Spökdivisionen

By Leo Kessler

Frankrike i maj 1940. Den sjunde tyska pansardivisionen bryter igenom den "ogenomträngliga" franska Maginot-linjen och rycker fram mot engelska kanalen för att möta och trycka tillbaka de annalkande engelsmännen. Pansardivisionen går under öknamnet Spökdivisionen och skrämmer de allierade från vettet. Deras ledare är nämligen den hänsynslöse och blodtörstige generalen Erwin Rommel ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 14, 2018
• ISBN: 9788711773277

Book preview

Första kapitlet

Blod rann längs rännstenarna. En bubblande röd massa täckte de glänsande trottoarerna. Det låg döda fransmän överallt i de sönderbombade, brinnande husen som kantade vänstra sidan av floden Meuse. Längre uppåt gatan hade panik brutit ut. Senegaleserna hade kastat ifrån sig sina gevär och rusade bakåt. – Sauve qui peut! skrek de med ögonen fyllda av fruktan.

En officer vid kolonialdivisionen, barhuvad och med blodet rinnande nerför ansiktet, försökte stoppa dem – men de svepte honom bara åt sidan.

Men angriparna drabbades också. Några av dem låg döda, utspridda på motsatta flodbanken. Andra flöt omkring ute i vattnet med ansiktet neråt, medan deras gummibåtar sjönk strax intill dem. En sårad tysk, som hade gömt sig i vassen, skrek efter en mor som aldirg skulle komma. Längre bak stod två stridsvagnar och brann våldsamt. Lågorna förvandlade natten till dag och lyste över de döende besättningsmännen, som låg och vred sig i pölar av brinnande bensin. Försvaret kostade fransmännen stora förluster, men den tyska pansarkolossen som så överraskande hade brakat in över gränsen till Belgien bara tre dagar tidigare hade tills vidare hejdats. Meuse-linjen höll och floden var röd av blod.

*

---

Just som den väldiga röda majsolen började glida upp över kullarna bakom honom, tog generalen spjärn mot tornet i sin stridsvagn, vars radiomaster svajade för vinden, och ställde in sin Zeiss-kikare. Skottlossningen hade inletts bakom honom. Allt vad hans divisionsartilleri hade att ge skulle dåna ner över ruinerna bara hundra meter därifrån. Fast hans erfarna öga sa honom att den nya spärrelden inte skulle göra någon större nytta. De franska artilleristerna och krypskyttarna skulle bara gräva sig djupare ner bland de rykande ruinerna för att sedan komma upp igen så fort som spärrelden upphörde. Hans otursförföljda mannar skulle återigen slaktas. Oturen som 7:e Pansardivisionen hade haft i Polen tycktes ha följt dem sedan dess.

Generalen darrade lätt i sin ankellånga skinnkappa. Han svängde kikaren längs den sönderskjutna stranden, där morgonsolens strålar spelade över krigets spillror – tillknycklade bensindunkar, sönderslitna ammunitionslådor, hoptrasslad taggtråd, övergivna kanoner vars ramponerade pipor hängde som snablar på döda, förhistoriska monster. Hur i hela världen skulle han få över sin division?

Tre veckor tidigare hade han stolt och tillitsfullt skisserat upp sin krigsplan gällande det förestående fälttåget för Führern, hur han skulle gå till väga.

Första dagen: gå över gränsen til Luxembourg och köra in i södra Belgien. Andra dagen: framstöt mot Meuse. Tredje dagen: gå til anfall – gå över floden alldeles nedanför Dinant …

Hitler hade blängt på honom och frågat, halvt på skämt, halvt på allvar: – Och, min käre general, vad tänker ni göra sedan?

Utan ett ögonblicks tvekan hade han svarat: – Såvida jag inte erhåller order om motsatsen, min Führer, så avser jag att fortsätta västerut. Sedan måste ni bestämma om mitt mål ska vara Amiens eller Paris.

De övriga generalerna som deltog i konferensen hade flämtat till av misstro. General Busch, chefen för 16:e Tyska armén, hade hånfullt sagt: – Min käre vän, jag skulle knappast tro att ni lyckas ta er över den förbannade floden ens till att börja med.

Hitler hade stirrat på honom: – Nå, general? hade han dundrat.

Han hade gett Hitler en blick med sina stålblå, förtroendeingivande ögon, och hans fingrar hade som hastigast rört vid det blåvita Pour le Merite-korset som hängde runt hans hals – det kejserliga Tysklands högsta utmärkelse för tapperhet – som om han ville påminna sig själv om vilken strålande härförare han hade varit i det gamla kriget.

– Min Führer, hade han svarat, otroligt säker på sig själv. På morgonen den fjärde dagen kommer männen från min division att svärma ut från deras brohuvud på andra sidan av Meuse.

Han var där nu. Tidsfristen var redan ute. Den undersätsige generalen rynkade pannan. Antingen grävde hans män sig ännu djupare ner i sörjan på hans sida av den förbannade floden, eller också låg de kvar där och bara stirrade tomt ut i evigheten. Generalen fattade sitt beslut. – Signalist! ropade han till den svartuniformerade radiosignalisten. Sätt mig i förbindelse med överste von Bismarck vid 7:e Skyttebataljonen.

Några ögonblick senare hade han kontakt över radion med den aristokratiske chefen för hans pansarinfanteri. Generalen hörde genast att von Bismarck var skakad, när han avlade sin rapport: – Svåra förluster, general … de flesta båtarna är sänkta … eld från såväl flankerna som framifrån … chefen för mitt motorcykelförband är sårad, min adjutant är död …

Generalen lyssnade så lugnt han kunde men röt sedan: Och våra stridsvagnar då? Var är Rothenburgs 25:e Pansarregemente, i djävulens namn?

– Jag har inte haft kontakt med honom sedan midnatt, general, svarade von Bismarck smått resignerat. Sista signalen jag fick från överste Rothenburg kom från Onhaye, fem kilometer från Dinant …

– Ja, jag vet, avbröt generalen honom otåligt. Jag behöver ingen lektion i belgisk geografi! Hur är läget för honom?

– Signalen säger att han har kört fast där nere med trettio stridsvagnar.

– Jaha. Generalen tvingade sig till att låta förtröstansfull, trots att allt han hade lyckats göra med den första division han någonsin haft befälet över var att försätta den i en svår situation. Häng med så gott ni kan. Klockan tio nollnoll anfaller vi igen över floden.

– Uppfattat, general.

– Reorganisera era män. Ge er själv upp till fronten och uppmuntra ert folk.

– Ja, men general … Aristokraten lät inte så missmodig nu längre. Jag behöver stridsvagnar för att kunna ta mina män över floden.

– Ni ska få dem, överste, svarade generalen bestämt. Sätt nu igång. Han räckte mikrofonen tillbaka till signalisten. – Förare! röt han, låt oss komma härifrån. Ta mig tillbaka till divisionshögkvarteret.

Med ett vrål och en dusch av jord och stenar svängde han runt det 20 ton tunga metallmonstret och satte av österut, tacksamt lämnande döden och förödelsen vid den fortfarande obesegrade floden Meuse bakom sig.

*

---

– Omkull!

I samma ögonblick som major Kranz skrek ut sin varning kom den ensamma Beauforten framrusande ur morgonhimlen med spelande Browning-kulsprutor. Heinz, den unge skytten, lydde ögonblickligen. Kulorna smattrade mot stridsvagnens torn som sommarhagel. Bakom dem öppnade linjen av överraskade stridsvagnar från 404:e Oberoende Amfibiekompaniet eld mot inkräktaren, där planet dök ner mot den stillastående kolonnen med sin svarta jätteskugga efter sig och fyllde morgonen med sitt ondsinta tjutande.

Major Kranz hade varken tid för planet eller sitt kompani just nu. En kula hade irrat sig in i tornet, där den rikoschetterade fram och tillbaka från ena sidan till den andra och missade de två förstenade männen bara med millimetrar. Så var plötsligt kulans energi helt förbrukad. Den slog in i radion och dog i några häftiga eldsflammor, medan det ensamma planet susade iväg mot den rosafärgade horisonten.

– Puhh! suckade major Kranz, vars svarta pansaruniform satt fastklibbad på kroppen på honom av all svett. Det där var förbaskat nära, Heinz!

Den blonde skytten torkade av sin våta panna med overallärmen. – Ja, det må jag då säga, major. Det var bra nära att jag pinkade på mig.

– Jag med, instämde Kranz och hävde sig upp genom öppningen med våldsamt darrande händer och blickade tillbaka över sitt kompani. Ingen av stridsvagnarna tycktes ha träffats, såg han och drog en suck av lättnad, frånsett att von Fromms hade blivit hårt åtgången. Längs motorhuven löpte en lång rad av silverglänsande skråmor. Kranz kupade händerna framför munnen och ropade över dånet från fronten: Är allt som det ska vara, von Fromm?

Hans närmaste mans gladlynta ansikte dök upp ovanför tornet, och den guldinfattade monokeln satt på sin plats i högra ögat. – Alldeles utmärkt, major, svarade han med en läspning som han också hade lagt sig till med liksom sina förfäder, vilka hade tjänstgjort i Preussiska Gardet alltsedan Fredrik den Stores dagar.

Kranz log belåtet och vände sig framåt igen. Den senaste timmen hade hans stridsvagnskolonn suttit fast längs den dåliga vägen som ledde västerut och till Meuse. Framför dem var vägen helt blockerad av skräckslagna belgiska flyktningar, som nu hade börjat krypa upp ur dikena på båda sidor. På den tyske majoren verkade det som om vartenda garage, skjul, lada och stall i hela östra Belgien hade slagit upp sina portar och släppt ifrån sig den massanhopning av fordon, som hindrade vidare framryckning. Splitternya bilar, små vagnar och gamla skrindor dragna av olika slags djur i en enda röra. Och samtliga var fyllda med skräckslagna far- och morföräldrar och skrikande barn – och här och där syntes dystra yngre män, som var såväl bittra som skamsna över att de hade förrått landets »sak».

– Aningen besväligt, eller hur major?

Kranz såg ner. Det var kapten von Fromm. Hans långa blonda hår var nu snyggt och prydligt bakåtkammat och låg som slickat nästan ända ner på nacken på honom. Kranz nickade buttert och såg på medan ett par karlar i keps och träskor började binda fast en madrass uppe på taket på sin gamla, ångsprutande Peugeot, som om den skulle kunna skydda den mot kulor.

– Vad gör vi nu, major?

Kranz ryckte på axlarna. – Om jag vore en ung och framåt von Fromm, svarade han sakta, så skulle jag köra rakt in bland dem och fösa undan dem. Ingenting får stoppa Gardet, eller hur? Han höjde rösten när han kastade fram den unge aristokratens favorituttryck.

Von Fromm log upp mot honom och kisade mot den blodröda solskivan.

– Men jag är ingen von Fromm. Jag är bara en reservofficer som har fått befäl över det här kometförbandet. Han gjorde en gest ut mot de femton stridsvagnarna med spelad stolthet. Snarare på grund av mina tekniska kunskaper än min militära fjäderbuske.

– Så vi låter inte stridsvagnarna rulla över civilisterna?

– Nej. Civilisterna stannar där de är. För övrigt, von Fromm, varför så bråttom? Vi har all tid i världen på oss att ta oss fram till arméhögkvarteret. 404:e ska sparas för ett specialuppdrag. Jag tvivlar på att vi får skrida till handling före invasionen av England.

– Jag tror faktiskt att jag borde ha gått in vid infan…

Kapten von Fromm fick aldrig avsluta meningen. I nästa ögonblick hördes ylandet från sirener framför dem. De civila rusade iväg åt alla håll. Barnen skrek av rädsla, gamla män skrek i protest. De yngre hytte med nävarna. Men ingenting fick stoppa den annalkande, ensamma stridsvagnen. Dess mångfald av master vippade fram och tillbaka, när den körde rakt in bland flyktingarnas lumpor och rullade över deras ägodelar, slet sönder dockor, krossade kastruller, fördärvade kläder som låg inrullade i sängkläder, med sina brutala larvband. En general stod upprätt i tornet och stirrade fram mot någon avlägsen punkt som han bara själv kände till.

– Allmäktige Gud! viskade von Fromm. Ser jag rätt … en general så här långt framme vid fronten?

Kranz rättade kvickt till sin uniformsmössa med dödskallemärket när den mystiska Mark IV-stridsvagnen rasslade fram och stannade alldeles framför hans egen, medan ylandet från sirenerna dog ut.

Generalen stirrade på honom i en hel evighet, tyckte han, utan att blinka med sina blå ögon, och Kranz fick intrycket av en skoningslös, brinnande energi som inte kunde stoppas upp av någon eller något.

– Ert namn och förband? röt den undersätsige lille generalen och Kranz tyckte sig spåra en svag schwabisk dialekt. Nu visste han var hårdheten kom ifrån – schwaberna var kända för den.

– Major Kranz, 404:e Oberoende Amfibiekompaniet. Femton Mk IV, fyra officerare, sexton underofficerare, sextio underbefäl och manskap, herr General!

– Tack för det, major. Generalen förde handen lätt till sin uniformsmössa. Var det Amfibiekompaniet ni sa? frågade han.

– Ja, general.

Bakom dem började flyktingarna lasta på sina ägodelar igen, helt ovetande om att det just då hände någonting som snabbt skulle göra denne undersätsige general till en legend för såväl vän som fiende.

– Och vad har ni för order, major? frågade generalen.

– Att inställa mig vid general von Kluges högkvarter och ställa oss till förfogande för armégruppen där, general! svarade Kranz.

– Jag förstår. Generalen tvekade bara ett ögonblick. Nåväl, era order är ändrade tills vidare.

– Vad då, general?

Generalen gav honom ett vargaktigt leende. – Jag tror nog att ni hörde vad jag sa, major. Men jag ska gärna upprepa dem. Era order är återkallade. I stället ska ni anmäla er för överste von Bismarck, som har befälet över 7:e Pansarskytteregementet. Oroa er inte, jag ska låta meddela armégruppen. Hans von Kluge känner mycket väl till mig, han kommer att förstå. Han log igen. Han har inget val.

– Jag förstår, general, svarade Kranz med svag röst efter att ha kommit över den första bestörtningen. Och vilken division hör överste von Bismarck till, general?

– Sjunde Pansar. Men eftersom ni nu ska ansluta er till oss, major, så kan