En barfota man

By Nils Parling

Livet i Bergslagens finnmarker kantas av många och olika sorters av prövningar. "En barfota man" är en samling noveller som sätter den lilla individens kamp i centrum. Novellerna utspelar sig i karga miljöer och i ständig kamp. Om det så är Karl Billberg som försöker vårda sitt steniga torp på Gällarhöjden eller mer renodlade jaktberättelser, som visar på hur viktig och avgörande jägarna var i ett forna tidevarv. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 10, 2021
• ISBN: 9788726940473

Book preview

Med storbjörn som slagträ

De kom från ett land till ett annat på en hertigs allsmäktiga bud och löfte om skattefrihet ett visst antal år.

Från urskog till urskog kom de, så för den delen blev skillnaden i miljö inte så stor. Från slit och fattigdom, från Savolaks, Österbottens och Karelens skogar och arma åkerlappar, till fattigdom och slit i ett bergsland, där ännu inga åkrar fanns. Där sökte de sig vidd för syn och nåd för frost på högt belägna platser. Gjorde en livets måhända längsta och snabbaste dagsmarsch i enlighet med herrelöftet, som gav nybon all den mark han på en dag förmådde runtom gånga, att sedan äga och hava.

Så byggde de sig riskojor först, efterhand timmerpörten med jordgolv och eldpall. Släppte loss den röde hanen i skogsfällena, gryfsade i askmörjan ner de fattiga kornen, skar skörden när tid blev och redde brödmjöl av axen. Jagade och fiskade för resten. Rotade sig till. Lurviga, hårdföra män med frihetsbegär i trotsiga sinnen. Kvinnor som hårdnat till torrene i bristens och armodets evigslit och marande dygnshjul. Ynglade av sig. Vax till ett folk för sig i det land som släppte dem hit för att söka åstadkomma vad svensk man ej förmått: kolonisera det västliga bergslandet mellan Värmlands storälv och Dalarnas.

Värst mycket i frakt förde de väl inte med på den hundramila vandringen. Yxa och spjut som skydd och för föda på färdvägen. En bältetaska med utsäde, några vita stenar och en bit järn som gav gnistor när man slog med en sådan sten, tillräckligt för att tända en söndermald björktickas kruttorra mjöl. Kanske en saltsten i bästa fall, men långtifrån alla.

Något förde de emellertid med sig utöver det armliga som nämnts. Och denna förning var av sådan art att den kunde ge bäraren namn och storhet långt utöver den korta tid ett människoliv omspänner. Inget synligt, hörbart eller påtagligt ting. Något dunkelt men starkt. Något bitterbeskt för det mesta. En kraft utanpå all mänsklig kraft.

Skräck bar detta osynliga ofta i förskinnet. Hat välte skräcken ut över ovän eller misshaglig. Hände väl också att kraften brukades till bot för sot, för skada, värk eller sveda. Mest gick den dock ond väg, ty livet var hårt och människa formas därefter. Granit var mest under foten. Stormrivet ris kring öronen. Vargavintrar, snö till hakan, järnköld. Fryste ner sinnena, hårdnade män och kvinnor till dåd som var vänligare nejder mera sällsynta. Vapnen var enkla men nog så effektiva. Och störst av alla vapen, skyhögt över kniv och spjut och armborst, stod trollkunnigheten…

Det var inte nådigt för mänska att komma i vägen för ondvillig kraftsejd i dessa okunskaps och storkunskaps dagar, om man får tro på sägnernas ord. En trollfinne behärskade i regel legio dödar, krämpor, sårnader, lytthet, bränna, benbrott, ormbett och mera sådant. Talade hans kraft bävade bergens mindre kunniga och dalarnas betogs av fasa, när ord om gärning nådde dem. Tyranniska brukspatroner gick till skrift och präster tydde sig närmare kalk och kors. Där föll kanske en antagonist stendöd utan synbar orsak. En annan lamades till säng för livstid, en tredje blev vettvill och tomhuvad, en fjärde…

Knappast mycket bättre var det inte för oskäligt kräk om det ville sig illa. Som kan förstås av denna historia:

Grelsåsens finnkoling, Matti, slog hejd på Skattlösbergs Antti en dag i jaktskogen. Där vässtes blick mot blick, svarthåriga skallar nickade bistert och skäggiga munnar mumlade hemligorden, när de båda finntossarna mönstrade varandra från luva till näversko. Men här stod bise mot bise och mummelord halp inte och bockfot tvingades till strikt neutralitet för stridslystna själars pant.

– Du bygg i min gatumun du, morrade Grels-Matti hätskt och signade på fläcken Antti död men såg honom likväl stå rabbi.

– Hä, sa Skattlösbergs-Antti. – Han som jag int får nämna vet fäll vem som va först, om du på ditt berg eller jag på mitt. Gatumun din är gatumun min, så nu vet du det, din armling…

I ilska möttes de. I ilska och grämelse över storords fåvitskhet när kraftens furste var för mån om kontraktsgäld skildes de. Tuggade skägg, hötte med hand och svor hämnd och död av rysligaste slag. Gällde bara först att grunna ut hur och vad medel…

Från Grelsås till Skattlösberg var halvannan mil fågelvägen. Knappast synes det oss i vårt krympande livsrum att man behövt gräla om utrymme i vildmarkerna. Icke förty var just detta grälofröet mellan dessa lurviga finntossar.

Båda bröstade genast av stora kraftartilleriet mot varandra, så snart de i hägnet inom pörtväggarna begrundat sina svartsigneriers möjligheter. Ett bälte av hemlig kraft spändes över ås och myr och skog och sjö från berg till annat berg. En ondskans gråa regnbåge, där illviljan for som röda gnistor. Men här stod sejd mot sejd och bågen hade rot och mål här som där. Hit och dit var lika långt och kraft bröts ner av kraft som dog av överansträngning. Gård brann ej. Gårdsbonde dog ej av trollskott, ej heller tovig kvinna eller ungar. Plågor bet inte, lytthet gick inte hem, svält ville inte vid någonderas hus fast husmännen offrade sin mesta tid på att söka förgöra varandra. Fan höll på sin rätt enligt avtal. Båda tilläts i andens ondska vara precis lika starka…

På Latalambs myr gick en markernas lurviga konung. En trehundrakilos bjässe med skalle som ett bykekar och labbar som hästatrygor. Ett kringrullande, lurvigt jättenystan av överflödskrafter. Loj, bunden kraft, ty bamsen var ingen slagbamse. Älgen vek väl för den, men knappast i någon större rädsla. Tamkritter fnyste väl kanske men bar inte någon egentlig skräck för den ludne, som aldrig försökt komma åt dem. Tillochmed små sorkar i myrbäckarnas bruna rännor kunde ostraffat kosta på skogsbjässen en bjäbbande utskällning om den omedvetet satte sin tunga labb på deras bo i tuvan, utan att den lät sig störas i sitt beskedliga sinne.

Visst gjorde väl björnen ohägn kanske, åt sådant som var småttväxt och flitigt av vildmarkens kryp och kryll. Stack sin ram i vildbins och möllomars visthus och sög med vällustknottrat tryne den söta honung de under träget samlande sparat för efterkommandes behov. Slickade rent och tomt med gaddfäna durrande i pälsens skydd, utan att ana att tusenden dömdes att dö av brist på detta som den själv fann vara en delikatess. Krafsade girigt omkring den spraggiga stacken i söderslänten och gjorde rent bord med retande dunster av dimvåt myrmysk i nosen. Och så där…

Men detta var alls icke av ond natur och lust till elakt ofog. För övrigt höll sig björnen mestdels till de mognande bären. Sommaren var fylld av dem, från myrarnas tranbär om våren till hjortronens gyllene solmust och glödröda klasbär i mattor över gläntor och fallkanter. Lurvade muskeltung kring och knasslade i sig av vildmarkens mångahanda gotter. Det vart väl ej så stora svälj i taget, men så var istället överflödet milavitt utstrött och fanns överallt för sökande nos och plirigt godmodiga blickar. När nordlandets fåglar begynte skriva sina vetecken i skyn över bergen, satte den i att storäta på allvar. Då ratade den inte gräs eller lav, då rafsade den allt matmöjligt som stod att finna ner i sin svällande buk. För att så i den första frostens och snöns tid på duvnande ben och med sömnlust i springögonen stramla österut mot Myllymak och bland fjällbranta skrevor söka sin vanda och ensliga bädd i tid, innan markerna definitivt kläddes i vitt och gav skvallerspår efter trött bamse som helst ville ha sin halvårslånga natt i fred. Där kröp den så längst in i sin håla, stack tassen i mun och blev ett mörkt och ludet nystan i mörkret. Där sov den sedan, en däst skogens konung, en fridsam gräsbjörn i vinteride…

Detta var alltså storbamsens liv ett antal år, som gav tyngd åt manke och gump och småningom vitstrån i lårpäls och ländragg. Tills plötsligt en dag…

Den hade just skattat ett humlebo, och honungens sötma gav fröjd åt slickande tunga. En godan dag, med sol och rökdisig dager över fjärran dalar. En trivseldag, fylld av vildmarksro under makligt drivande cirrusfår på en kupa av ljusaste blåblått.

Men så reste storbjörnen rätt som det var sitt tunga huvud och fällde den honungssöta och blötslickade ramen. Stod en stund med sakta runkande skalle och de små öronens runda bågar fyllda av mjuk oro. Rynkade nos och vädrade. Reste sig tvåfamnarshög med ramarna lyfta och tungan pendlande mellan gula betar. Vred sig lite runt, obeslutsamt, vilset på något sätt, sökande liksom. Spanade från bergsryggen ner mot myren inunder. Rev sig med en nästan mänsklig gest i den lurviga skallen. Släppte sig ner på alla fyra på nytt, tog ett krafs i humleboet, bet för en gångs skull irriterat efter en durande humla som krupit djupt in i raggen på bringan och strävade för att få in sitt minimala stickvapen.

Det var plötsligt som om friden var slut. Det söta på ramen smakade inte. Ett slick, så var oron från nyss åter där, vände bamsen runt, reste den på ända med vibrerande mankragg och otåliga fnysningar. Någon vittring av fara låg inte i det lätta vindstråket, som kunde ske sedan tvåbenta figurer kommit till vidderna och skrämde med eldar och rök eller smög runt i skogarna och dödade älg och varg med vapen av trä och stål.

Men nejden låg ljudlöst lugn. Inte en gren som knäcktes, inte en kvist som rördes. Likväl var det något i luften liksom, något okänt som lockade och retade, något som kom mjuka muskler att strama, godögon att förargat rodna, käkar att drägla och fradgas.

Bamsen stod där med gapet öppet, ramarna vickade balans och ett mäktigt brummande rullade ur grov hals ut över omgivningen. Inte det vanliga hummande gamlingspratet som när han lufsade kring på godmodigt gräsbjörnshumör, utan en retad jättes hotfulla vrål, en skogskonungs utmaning.

Utan att rätt veta varför, gav sig storbjörnen plötsligt på en tvintall i slänten, slog en klospretig ram kring den knotiga stammen och ryckte med ett rytande tallen ur dess jordfäste, begravde sina tänder djupt i träet, spottade ilska och flisor och slängde den rotryckta tallskraggen långt neråt sluttningen. Vrålade på nytt och gav sig i kast med en svartknottrig tjärvedsstubbe, högg fast i den spjälkiga toppen, grävde ner ramarna under och slet upp stubben så det sa smack om pålroten. Tryckte stubben hårt mot den ludna bringan som om den velat krama den till trämos och slängde den i nästa ögonblick ifrån sig med en vredesväsning, gurglande hätsk. Hoppade upp och ner, slängde med skallen, vansinnig av något den inte visste, något som tvingade, retade, stack.

Mjuk ludenhet var med ens förvandlad till tung och förkrossande vildhet. Nu var storbamsen farlig…

I ett tvärkast som kom mossan att yra kring klornande labbar vände björnen häftigt heltom och satte av i långa, rivande språng mot nordväst längs åsen. Guppade fram i tremeterskast av den väldiga kroppen, snabba som hetsad ekorres skutt, med mankraggen böljande rest. Väjde i yrande fart för furor och risiga granar, bröt sig i flåsande kast genom snår av snärjande sälg och vide, störtade sig utför åsens branta norrsluttning som en tumlande mörkbrun jätteboll och nystade iväg över myren så dyvattnet stod som en brun sky bakefter. Röt i den vilda galoppen, dreglande hest och avhugget. Ett snedögt gråben i kärrdrågen nedanför nästa berg drog hastigt svansen mellan benen och smet bort som en skugga bland skuggorna när det ludna jättebyltet kom guppande emot med öppet och flåsande gap. En älgtjur kom upp ur sin lega med fjädrande benslanor och försvann skräckfnysande och med smattrande lättklövar, när det vildsinta vrålet ekade i dess öronlurar.

Våld drog fram genom markerna. För en retad skogskonungs plötsliga vredesutbrott flydde alla svagare i dess väg. Rak gick storbjörnens kosa. Kulbanerak över berg, över kärr och bäck och ås, genom snår som slet stora tussar från fällen. Storbjörnen stannade inte. Vreden stod sjudande i dess hals. Därframme någonstans fanns detta retande, stickande, vansinneseggande. Och bakom drev någonting på. Drev som en fruktan mitt i raseriet. Värre än när björnen gått undan för stinkande rök eller när den ängslad sökt sig lä för en storm som slet trädjättar från deras fästen eller spjälkade dem med smällar och brak i höstnätters dånande vindvrede.

Uppåt, uppåt i hetsade språng bar det nu, med tungan fradgande rödskum ur det ångande gapet. Vrålande bröt sig björnen fram ur storskogen, ut över den sluttande svedjan där kornet bugade halvmogna ax nedanför timrat och torvtäckt pörte. Visste med ens att här var nu målet. Slå nu, begrav nu bengula tänder i kött och blod, sarga, döda…

Skattlösbergs-Antti stod på sitt gårdstun, vapenlös, svartögd, lurvig och hård. Skrattade tillochmed, när den tumlande, vilda bjässen löpte an mot honom.

– Håhå! skrek han så det ekade över svedjan. – Hörde fäll skallet ditt! Skickar Grels-Matti hund sin på mej! Håhå, nog lär han fäll ångra! Nog kan jag fäll skicka hund tillbaks till sin husbonde, jo…

Han höjde armarna, stod där vildskäggig och mumlande. Storbjörnen saktade in, förvirrad, omtumlad, svettdränkt. Slog