Svalorna har inte flyttat

By Nils Parling

Det har gått tjugo långa och eländiga år sedan Johan Olausson lämnade sin hembygd för att göra sig ett namn. Sedan dess har olyckorna staplats på varandra. Besvikelserna har fått Johans medmänsklighet att vittra sönder och kvar i hans huvud finns bara en enda drivkraft kvar. Hämnd. Hans plan är att återvända till sitt Bergslagen och utplåna roten till allt ont i sitt liv. Men när han träffar en svunnen kärlek från sina ungdomsår trubbas bitterheten sakta av. Är det tillräckligt för att Johan ska glömma hämnden och släppa sina våldsamma tankar?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 26, 2021
• ISBN: 9788726940350

Book preview

Det lilla tågsättet skakade sakta fram genom sensommarlandskapet. Vaggade iväg på den tunna och knöliga rälsen, som nötts av hjulskav i hundra år. Sjuttio centimeters spårvidd var inte mer än nätt och jämt tillräcklig för att hålla vagnarna upprätta i balans; man kunde nästan ha frågat sig hur pass länge det hela skulle ha gått om inte kopplingarna mellan vagnarna och vagnarnas inbördes olika vaggning i sidled verkat som stabilisering för helhetens lyckliga framfart. Det rasslade och ven, knyckte, gnällde och klackade. Uppför och nerför gick färden. Loket stånkade, litet och svart men ettrigt. Förarens ansikte lyste narigt vindrött i hyttens öppning. Handen fast kring spaken, ibland vid vägkorsning eller torpställe eller banvaktsstuga ett ärende till visslans pådrag och ett illskrik som ekade vida omkring vildmarkerna.

Rinkarforsgeten… Folkligt smeknamn på tåget. De väldiga skogsviddernas enda förbindelse med den så kallade civilisationen.

Tåget hade nyss lämnat Tjärsjö, ett gammalt nedlagt bruk utan liv och industri. Nu bar det mot ändstationen, mot Rinkarfors, sockenmetropolen, pappersbruk, tvåtusen själar.

Konduktör Persson gick genom vagnarna med sin tång. Rödådrad nästipp ett halvt kvarter framom de allseende pigga ögonen. Satt, välbalanserad gestalt, stora fötter, platta av tjugoårigt vandrande på gungande och hårt underlag.

- Nypåsti-i-igna!

Vaneutrop. Samma efter var station. Kom av sig självt, inte på tankes befallning. Rösten fräste vasst. Persson var alltid hes. Struptrång. Inget djup i stämman. Slipstensläte under stenhuggen yxegg.

Han hälsade bekant och fick biljetten av en man i stövlar och blåställ. Ryggsäck och spinnspö i bagagenätet, en fiskare på väg upp mot de stora sjöarna kring Rinkarfors Bullerberg. Persson klippte med mun och tång. La kraft i nypet som om biljetten varit av plåt och inte av papp. Med en nyfiken blick på bagaget:

- Varsågod! Ska bli upp och dra dom! Liren kanske?

- Um, sa resanden. Lär ha lite färskt till söndan. Fint väder.

- Strålande, nickade Persson. Kan behövas efter allt regnet.

Han gick vidare. Stadigt likväl trots vagnens vilda knyckar. Nickade leende åt två andra bekantingar, alltid full av gemyt, alltid uppskattad. Skralt med resande idag, tänkte han lite slött. Tre här och i andra vagnen bara en om ingen ny kommit till i Tjärsjö. En ja! Och denne…

Hm. Hade stigit på i Malmberga, främlingen… Ansiktet föreföll bekant. Ja, fast han ihärdigt vänt undan det så hade man i alla fall tyckt sig känna igen vissa drag i profilen. Vem? Biljett till Rinkarfors, enkel. Besynnerlig person. Skygg på något sätt. Försiktig i rörelser. Snål med ord. Gömsk som helhet. Lite vårdslöst klädd. Kostymen lite sjabbig med fransar i kavajens knapphål. Ingen överrock på hängaren. Inget bagage.

Persson spottade framför sina breda skor. Slätade till uniformen och gick in i andra vagnen.

- Nypåsti-i-igna!?

Nej, ingen ny passagerare. Bara främlingen. Bara den en gång i tiden kände.

Främlingen satt med rockkragen upp till öronen. Gjorde bort ansiktet så gott det gick mellan hatt och krage. Frös han? Persson kastade en blick på termometern vid dörrposten. Helt omotiverat eftersom det ännu var sommar och ingen värme kom via slangar och element från det stånkande loket där framme.

- Skralt med resande, vädrade han en fem minuter gammal tanke.

Han ville bara ha nåt att säga, en öppning för samtal, ville höra rösten, se främlingen vända fram ansiktet.

Inget svar. Bara rockkrage och rygg och hatt, och i fönstrets dammiga glas en knappt skönjbar spegling av detta som gjorde Perssons själ till ett nästan pinsamt frågetecken.

- Vi har bara en dryg kvart nu till Rinkarfors. Håller ett ögonblick i Giljarby vägskäl, annars direkt.

- Tack, mumlade främlingen, dovt som om han haft en tjock schal för munnen.

Tonen var direkt ovänlig. Som taggig stutt från retad igelkott.

Konstig kurre, tänkte konduktören. Så främmande sträv, så stötande. På den här linjen hade folk annars lätt för prat. Blev lättillgängliga. Kunde prata och skämta. Driva lite spe kanske om ålderdomligt fortskaffningsmedel. Om hur sakta färden, ja man behövde då ha matsäck med för att åka de åtta milen. Och bara plättar, för det var då så lågt i tak i kupéerna. Sådant och mera gick att få höra. Man kunde också få bistå med svar på frågor om bygderna ifall resandena var från fjärran ort. Men den här. Stum som en ost och stel som en stubbe. Satt bara och kurade. Lurade… På vad…? För tio år sen hade en välvillig främling lättat postens kassaskåp i Rinkarfors på sextusen kronor. Kommit på kvällen. Farit på morron. Häktats i Malmberga och måst fara återväg för att vallas på brottsplatsen. Man hade fått identifiera honom. Kännspak, åja, aldrig att man glömde ett ansikte. Synd om grabben förresten, synd om Rättviks-Gerhard alias Dyrken alias Gerhard Strömberg-Root. Hade åkt fast för inbrott och stöld. Men vem kunde veta vad det var som gjort att han kommit därhän vid så unga år? Hade sett så snäll och menlös ut. Pratat vänligt. Frågat mycket. Tackat artigt för upplysningar om samhället han skulle till… naturligt nog förresten. Ja, det var synd om honom, för han hade då nästan sett gråtfärdig ut när han kom återväg, fastkedjad vid en polisman.

Den här var en sturbock. Men man borde kanske ändå se hans ansikte ordentligt, för den händelse…

Persson tillgrep listen.

Listen var en nyckel. En liten blank nyckel som passade till den lilla avbalkning med ett litet bord och pinnstol och skåp i en finka där han själv bodde på resorna. Han hade använt listen förr nån gång. Tagit till den för resande som helst velat se ut genom fönstret och inte varit särdeles hågade för samtal. Använt den på söta flickor bakom tidning eller bok. Persson tyckte om söta flickor. Tyckte om att prata farbroderligt vid dem, att säga dem komplimanger, att se dem i ögonen och drömma sig ung och ståtlig. Det var en liten hobby han hade. Nyckeln hade ofta varit nyckel till samtal som i lyckade fall räckt turen tillända och förkortat tråkig färd. Han bar den alltid i byxfickan. Nu grävde handen fram den.

- Har min herre möjligen tappat den här…?

Persson höll fram nyckeln i sin breda handflata och hade tillfredsställelsen att konstatera listens användbarhet i alla särskilda fall.

Ändå var det liksom om han ångrat sin nyfikenhet i samma sekund som mannen vände ansiktet till. Han såg en stor, bred mun, en svagt uppåtsträvande och lite klunsig näsa, ett par grå ögon som låg djupt i huvudet under stora svarta bryn. Såg och la till osvikligt minne. Men ansiktet var så ovilligt tungt, så hårt och livlöst gråkallt och obarmhärtigt att Persson kände hur skinnet liksom knorvade sig från nacken neråt byxlinningen.

En tung röksky från loket virvlade omkring fönstren. Den lätta skymning som röken åstadkom i kupén mildrade på inget sätt den chock ansiktet åstadkom i Perssons själ. Rösten som nådde hans öra genom vagnsrasslet var lika hård och kall och känslolös som ansiktet.

- Nej. Jag har ingenting tappat.

Jo, tänkte Persson lite omtöcknat. Jo, sugen. Eller livslusten. Eller människovärmen. Eller förståndet rent av…

Han stack åter listen i fickan. Vände och gick. Ville plötsligt inte alls studera främlingen. Skakade på skallen och gjorde en uppgiven tumgest över axeln när han passerade vagnen med de tre bekantingarna. Sa inget, diskretion var en hederssak i yrket. Men han hade ännu den där underliga kylan kvar i ryggen och kände sig inte riktigt trygg förrän han satt i sin finkas avbalkning. Grubblade lite vid en kaffetår. Vem? Var? När? Det där ansiktet. Så hårt och dött. Som en själlös dåres. Eller… Eller… en mördare!

Han ryste invärtes åt tanken. Reste sig och reglade dörren. Slängde ett öga åt brandredskapen, hinken, den stora yxan på långt skaft. Beslöt till sist att inte gå igenom tåget mera. Klev någon på vid hållplatsen Giljarby vägskäl så kunde denne någon gärna få åka gratis de fem kilometrarna till Rinkarfors.

Persson satte sig åter tillrätta och slöt ögonen för mera maklig tankeverksamhet. Men han öppnade dem kvickt igen, för i samma sekund som ögonlocken föll över blicken såg han genast för sitt inre öga ansiktet: grått, kallt, dött.

Han ruskade olustigt på sig. Det hade sina sidor att ha ett komihåg som en kamera…

Med en ilsken vissling bromsade tågsättet in vid sista hållplatsen före samhället. Vedvagnarna längst bak stångade hårt. Bufferterna stötte och kedjekopplen rasslade. Loket släppte en vit stråle mot skyn ur säkerhetsventilen, fräsande smal och vass.

Ur hållplatskuren kom en kvinnsperson med en bärkasse. Konduktör Persson såg från sitt lilla fönster hur kvinnan äntrade bakre vagnens plattform. Persson gjorde en fingerspansk honnör och konstaterade med lite grämelse att hon verkligen var ung och söt, Frans Johanssons flicka från Rinkarfors. Men grämelsen släppte och en stor lättnad sköljde genom honom när han såg främlingen hoppa ner på grusvallen och brådskande avlägsna sig. Persson log lite för sig själv. Johanssons jänta brukade inte ha svårt för skämt och skoj. De fem kilometrarna skulle inte bli långa.För övrigt var det bara skönt att bli av med den där otrevliga typen. Såna där gjorde ingen människa gladare…

Han slätade omsorgsfullt till uniformen och drog mössan lite på sned. Grep tången och beredde sig för sitt ämbete just som tåget åter började knycka fart. Borta på vägen mot Giljarby såg han en tung gestalt, som drog iväg med långa steg längs väggläntan…

Han gick stundtals och funderade över om han ändå inte trots allt gått fel. För vägen var i alla fall ny och mycket annorlunda mot senast, och han hade redan stått tvehågsen vid ett par avtagsvägar som han inte alls vetat om sen förr. Man kunde alltså inte helt förlita sig på minnets karta i det stycket. Han borde vara vid Älgfallet nu, om den bäcken han nyss passerat och som han också tyckt sig känna igen verkligen var Brännarströmmen. Men här var inte mera det kalhygge, det fall med stubbar och risiga tuvor, som minnet ville presentera för ledning. Här var skog, hög och tät på bägge sidor om vägen. Bläckad också, för förstagångsgallring. Långa vita bleffor med Rinkarfors bolags ovala stämpel i. Skulle huggas ur.

Och här framme då? Där Skjutarskogen stått tung och svart. Kunde man vara på rätt stråt? Ett glest bestånd av frötallar med återväxten knappt manshög. Nå, man fick förstå. Skog skövlades. Ny växte upp. Åren gick och skogen bytte ständigt ansikte.

Han såg sig omkring. Han spände hörseln. Jo, visst hörde han älvens tunga brus långt borta. Saknade inte alldeles möjlighet att orientera sig. Det var gott att älven fanns där. Tack vare den behövde han inte befara att gå bort sig i vildmarken om han råkade ta fel på vägarna. Älven hade förmodligen i intet förändrat sig. Hade väl ingen möjlighet att bryta sig ny fåra i den djupa dalgången. Den var tidlöst oföränderlig. Inte tillräckligt stor för kilowattsparbössa, för kraftstation. Ändå nog för vägledning. Som förr. Som alltid.

Han stannade till för att riktigt noga höra efter. Tog ett steg åt vägkanten och satte sig på en flat sten för att vila benen lite. Stenen hade namn och han kom att tänka på hur gammal den här handlingen egentligen var. På hur många gånger han slagit sig ner här. På väg från skolan. Från handelsbon i Rinkarfors, med paket i näven, trött efter sjukilometerspromenaden. Vilarstenen. Vilarsten, ja. Flat. Passlig. Använd av alla som hade denna vägen fram. Därav benämningen. Han trevade lite med en näve ner mellan sina skrevade ben. Hård, grå och skorvig granit. Så bekant för handen. Så väldigt känslovan fast så länge sen. Han smålog lite. Leendet förändrade hans ansikte för en sekund. Gjorde det mindre hårt, mindre förgrämt. Men bara för ett ögonblick. Så vart det åter som förut, grått som stenen han satt på, kallt som den.