I nöd och lusta

By Nils Parling

Karl Evert och Astrid har svurit varandra äktenskapets ed och ska precis flytta in i det gemensamma torpet i Bergsslagen. De lever ett fattigt och strävsamt liv. Karl Evert arbetar i skogen medan Astrid ansvarar för hemmets skötsel. Men när Karl Evert hamnar i konflikt med skogsbolaget och som inflyttad utböling i näbben med byfolket ställs allting på sin spets. Ska de lyckas skapa en fungerande tillvaro i de nya omgivningarna?"I nöd och lusta" är en relationsroman som utspelar sig i 1930-talets svensk byaliv.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9788726940657

Book preview

1

Vägen var stenig och gropig, och stopig och smal. Ringlade envetet uppåt i tvära slingor och stigningar, en djupt nedtrampad stig mellan höga, dystra barrskogsväggar. Gran och fur kastade sina knippen av grova, knöliga rotrep tvärsöver den i ett snärjigt nätverk, till försåt för stigande fötter.

Bitvis dök vägen och försvann i grumliga vattenpölar och gungande brunslaskig gyttja: ett kärr, ett uppslammat bäckdrag, en kallkällåder som gick upp i dagern. På ställe och annat var dessa dyhål spångade med långa slanor, hala som såpa och merendels halvuppruttnade.

Men fastän så dålig och ytterligt illa hållen var vägen ändå vad det syntes rätt väl använd. Fotspår fyllde den upp, där marken var lös. Människofjät. Stora, breda med klackjärnsmärken: mäns tunga stöveltramp. Snipigt smalnästa fruntimmersfjät med vass och djupt nertrampad klack. Bästaskospår och avtryck av vardagens nakenfot. Barnfötter med spritande tår klart stämplade i mjukmarken vid pölarna.

Kreatursspår. Små, nätta av får och get. Tyngre och utåtvända med krokiga klövar av ko och kviga. Djupa stämplar av järnskodda hästhovar, vita repor i stenarna, broddars hugg i rot och hårdmark, brunklumpiga dyuppkast i kärrens grumliga slask.

Två parallella, slasiga repor längs det hela: spåren efter ett hårt lastat vildmarkens fordon, en släpa, oskodd kälke för såväl vinter- som sommarbruk.

Och så spåren av vildskogens varelser därtill. Kraftiga, hårt isärlagda kliv av älg. Rådjurs lätt synliga vägar i snåren, svarta pärlor på vägen, mindre än fårlortarna, smalare liksom klövavtrycken. Lätta tassars märken i lös dy, räv, hare, hermelin och tallens pigge snattrare som gett sig ner på marken för att ta sig över vägens glänta. En grävlings tyngre tramp och så bökan i den murkna stubben vid vägkanten. Tjäderfågels spretiga steg över kärrdyn till balorna i hårdåsens sandblandade pinnmo, upptumlade gropar med en och annan fjäder i, och kring kanterna här och där bruna, soltorkade exkrementkottar, krökta som makaroner.

En rikedom av spår. En mycket trafikerad väg. Men ingenstädes ett spår efter kärra eller vagn.

Och ändå var denna vägen, nio kilometer lång, enda förbindelselinje mellan Rinkarfors bruk i socknens djupaste dalgång och Liens by, femhundra meter över havet, bruten och odlad och bebyggd mellan Ormsjöns och Liesjöns stränder, på nordsidan skyddad från vädren av det en god bit ovan trädgränsen upptornande Bullerbergsmassivet.

Kor är i allmänhet ena orimligt envetna och genstörtiga varelser, långtifrån alla gånger lättledda och följsamma. Och det här kreaturet var alls ingen avvikelse från den regeln. Hon hade hittills under marschen tagit till alla möjliga durer i sin vandrings melodi: ofta stannat och råmat längtansfullt med huvudet bakåtvänt och mulen dreglande grön saft; gjort långa pauser för tungslängande i någon extra grön och lockande grästott eller råttöronlövad björkbuske på vägkanten; stått obeslutsam och sturig och skrämd inför någon vägens grumliga vattensamling; kort sagt gjort allt för att göra färden mest möjligt tidsödande och besvärlig för den som ledde henne.

Och nu, vid Träskogölen, det dyiga hålet med dess slanspänger, var det tydligen alldeles stopp. Kon stod som en sågbock, med alla fyra benen vitt särade, alldeles orubblig. Hennes vit-rödbrokiga sidor bäljade under tunga flåsanden, hon drönade skrämt inför den slammiga sörjan, höll mulen lågt mot det stinkande våta, glodde med vitögonbläng och ville inte ut i ävjan.

Kvinnan som lett kon så långt som hit spände rygg och drog i repet allt vad hon förmådde. Det var inte så värst mycket, hon fick ingen vidare makt i draget, spängerna under foten var såphala och gav inget fäste; när kon för ett ögonblick fick för sig att vända skallen och skicka en saknadens råmande hälsning tillbaka till de kamrater hon lämnat, halades kvinnan in som ingenting, tappade balansen och körde ner högerfoten till ankeln i sörjan. Hon svor lite menlöst på kvinnors vis:

— Förbaskat!

Egentligen betydde feltrampet inte så mycket. Hon var redan förut våt och dyig om fötterna efter tramp i kärr och kallkälldrag. Det var bara ett litet extra tillägg till alla de besvärligheter vägen hittills bjudit.

Hon drog hastigt upp foten, återfick balansen, stod vingligt och rundmagad och framtung på ett ben och vred med ena handen av sig den våta skon, skakade ur den och vrängde den åter på foten. En klumpig sko, hemmagjord av grovt läder, utan snörning, med bara en slät plös fram liksom till enda prydsel. Med lätt förtvivlan i blicken betraktade hon det tredskande djuret, bad och besvor kräket att röra på skånkarna; de kunde nu inte stå här, lät det, var bäst att lunka på och inte vara vrång och motvalls! Kon tog ingen notis om hennes bevekande tal, den bara stod där, drönade lite förebrående, böjde ryggen krum och svansen till en grepe och gjorde sina tarv i skval och skrämselblöta smockor mot vägen.

Kvinnan runkade översiggiven på skallen. Torkade med handbaken bort en klar pärla från nästippen. Hennes hand var garvad av arbete i vått och torrt, brun av sol och narig av omilda väder. Från näsan gick den rådlöst uppöver kindens bruna fläckar, strök ett ögonblick igen de gråbleka ögonen, gick vidare mot hårfästet, fann ett ärende, en ostyrig mörkbrun hårlock, tvinnade om den ett par varv och sköt den tillrätta under hucklet av gulbrunrutigt bomullstyg.

— Snälla lilla Krusluva mi! Gå på nu! Vi lär hem innan kvälln! Hör du! Siså!…

Hon hängde sig åter i repet med all kraft, spjärnade och drog allt vad hon förmådde. Det hade ingen annan effekt än den att kon drönade lite med uttänjd hals och sjönk stilla, liksom en ödmjuk bedjare, ner på knä, stod så en stund i en klumpig och oskön ställning, vaggade lite med den kotiga baken och föll så med en djup suck till mark med även den kroppsdelen; låg där tung och flåsade, med buken stinn och vid, synbarligen långt kommen med kalv.

— Åh, ska du lägga dej med! Jesses för ett as till ko du ändå är! Opp med dej! Opp säjer ja, vi lär opp och ifatt, Kal-Evert väntar det, kära lilla söta Krusluva mi, opp!…

Kvinnan småjämrade sig.

Sände en hjälplös blick bortåt hårdåsen på andra sidan kärret, in i skuggan av granarna längs vägen. Så tog hon till repändan, men medlidandet bakom slagen förtog deras drev. Agan gav inget resultat. Kvinnan gav upp. Så öppnade hon mun och drog in luft för ett rop, men det kom aldrig över hennes läppar. Ty där, på andra sidan kärret, kom mannen fram ur granskuggorna. Han rörde sig snabbt och ljudlöst på hårdmarksstigen, men när han föraktade spängerna och utan vidare plumsade ut i den fotsdjupa gyttjan tog ett väldigt smaskande vid. Dyn sög och kysste vått och stänkte hans stövelskaft för varje steg; han gick rakt fram och väjde inte, klev bara på, långlemmad, med hängande armar och stora, barkade nävsläggor lätt dinglande kring blåbyxlåren.

Hon stod tyst och såg honom komma, och där for något kuvat och på samma gång förälskat i hennes blekblå ögon. Han var så stark och hård, ansiktet med den stora, skarpt krökta näsan nästan grymt, hårdmejslat som en brunröd granit, munnen hopknipen likt ett hovtångsbett och ögonen kalla glimtar under strida, svarta borstar till bryn. Hon väntade bara och lyddes till stegen och såg hans långa ben ta säkra och inte alls mödosamma kliv i ävjan.

Och hon undrade som så många gånger förr vad det kunde komma sig att hon tytt sig till denne hårde man så tillvida att hon bar hans ring och hade svarat ja på prästens betydelsefulla fråga; vad det var som gjorde att hon tyckte om honom, trots hans minst sagt kärva lynne och hans om oböjlig hårdhet skvallrande utseende. Var det för att han var hennes första? Hennes enda hittills. Den man som kommit henne nära och trängt in i henne och gett henne utlösning för den underliga namnlösa plåga hon sedan läsåren burit på utan att kunna klargöra för sig vari den bestod; en gnagande längtan efter något hon inte visste, något hon ändå anade skulle ske med henne en gång genom mans försorg. Eller kanske för det resultat de febriga, mörka nätterna med denne man lämnat i hennes kropp, skötets tyngd och rörelserna därinne. Eller naiv beundran för hans sätt att aldrig vika och väja; hans livs gångart, rakt fram som nu i kärrdyn, tveklöst och med ögonen glimmande som kallt stål. Hon tänkte efter som förr nån gång, men visste inte varför, bara att det var så.

Han kom över och var vid hennes sida med en irriterad anmärkning. Hans röst var tung, med en svag brytning som sjöng hårda toner om en härstamning från någonstans öster om Bottniska viken.

— Jag fick sätta ner-r och gå och titta efter var-rt du tog vägen. Efter-r du aldr-rig kom…

Kvinnan slog ut med armarna i en rådlös gest. Fällde blicken under hans och sa lite avbedjande:

— Hon ville inte! Hon bara la sej! Jag kan inte få henne opp igen…

— Det var väl fanen också, muttrade mannen och tog repet, klev ut i ävjan. — Nu ska du opp, ditt as! Han röt åt kon och drog i repet tills grimman åt sig djupt in under kons käke. Kon blängde vitt på mannen men gick ändå inte upp, bara låg.

— Kära nån då, du ska väl inte dra skalln av kräket, sa kvinnan lite skyggt. Och en uppmaning till det tredskande djuret: — Snälla lilla Krusluva mi, res dej, du ser väl det blir allvar av, kom opp!…

— För-rbannade kr-ritter!

Mannen svitschade till ett snärtande slag över buk och rygg på kon. Kvinnan hukade sig som om det varit henne det drabbat. Erfor en växande ilska och bävade men förmådde likväl en lågmäld protest:

— Men Kal-Evert då! Tänk på att hon är…

Mannen tystade henne med en blick. Munnen knep hårt ihop som om den var i färd med att bita av en spik, käkmusklerna stramade.

— Du ser hon ligger där, sa han. — Och ska vi få henne opp får man lov att ta i lite. För vi ska väl ha henne med oss. Eller ska jag ta fram kniven och sticka henne kanske?…

Kvinnan ryste lite och kurade med axlarna.

— Du ska då ta till det värsta jämt, Kal-Evert…

Han gav henne inget genmäle men fick en glimt i ögat som om han uppskattat hennes ord. Rev sig lite i skallen, liksom sökande idéer.

— Det finns nog medel, sa han så. Han gick bakom den skrämselflämtande kon, sköt kvinnan åt sidan med en lätt rörelse av sin stora hand, böjde sig ner och högg fatt i kosvansen.

— Och nu ska vi se, sa han och gjorde ett tvärvred med handen så svanskotorna knakade, hur nåsbönderna lyfter ölstånkorna sina på Julafton!… Det fladdrade till som ett flin kring hans hårda mun, en solstråles lek över skrovliga gråbergsskär. Han klämde till och böjde hårt i krum, bröt med makt uppåt. Kon vrålade till av smärta och for upp som kastad från marken, stod där darrande och dreglande, vägde på benen.

Genom kvinnans bröst drog ett pinande ont i ilande vågor. Han var då rent onödigt brutal, Kal-Evert! Nästan bryta rumpan av kräket! Än sen, om det var det enda sättet att få kon på fötter — han kunde då gärna ha tagit det lite mera varligt!

Hon stod och retade upp sig lite grann på honom. Fick en liten ilskeunge i hjärnan och en trotsglimt i ögonen. Var det hans ko ens? Nej, så visst och sant! Kon var hennes. Det var hon som fått den! Inte fem öre hade han lagt ut, och det kunde han gärna ha betänkt innan han våldförde sig på krittret!

Ja, hon hade fått kon av far. Fått den i hemgift visserligen. Fars bästa kritter! Hon hade själv fått välja bland lagårns fyra fullvuxna mjölkkor. Valt utan egoism. Pekat ut Socki, gamla svankryggiga och magra Socki som burit elva gånger och var i det närmaste uttjänt. Farsgubbens kommentar till det valet hade varit glitterögt välvillig:

— Du väljer som du själv är te, lilltoka där!

Och så hade han gått in i ett helt annat bås än Sockis. Löst Krusluvan, bästa kon, den just som hon själv helst av alla ville ha fast hon inte förmått peka ut den vid valet. Den snälla, rödvitbrokiga Krusluva som gick med tredje kalven bara. Djuret som hon själv till det mesta fött upp och skämt bort och hela tiden i hemlighet kallat sitt. Som hon själv gett namn efter det brokiga virrvarret av hår mellan de ludna öronen. Just den hade hon fått och glädjen hon känt var stor och fadern mycket tillgiven.

Men syster Almas ögon hade varit bittra. Hon fick ingen hemgift, Alma. Ogift gick hon på trettionde året. Sin egen systers bröllopskväll hade hon tillbringat ute i markerna någonstans, var visste ingen. Åh, det var inte svårt att förstå hennes innersta tankar! Själv skulle hon velat vara den som drog ut från fadershuset med Kal-Evert, den som fick Krusluva i hemgift. Det hade nog sports av hennes uppträdande de gånger friare gästat Tallfallet. Snikna ögon, lystna gester och ivrigt sökta tillfällen till prat på tumanhand med Kal-Evert. Jo då. Men det gick inte alls! Varken man eller ko fick hon. Stackars Alma! Stackars förbigångna syster! Så gott att kunna tänka så, trots Almas avundsjuka, trots alla hennes försök! Inte alls svårt heller! Förhär var man själv med mannen! Och med var kon, var Krusluva!

Han är min, tänkte kvinnan och såg framför sig hans långa, seniga kropp. Den lilla ilskeungen storknade i hennes hjärna och bröstet fick rum för en ilande värme som spred sig eggande genom kroppen och kom hennes sköte att bäva i välkända sugande rytmer. En tilltänkt anspelning på äganderätten till djuret for ur hennes minne och tillrättavisningen blev inte av. Tyst såg hon på när han med slag och hårda ord drev kon ut i gyttjan och fot för fot drog den över kärret mer repet spänt som en fiolsträng. Så balanserade hon själv efter på spängerna och fick på andra sidan repet åter i hand och mannens ord i öronen.

— Nu går ni före, så var det väl tusan om inte kräket ska kunna lunka på!

I rad traskade de uppför backen och dök in i granskuggorna.

Ett hundratal meter uppåt från Träskgölen hade Kal-Evert Billberg vänt om och gått tillbaka för att se var kvinnan med kon blev av. Där hade han lagt av sin vandrings börda för en stund. En väldig börda, efter mått av mänskokrafter; ur annan synpunkt sett en lätt och otillräcklig, nu räknat efter behovens mall och jämfört med vad livet krävde. I packningen som bestod av två kollyn, inneslöts allt vad det nygifta paret ägde av kläder, linne och husgeråd, redskap och reparationsgrejor. Mannens arbetsredskap: hacka, spett och spade, lieorv, en högaffel och ett gammalt grep, timmersvansen, bågsågen och yxan, var allt packat samman i ett, omlindat med ett kättingtjuder. Resten var stuvat i en jättestor kasse av flätade tunna späntstickor; husgeråden och småprylarna underst, linne och helgdagskläder överst för att inte ta skada, skrynklas av tunga föremål, förstöras av sotiga kokkärl eller repas av vassa skär på kniv eller annat eggjärn. Säkert vägde den kassen sina modiga nittio kilo, en dryg vikt på en mans rygg under nio kilometer nättopp framkomlig skogsväg, och så redskapsbördan därtill.

Kal-Evert Billberg stånkade visserligen men klagade inte på tyngden när han huksittande vrängde kassens axelremmar tillrätta över skuldror och bröst, rätade rygg med lasset och kastade redskapsbördan över axeln.

Men när han trampade på bakefter koröven och höll kreaturets gång lunkande snabb med manande hårda tillrop emellanåt för att kon skulle hålla i friskt minne att bakom sig hade den sin kotredskas överman, så tänkte han med lite grämelse på vilket ynka uselt flyttlass som han kom dragande med. Det tog sig minsann långtifrån storståtligt ut! En kars och en ko! Hela alltet! Och kon hade han tillpåköpet sluppit betala ett öre för.

Vad skulle byfolket tänka och säja om slikt flyttlass? Med vilka ögon skulle han bli betraktad? En utbörding som inte förmått skrapa ihop mer än en ryggbörda gammal bråte att flytta in i deras krets med! Än sen — om de inte ägde annat än gammalt skräp själva, för det var att förmoda att de inte gjorde! De skulle ändå hålla honom för ett kräk: en skit till karl. Det omdömet skulle han få i byn och utom den. Åh, han kände gott till förhållandena i sådana gamla byar. Var själv uppväxt i en sådan by, längre österut men under samma bolag, fast han tidigt nog sett sig leda och sökt sig ut åt annat håll. Dom höll ihop som löss, inborna. En nykomling skulle kuvas, sittas på. På alla sätt, med ryktens tal, med aviga gärningar, i allt skulle han hållas efter och visas sin överflödighet. Det var att vänta hårda tag för att bryta oviljan…

Kal-Evert Billberg satsade med benen och knyckte bördan bättre tillrätta. Bet ihop tänderna och tänkte: Men ni ska få se, ni Liens bybor! Kal-Evert Billberg tränger ni inte ut. Skratta ni gärna åt det skrala flyttlasset, ha eran rolighet så här i början! Betrakta mej med de ögon ni fötts med! När tid gått ska ni få andra! Uslaste torpet, ratat av alla, det som ingen ville ha, ska ni se bördigt och bärande med åren! Så sant hälsan min står pall!

Det var en bister föresats. Att visa vad man dugde till. Att hålla ryggen rak. Att gå mot storm och hårda väder. Aldrig väja…

Åh, de skulle nog få se…!

Ännu på marsch till den anade stridsfronten gick han och gjorde upp planer för åralånga strider, grävde sig djupt in i en bister tankegång som kom vertikalvecken vid ögonbrynsborstarnas mötesplats att bli djupa vitnande fåror.

— Hå, din fördömda gamla pisstunna!…

Vredgad och ryckt ur sina funderingar backade Billberg med sitt lass för den stråle kon på nytt stannat för att avlåta. Han såg sig omkring i omgivningen och den tanke hans hjärna formade fick sitt eko ur kvinnans mun:

— Vi är snart framme nu. Jag ser skogsglänta och bygrinda. Sen är det bara täkterna och så är vi hemma. Detta har gått fort. Men är du inte trött i ryggen, Kal-Evert?

Det låg mycken förväntansfull och glad iver i hennes röst och i frågan på slutet en stor portion kärleksfyllt medlidande. Men mannen låtsades inte höra det.

— Då kan vi kanske ta en liten paus, sa han och torkade pannan med sin lediga hand. Hukade sig så och satte ner lasset sitt på vägens högra kant. Han var rätt trött; han kände det som en molande värk i vekryggen; de hade ändå vilat bara två gånger på hela vägen hittills. Men han tillstod det inte för kvinnan, visade inte någon svaghet, bara sträckte på ryggen och sa:

— Inte för nöds skull. Bara för att vi ändå har så gott om tid. Vi har knallat på rätt bra, det är som du säjer, Astrid…

Och han tänkte att det var bara gott att vila ut lite här. Så kom man inte halvkrypande under bördan genom byn i bybornas åsyn. Nej man kom rak och det skulle inte synas att man gått närapå milen med hundra kilos packning. Den glädjen skulle de besparas, att se nybon på Tegtorpet komma svettig och ansträngd kravlande med sitt usla flyttlass…

Kvinnan satte sig också, drog in benen under sig med sedesamt insnörpt kjol. Magen hennes blev större när hon satt, sköt en bit framom brösten, skvallrande rund. Hon tittade litet skuldtyngt neråt de oproportionerliga formerna och undrade lite över vad bykäringarna skulle tänka och säja. Här kom hon, gift sedan tre dagar tillbaka, och ändå var magen ack så stor och synlig. Men de fick säja vad de gitte och tänka bäst de kunde. Hon kände dem, kände folket i Liens by, far var barnfödd här, hemma tittade byborna ofta in på väg till eller från Rinkarfors, då gick det an att lyssna sig till mycket av byns inre liv. Då kunde man få veta om karlar som hade barn med andra kvinnor än de egna. Då kunde man få en inblick i exempelvis en Fisk-Berits leverne med byamän och löpande luffare. I sådant kunde man sedan ha sitt försvar. Ty man bar ändock Kal-Everts ring och vad magen var stor av var förvisst inget annat än hans…

Hon fick trygghet ur denna sista tanken. Gatloppet genom byn skulle inte bli så svårt. De fick gärna glo på magen, Lieborna.

Kon kom stelbent fram till kvinnan, nosade snusande mellan hennes knän, slickade med sträv tunga en barkad hand. Kvinnan kliade den i den brokiga hårtotten mellan öronen.

— Snart du, Krusluva, är du hemma. Få se vad du tycker! Få se hur du blir te trivs! Lillkoa mi!

Kon drönade lite och skubbade lekfullt skallen mot hennes lår. Billberg tog sig en pris snus och log ett litet skevt leende åt kvinnans ord. Komma att trivas! Hur du blir att trivas! Som om det skulle betyda så mycket vad en ko fick för intryck av den nya omgivningen! Ett djur utan själ och tankeförmåga! Vad kunde den åtrå! Mat tillräckligt. Vatten för törsten. Tjur en gång om året. Okomplicerat liv. Trivas! Andra, med bättre gåvor, fick trivas dit dom kom! En plikt att fylla var en given. Svika kunde aldrig komma ifråga. Kärlek! Ett begrepp som fyllde sidorna i fruntimmersromaner. Joller och bedyranden och barnasnack. Pjosk! Kroppen ville och man tog. Det var nog. Pekade sen plikten på så fick man följa. Göra det bästa av vad som ålagts en. Trivas med vad man själv åstadkommit. Tvinga sig att trivas om inte annat…

Han knäppte igen snusdosan med en smäll och lät den glida ner i bakfickan. Spottade brunt på en spraggig grankotte och fann behag i sin ställning med ryggen mot kassen och aftonsolen milt i synen mellan ett par granstammar. Lyddes till kvinnans ord, nu riktade till honom själv:

— Och du, Kal-Evert, är du inte glad att vi snart är hemma?…

Han urskilde den svaga bävan i hennes röst. Rädslan för ett motsägande svar. Hon ville han skulle glädjas med henne, men trodde det långtifrån. Han såg hennes av grossessen lite oformliga gestalt och de ängsliga blekblå ögonen, och en känsla av ovant slag drog genom hans bröst. Han fick för sig att han skulle offra några vänliga ord på henne, dämpa hennes lilla ängsel och få hennes blick ljus.

— Tacka för det, sa han och lät fullt uppriktig. Visst ska det bli skönt att komma hem och få i ordning.

Han såg glädje skjuta upp i hennes ögon vid orden. Men det var som om han inte kunnat tåla vad han själv avsiktligt åstadkommit. För han förstörde åter allt med några tunga ord:

— För det liknar då inget att dra omkring så här som ett annat skojarpack…

Fyra torptäkter och lika många klungor av gråa gamla hus hade Billbergs passerat utan att ha sett till någon Liebybo. Bara skymtat bleka ansikten bak fönsterblommor och nävar i grepp om gardinerna.

Men vid den femte husklungan gick där en man spanande på vedbacken, med handen kupad över ögonen, utan att göra minsta hemlighet av sin nyfikenhet visavis de anländande.

Han var gammal och grå som det hus han bebodde, skägget på hans rynkiga infallna kinder var som lav i väggtimringens springor, tovigt och glest, i testar och grå tottar. Han tuggade ältande en tobaksbuss som slog ut en bula i hans tandlösa högerkäke, lik en välväxt men omogen böld, och en stråle av brun saft silade med jämna mellanrum ur hans mungipa. Ryggen var lång och krum och benen så korta att han gott kunde sägas vara låghalt på båda. Han stabbade oroligt och spanande runt sågbocken, men när följet nere på vägen kom närmare, sköt han plötsligt och liksom efter ett inre beslut fart i rak kosa, de anländande i möte. Han pinnade i väg med vådlig hast, byxbenen fladdrade och rockskörten slängde; mössan karade han av och höll i sin hand, när han ställde sig mitt på den steniga vägen framför paret med kon och sålunda nödgade dem stanna. Västanvinden bläddrade med lätta fingrar bland skallens färglösa testar och strök över skäggtovorna med trevande tag. Han offrade tobaksbussen åt vägkantens ris och torkade handen mot byxlåret innan han sträckte fram den mot kvinnan till hälsning. Från hans tandlösa mun gick ett underligt ljud, likt en viltfågels klagande rop, en loms skrik över vida vatten. Bara en gång, så hälsade han ett artigt goddag och bugade riktigt belevat.

Astrid Billberg tog utan tvekan den lindrigt rena klo hon erbjöds. Fnissade lite dämpat men vart genast allvarsam igen och sa igenkännande:

— Jasså, Hedman kommer och möter. Hur är det till att må?…

— Åh, det knallar som förr, sa gubben. — Jasså, Lars-Augusts lilljänta har skaffat sej kär och kritter och kommer dragandes te Liens by! Fin ko ni har! Si på mjölkårera, di ormer sej som korver under buken — storbuken javisst ja. Men var har ni barna? Jag ser inga. Inga gullvivor i kjortelfållen… Hm, jaha, javisst, det var då väl, för ungar blir det aldrig för många i byn där lommen ropar. Tie kåkar och bara fyrafem barn som inte fått saft och bröd… Kolohy-y-ysch!…

Han tystnade med samma vilda läte som förut. Astrid Billberg rodnade lite åt gubbens nyfikna blickar och hans tal om gullvivor och förnam med stor tydlighet sin mages tyngd. Kal-Evert stod stum och betraktade forskande den gamle mannen. Ovilja låg honom i ögonen när han gav gubben sin lediga hand. En galning, tänkte han. En galning mötte, ropade som en lom och pratade en massa strunt. Han erfor en stark känsla av obehag, fick onda aningar dem han förgäves sökte förjaga. Så stark han var, så hård, låg där likväl en släng av hedentro och vidskepelse rotad i hans själ. Mötet blev någon av ett omen. Lomskriket i galningens mun en ofärdsspådom.

Han vände sin blick från gubben och lät den flyga över Liesjöns krusiga flak mot Bullerberget bakom. Den skyhöga, långrundade bergssträckningen med dess kala urbergshjässa låg i skugga från ett bulligt moln, låg där hotande mörkt och ogästvänligt. Berget i skugga mot den omgivande, solbelysta skogen var något nästan kusligt att titta på, och han vände åter bort ögonen. Och nu tjöt gubben igen.

— Storlommen ropar, sa han med hes röst. — Är det du som är Billberg?…

Den tillfrågade jakade enstavigt.

— Är du släkt med Billbergs vid Suddenäs och Billbergs i Giljarby, är du det? Gubben kröp tätt inpå och frågade ivrigt, drog Kal-Evert i rockärmen, små hastiga ryck.

— Jag är barnfödd i Giljarby, om ni med pock vill veta, svarade denne lite otåligt och skakade av sig gubbens hand. Han tyckte inte om hans grepp. Kände liksom en framtida olyckas trevande tag på sin person. Ville i väg, ville fortsätta. Bördan var tung även när man stod stilla, han frestade inför sig själv skylla sin brådska på den, men lyckades inte övertygande.

— Fint, sa gubben och knäppte några beniga knäpp med sin svarta klo. — Fint som bara den! I Liens by löper rackor och rävar och löss! Ja, rackor och rävar och löss, så du vet det, kolohy-y-y!

Lomropet skallade utöver täkterna. Långt avlägset kom ett gensvar nerifrån Liesjön och österifrån Ormsjön ett eko.

— Bra, bra, mumlade gubben och vinkade åt det håll varifrån svarslåten kom. Så vände han sig tvärt och med helt förändrad uppsyn till Kal-Evert, sa förtroligt lugnt och på samma gång inträngande:

— Dom kallar mej Stor-Lommen. Dom säjer jag är tokig. Iblann kan det vara skönt att vara hållen så. En slipper mycket och lever lugnare. Tocken tokenskap kan rentav rädda en själ. Bättre heta tokig och bruka det lilla en fått än kallas klok och ändå inte begagna sitt förstånd till annat än jävulskap! Håller du med om det, Billberg?…

Billberg nickade tyst. Han började så smått ana att förmörkelsen i gubbens skalle inte var alldeles total, och det obehag han först känt begynte vika och ge plats för ett spirande intresse för den ovanliga figuren. Frågorna om släktförhållanden och talet om rävar och rackor och löss var säkert inte bara en galnings vilsna babbel, hade säkert sitt ärende, en varning kanhända, till främlingen som kom för att bosätta sig här. Och gubbens ord om den förmenta galenskapen bar ju inom sig en liten men ofrånkomlig portion av förnuftig livsfilosofi. Det var kanhända värt att lyssna till gubben. Studera hans krokiga tal och fresta lista ut var man hade honom. Han föreföll i alla händelser inte avogt inställd, vad det lät.

Gubben vred på skallen och lät blicken fara byn utöver så långt han såg. Gärdsgård vid gärdsgård låg torpen där med åker mot åker och husklungorna spridda ut längs den breda åsen mellan sjöarna. En vårlig ljusgrön, stenströdd flitens ruta med ram av sjösilver i barrskogsmörk vildmark. Vackert var det förvisst, och i gubbens matta ögon kom en glimt av vemod när han slog ut med armen i en alltfamnande gest och sa:

— Visst är det fint! Ja, med göksång och lomrop och gamla grå stugor