Modiga tassar på minerad mark

By Kjell E. Genberg

Hunden har sedan länge gått vid människans sida, närmare bestämt dryga femtontusen år. Men hunden har inte alltid varit ett hemtamt sällskapsdjur. Fyratusen år före vår tideräkning börjar kan man hitta stora väggmålningar som föreställer stridshundar som kämpade åt sina herrars vägnar. Även långt senare har hunden agerat utanför hemmets sfär.I "Modiga tassar på minerad mark: hundar på slagfälten under första och andra världskrigen" beskriver Kjell E. Genberg hur människans bästa vän blev motståndarsidans värsta fiende.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 26, 2021
• ISBN: 9788726710854

Book preview

Historik

Ända sedan begynnelsen har människan skapat bilder av djur. Grottkonst, skulpturer och målningar illustrerar hundens viktiga roll i både vardagsliv och fantasi. Banden mellan människa och canis familiaris kan spåras till förhistorisk tid. Vid utgrävningen av en stenåldersgrotta hittades ben av en hund vid sidan av en grottmänniska. Vetenskapen anser att den första hund som gjordes till husdjur under tidig stenålder var ett slags mastiff från Tibet.

Skälet till människans och hundens samhörighet var givetvis den eviga jakten på föda. Båda hade nytta av den andre.

Vakthund, jakthund eller sällskapshund, dödens vakt eller som väktare vid helvetets portar, symbol för vaksamhet, lojalitet och lydnad. Hunden har dessutom förbannats och associerats med död och ondska. Den är ofta ett motiv på vapen, mynt och, på senare tid, frimärken.

Ett av de äldsta fynden är en grottmålning i Spaniens Cueva Vieja från omkring år 10.000 före Kristus. Motivet tycks vara en hund som blockerar en hjorts flyktväg – jakten har börjat!

Ett känt exempel på en gudomlig hund kommer från Egypten. Guden Anubis är halvt hund och halvt schakal och härstammar från början av den nittonde dynastin (cirka 1.200 före vår tideräkning). Egyptiska hundar höll gärna till på begravningsplatser och därför gjordes Anubis till dödens gud som hade en självklar plats vid balsameringar och presiderade över begravningar och deras ritualer.

Hundar började snart användas som vakthundar. Det bevisas av att hunden Cerberus i grekisk mytologi hade uppdraget att vakta portarna till underjorden där Hades regerade. I Fjärran Östern bevakade små hundar de styrandes eunucker. I antika Rom fanns hundar i koppel som vaktade romarnas hem. På en mosaik i Pompeji går det att läsa cave canem – varning för hunden. Ett av de första tecknen på att hundar blivit en del av familjen syns i ett verk av Gaul som visar ett par som omfamnar varandra i en säng med en sovande hund vid fotänden.

Hundar sökte förrymda fångar

I Fjärran Östern användes hundar, framför allt stövare, för cirka 3.000 år sedan för att spåra förrymda fångar. Skulpturer av mastiffer som brukades i krig dekorerar ett buddisttempel i indiska Sanchi–Tope. I antikens Rom utbildades krigshundar i olika specialiteter. Försvarshundar skyddade de bakre linjerna och angreppshundar skickades till fronten. Brevhundar användes för kommunikation mellan arméförläggningarna. Dessa hade det kanske värst ställt: de tvingades svälja meddelanden och skars upp vid framkomsten.

Hunden fick ny status som husdjur i och med romarrikets framväxt. Vid sidan av att de vaktade huset och var värdefulla resurser vid jakt fungerade hundarna som sällskapsdjur eftersom de är lojala och helt tillgivna sina ägare. Romarna föredrog majestätiska hundar, gärna grymma mastiffer som kunde driva bort främlingar från deras hem.

Under striden vid Vesella hjälpte inte det. Där ledde horder av kvinnor sina vilda krigshundar mot romarna och lyckades sinka legionernas seger i många timmar. Romarna tog lärdom och började utbilda hundar för krigstjänst.

Efter det romerska rikets fall och fram till medeltiden ser man sällan hundar porträtterade i konsten. Det kan bero på att dåtida konstnärer var rädda för hemlösa hundar som ansågs vara aggressiva, farliga odjur som hungrigt slukade döda kroppar.

På 400–talet insåg den mongoliske ledaren Attila fördelarna med hundar. Han hade mängder av hundar med sig under försöken att erövra Europa. De militära ledarna under åren som följde såg till att hundarna – liksom människor och hästar – försågs med rustningar, något som kulminerade på Medeltiden.

Under renässansen kom hunden närmare människan. Nu började konstnärer avbilda hundar som låg under bord vid banketter och blev matade med smakbitar av gästerna. I många länder visades hundar i olika situationer på konstverk, på vapensköldar och mynt. Det var början på hundens utveckling mot det fulländade sällskapsdjuret.

Det sägs att hunden är människans bästa vän, men människan har sannerligen inte alltid varit hundens bästa vän. Under årens lopp har vi använt dessa trogna djur till allt möjligt – från nöjet att se dem slåss i hundhetsningar till att dö på våra slagfält, antingen genom att skickas ut med sprängladdningar på kroppen eller i försök att rädda sårade soldater.

Lättlärda varelser

Hundar har levt med människor i drygt 15.000 år och delat vårt husly och vår mat. Människan märkte snabbt att hundarna var snabba att lära sig vad deras ägare ville. I början tilläts de inte leva lika gott som dagens husdjur. I stället förväntades de arbeta för sin försörjning på ett eller annat sätt: som gårdvarar eller jakthundar. De sattes att bevaka viktiga offentliga byggnader. I Odysseen, skriven av greken Homeros på 700–talet efter Kristus, berättas om hundar som gav sig på så farliga vilddjur som lejon och björnar. De kunde vakta får och andra djur, skydda dem från vilda och hungriga varelser.

De visade sig också vara användbara i krig. Från 4.000 år före vår tideräknings början finns väggmålningar som visar att egyptierna hade stridshundar för sådana ändamål.

Att ge hundar uppgifter gav djuren möjlighet att visa ihärdighet och mod. Eftersom de inte förstod faran i olika situationer åstadkom de bedrifter som fick människan att hylla dem som hjältar. Samtida menade att hundarnas minne, intelligens och lojalitet överträffade genomsnittsmänniskans.

De hör mycket bra och har ett överlägset luktsinne – och kan slåss till sista blodsdroppen. Det är alltså inte att undra på att hundar getts centrala militära roller. Antikens hundar tränades att angripa sina ägares fiender. Innan krutet fanns kämpade djuren sida vid sida med sina hussar. Greker, babylonier och assyrier använde dem vid attacker i krig och många av deras hundar var både bepansrade och försedda med spetsiga piggar.

Caesar beskrev engelska mastiffers mod och oförskräckthet under hans invasion av Britannien år 55. Dessa väl skyddade hundar bar vassa pikar. Ibland försågs de med flammande facklor, något som orsakade panik hos romarnas hästar.

Krig har förändrats genom århundradena och därmed den roll hundarna spelat. Nordamerikanska indianer använde dem både som vakthundar och till att bära deras tillhörigheter. Ryssarna använde sig av ambulanshundar i rysk-japanska kriget 1904– 1905. Under spanskmarockanska kriget (1919–1926) hade man tränat hundar att springa längs fronten och dra till sig fientlig eld. Därmed kunde man se var fiendens eldgivning fanns.

Hundens roll som maskot ska heller inte underskattas. Föreställningen om hunden som människans bästa vän och ståndaktig kompanjon tycks alltid ha funnits. I alla tider har det berättats oräkneliga historier om hundars lojalitet, tillgivenhet och tapperhet. Dessa karaktärsdrag har gjort hunden till både uppskattad kollega och bäste vän. Inte minst i krigstider.

Historien visar att hundarnas användbarhet i krig ändrats genom århundradena. Från allra första början tror forskare att hunden enbart följde med som lyckobringande maskor för att långt senare framstå som sofistikerad rekognoscerare. Hundarna har inte förändrats, däremot har människans förståelse för deras kapacitet ökat. Vid varje krig har soldater lärt sig mer om vad en krigshund kan uträtta – och hur man bäst motiverar och tränar dem.

Vid sidan av sin tillgivenhet mot skötaren är hundens bästa kvalifikation för militärtjänst nosen och öronen. Alla hundar har bättre luktsinne än någon människa och det tycks troligt att de minns lukter bättre än någonting de sett. I luktsinnet ingår förmågan att spåra kemikalier som driver i luften. En hund kan känna lukt extra väl tack vare sin relativt långa nos som innehåller papperstunna ben över vilka luktmolekylerna flyter fram. Dessa fina ben är kopplade till ett nätverk av nervändar som i sin tur ansluts till luktorganet. Detta har direktkontakt med hjärnan. Hundars luktorgan har cirka två miljarder receptorer, att jämföras med människans 40 miljoner. Därmed kan genomsnittshunden, beroende på ras, känna dofter