Ivanhoe

By Walter Scott

Den klassiska romanen Ivanhoe inleds med att korsfararen Wilfred of Ivanhoe återvänder som en slagen man från korstågen. Han är svårt skadad och har suttit i fångenskap hos Leopold V av Österrike. Väl hemma blossar känslor upp. Ivanhoe faller för den vackra, karismatiska judinnan Rebecca, men blir på samma gång uppvaktad av sin barndomsvän Lady Rowena, som av många anses vara ett bättre val. Allt det här inleder ett klassiskt romantiskt äventyr där vi bland annat får stifta bekantskap med karaktärer som Robin Hood och Rickard Lejonhjärta.-

• Language: Svenska
• Publisher: Lindhardt og Ringhof
• Release date: Sep 3, 2018
• ISBN: 9788711957851

Walter Scott

Sir Walter Scott was born in Scotland in 1771 and achieved international fame with his work. In 1813 he was offered the position of Poet Laureate, but turned it down. Scott mainly wrote poetry before trying his hand at novels. His first novel, Waverley, was published anonymously, as were many novels that he wrote later, despite the fact that his identity became widely known.

Book preview

Sir Walter Scott

Ivanhoe

SAGA Egmont

Ivanhoe

Översatt av Hugo Hultenberg

Originaltitel: Ivanhoe

Originalspråk: danska

Copyright © 1820, 2022 Sir Walter Scott och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788711957851

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Copyright © 2022

ISBN: 0

Första kapitlet

Solen höll just på att gå ned över den stora skogen vid West-Riding i Yorkshire. Hundratals urgamla ekar sträckte sina yviga grenar över den saftiga gräsmattan. En stor öppen plats mitt ibland ekarna visade spår av de gamla druidernas gudakult. En mängd väldiga stenblock stod resta i en krets. Sju av dem var ännu upprätta, men de övriga hade för kanske århundraden sedan blivit omkullvräkta, troligen av några nyomvända, nitiska kristna.

I den vilda, storslagna omgivningen syntes bara två mänskliga varelser. Det var två män — den äldre av dem hade en bister, nästan vild uppsyn. Hans dräkt var den enklaste möjliga och bestod bara av en tätt åtsittande rock av något vilddjurs skinn. Skinnet hade från början haft sin hårbeklädnad kvar, men den hade blivit bortnött på så många ställen, att man inte längre kunde avgöra till vilket djur det hört. På fötterna bar mannen grova lädersandaler, fästade med remmar, som hade lindats kring benen. Knäna var nakna som hos skotska högländare. Vid bältet hängde ett gumshorn med munstycke att blåsa i, och i bältet satt också en lång, bred, tveeggad kniv instucken. Mannen hade ingen annan huvudbonad än sitt täta, toviga hår. Hans hy var starkt brynt och garvad av solen. Men det allra märkligaste i hans utstyrsel var en mässingsring, som liknade ett hundhalsband och slöt så tätt kring halsen, att den inte skulle kunna tas bort utan hjälp av fil. Och på den egendomliga halsprydnaden stod inristade orden: Gurth, Beowulfs son, är Cedriks av Rotherwood födde hus-träl.

Bredvid svinaherden — för en sådan var Gurth — satt på ett av de kullvräkta stenblocken en man, som såg ut att vara omkring tio år yngre och som var ännu mer fantastiskt klädd än kamraten. Hans rock var bjärt purpurröd med en del klumpiga ornament i skiftande färger. Över rocken bar han en karmosinröd, vid kappa. Han hade silverringar på armarna och kring halsen en ring av samma metall med inskriften: Wamba, Witles’ son, är Cedriks av Rotherwood träl. Han bar likadana sandaler som Gurth, men omkring benen hade han i stället för läderremmar ett par damasker, den ena röd och den andra gul. På huvudet satt en toppluva, med en mängd bjällror. Den dräkten och hans halvt fåniga, halvt knipsluga min visade, att han tillhörde den sorts människor, som de rika och förnäma vid den tiden höll i sina hus som narrar och gyckelmakare till förströelse på lediga stunder. Liksom kamraten bar han ett bälte kring livet men i det hade han varken signalhorn eller kniv utan i stället ett brett träsvärd.

De bägge männen talade med varann på anglosaxiska, de lägre klassernas språk.

— Må den helige Withold förbanna de fördömda svinen! utbrast svinaherden, sedan han upprepade gånger förgäves hade blåst i hornet för att samla sin hjord, som inte gärna ville lämna det goda betet av ek- och bokollon. Jag ger mig den lede på, att någon tvåbent varg snappar bort några av dem före natten.

— Hitåt, Fangs! ropade han sen till en raggig, vargliknande hund, som linkande sprang omkring för att hjälpa sin herre med att samla hop den grymtande skaran.

Och han tillade förgrymmat:

— Må den lede dra tänderna ur munnen på skogvaktaren, som hugger klorna av våra hundar och gör dem odugliga för sitt arbete! Upp med dig, Wamba, och hjälp mig så gott du kan! Spring omkring kullen där och mota dem!

Narren svarade utan att röra sig ur fläcken:

— Jag har rådgjort med mina ben om den saken, och de säger, att det skulle vara högst ovänligt handlat mot min höga person och mot min dyrbara kostym att springa ner i de där pölarna. Därför råder jag dig, Gurth, att kalla tillbaka Fangs och lämna svinen åt sitt öde. Alltid stryker någon normand omkring här i närheten, som håller till godo med fläsket.

— Vid Sankt Dunstan, utbrast svinaherden, du har rätt. Det bästa och fetaste går till deras bord. Gud välsigne Cedrik, vår husbonde! Han har stått emot dem som en man hittills, men nu är Reginald Front-de-Boeuf i egen person på väg hit, och då lär Cedrik inte kunna uträtta mycket. Så där, ja, Fangs! Bra gjort! Du har fått ihop dem alla nu. Hitåt bara!

— Gurth, sa narren, jag vet, att du tycker jag är en tok. Annars skulle du nog uttrycka dig försiktigare. Om jag bara sa ett ord till Reginald Front-de-Boeuf eller Filip Malvoisin om ditt förrädiska tal om normanderna, skulle det vara ute med dig. Du skulle snart dingla i en av grenarna här som varnagel för lösmynt folk.

— Tänker du ange mig, din hund?

— Ange? svarade narren. Nej, det skulle kanske en klok man göra. Men en narr är inte så förståndig och tänker inte så mycket på sin egen fördel. Men tyst, vem kommer nu? tillade han och lyssnade, när plötsligt trampet av hästar trängde fram genom skogen.

— Det bryr jag mig inte om, sa Gurth, som hade fått hjorden samlad och började driva den framför sig längs stigen.

— Men jag måste titta på ryttarna, sa Wamba. De kanske kommer från älvornas land med bud från kung Oberon.

— Hur kan du tala om sånt, när en åskby håller på att dra ihop över oss? utbrast herden. Hör, så åskan mullrar! Och nu börjar det regna också. Kom, vi skyndar oss hem, innan ovädret bryter ut på allvar, för det blir en förskräcklig natt.

Wamba tog upp sin långa stav från marken och reste sig. Så började de två med hundens hjälp driva svinhjorden framför sig mellan ekarnas pelarrader.

Andra kapitlet

Ljudet av hovslag kom allt närmare, och snart hade ryttarskaran hunnit upp Wamba och Gurth.

Av följet på tio män tycktes de två, som red främst, vara högt uppsatta personer och de övriga deras uppvaktning. Den ena var tydligen en kyrkans tjänare av hög rang. Dräkten han bar var en cisterciensermunks men av betydligt finare snitt och material än ordens regler föreskrev. Manteln och kåpan var av bästa flamländska kläde och föll i vida men eleganta veck kring en välväxt men något fetlagd gestalt. Hans ansikte bar lika litet spår av kristlig försakelse som dräkten av förakt för världslig glans. Hans godmodiga drag kunde ha kallats vackra, om inte i hans ögon hade lyst en glimt, som talade om njutningslystnad.

Denna värdiga kyrkans tjänare red på en fet mulåsna, med praktfullt schabrak och tyglar kantade med silverklockor. Men det såg ut som om ryttaren vore van att behärska betydligt eldigare springare och bara begagnade sig av mulåsnan för färder på landsvägarna. En lekmannabroder, som följde efter i sviten, ledde för priorns räkning vid tygeln en vacker spansk ridhäst av ädlaste blod. Sadeln och det långa schabraket var täckta med broderade mitror, kors och andra kyrkliga emblem. En annan lekmannabroder ledde en åsna, lastad med priorns bagage, och två munkar av samma orden red bredvid varandra i skaran.

Priorus följeslagare var en man på över 40 år, smärt, lång och kraftigt byggd. Otaliga strapatser och ständiga kroppsövningar tycktes ha arbetat bort alla de mjuka delarna i hans kropp och bara lämnat ben, senor och muskler kvar. På huvudet hade han en pälsbrämad mössa och hans ansiktsuttryck tycktes avsett att injaga respekt eller rentav fruktan hos betraktaren. De skarpa dragen hade av solhettan i tropiska länder blivit brända nästan svarta som en negers. Ett djupt ärr över ena ögonbrynet gav uppsynen ännu mer trotsig kraft, och det uttrycket förstärktes ytterligare av ögat, som blivit lätt skadat och förvridet vid samma tillfälle.

Mannens dräkt liknade reskamratens. Den bestod av en lång munkkåpa. Men den scharlakansröda färgen visade, att han inte tillhörde någon av de fyra regelrätta munkordnarna. På högra skuldran var fästat ett kors av vitt kläde och av ovanlig form. Ytterplagget dolde en pansarskjorta av stålringar, med ärmar och handskar av samma slag, men den slöt sig så smidigt till kroppen, som om den varit virkad av vanligt garn. Knäna och fötterna skyddades av tunna stålplattor, konstmässigt hopfogade med varandra. Ett ringpansar, som räckte från knäna till fotknölarna, skyddade benen och fulländade ryttarens rustning. I bältet bar han som enda vapen en lång tveeggad dolk.

Han red inte som sin följeslagare på en mulåsna utan på en stark och grov draghäst för att spara sin stridshäst, som en väpnare ledde vid tygeln efter honom. Den eldiga hästen var fullt utrustad för kamp. Den hade huvudet skyddat av en stålplåt med en framspringande kort järnspets i pannan. På ena sidan av sadeln hängde en kort stridsyxa, rikt inlagd med damascenerornament, på den andra den fjäderprydda hjälmen och ett långt slagsvärd att föras med bägge händerna. En annan väpnare bar högt upplyftad sin herres lans. Från spetsen fladdrade en liten vimpel med ett likadant kors som det på manteln. Han bar också sin herres lilla trekantiga sköld, som upptill var bred nog att skydda bröstet och sen smalnade av mot spetsen. Skölden var täckt av ett rött skynke, så att man inte kunde se riddarens valspråk.

De två väpnarna följdes av två tjänare, som med sin svarta hudfärg, små vita turbaner och österländska klädedräkt tydligen härstammade från något avlägset hedniskt land. Över krigarens uppträdande låg också något vilt och utländskt. Hans väpnare var praktfullt klädda, och hans österländska slavar bar silverringar om halsen och kring ben och armar. Var och en av dem bar vid sadelknappen en bunt kastspjut, drygt en meter långa och med skarpa stålspetsar, ett bland saracenerna mycket vanligt vapen.

De bägge tjänarnas hästar såg lika främmande ut som ryttarna. Det var saracenska djur och således av arabisk ras. Deras fina lemmar, smala leder, tunna manar och lätta dansande rörelser stod i bjärt motsats till de grova, starka hästarna av flandrisk och normandisk ras, som den tidens krigsfolk i sina tunga rustningar måste begagna sig av.

Den egendomliga ryttarskaran väckte genast Wambas och Gurths nyfikenhet. I munken kände de strax igen priorn i Jourvaulx-klostret, vida beryktad för sin kärlek till jakt och fester och kanske också för andra ännu mindre prästerliga böjelser.

Men ändå åtnjöt prior Aymer mycket gott anseende i trakten. Hans jovialiska sätt och hans beredvillighet att dela ut förlåtelse för alla vanliga synder gjorde honom till en omtyckt person hos den högre och lägre adeln. Eftersom han dessutom tillhörde en ansedd normandisk ätt, var han besläktad med många av de förnäma familjerna. Priorn sades äga de bäst dresserade jaktfalkarna och de snabbaste vinthundarna i North Riding, något som naturligtvis var den bästa tänkbara rekommendation hos de unga lantjunkrarna. Hos de äldre skaffade han sig respekt på annat sätt, nämligen genom sin lärdom, som visserligen var rätt ytlig men i alla fall tillräcklig för att blända en lekman.

Till och med det lägre folket, som annars så skarpt brukar kritisera överklassens fel, blundade gärna för prior Aymers små dårskaper. Han var frikostig, och den dygden brukar som bekant överskyla många synder och fel. Han använde klostrets inkomster inte bara till att täcka sina egna utgifter utan också till att hjälpa de fattigaste bland folket. Om sen prior Aymer var för ivrig i jakten eller satt för länge vid middagsbordet eller tillät sig andra små äventyr, ryckte man bara på axlarna. Sådana synder begick ju många av hans ämbetsbröder, som inte hade hans goda egenskaper att ursäkta sig med. Därför var prior Aymer också väl känd av de bägge saxiska trälarna. De hälsade ödmjukt på honom och fick i ersättning hans prästerliga välsignelse.

Men den underliga främmande riddaren och hans tjänare hade gjort dem till den grad nyfikna, att de knappt lyssnade till priorn, när han frågade om det fanns något ställe i grannskapet, där man kunde få natthärbärge. Det var ju också möjligt att språket han använde — franskan — lät obehagligt i saxiska öron, även om de förstod det.

Men priorn höjde rösten och sa på ett blandspråk, som normander och saxare brukade begagna, när de talade med varann:

— Jag frågade er, mina barn, om det här i närheten finns någon man, som av kärlek till Gud och hängivenhet för sin moder kyrkan vill ge två av hennes ödmjukaste tjänare och deras följe härbärge över natten.

Han sa det i en självmedveten ton, som starkt bröt av mot de ödmjuka ordalag han använde.

— Två av moder kyrkans ödmjukaste tjänare! upprepade Wamba tyst. Jag skulle verkligen vilja se hennes marskalkar och kammarherrar och förnämligare tjänare!

Men högt svarade han:

— Om de vördade fäderna tycker om god kost och en mjuk bädd, så behöver de inte rida mer än någon mil till för att komma till klostret i Brinxworths, där de säkert kan vänta sig det mest ärofulla mottagande. Men om de föredrar att tillbringa natten under fasta och botgörelse, så ligger här i skogen, alldeles i närheten, ett ställe, som heter Copmanhurst. Där har en from eremit sin koja, och han ska nog ge dem skydd under sitt låga tak och innesluta dem i sina böner.

Priorn skakade på huvudet.

— Min hederlige vän, sa han, om inte pinglandet av dina bjällror hade dövat ditt förstånd skulle du veta, att clericus clericum non decimat eller att vi kyrkans tjänare inte gärna utnyttjar varandras gästfrihet. Vi kräver den i stället av lekmännen och ger dem på så vis ett tillfälle att tjäna Gud genom att hedra hans tjänare.

— Det är sant, svarade Wamba, att jag har äran att bära bjällror lika väl som ers högvördighets mulåsna. Men jag tycker ändå för min del, att vår moder kyrkans tjänare kunde börja med att visa sin kärlek till nästan inbördes.

— Tyst med ditt fräcka prat, inföll den beväpnade riddaren strängt, och visa ’oss vägen till — hur sa ni att den där franklinen hette, prior Aymer?

— Cedrik, svarade priorn, Cedrik saxaren. Säg mig, min gode man, är vi i närheten av hans gård, och kan du visa oss vägen dit?

— Vägen är svår att finna, svarade Gurth, som för första gången bröt tystnaden, och Cedriks familj går tidigt till vila.

— Prat, karl! sa riddaren. Det är lätt för dem att stiga upp och ta emot oss. Vi behöver inte be om gästfrihet, där vi har rätt att befalla.

— Jag vet inte, sa Gurth i trumpen ton, om jag bör visa sånt folk till min husbondes gård, som befaller att få tak och skydd, när andra begär det som en gunst och nåd.

— Vågar du säga emot mig, slav! utbrast krigaren och lyfte sitt ridspö.

Gurth kastade en vild, hämndgirig blick på honom och lade tvekande handen på knivskaftet. Men prior Aymer drev fram sin mulåsna emellan dem för att hindra alla utbrott av våldsamhet.

— Vid Den heliga modern, broder Brian, sa han, ni måste komma ihåg, att ni inte är i Palestina nu och har att göra med hedniska turkar och otrogna saracener. Vi invånare på den här ön tycker inte om andra slag, än dem som den heliga kyrkan utdelar. För hon tuktar bara dem hon älskar. Säg mig vägen till Cedric saxaren, min gode man, sa han och stack åt Wamba ett litet silvermynt. Du måste känna den, och det är din skyldighet att visa en främmande vägfarande dit, även om hans levnadskall vore mindre heligt än vårt.

— Vördade fader, svarade narren, er högvördige kamrats saracenska miner har gjort mig alldeles yr i huvudet. Jag tror knappt att jag själv hittar dit i kväll.

— Prat! sa abboten, du kan nog visa oss vägen om du vill. Min vördade broder här har hela sitt liv kämpat med saracenerna för att återerövra Den heliga graven. Han tillhör tempelriddarnas orden, som du nog har hört talas om, och är till häften munk och till hälften krigare.

— Är han munk också bara till hälften, svarade narren, skulle han uppföra sig mindre våldsamt mot dem han träffar på vägen, även om de inte ögonblickligen svarar på hans frågor.

— Jag ska ha överseende med dina näsvisheter, sa abboten, på det villkor att du säger mig vägen till Cedriks gård.

— Nåväl, svarade narren, ers helighet ska följa den här vägen fram till ett kors som är så djupt nedsjunket i marken att bara den översta delen syns. Där stöter fyra vägar ihop — men ta av åt vänster, så svarar jag för, att ers helighet får tak över huvudet, innan ovädret bryter ut.

Abboten tackade för upplysningen. Ryttarna satte sporrarna i hästarna och skyndade bort, ivriga att komma till ett skyddat ställe före stormens utbrott. När ljudet av hästhovarna hade dött bort, sa Gurth till sin kamrat:

— Om de vördade fäderna följer ditt visa råd, lär de knappast komma till Rotherwood i natt.

— Nej, svarade narren med ett grin, men om de har tur, hinner de fram till Sheffield, och där kan de gärna hållas. Jag är inte så bortkommen i skogen, att jag visar en hund var hjorten ligger, om jag inte vill att han ska jaga upp den.

— Du har rätt, sa Gurth. Det vore inte bra, om Aymer fick se Lady Rowena, och ännu värre om Cedrik kom i gräl med den där krigiska munken. Men nu är det bästa för oss att som goda tjänare komma ihåg vad vi hört och sett men inte säga någonting.

Under tiden hade ryttarna lämnat de bägge trälarna långt bakom sig och talade som förut på normandisk franska.

— Vad menade de där karlarna egentligen med sin fräckhet? sa tempelriddaren till abboten, och varför hindrade ni mig att tukta dem?

— Lugna er, broder Brian! svarade munken. Vad den ena beträffar, så är det lite svårt för mig att förklara en narrs vettlösa prat. Och vad den andra trälen beträffar, tillhör han den vilda, trotsiga sorten, som man fortfarande kan träffa på bland saxarnas avkomlingar, och som har till högsta nöje att på allt sätt visa sin motvilja mot sina besegrare.

— Jag skulle snart nog ha piskat honom hövlig, inföll Brian. Jag är van att hantera bråkmakare. Våra turkiska fångar är lika vilda och svårskötta som saxarna. Men två månader i mitt hus under uppsikt av min slavmästare har gjort dem ödmjuka, tjänstaktiga och lydiga. Man måste bara ta sig i akt för dolk och gift. De begagnar bägge, om man ger dem det minsta tillfälle.

— Ja, svarade priorn, varje land har sina egna seder. Men för det första skulle vi inte ha fått några upplysningar om vägen genom att piska upp honom, och för det andra skulle ni ha stött er med hans herre. Kom ihåg vad jag har sagt er. Den där rika franklinen är stolt, häftig, misstänksam och lättretad. Han trotsar adeln, till och med Reginald Front-de-Boeuf och Filip Malvoisin, som ändå inte är att leka med. Han håller så strängt på sin ras privilegier och han är så stolt över att härstamma från Hereward, en berömd kämpe i det gamla saxiska riket, att han allmänt kallas Cedrik saxaren.

— Prior Aymer, sa tempelriddaren, ni är en artig och belevad man och förstår er på kvinnoskönhet. Men den där berömda Rowena måste verkligen vara ovanligt vacker och älskvärd för att jag ska kunna ha fördrag med hennes far Cedrik — om han nu är en sån upprorisk bondlurk som ni har beskrivit för mig.

— Cedrik är inte hennes far, svarade priorn. Hon är av mycket högre börd än han, fastän släkt med honom på långt håll. Men han är hennes förmyndare, och jag misstänker att han själv har gjort sig till det. Men han vakar så ömt över henne, som om hon vore hans enda dotter.

— Men om hennes omskrutna skönhet, sa tempelriddaren, inte skulle hålla måttet, så minns ni vårt vad?

— Min halskedja, svarade priorn, mot tio fat Chios-vin. Men de är mina, lika säkert som om de redan låg i klostrets vinkällare.

— Jag ska själv vara domare i den saken, sa tempelriddaren. Och jag måste fås att erkänna, att flickan är den vackraste jag har sett sedan förra pingsten. Var det inte så vi gjorde upp? Prior, er kedja är i fara. Jag kommer att bära den över min brynja i torneringen vid Ashby-de-la-Zouche.

— Vinn den ärligt, svarade priorn, och bär den som ni vill. Jag litar på, att ni ger ett uppriktigt svar som riddare och som kyrkans tjänare. Men kom ihåg mitt råd, broder, och försök visa er lite mer artig i kväll än ni har vant er vid under ert umgänge med hedniska fångar och österländska vasaller. Om Cedrik saxaren känner sig förolämpad — och det gör han mycket lätt — kunde han driva oss ut ur sitt hus, om det så vore mitt i natten, utan att ta minsta hänsyn till vare sig er riddarvärdighet eller mitt höga ämbete. Och glöm inte att vara försiktig, när ni ser på lady Rowena. Det påstås, att Cedrik drev sin egen son ur sitt hus, för att han vågade fästa sig vid flickan. Han tycks fordra, att man ska tillbe henne på avstånd, nästan som om hon vore Den heliga jungfrun själv.

— Jag har hört nog, sa tempelriddaren. För i kväll ska jag försöka lägga band på mig och uppföra mig som en blyg ung page. Men vad det beträffar, att han skulle köra oss på dörren, så var lugn för att ni inte behöver utsättas för sånt obehag. Jag och mina väpnare och Hamet och Abdallah ska nog kunna försvara vårt nattkvarter.

Vi får inte låta det gå så långt, svarade priorn. Men här har vi nu den där narrens sjunkna kors, och det är så mörkt, att vi knappt kan se, vilken väg vi ska slå in på. Han sa ju, att vi skulle ta av till vänster?

— Till höger, sa Brian, så vitt jag minns.

— Nej, till vänster, jag är alldeles säker på det. Jag kommer ihåg, att han pekade ut riktningen med sitt träsvärd.

— Ja, men han höll svärdet i vänster hand och pekade tvärsöver bröstet med det, sa riddaren.

Var och en höll envist på sin mening. Tjänarna tillkallades, men ingen av dem hade befunnit sig så nära, att de hade kunnat höra Wambas ord. Till sist lade tempelriddaren märke till något, som han i halvmörkret inte hade upptäckt förut.

— Här ligger någon och sover vid korsets fot, eller också är han död. Hugo, stöt till honom med lansskaftet.

Knappt hade väpnaren gjort det, förrän gestalten reste sig och ropade på franska:

— Vem ni än är, så är