där vattnen rann ut i Östersjön.

Mannen som satt inspärrad i tornet var inte intresserad av utsikten. Han var betydligt över medellängd och kraftig, något som besvärade honom nu, eftersom halsjärnet var avpassat efter vanligt folk. Det gjorde att han var tvungen att knäa hela tiden. Det solbrända, regelbundna ansiktet hade ett bistert uttryck.

Mannen i cellen kallades Stigman Sote, både av bundsförvanter och fiender. Egentligen hade han ett annat namn, ett med adelsklang och sköld i Riddarhuset, men det namnet hade alla glömt och själv ville han inte använda det.

En ljum vårvind fläktade in genom det gallerförsedda fönstret högt uppe på stenväggen. Genom det kunde Sote se en skymt av blå himmel. Han hade arbetat hårt i två dygn för att komma loss ur handfängslen och det hade äntligen lyckats.

Det var inte en minut för tidigt. Sote var rädd att det redan var för sent. Denna kväll skulle han nämligen föras ner till den stensatta gården mitt i Faxehus för att avrättas. Domen hade fallit hårt för stråtröveri och uppror mot konungens lagar.

Han var klädd i sina egna slitna, grönaktiga kläder. Nu grimaserade han lite och skakade handen. Det tunga järnet han haft om handleden hade skavt in till röda köttet. Sedan log han. Möjligheten att överleva hade ökat betydligt sedan han fått loss handen.

Sote drog med fingrarna genom det tjocka, blonda håret. Alldeles i nacken, där de ljusa lockarna virvlade ut över axlarna, hittade han filen. Den hade funnits där sedan den stund för fyra dagar sedan då knektarna fångade honom och några av hans män i Ödemordsskogen.

Den tunna vassa filen skar snabbt igenom låsningarna till halsjärnet. Efter bara en halvtimme kunde han röra på huvudet igen. Det kändes skönt. Utan att vila fortsatte han att fila det andra handjärnet som höll honom fast vid stenväggen och tvingat honom att stå upp i fyra dygn.

Befälhavaren på Faxehus blev överlycklig när legoknektarna, som kom från både Danmark och Tyskland, släpade in den ökände stigmannen genom borgporten. Han hade passat på att slå den fredlöse ordentligt innan han gav order om att Sote skulle sättas i översta cellen, utan mat och vatten eller möjlighet till vila. Han skulle stå i sina järn fram till avrättningens stund.

Den enda ynnest befälhavare hade att komma med var att låta Stigman Sote välja mellan att hängas eller halshuggas med svärd. Sote hade rätt till svärdet eftersom han tillhörde en gammal aktad adelsätt.

Men nu var inte Sote inställd på att dö längre. Med filen i handen hade han sågat fram nytt hopp. Han hade båda händer fria och kunde ta itu med fotbojorna. De var bara fastsatta med häktlås. När han nu nådde ner med händerna behövde han inte ens filen.

Stigmannen vrängde av sig skjortan och började linda upp det tunna rep han hade virat i täta slingor runt kroppen. Repet fyllde dubbla funktioner. Dels var det ett gott skydd mot pilar som avlossats på längre håll, dels mot svärdshugg som inte kom med alltför stor kraft. Nu blev det redskapet som skulle hjälpa honom att fly ur tornet i Faxehus.

Han lyckades kasta upp repänden i fönstret så att den rundade en av stängerna och kom tillbaka. Nu kunde han klättra upp och sätta sig i den djupa fönstersmygen. Medan han klättrade bet han fast filen mellan tänderna.

Gallren var inte värst bastanta. Då cellen byggdes anade ingen att en fånge skulle kunna klättra så högt upp.

Medan han satt i smygen och filade i gallerjärnet kunde han se långt. Faxehus låg högt, mitt på en holme. Inne i hamnen på norra sidan låg ett par skepp. Han kunde se hamnschåarna som lossade och lastade. I en av fartygsriggarna klängde några sjömän för att reparera.

På södra sidan låg de tre vallar som skyddade Faxehus mot anfall från land. Innanför dem fanns borgen med sina fyra vakttorn i murhörnen. Den smala ån mellan holmen och fastlandet var också ett skydd för knektarna på Faxehus. Över ån ledde en bro som slutade i en vindbrygga. Från tornet kunde inte Sote se mycket mer men han visste att det låg en brygga för fästets båtar på västra sidan. Till bryggan ledde en underjordisk gång från borgen.

Den övre delen av gallerstången var avsågad och han tog itu med nästa. Nere på borggården vankade några trötta danska legoknektar omkring, stödde sig på hillebarderna som gamla gubbar på sina käppar. Sote visste varför de var trötta, men han tyckte inte synd om dem. Han hade svårt att hysa sådana känslor för legosoldater som för några mynts skull drog ut i markerna och våldgästade arma bönder som knappt hade egen mat för dagen.

Fogden på Faxehus var dansk. Han hette Arendt Styke och klagade för jämnan över att han hade för lite folk i borgen. Men de som bodde norr om den stora Ödemordsskogen, som gjorde det omöjligt för folk där att ta sig söderut landvägen, tyckte att Styke hade knektar så det räckte. Det gick inte en vecka utan att danskens soldater drog ut för att skaffa gratis mat åt sig själva och förråd till Faxehus.

De som inte kunde tåla att fogdens soldater våldgästade i bondens stuga blev kallade stigmän, stråtrövare och förrädare som skulle avrättas.

Stigman Sote hörde till dem som Arendt Styke fruktat mest. Den unge mannen ledde en klunga anhängare som höll till djupt inne i den tio mil långa skogen Ödemorden. Det hade hänt flera gånger att Sotes män ertappat fogdeknektarna när de våldgästat torpare och bönder. Då hade de fått plikta dyrt.

Styke hade svårt att tåla sådant. Han menade att en bondlurk i Hälsingland skulle frukta fogden, kungen och Gud – och i den ordningen.

Det stämde också. Folket fruktade den grymme fogden som kunde straffa dem med piska eller glödande järn, om de inte levererade kött, fläsk och spannmål till Faxehus. För fogden spelade det ingen roll om bonden inte hade så mycket som Styke begärt. Fick han inte vad han ville ha bestraffade han hårt. Ofta hände det att en som levererat mat till Faxehus straffades, trots att han lyckats skrapa ihop så mycket som fogden sagt till om. Det berodde då på att knektarna som hämtade förråden passat på att äta sig mätta på vägen tillbaka till borgen.

Då hämtades den arme mannen till Faxehus för att piskas. Arendt Styke brydde sig aldrig om försäkringarna om att allt hade stämt när lasset lämnade gården.

Kungen var inte lika fruktad. Det var få i landsändan som ens visste vem som var kung i Sverige. Allmogen i Hälsingland räknade sig som hälsingar och inte som svenskar. Det berodde mycket på att få hade möjlighet att komma till andra delar av landet. Skogarna var stora, täta och oftast befolkade av stråtrövare.

Den svenske kungen var tysk. Han hette Erik och hade fått ordningsnumret XIII. Ingen i bygderna kring Faxehus visste hur han såg ut eller vad han var för slags människa. Enda gångerna de hörde talas om honom var när Arendt Styke läste upp en dom över någon arm krake som skulle avrättas eller lemlästas. Då stod det i domen att avrättningen skedde i konung Erik XIII:s namn.

Hatet i bygderna hade växt sig starkt. Man fruktade den danske fogden och hans legoknektar från Tyskland och Danmark, men detta år – 1434 – hade någonting hänt som fått en gnista av hopp att flamma up.

En man hade anlänt till Hälsingland och berättade för allmogen om märkliga ting som ägde rum i andra delar av det rike som Erik XIII sög ut. Mannen hette Erik Puke och han höll hemliga stämmor med folket för att berätta om en simpel adelsman från Dalarna som hette Engelbrekt Engelbrektsson.

Denne Engelbrekt hade samlat en här av bergsmän och allmoge nere i Bergslagen och de hade redan gjort upp räkningen med flera fogdar. Rikets ledare började frukta dem.

Så också Arendt Styke på Faxehus. Hans spioner hade berättat om Erik Pukes resor i landsändan och Styke blev skrämd.

Han skickade ut stora styrkor för att försöka hitta mannen och förgöra honom. Men det hade inte lyckats.

En av anledningarna till att det inte gick var att Stigman Sote och hans vänner hjälpte Erik Puke och hans närmaste man, hälsingen Elof Djäkne. När fogdens män kom för nära tog stigmänen de båda förföljda till okända grottor inne i den stora skogen.

– Du måste också kämpa för vår frihet, hade Puke sagt till Stigman Sote. Du och dina män kan hantera vapen. Bönderna har mest skött plog och slaga.

– Jag skall nog slåss, svarade Sote. Men än har du inte fått ihop tillräckligt med folk. Du måste upp mot norr också. Dansken kan få hit fler soldater med fartyg och då räcker inte de styrkor vi har. Tror du att du kan skrapa ihop en bondehär för det här upproret, Erik Puke?

Puke hade klappat sig på magen.

– De är hungriga. De kommer att kämpa för att behålla sin mat och sitt utsäde så att de kan äta nästa år också.

– Du har rätt, Erik Puke, nickade Sote. Uppror börjar alltid i magen!

Medan han satt i fönstersmygen och sågade sig igenom sista gallerstången med filen, tänkte han på striderna som utspelats mellan legoknektarna och allmogen under vintern. Bönderna hade beväpnat sig så gott de kunde men knektarna hade starkare vapen att komma med än gamla stridsyxor och björnspjut. Största skillnaden låg i att de förtryckta kämpade för livet och friheten. Knektarna slogs enbart för pengar och pengarna fick de även om de inte utsatte sig för livsfara.

Nu var ett galler helt borta. Han kastade ner det på den halmbädd i cellen han inte fått använda. I januari detta år, medan snön låg djup över markerna, hade en dansk styrka tågat uppför på floden Ljusnans is. Sote och några av hans karlar hade befunnit sig i Gäversta by för att tala om resningen mot förtrycket. En budbärare kom rusande och talade om att knektarna var på väg. Sote lyckades samla ett par tiotal karlar för att stoppa knektstyrkan men danskarna var mycket överlägsna i antal. Det såg illa ut för allmogemännen.

Plötsligt fick Sote se att de rustningsklädda danskarna hade stålskodda sulor på fötterna och då fick han en idé. Han skickade några män till förrådsstugan efter en kagge gula ärter. Sedan smög några karlar ner längs flodstranden. De fann ett ställe med blank is och där skulle knektarna vara tvungna att passera. De strödde ut alla ärterna där.

När knektarna kom fram kunde de inte hålla sig på benen. Sote och hans män spände broddar på fötterna och gick till anfall. Efter en knapp timmes strid var den danska truppen slagen.

Det inte vapen kan åstadkomma måste göras med list, tänkte Sote där han satt och arbetade med filen. Filandet hade tagit flera timmar. Vårsolen hade hunnit en bra bit på sin väg mot väster.

Men nu var han igenom. Den andra gallerstången