Eldtecknet

By Nils Parling

Sedan Francisco Franco störtade den Spanska regeringen 1939 har hans regim styrt landet med järnhand. Befolkningen plågas av razzior, tortyr och skräck. Men en rörelse reser sig i det fördolda, en grupp unga arbetare vars mål är att ta tillbaka spanien. Varje natt är de ute för att sprida sin agenda, ständigt jagade och eftersökta. Carlos är en del av motståndsgruppen. Han har vuxit upp under Francos terror och har fått nog, men kampen visar sig bli långt mycket svårare än han hade kunnat ana ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 22, 2021
• ISBN: 9788726940558

Book preview

Kap. 1

Bland bergen väster om staden på slätten glöder buskbranden. Den har levat där i månader nu. Om dagen bara synlig som ett blågrått dis bland skrevorna, som stigande ånga från vulkansprickor ur underjorden. I mörka nätter som glödande eldormar, nästan omärkligt krälande allt längre mot söder, slickande näring av ginst och torrtörne i branterna. I lugna nätter lamnar den till ett knappast märkbart rött och diffust sken. Blåser mistralen upp ordentligt eller vinden kommer flåsande från havet öster om Playa Pineas eller slättlandet söder om Cullebara, den lilla staden under berget med kastellet och borgruinen, då flammar det röda bland skrevor och dalsvackor upp och fräter sig girigt uppöver mot bergssidorna. Vad som ena dagen varit en grågrön matta upp mot bergens skorviga kammar, kan dagen efter vara sotsvarta brandgator över avslickade branter och rasbergshögar. Så här på långt avstånd ter sig dess erövringar ringa och utan större betydelse. Men det ligger något av okuvlighet i dess obönhörliga vilja att leva vidare. Ett plötsligt slagregn i vind från sydväst förmår inte släcka den. Då går den under jorden. Överlever på boss och skräp under utskjutande stenblock och skyddande klippöverhäng, för att när solen på nytt torkat upp i omgivningen åter slänga gnistor och glödflagor till avlande och förnyelse av flammor och slingrande eldormar.

Den dök upp från norr och hur långt den vandrat innan den första eldormen ringade in Monte Arribas trubbiga kon och började slingra sig längs branterna och dalskrevorna längre söder på vet man inte i staden på slätten, inte vid Playa Pineas eller i Cullebara. Knappast är det heller så många härute som bryr sig om det eller reflekterar över det. Buskbränder i bergen är inte ovanliga, speciellt efter ett torrår som det förflutna. Och eftersom den krälat omkring däruppe i månader nu, så är det inte längre något som helst sensationellt över företeelsen.

Myndigheterna i staden närmast bergen fäster inget avseende vid buskbranden. Att försöka släcka den skulle aldrig falla vederbörande in. Det skulle tarva ett alltför stort uppbåd av folk och bli kostsamt i onödan. Däruppe finns ju ingen som helst bebyggelse. Heller ingenting annat av värde som går till spillo. Skulle västvind svepa ner den mot bergets fot, så kommer den likväl inte längre och kan inte bli ett hot mot staden, eftersom där ligger ett halvmilsbrett bälte av risfält och sumpiga marker emellan och Rio Sotos breda och brunslammiga flöde kröker sig i en halvbåge kring stadsbebyggelsen.

Stadens myndigheter har ju också annat att tänka på än något så dåraktigt som att offra tid på att rädda bergens toviga ginstsnår och törne och kaktusväxter eller frälsa småfåglar, ödlor och skorpioner och ormar från hettan som buskbranden alstrar. Stadens administration måste fungera i vanlig ordning, även som nu i en tid när en påtaglig oro sedan länge gjort sig gällande landet utöver. Ja, änmer skärpt i uppmärksamhet just nu, sedan El Caudillo, allerhögste generalissimo Paco Fransisco Franco i samband med arresterandet av en hop galna basker proklamerat undantagstillstånd och utegångsförbud.

Den svåra oron är märkbar även här, i denna lilla landsortsstad med cirka sextusen invånare. Obehaglig nog för dessa som länge suttit relativt lugna i sina ämbetsstolar, tillfredsställda och väl tillgodosedda. Guardia och stadspolis patrullerar utan avbrott gatorna. Civilpolisen, skaran av Judas efterföljare, spejar harörade överallt, inmanövrerade på arbetsplatserna, som enkla medborgare rekognocerande på barer och näringsställen. Vaksamhet är lösen över hela linjen. Följs upp på order från högsta ort. Razzior vid minsta tillbud på brott mot ordningsföreskrifterna är rekommenderade. Och även denna lilla stad på slätten har som alla spanska städer med självaktning ett ställe, där man kan stoppa in av de civilklädda Judasfigurerna utpekade misstänkta, de med olagliga åtgärder av polisen ertappade. Det gäller att hålla efter skumma element. Galningar som nattligen målar förbjudna ord på väggar och murar. Vettvillingar som trotsar hotet från maktens företrädare och sätter sin frihet på spel genom spridande av stencilerade appeller i försök att förleda okunnigt folk från underkastelses irritationsfria vägar.

Så väl har man från myndigheternas sida annat att göra än att intressera sig för en så pass ovidkommande företeelse som den uppe i bergen. Den får leva bäst den kan och man hoppas den slocknar väl småningom, stäckt av någon bergens flod söderpå. Det är väl vad som antages i betydandes led, så därför ägnar man den knappast någon tanke, så vanlig för ögat som den också efter månader blivit.

I de intet betydandes led finns emellertid sedan länge undantag. De är rimligen att söka bland människor, som i mer än trettio år tvingats bära tyngden av minnen från tiden av generalissimos maktövertagande och förgäves ur armod och maktlöshet burit på önskningar att något skulle hända som vände diktatur och terror i frihet och mera människovärdiga levnadsvillkor.

Men också bland växande kadrar av en sentida generation kan hos individer med undermedvetet visionära sinnen samma hopp inställa sig, ytterligare styrkt av vittnesbörd som gett dem inblick i det blodigaste och mest fasaväckande våldets grymma tid.

Dessa människor blickar måhända i mörka kvällar tankfullt mot de röda eldormarna bland bergen. I tider, när svår oro börjat störa maktens företrädare, kan den röda glöden som dykt upp från norr komma dem att se något av ett järtecken i de sakta skidande eldormarnas okuvlighet. De har sett dem gå under jorden för slagregn, som deras egna ideologier under långa perioder tvingats till overksamhet under maktens terrorsystem. De har sett dem vakna åter till liv och sprida sig vidare. Själva är de förstnämnda i större eller mindre utsträckning försatta ur spel och många av dem redan för gamla att aktivt kunna bidra till detta som så svårliga oroar myndigheterna. Ändå blir detta bergens röda skimmer vid tanken på tidens tecken något av ett omen. Så ock för många av de unga. Elden är icke död. Den lever och sprider sig.

Så kan de i sina hjärtan önska en annan form av eld, en nytänd, het. Och att den måtte sprida sig över hela det förslavade landet.

Att vakna från ovetenhets mörker till ett mörker fyllt av plåga, ger förvisso ingen medvetenhetens glädje över att åter erfara sig levande.

Carlos Zerrado, nitton år, bördig från kullen Sancta Magdalena i den staden Sceneria, erfar i förstone endast en önskan att åter få sjunka i det mörker som iallafall var frihet från kroppsliga smärtor. Hans huvud värker blytungt och dunkande. När han försöker föra sin vänstra hand mot pannan är den domnad och öm och oförmögen. I revbenen på samma sida känns det som om han skulle blivit sparkad av en mula. Plågorna i underlivet överflyglar emellertid allt annat. Det är inte smärta, det är marter, olidligt, fruktansvärt att utstå.

Med ett rostigt stönande försöker han likväl resa sig i sittande, men faller på nytt tillbaka mot underlaget. Hans ögon har slagits med blindhet. Vidöppna stirrar de utan att se något annat än svärta, ogenomtränglig natt. Smärtorna och den plötsliga mörkerskräcken pressar fram gutturala ljud över spruckna läppar, osammanhängande ord ur våndan och plågorna. Hans högra hand som hängt slappt ner, trevar valet längs något kallt och skrovligt under honom, söker sig så mot centrum av hans vaknandes pina och framlockar ett nytt stönande vid beröringen, en kvidan snarare, som från en svansnupen hundvalp.

Men så här, i medvetet tillstånd, kommer genom molnet av smärtförnimmelser fragment av skeenden som kastade in i hans värkande skalle. Fogas småningom samman till något helt, till en minnesremsa av bilder och behandling, haglande frågor, slag och sparkar tills hans vara omsider barmhärtigt släckts av medvetslöshet. Genom dessa fruktansvärda skeenden tränger sig en fråga, och hans sönderslagna läppar formar honom själv omedvetet ett namn, kraxar det högt och rostigt i mörkret, ett rop ur hans innerstas plötsliga fruktan:

– Federico… Federico… hur…? De sköt…

Och nu står som i blixtbelysning en situation före plågorna och mörkret klar för honom. De tvenne grönuniformerade som från grändhörnan trätt i hans och Federicos väg. De höjda pistolerna. Befallningen som liksom låst fast hans fötter vid gatstenarna, hans arm över bunten av flygblad under jackan. Federico Ramirez, vän och ledare på expeditionerna! Slängt sin bunt rätt i synen på den ene av poliserna och flytt in i gränden. Mynningsblixtarna i kvällsmörkret, de snärtiga knallarna som skällt mellan husväggarna, springande bortdöende steg och så han själv av morrande uniformerade slagen till marken och bortsläpad.

I sin vånda försöker Carlos övervinna sin smärtkramade kropp och resa sig upp på nytt. Men i sittande blir plågan från underlivet honom övermäktig, med en näve tryckt mot magen och förgäves kämpande mot mörkret som åter hotar hans själ faller han tungt åt sidan och störtar handlöst i golvet där han blir liggande i kräkningar. Genom dimmor av pina och ångest hör han rassel av metall mot metall. Och så är plötsligt ljuset där, skär som en lans in i hans ögon, där han ligger med ansiktet sidvänt och gluppar krampspyor. Han sluter ögonen när ljuslansen närmar sig, hör stegen och en kall röst som lätt hånligt spörjer:

– He, mi amigo, joven hombre! Jag kan väl inte tänka mej att du mår illa, eller hur? Och varför ligga på golvet, när vi skaffat dig den finaste av bäddar? Och har mage att förorena till på köpet! Fy på dej, unge man!

Carlos, maktlös under ljuslansen, plågad av de fruktansvärda smärtorna i underlivet, blundar kvald och tiger. Då knackar något hårt några gånger på hans hjärnas tak och rösten fortsätter:

– Seså, unge vän! Opp med dej! Här har vi gett dej all komfort du kan önska dej. Du behöver inte ligga på bara cementen, du har fått både filt och en stoppad kudde och en plåthink i hörnet för behov! Och så ger du dej till att ösa ur dina inälvor på det fina golvet, va? Nå, du får själv ta vara på det! Opp nu bara! Seså!

Ett nytt slag rappar till, nu hårdare och i den redan förut tillräckligt ömma baken. Carlos lyder så gott han förmår, krälar omvärvd av plågor och det vassa skenet från lamplinsens öga som en dormslagen ödla upp på britsen han ramlat överända från. Låter sig falla på rygg, alltfort med ögonen slutna under den vassa ljusstrålen.

– Det är riktigt, mi amigo, kommer rösten igen. – Så där ja, håll dej bara lugn! Jag tänker inte göra dej illa, här är vi hyggliga mot våra gäster! Att du förorenar golvet är förstås oförlåtligt! Du har ju din toalett i hörnet där…

Ljuslansen vänds bort och Carlos kan öppna ögonen och vända på skallen och se den rostiga plåtburk som rösten åberopar. Han sväljer ansträngt, mumlar:

– Mörkt… så mörkt…

– Det är alltid mörkt på nätterna, unge vän, småskrattar rösten kraxande roat. – Och mörkrets gärningar äro onda och får som bekant sitt straff. Nå, du ropade och jag kom, jag är inte ogin, som du ser! Bara några steg för jag sitter ju alldeles utanför! Fast missbruka inte det, unge vän! Förresten heter jag José, inte Federico! Skulle du vilja berätta för din vän José vem den där Federico du ropade på kan hitta på att vara för figur? De sköt visst på honom, kanske är han sårad och behöver vård, stackars kräk.

Det far genom Carlos skalle liksom en glimt av trotsig tillfredsställelse mitt i plågan. Då har han inget sagt. Då har han stått emot. Söndersparkad i skrevet, bankad med batonger och pistolkolvar till dimmig halvdvala av pina har han likväl förmått skydda kamraten. Kamraten Federico Ramirez, som förmodligen lyckats i sin flykt eftersom den här frågvise väktaren intet vet om honom. Ändå en nåd trots fruktansvärd belägenhet. De har inte förmått honom att yppa… De ska heller inte förmå! Knappast kan något bli värre än det är…

Som om väktaren bakom lampan skulle gissat sig till hans tanke, harklar han sig och säger:

– Nå, du tiger förstås! Och själv är jag ju bara anställd för att se till ditt bästa och att du inte springer din väg ifrån dina välgörare! Någon förhörsledare är jag ju inte! Sådant får Guardia och min överordnade ta hand om! Klart att jag måste rapportera om det är något speciellt!

De har ju sina metoder, lite hårdföra kanske, men ofta till resultat. Och vad de inte klarar här, går kanske lättare i Valencia, dit du väl småningom kommer. För närvarande vill nog vår käre polischef bara pressa fram så mycket som möjligt, till meriter alltså. Han hoppas på förflyttning till Valencia, en trappa upp menar han. Nå, lille vän, du kan slumra ljuvt nu. Det är snart morgon och vår gode gud ger dig en ny dag att göra det bästa av. Så snart det dagas ska jag ge dig nånting att torka upp spyorna med, tillsvidare får du väl trivas med dem. Själv vill jag ta mig en kopp kafé negro, man måste ju se till att hålla sig vaken, jag har ju också fler än dig att vårda mig om. Sov gott nu, unge man, vi ses…

Ljuslansen vänds bort från Carlos ansikte. Han kan öppna ögonen och se sin väktares silhuett mot ljuset som faller mot en rostfläckig dörr. Gestalten är tung och bred, med batong och hölster hakade vid höfterna. Så öppnas dörren till en rektangel av dunkelt lampsken utifrån. Så slår den igen, en nyckel rasslar och allt är åter svart kring plågors läger.

Federico Ramirez, snickare, just i dagarna anställd hos en byggherre ute vid Cullebara, men för det mesta högra hand åt sin far i dennes lilla verkstad för tillverkning av inredningar och enklare möbler vid Calle Pintoro, löper för liv och frihet. Rusar rätt in i grändens mörker i ursinniga språngsatser, i zick-zack för att undgå de blybitar som skickas efter honom sedan de gröna plötsligt överraskande dykt upp. Pisksmällarna från pistoler sätter fart i hans tjugofyraåriga ben och grändens mörker är det skydd han hoppas ska fria honom. Hundrameterslopp eller något därutöver, i ett försök att nå den vikande grändtunnel som ska rädda honom undan Guardias visslande presentartiklar. Redan är räddningen nära, han viker just mot sidogränden, när en projektil, ivägslängd på måfå i mörkret, rikoschetterar mot stenfoten av hörnhuset. Han erfar som ett knivstick i vänstra lårmuskeln, högt upp mot skeken. Genom hans hetsade hjärna far en skräckens vilda tanke: – Jag är träffad! De djävlarna prickade mej!

Den plötsliga smärtan hejdar honom i flykten, han tvingas sakta in, men bara något ögonblick, tills han kommer underfund med att hans ben alltfort fungerar. Hukad och med tänderna sammanbitna skuttar han vidare genom grändens mörker. Det rinner varmt utmed hans vänstra lår ner mot knät. Men han tror ändå han skall hinna det korta stycket till det mål han vid sin hastiga flykt tänkt sig, förrän han börjar lämna blodspår efter sig. Och han kastar en hastig blick över axeln och ser inga mörka figurer i grändöppningen bakom sig, inget ljus från stavlampors strålkastare, hör inga pisksmällar från Guardias pistoler. Så är han vid muren, får händerna över det halvannan meter höga krönet, satsar och lyckas vräka sig över, dunsar handlöst i på andra sidan och blir något ögonblick sittande andtruten med ryggen mot muren och händerna kring låret, där hans kropps varma röda blöter byxorna på insidan. Så reser han sig lätt vacklande, ser sig omkring, låter blickarna fara längs de mörka huskropparna kring bakgården, ser silhuetterna mot natthimlen men inga fönsterljus. Och han tänker att om han inte lämnat några röda spår efter sig, så ska knappast någon tänka sig att söka honom här i närheten av den korsning där han och den yngre kamraten överraskats av en nattpatrull. Patrullen ska nöja sig med ett byte, när det andra så hastigt försvunnit, kanske söka blodspår i den riktning de skjutit, och om de inga hittar avstå från ett försök till förföljelse i mörka och villsamma gränder där en flyende kan ha slunkit undan åt vilket väderstreck som helst. Han lyssnar spänt men kan ingenting höra, inga röster, inga klackande steg bakom muren. De har nöjt sig med Carlos. Släpar väl som bäst iväg med honom, till Calle Prisión, till fängelsegatan. Hur ska det gå? Hur ska de djävlarna behandla honom? Ska han kunna tiga? Eller ska han under slag och sparkar falla till föga och yppa vad som inte får komma till Guardias kännedom? Är han stark nog, kan han stå emot vad som förmodligen väntar honom? Stark? Säkert fysiskt, men psykiskt? En lovande kraft, väl värd att satsa på – men ung, ännu inte härdad tillräckligt. Orädd, men under tortyr…

Federico Ramirez har anledning att hysa en viss fruktan, baserad på erfarenhet, där han nu lätt haltande söker sig fram mellan buskar och utkastad bråte, i det döljande mörkret mellan huskropparna. Det är inte mer än ett år sedan hans far släpades till förhör och kom åter blåslagen och förbi. Sedan han själv i sin tur släpats inför stadens polischef Arristo Carri och dennes hejdukar. Hur han hanterats av de senare, när han vägrat att erkänna faderns och sitt eget samröre med en viss organisation. Knytnävsslag. Sparkar. Batongslag. Blånader och smärtor i veckor efteråt. Och den gången var det ändå mera i en nitiskhets våg av rutin så här långt söderut, mot bakgrunden av en godtrogen och fårskallig främlings beteende uppe i Bilbao. En fackföreningsledare från avlägsna Suecia, som gått omkring med anteckningsboken fullklottrad med namn på spanska gelikar och blivit tagen av polisen och visiterad, med razzior och arresteringar som följd. Federico hade känt för de arresterade, i vetskap om att långvariga fängelsestraff väntade en del av dem – detta fastän han ur sin egen politiska synvinkel knappast kan ha anledning att betrakta deras fackföreningar såsom överdrivet lojalt sinnade mot de arbetarkommittéer som alltfort fungerar som Spaniens enda fria fackliga organisationer.

Men han hade lyckats tiga, trots omild hantering. Om faderns politiska åsikter. Om egna. Om allt. Men själv är han tjugofyra och har år av verksamhet bakom sig. Carlos Zerrado är just nitton fyllda. Hur ska han klara det? Hur?…

Ett ilsket väsande rätt i hans väg där han trevar sig fram bland bråten i bakgårdens mörker, driver honom att snabbt söka en kringgående rörelse. Tillochmed en käppjagad och förvildad spansk katt har rätt att freda sig, om den händelsevis lyckats fånga en bakgårdsråtta att fylla den tomma buken med, kan Federico tänka, där han grimaserande för smärtan i lårvecket letar sig fram mot det mål han tänkt sig, det mål som han vet ska kunna ge honom trygghet, som hänt en och annan gång tillförne.

Så står han omsider där, med en axel stödd mot murväggen. Han har hittat det torra spöet i mörkret invid stenfoten. Nu höjer han armen och låter det försiktigt dallra mot de täta fönsterpersiennerna mellan vinterluckorna.

– Conchita, viskar han hest. Knackar försiktigt igen och tycker det verkar som kulsprutesmatter, i den spänning som kommer hans nerver att krylla sig. Men fönstren i huskuberna kring bakgården är alltfort mörka och döda, när han hastigt ser sig omkring.

– Conchita, kraxar han på nytt. – Conchita, det är Federico!

Då hör han därinnefrån svaga ljud. Hör tassande steg. Hör en efterlängtad stämma som ängsligt viskar:

– Federico, vad är det? Vad har hänt? Varför kommer du så?

– Conchita, släpp in mej! Här! Jag kan inte ta risken av öppna gatan… De tog Carlos… Jag är sårad, inte farligt men…

– Tyst, viskar rösten. – Tyst, min moder sover… Oh, Federico, din unge vän! Kom om du kan, Federico, du vet ju…

Persiennen glider upp med ett svagt rassel. Med foten på det friska benet mot stenkanten under fönstret når Federico nätt och jämnt fönsterkarmen. Han förmår ingen riktig avspark och händerna har dåligt fäste, han rår inte själv häva sig upp. Då sträcks ett par vita kvinnohänder ut och hugger honom under armarna, ett ansikte som bara är en blek fläck i mörkret pustar ett ansträngt: – Å – åh, Federico, åh… Och den hjälpen räcker.

Han är inne. Han har ett par mjuka armar om halsen. Han kysser hastigt och kramar en mjuk kropp men skjuter den sedan häftigt ifrån sig.

– Jag blöder visst, Conchita, mi cuerida, mi muchacha…

– Oh, Federico, viskar hon. – Jag ska dra ner persiennen igen. – Jag ska tända ljus…

– Inte här, Conchita, kraxar Federico nervöst. – I lilla, inga fönster…

Då tar hon hans hand och leder honom. För undan draperiet till den trånga skräpkammaren bakom själva butiken, den lilla tobaksaffär som modern fått ärva en gång och där hon själv har sitt dagliga arbete. Bak packlårar och tomma vinfat och kartonger trycker hon ner honom på den korta brits av lårar han så väl känner till, tassar åter bort men är strax lätt flämtande tillbaka. En tändsticka raspar, en ljuslåga växer i mörkret och skingrar det till ett gulaktigt dunkel. Han lutar sig bakåt mot väggen och ser upp i hennes ängsliga ansikte och betänker just i det ögonblicket hur kär hon är honom och de risker hon är beredd att ta för hans skull, för hans gelikar också om det gäller, eftersom hon är en av dem. Hon är skön, hon är en ängel, tänker han. Men en realistisk och resolut och orädd ängel, om också just nu rätt orolig och hetsad, efter han kommit som han gjorde.

Själv är Federico också hetsad och flämtar lite efter den hastiga flykten. Men han hågar sig ändå och makar sig upp i sittande, med röven ytterst på kanten av den bädd som är packlårar med en tunn madrass och en filt över. Hon drar till sig hans ena hand och hennes ögon är svarta och hennes röst darrar lätt.

– Du blöder, Federico!… Men… Jag kan inte se…

– Det är inte handen, Conchita, säger han. – Jag kände väl efter. Du får torka av fönsterkarmen, kanske väggen… Och jag väter kanske vår bädd med rött, du får förlåta… Dom förbannade sköt ett halvdussin skott efter mej…

Han skjuter med ett lätt stönande ner byxorna och de tunna kortkalsongerna. Ser att såret som droppar sitt röda i en liten rännil mot det nerhasade plagget inte är så djupt, bara en skåra, men farligt nära, som han också med ett försök till