Vad dig i handom gives

By Nils Parling

Jan Bergman, pojken från det fattiga hyttarbetarhemmet i Bergslagen, har vuxit upp och blivit arbetsför. Trots sitt lysande läshuvud har han hamnat på SEAB:s L-T avdelning. Arbetet är inte särskilt tungt men arbetsförhållandena är desto värre och han är långt ifrån den friska skogsluft han är van vid. Men som gift man får man bita ihop. Och medan drömmen om ett liv värdigt hans skarpa huvud långsamt tinar bort väntar ännu en slitsam arbetsdag. "Vad dig i handom gives" är en fristående uppföljare till "Brödlösans barn" och följer Jan Bergmans tidiga vuxenliv.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 10, 2021
• ISBN: 9788726940336

Book preview

Kapitel 1

Han hade uraktlåtit att cykla halvannanmilsvägen till jobbet på SEAB:s den här dagens morgon. Kvällen innan traskat över till en annan jobbare från byn och bett denne meddela basen Dalberg på förnicklingsavdelningen att han alltjämt var opasslig och inte ville sprida magsjukan till arbetskamraterna. Och Sigge, som kamraten hette hade lovat att framföra budskapet. De två hade haft sällskap till och från staden hela sommaren. Och även om Sigge skulle ha genomskådat den halva lögnen, så var de så goda kamrater att han inte skulle svika, även om Sigge måste göra sig extra ärende från korkstansen till L-T, där Jan Edvard Bergman råkat hamna, efter ett par veckor av tillochfrån mellan skilda avdelningar.

Rent fysiskt var det väl inte så illa ställt med honom, frånsett det där återkommande, tämligen plågsamma gnaget i mellangärdet, som förvärrats undan för undan, tills det blivit så besvärande att han ansett böra sjukskriva sig. I stort sett var arbetsmomenten han utförde inte speciellt kraftkrävande. Men det hade kommit något i skallen, som inte riktigt fungerat som det borde. Och så hade han då beslutat sig för en kort period av vila och frihet i tro att det skulle medföra en förbättring av allmäntillståndet. Orsakerna till besvären var han sedan en tid tillbaka fullt på det klara med.

De osunda förhållandena på den från övriga lokaliteter på SEAB:s skilda L-T-avdelningen var det, som åsamkat honom symtomen. Dunsterna från cyankaliumkaret, förnicklingsbadet, zinkgrytan och förvisso inte minst vad han skift efter skift tvingats andas in vid trikloretylensköljen, den plats han efter diverse hantlangarsysslor fått överta efter en ung man som fallit samman efter ett våldsamt och livshotande raseriutbrott och måst överantvardas till länets psykvård för möjlig rehabilitering.

De senaste dagarna före sjukskrivningen hade han begynt se klart på sin arbetssituation och förstått varför hans företrädare vid trisköljen hade fått lämna sitt arbete så brådstörtat. Ty trikloretylenkaret var förvisso ingen hälsosam anordning, synnerligen för en, som vant sig vid bergslagiensiska skogars friska dofter och det hårda skogsarbetets pumpande av syre till blodkanaler och hjärna. I varje fall på sikt.

I början hade ångorna från trikaret, där han sköljt allt inkommande gods visserligen medfört enbart angenäma förnimmelser, bortsett då från den fräna lukten, som irriterat hans näsa och slemhinnor. Dunsterna hade medfört en form av berusning. Gjort sinnet förnöjt och ammat raljeri och skämtsamhet i tillvaron. Trots de skälmstycken han kunde bli utsatt för i hans egenskap av nybörjare i en svetsad krets av arbetskamrater, ibland tämligen drastiska, men möjliga att överse med utan att visa humör och ta till mothugg i beska ord.

En månad eller så, hade det ovanliga ruset bestått men sinat undan för undan och efterträtts av symtomer på begynnande baksmälla, dålig nattsömn, brist på aptit och retligt lynne, som yttrade sig i smärre utbrott av irritation över det föga kraftödande arbetets monotoni vid sköljandet av allt slags gods, tungt som lätthanterligt, som passerade hans plats vid trikaret. Enahanda, eftersom han bara hade traversens knappar att manövrera ned eller upp vid sköljningen. Baksmällan begynte också återfordra en del av den viktökning som trirusets behagliga förnimmelsers tid föranlett. Olust ersatte fröjden i sinnet. Han begynte må psykiskt dåligt. En katt på dåligt humör smög sig då och då in i mellangärdet och irriterade med krafsande klor till sveda och bittersura uppstötningar under bröstpiggen.

Ur hans tilltagande olustkänslor hade det undermedvetna vaknat. Allt stod inte rätt till. Han hade gått till basen Dalberg på dennes glasingärdade kontor i hörnet av lokalen och begärt förflyttning från trigrytan till annan verksamhet. Dalberg var i Jans tycke en jovialisk förman, lugn och sympatisk. Men nu hade Dalberg beklagat att han hade ingen som kunde byta av Jan för tillfället. Hade ju vid förutvarande tillfällen fört fram till överordnade en begäran om utdragsfläkt från trisköljen och diverse påpekanden om alla övriga osunda förhållanden i en lokalitet, där alla som en, skiften i ända, tvingades riskera sin hälsa vid kvicksilverbadet, zinkgrytan, cyankaliumkaret och den dörrlösa målerigrottan där godset hanterades med revolversprutor av ett par jobbare utan skyddsmasker. Den enda fläkt som fanns i lokalen förekom hos de tvenne sliparna, som alltså hade att stå ut med allt av giftiga dunster som passerade deras näsor och gnistersprutande smärgeltrissor, inklusive triångorna från Jans sköljgryta. Klagomål hade det inte varit brist på. Dalberg hade vidarebefordrat till högre ort, men utan effekt. En inspektionsgrupp hade visserligen infunnit sig, bestående av ingenjör Harping och ett par representanter för Malmberga hälsovård och från SEABs en tillförordnad inspektör för sanitära avdelningen. Trion hade stått en halv minut innanför dörrarna och sniffat och därefter för Dalberg förklarat att lokaliteten knappast kunde anses speciellt hälsofarlig, med undantag då för en eller annan person som var allergisk för ett eller annat. Exempel hade ju förekommit förstås, som på alla arbetsplatser. Det var bara så.

Så hade då trion avtågat med en försäkran om att man givetvis skulle vidarebehandla ärendet på högsta kommunala nivå. Men någon som helst förbättring av atmosfären på L-T hade inte förekommit. De två sliparna fick av allt som förekom av dunster och några nya utdragsfläktar hade det inte blivit, och blev inte heller av efter Jans påstötning inför Dalberg. Hela lokalen var inpyrd av giftiga dunster. Platsen vid Jans trigryta var på lång sikt livshotande.

Så hade då omsider en vaknad självbevarelsedrift i trikloretylenförgiftad jobbares hjärna kommit med tips om avgiftning.

Och faktiskt kunde han så här på kvällskvisten tänka, att han efter fyra skolkdagar kände sig avsevärt uppiggad och mera i balans än förut. Han hade företagit långa fotvandringar över högberget västerut. Insupit bergslandets friska dofter och njutit frihet och utsikt över sjöar och vildmarker och småsamhällen och fjärran bortom Storvattnet kunnat se staden, där han i våras sökt jobb efter en svår kontrovers med en Billeruds Bolags grinvarg till skogvaktare och sökt sig till SEAB:s, för att pröva på arbete där. Nu var det efter snart halvåret inte utan att han ångrat sig svårligen sista tiden, efter vad han fått erfara av förhållandena i den lokal där han fått sin plats vid den hälsovådliga trigrytan.

Men skolkdagarna hade inte bara stärkt honom fysiskt. Han hade på en sin vandring över högberget under återvägen slängt in i butiken i Rävdala, där han nu var medlem av bykollektivet, för att köpa en bit korv till sitt spartanska levnadsmönster och helt överraskande fått anbud på extraknäck till den ringa sjukersättningen. En sysselsättning, som tillförne endast varit en hobby som bara vid enstaka tillfällen bringat ringa ekonomisk vinning.

Han smålog för sig själv, där han gick och pysslade för en kopp kaffe efter långpromenaden. Hur stolliga kunde folk egentligen få vara? Som nu byhandlarn Brunnberg, förmodligen tipsad av värden, Morkarls-Kalle, som han fått hyra vindskupan av i våras. Gubben var i sin närmast kontinuerliga lummighet av öl och starkdricka glappkäftad och hade vid tillfälle, när han hälsat på sin inhysning i vindskupan, fått öga på och uttalat berömmelse över Älg vid Skogstjärn-tavlan som Jan ramat in med kluvna björkspiror på den i övrigt kala väggen ovanför den gamla soffan, vilken förutom bord, ett par rankiga stolar och en lavoar utgjorde möblemang i logiet. Ett tidningsklipp från DN:s sportsidor, när Jan varit ensam kund i butiken.

– Jag har sport att du målar. Skulle du vilja? I görligaste mån alltså. Åtti gånger sexti blir bra. Ram har jag. Ska vi säja tvåhundra om du klarar det?

Kunden hade inte svarat direkt, bara tyst plockat till sig korvpaketet och betalat. Brunnberg föreföll att ha misstolkat ordlösheten som tvekan.

Klart att det var mycket arbete och formatet ganska tilltaget. Om femti opp då? Duk och färger kostar väl också förstås. Nåå?

Tvåhundrafemti spänn! Nära tre veckors avlöning när skatt och fackkontient dragits. Inte klokt, men han fick väl skylla sig själv. Den travgalne knallen.

Fast i dag hade inte mycket blivit gjort. Det hade börjat regna redan när Jan varit på sista tampen av långpromenaden. Första skuren på månader under lång, het sommar. Han hade de senaste dagarna hållits med sitt måleri ute på den lilla balkong, som likt ett taklöst svalbo prydde vindkupans södergavel under smal takskärm, som tillät väta att strila över balkongens plåtgolv och inte gav skydd för några konstnärliga aktiviteter. Ute började det skymma en smula förresten. Och lampsken var inte rätta belysningen att måla i om man inte arbetade med tanke på färgblinda. Han drack sitt kaffe svart, en vana från skogen. Mumlade för sig själv:

– Big Noon! Jäkla stolle! Den lär inte ge några knallodds. Fast klart, han har kosing att satsa, så nån smula tör bli i vinst…

Gick en sväng och lyfte på förlåten till staffliet i hörnet. Skakade på skallen. Ryckte på axlarna. Lät skynket falla igen och knöt sig på soffans överkast av en gammal trasmatta och huvudgärd av en sliten kudde. Tog till sig boken han läst ett par kapitel ur. Ett verk av B. Trawen, De hängdas revolution. Tredje boken han plöjde av samma författare. Okänd, skrev under pseudonym någonstans i Latinamerika. Känsloengagerande om ofria och fattiga indianers erbarmliga livsvillkor. En tid hade han inte förmått samla sig riktigt på grund av trötthet och olust och marande depressiva tankar på jobbet vid trikloretylenkaret på SEAB:s. Nu hade han tagit fram boken igen och läst ett par kvällar. Tänkte sig en timme eller så, före kvällsgröt och kojdags.

Men det blev inte så. Mot taket över vindskupan smattrade regnet sövande, oupphörligt nu. Ögonen begynte också svida i det ynka ljuset från femtonwattslampan utan kupa mitt i taket. Han slöt ögonlocken. Boken sjönk ner på bröstet. Han märkte inte när den gled honom ur händernas lamnande grepp och föll ner på golvets trasmatta med en lätt duns…

Väckarklockan på köksbordet påpekade spetsigt att han sovit en dryg timme, när han spratt upp i sittande och gnuggade ren ögonen. Han rynkade pannan, vinglade sig upp och till dörren, som avlät ännu en serie knackningar. Muttrade ett:

— Kom in, Kalle! Fan behöver du knacka för, det är väl bara att kliva på…

I den första häpenheten, efter det han med en näve på låsvredet knuffat upp dörren, körde tilltänkta sömndrucket sura ord fast i hans hals.

För det var såvisst inte Morkarls-Kalle som han tänkt. Nej, det var en flicka som stod där, belyst av lampskenet i taket. En ung kvinna, från vilkens slokande hatt och kappa vattnet rann i floder ner mot golvet och hennes sura skor. Ansiktet under hattbrättet var regnpiskat rött och ögonen över trubbnäsan tiggde om ursäkt, när hon förde upp en knubbig näve och torkade vätan från ansikte och hals. Den andra handen höll en pappkartong, som i sin tur fällde tårar över regnet den tvingats vara ute i. Jan hann med ett närmast förskräckt:

– Men, Margit, vad tusan!…

Med en blankvåt väska i armvecket höll hon fram den droppande kartongen, och han tog emot den med ett pekfinger i snöret, medan han med andra handen varligt lagd på hennes axel drog henne in över tröskeln. For hastigt iväg till bordet, ställde ifrån sig den blöta kartongen och fick med sig en stol fram till spisen, öppnade luckan och fick in ett par vedträn på rodnande kol, blåste ny fyr.

– Vad i herrans namn, stötte han fram. Hur har du kommit hit? Buss till Nordansjö kanske? Men sen? Det öser ju som fan, har skvalat hela aftonen. Släng av dej hatt och kappa. Jag ska hänga opp, du måste vara plaskvåt vad jag kan se…

Hon lydde tigande. Han tog emot handväskan och den disktrasvåta kappan, fick hatten och hängde upp den på spjällkroken över hörnvinkeln vid kommoden. Blev stående att se på henne, där hon satt hopkurad på pinnstolen efter att ha sparkat av sig lågskorna. Betraktade den närmast ömkansvärda figuren. En lätt irritation gjorde sig gällande i medkänslan.

Margit! Vad menade hon med att komma sättande så här oförmodat och i detta ösande regnväder därtill! Det var inte vettigt! Inte likt nånting!…

Jäkla jänta! Fast på sätt och vis hade han sig själv att skylla. Delvis i varje fall. Ändå måste hon väl ha missförstått…

Det var tre månader sedan han träffat henne. Stött på henne i sällskap med Sally, som presenterat henne för honom på en fest i Sebastiansdal. Som Margit, vi var ju konfirmationskamrater och honom som farbror Jan, som jag talat om. Han hade avverkat ett par dansrundor med denna Margit. Särskilt talträngd hade hon inte varit, men hennes kropp hade känts mjuk och varm i tunn klänning under öppen jacka. Efter festens slut hade han fått följa henne ett par mil på cykel till Rinkafors herrgård, där hon sagt att hon fungerade som jungfru. De hade hamnat på en bänk i en syrenberså. Där hade hennes tungas band lossats en smula, så att hon kunnat ge honom en del av sitt unga livs historia, som i och för sig inte var märkligare än andra unga torpardöttrars från utbygderna. På en förfrågan angående den platta ring hon burit på ringfingret hade hon nämnt att hon varit halvt om halvt förlovad med en Valfrid nånting, för att i nästa stund med grämelse i rösten beklaga att denne Valfrid inte hämtat henne till festen som lovats, utan försvunnit till en sommarfest i Ingemarsdal. En knöl, hade hon muttrat, den där Valfrid. Men han skulle minsann mummelmummel…

För egen del hade Jan yppat en smula om sin tillvaro. Men något i hoppet mera givande som lön för milvägs cyklande hade han inte uppnått. En förfrågan om en stunds samvaro i hennes jungfrubur hade stött på patrull. Det var tillsagt att inga herrbesök i pigkammaren, vid risk av avsked från platsen. Och när han prutat till horisontalläge på bänken de suttit på och under eldigt kyssande trevat under hennes kjol hade Margit flåsat fram att det inte lämpade sig den här gången, men att kanske vid annat tillfälle, eller hur?

Besviken hade han tänkt, att det kunde hon väl för fanken kläckt ur sig genast. Men det var inget att göra åt, eftersom han till kynnet inte var så funtad att han, som det hette på fulskämt, ville stampa lingonmos.

Avskedet hade blivit så där tämmeligen svalt. Och hon för sin del hade med urskuldande bön i röst och grågröna ögon yttrat:

– En rår ju inte för. Men pojkar vill ju inte, när… Men jag får väl skriva till dej? För jag tycker ju om dej, Jan. Gör allt…

Fjorton dar senare hade han fått brev från henne. Lite om hennes arbete. Ytterligare en del anklagelser angående en viss Valfrid, som sårat henne så djupt att hennes stolthet förbjudit henne att framdeles ha något med den knölen att skaffa, sen hon nu återlämnat den silverne klenoden. Brevet hade också redovisat en dragning till det lyriska, avslutat med en dikt. Sistnämnda hade kommit honom att le, eftersom hon med en smula besvärande tidsförskjutning yrat en aning om att få njuta ung kärleks vår i doften av blommande ljung och liljekonvalj… Fast när meningen var god fick man ju överse med slika små fadäser. Och god var den tydligen, enligt brevets anda som helhet.

Emellertid hade han dröjt med att besvara Margits brev. När det omsider kommit till under påverkan av trikloretylenrus, hade hans svar inte innehållit någon invit till förnyad kontakt. Bara lite om hur hon kunde ha det, ett tack för brev och den fina dikten. Och så, inlindat i välformulerade satser en uppmaning att inte klänga i stolthetens stege utan ge den avspisade en chans att gottgöra vad han brustit i. Inte omöjligt att hon missförstått. Och han hade ju antytt att han själv varit glad att få göra hennes bekantskap. Detta liksom till gardering för eventuellt mera givande tillfällen till umgänge.

Och nu satt hon här. I hans förhyrda vindskupa i Rävdalens by. Genomblöt på en stol skjuten tätt intill spisen, lite huttrande och moloken i synen. Stackars unge! Vad fan skulle hon hit för? Och i detta väder…

– Klart att det känns trevligt att du kom ihåg mej, Margit, sa han. Men en vanlig vardagskväll. Och skumt börjar det bli. Och skitvädret. Inte klokt. Åkt buss till Nordansjö kanske? Men sen, i regnet? Öser ju ner…

– Jag har cyklat, kom det. Hela vägen. Det regna int hemma, när jag for. När jag var halvvägs börja det. Men jag tänkte… du är inte ond på mej?… Du har kanske nån?…

Oro i grågröna ögon hon vände mot honom. Han skakade på skallen, för han hade såvisst inte nån…

Men hur i helsicke i denna blötan? Cykla! Och hennes hemma låg ju milsvägs norrut från herrgården, där hon tjänade. En smula galet rentav.

– Jag förstår inte, mumlade han och fiskade upp Trawen från golvet och la upp verket ifråga på bordskanten intill fönstret. En sån väg! Och du har ledigt då?

– Nog har jag, sa hon med skallen sänkt. Jag har slutat på herrgårn. Far har sagt opp torpet. Han har fått jobb som nattvakt på SEAB:s, där du arbetar. Jag kanske kan få nåt där jag också, dom tar ju kvinnfolk också. På herrgårn fick en slita, ja, jag skrev ju lite om det. Men ditt svar fick far fatt på och rev sönder. Han är så hård och sträng. En får jämt smyga. För ung, säjer han. Och att jag inte kan veta vad för slags figur du är. Därför tänkte jag nu när jag slutat på herrgårn… För jag tyckte ju om dej… så…

Liksom i blygsel, med svartblött hår neröver öron och hals. Födde ömkan. Jan harklade sig. Mumlade:

– Sträng? Far din alltså. Ändå är du här nu…

– Jag sa åt mamma att jag skulle ner till Nordansjö och köpa mej nåt, när jag nu fått slutavlöningen på herrgårn. Och jag tänkte att när du ändå bor här så pass nära… Jag vet ju inte om jag kan komma hem igen i morrn. Far är alltjämt hemma, och han gick på vad jag sa förstås, men han är ju så… ja…

Hon suckade. Ryste till lite. Han betraktade pölen som bildats under stolen hon satt på, dyblöt kjol och regndränkta lågskor.

– Närmast som på rymmen då, sa han halvt om halvt på skoj. Om du inte törs åka hem igen. Drygt fyra mil för att hälsa på mej. Och blöt som om uppdragen direkt ur sjön. Jag ser ingen annan råd än att du får klä av dej. Jag ska brassa på för öppen lucka, sen kan du sitta framför. Värma dej, slippa bli förkyld. Nånting över axlarna kanske. Jag har en trenchcoat om du vill. Du är väl inte blyg, säj?

Han såg hennes blick glittra till, när hon kom sig upp från stolen. Var det här skulle ända föreföll tämligen klart. För blyg var hon sannerligen inte. Där föll kjolen, såg han ur ögonvrån, när han fyllde på i kaffepannan och stack in några vedträn i spisen. Gröt var ingen brådska med nu, det fick kanske bli senare… Kaffe och så förhoppningsvis…

Han kastade en blick till den blöta