Order att döda

By Charles Whiting

Det är 1944. Julen står runt hörnet, men högtider har inget värde under ett brinnande krig. I stället planerar en SS-sergeant ett våldsamt stunt. Han har samlat ihop ett gäng tyska soldater, som pratar prickfri engelska och som ska gå inkognito. Klädda i de allierades uniformer ska de ge sig på en av de tyngsta pjäserna bland fienderna. Nämligen självaste general Patton! De ger sig av i en Sherman-pansarvagn med fradga i mungiporna ... Patton behöver minst sagt vara på sin vakt.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 30, 2018
• ISBN: 9788711773413

Book preview

DAG ETT: Lördag, december 16, 1944

1

Det var bitande kallt. Den amerikanske soldaten, som stod post vid vägspärren, stampade med fötterna i snön för att hålla dem varma och drog ner huvudet så mycket han kunde i skydd bakom den uppfällda kappkragen. Fyrtio minuter till, sen skulle avlösningen komma på vägen från den lilla staden Echternach, som låg alldeles intill gränsen i Luxembourg.

I den närmaste raden av mörklagda hus bakom honom for dörren till Café Texas upp och för ett kort ögonblick uppfattade han några toner från en gnällig platta med ackordionmusik och ett par gälla skratt från ludren som jobbade med de meniga. Sen åkte dörren igen och allt blev tyst igen.

Soldaten tittade upp mot berget Ferschweiler, som tornade upp på andra sidan om den lilla floden som utgjorde gränsen till Tyskland. Nånstans högst där uppe på klippmassivets krön fanns fienden. Men man hade inte sett till några tyskar sen i november, då 4:e divisionen kom tillbaka ut från helvetet i Hürtgenskogarna med över sjutusen man i förluster, döda och sårade.

Ibland på nätterna kunde kompaniet, som var förlagt i själva Echternach, höra en stridsvagn rassla uppför bergsvägarna eller klapprandet av hästhovar. Tyskarna använde fortfarande hästar för att dra artilleripjäser på svåra vägar. Men ljuden var också allt. Den här delen hade förvandlats till en spökfront, där ingenting hände, och det var hit som general Hodges, chef för l:a armén, skickade sina stridströtta trupper för vila och komplettering. Det var också här blåbären fick sin första riktiga frontkänning, även om den var lätt.

Plötsligt uppfattade den unge amerikanske soldaten ett ljud, som påminde om pluttrandet från en två-takts motorcykel. Han tittade upp och upptäckte en röd fläck, som rörde sig över himlen. Rent instinktivt drog han ner hjälmen och tryckte sig närmare intill vägspärrens grova betong. Det var en obemannad flygbomb.

Med nära nog ett ton högexplosivt sprängämne pluttrade den i maklig takt fram mot Antwerpen. Plötsligt tändes luftvärnsstrålkastare och de bländvita fingrarna hittade snart bomben där uppe. Bomben passerade, posten kunde nu tydligare se de röda avgaserna. Strålkastarna slocknade.

Posten kastade på nytt en blick på klockan. Tio minuter till. Men den tjugoårige rekryten Ed Kirk skulle aldrig hinna bli avlöst. För i nästa ögonblick gled en mörk skugga fram från ruinerna vid brofästet. Kirk uppfattade ljudet och försökte få loss geväret från axeln och få upp det i skjutställning. Men handskarna hindrade och sekunden efteråt nöp en arm obönhörligt till bakifrån om hans strupe och den långa kniven trängde ljudlöst in i Ed Kirks bröstkorg.

Försiktigt släppte den mörka skuggestalten taget om Kirks hals och den döde soldaten sjönk sakta till marken. Mannen såg sig om åt bägge hållen utmed vägen. Man kunde fortfarande höra den skrälliga grammofonmusiken från amerikanarnas kafé. Soldaterna där inne var tydligen alltför upptagna med sina fnask för att bry sig om kriget. Mannen lutade sig ner och torkade av den blodiga kniven på soldatens gröna kappa, så rätade han på ryggen och visslade lågt. »Alles klar», viskade han.

En fem, sex gestalter kom plötsligt fram ur de svarta skuggorna vid det sönderskjutna brofästet. Deras ansikten var sotade och de hade tjocka yllestrumpor över kängorna. De spred sig snabbt i en halvcirkel för att täcka den sönderskjutna vägen som ledde till bron. Deras maskinpistoler var skjutklara.

En SS-officer följde efter gruppen. Han stannade till och såg kort på den döde soldaten. »Bra gjort, Krause», viskade han.

»Håll ögonen öppna».

— Jawohl, Herr Obersturmbannführer, svarade mannen.

Den unge officeren såg sig omkring en gång till, nickade belåtet och skyndade tillbaka till flodstranden. Där stannade han och visslade lågt tre gånger. Omedelbart gled en rad mörka skuggor fram ur det sotsvarta mörkret vid träden utmed vägen på andra sidan floden.

— Klart, ropade överstelöjtnanten med låg röst. Kom över med den nu!

Krause kom ner till flodstranden och ställde sig bredvid officeren. De såg hur man började dra bort halmen från stridsvagnens larvfötter. Man hade använt halm till att dämpa ljuden, när de förde fram stridsvagnen natten före. Två man kom vadande över den grunda floden med var sitt grovt dragrep. Några ögonblick senare följde de övriga männen efter, grep tag i repen och började dra.

Det gnisslade till av rostiga delar, när den trettio ton tunga stridsvagnen sakta började rulla ner mot stranden. Krause kastade en blick på den unge officeren.

— Nå, vad tror ni, Obersturm? frågade Krause med en släng av den lätta kamratlighet som existerade mellan graderna inom Waffen-SS.

— Det tjänar inte till att ställa allför många frågor, Krause, svarade överstelöjtnanten med en lätt axelryckning. I Trier sa man att det hade att göra med den kommande offensiven. Hur som helst, så ska vi visa de där amerikanska svinen att vi fortfarande har kampandan kvar!

Krause höll pliktskyldigast med, men han var inte så säker på det officeren hade sagt. Han tänkte på när hans egen division, Das Reich, äntligen hade kommit loss ur den fasansfulla gripklon där uppe i Normandie, med minst två tredjedelar av alla stridsvagnarna och lika mycket bra manskap på förlustsidan.

De mörkklädda männen hade fått stridsvagnen över floden nu och drog med ett par sista ryck upp stålmonstret på vägen. Pansarsoldaten som hade styrt så gott han kunnat med hjälp av vagnens roder, klättrade upp ur tornet och hoppade ner. Han gav stålbjässen en föraktfull dask med handflatan.

— Har man en ordentlig tysk snaps i sig och andas på det här skrället så tar hon eld, sa han. Så är det med amerikanska Shermans.

Överstelöjtnanten svarade inte direkt. Han visste vilken livsfarlig brandfälla den amerikanska stridsvagnen egentligen var. Han hade tjänstgjort under Panzer-Meyer i Normandie och själv sett hur SS-generalen egenhändigt hade skjutit eld på minst tjugo Shermanvagnar. Officeren nickade till Krause att följa med och så gick han fram till stridsvagnen.

— Ni kollar andra sidan, Krause. Jag tar den här.

— Ja, Herr Obersturmbannführer, svarade Krause och gjorde honnör.

Den nymålade gul-röd-blå triangeln med en 4:a i mitten verkade okay. Det var 4:e pansardivisionens emblem. Krause strök med handen över det lagade och nymålade hålet i sidan, där en pansarbrytande granat hade slagit igenom uppe vid Aachen för tre månader sen. Ingen skulle upptäcka lagningen. Han stannade och lät blicken glida över virrvarret av ammunitionslådor, sovsäckar, hjälmar och kamouflagenät, som låg på stridsvagnens flata bakdel. Allt verkade rätt och riktigt. Men den unge överstelöjtnanten var en grundlig karl.

— Krause, kalla hit ett par man. Det där måste bort! sa han och pekade på bandet med larvfötter, som var fästat på den lutande plåten under 75-mm kanonen.

— Varför det?

— Därför att den cowboy till general, som leder den amerikanska 3:e armén, tillåter inte sina soldater att skräpa ner stridsvagnarna med extra-skydd av olika slag. Han anser att vikten av alla såna där hemmagjorda skydd påverkar stridsvagnens rörlighet och snabbhet.

— Om jag skulle köra en sån där sardinlåda, svarade Krause, så skulle nog jag också se till att jag fick allt extra skydd jag kunde tänka mig. Inklusive min metallrakspegel!

Men Krause gjorde som han blivit beordrad. Sex man krokade snabbt av det tunga bandet och kastade det i diket. Den unge överstelöjtnanten hetsade på. Vaktavlösningen kunde komma vilket ögonblick som helst. De hade nu bara tre minuter kvar av den tilldelade tiden. Officeren hoppades att vaktavlösningen skulle ske lika punkligt i natt som de fyra föregående nätterna, då han hade klockat avlösningarna.

— Bra, sa han när soldaterna var färdiga. Tillbaka över floden.

De plaskade tyst över floden och fortsatte in i skogen, där infanterister i vita kamouflagedräkter låg och väntade på Klockan Noll. När den siste soldaten försvunnit ur sikte, blinkade officeren två gånger med sin mörklagda ficklampa.

Krause förstod varför. När överste Giskes vid den militära underrättelsetjänsten hade haft sin genomgång i Trier, så hade han strukit under ett flertal gånger, att infanteriet och ingenjörstrupperna måste hållas i okunnighet om planerna. I varje fall skulle de få veta så litet som möjligt. Några ögonblick senare kom männen vadande över floden, tog sig upp på stranden och stampade av vattnet från sina amerikanska, gummisulade kängor. De var fyra stycken. Samtliga var klädda i amerikanska uniformer och hade de speciella huvudskydd som amerikanska pansarsoldater använde. Ledaren för gruppen, en man med sergeantvinklar på ärmen, nickade till överstelöjtnanten.

— Tack, sa han. Ni har gjort ett fint jobb hittills.

— Ni har två minuter på er, svarade överstelöjtnanten.

— Bra, svarade sergeanten och vände sig till de andra tre. Hoppa in!

— Roger, uppfattat, svarade den minste av de tre på perfekt engelska och hoppade ner genom tornluckan.

Näste man i raden var en fyrkantig kloss, som gick med en sjömans vaggande gång. Han hade också döpts till Sailor.

— Herrejävlar, har ni sett vad de döpt kärran till! utbrast han och pekade på ett påmålat namn. Läskiga Luddel fortsatte han och det bredfula ansiktet sprack upp i ett brett grin.

— De måste ha vetat om att du nån gång i framtiden skulle använda den här kärran, småskrattade mannen som stod sist i raden.

— Klart, överstelöjtnant! rapporterade sergeanten sen från tornet.

Nu var det bara en minut kvar till tidpunkten då posten skulle avlösas. Den unge officeren tog fram visselpipan och blåste — hårt.

En svarssignal hördes från nånstans uppe på den mörka bergsplatån. Sergeanten snärtade ut en order på engelska. Sekunden efteråt hostade Sherman-stridsvagnens motorer liv i sig. Vit rök bolmade upp från avgasrören i den kalla natten. Sergeanten i tornet sa något i halsmikrofonen och den tunga stålkolossen började sakta rulla framåt.

Uppe på den svarta bergsplatån började en Moaning Minnie — en sexpipig, eldriven granatkastare — spotta ur sig granater. De tjöt fram genom den tysta natten och dränkte motorljudet från stridsvagnen. Rödgula eldblommor, tunga explosioner. Granaterna slog ner strax hitom staden. Så följde en ny salva. Den unge överstelöjtnanten visste att eldgivningen skulle fortsätta i fyra minuter till — tills stridsvagnen hade hunnit försvinna.

Stridsvagnen rasslade framåt, passerade rakt över den döde amerikanske soldaten. Krause stirrade, lätt chockad över sergeantens medvetna, råa påkörning. Han kunde ju hur latt som helst ha gett föraren order att göra en gir runt den döda kroppen. Men det var ingenting att fundera över nu. Det hade redan hänt. Tjuten från granaterna skulle tystna om någon minut och då måste de vara tillbaka på andra stranden.

— Lystring! skrek han i granattjuten. Återgå!

Männen lydde omedelbart. De var redan stridsärrade, hade fått sin stora beskärda del och ville inte vara med om det som skulle komma … om de kunde slippa.

— Herrejösses-j-ä-v-l-a-r! flämtade soldaten till och stirrade på det som en gång hade varit hans kompis Kirby.

Kirbys kropp var pressad platt som en pannkaka, armarna stretade vinkelrätt ut från kroppen. De grova kängorna och kakibyxorna var tunnpressade som papper.

— Va i helvete har hänt?

Sergeanten svarade inte. Han stirrade stint mot den mörka raden av tallar på andra sidan floden, som om han försökte hitta svaret där nånstans.

— Tror ni att han träffades av en granat?

— Snacka inte skit! fräste sergeanten till. Spring bort till det där förbannade horhuset och säg till killarna att hoppa i brallorna och sno på ut hit. Fort som satan! Väck sen kaptenen och rapportera vad som hänt med Kirk. Gosse … det kommer att braka loss snart.

2

Den fyr-stjärnige generalen hade ett brett leende som var känt från tidningar och filmjournaler. Han lutade sig fram mot den leende sergeanten, som höll i sin brud så hårt att man trodde hon skulle försöka smita när som helst. Generalens röst skar hårt tvärs genom allt stojet:

— Okay, Mickey, du har väl inget emot att jag kysser bruden, va?

— Ånej, general! dånade Tex Lees röst. Det var jag som ledde henne fram till altaret, så jag ska ha första kyssen … även om hon är sergeant.

Tex Lee var en glasögonprydd kapten, naturligtvis från Texas, och hans jobb var att svara för generalens kansli. Ett lätt fnitter kvillrade till bland gästerna.

Så Tex Lee kysste bruden, sen gjorde generalen detsamma.

— Det var fan ta mig första gången jag kysst en sergeant, skrattade generalen och klappade den vitklädda bruden på kinden.

En av de uniformsklädda tärnorna började sakta snyfta, de övriga i sällskapet skrattade och så smällde den första champagnekorken. Gästerna började myllra fram mot borden med mat.

Generalen sken som en sol. Allt gick ju fint som snus. Två timmar tidigare hade han fått ett meddelande från president Roosevelt, att han hade blivit befordrad till fem-stjärnig general. Han var den förste i den amerikanska krigshistorien som fått den graden. Dessutom hade Montgomery skrivit och begärt — och fått — en kortare ledighet över julen, vilket betydde att han nu hade åtminstone en tagg mindre i baken. Åtminstone för ett par dagar. Allt var lugnt på fronterna, och trots kylan tycktes bröllopsfesten i slottet där ute i Versailles arta sig till något bra.

— Här, sir, ett glas champagne till, sa Kay Summersby som hade blivit medlem i vad generalen brukade kalla »sin familj».

— Tack ska du ha, Kay, svarade