Slaget om framtiden

By A. R. Yngve

Det slutgiltliga slaget om framtiden kommer allt närmare och Darc bygger på en maskin som kan komma att förändra förutsättningarna för alla. Han och Shara lever undangömda, ständigt på sin vakt och på flykt från de som vill hitta dem. Samtidigt ökar striderna i intensitet och i sin jakt efter makt förstör feodalherrarna allt i sin väg. Men Darc har en plan, en riskfylld idé som kan förleda honom i fördärvet ... Slaget om framtiden är den tredje delen i romanserien Darc Ages - De mörka tidevarven. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 2, 2021
• ISBN: 9788726739459

Book preview

Tredje boken:

Slaget Om Framtiden

FÖRE SLUTET AV ÅR 940 E.M. HADE HUVUDAKTÖRERNA I SLAGET OM FRAMTIDEN TRÄTT FRAM.

Sprungen från den castilianska aristokratins mest dekadanta och inavlade släktled, avancerade Tharlos Pasko snabbt till makt och ont inflytande. Begåvad med lika stora delar ärelystnad och hänsynslöshet, och en besatt mans spöklika karisma, var han fast besluten att styra landet på en kurs mot krig och slakt. Endast ett fåtal modiga män och kvinnor tordes sätta sig emot honom till att börja med, och Damon– klanen blev de självklara ledarna för detta motstånd. Genom händelserna i detta ödesmättade år kom familjen Damon att förknippas, kanske för alltid, med storhet, tapperhet – och självuppoffring.

Men låt oss inte glömma de mindre aktörerna på historiens scen, för de var många. Från ingenstans kom namn som skulle bli legendariska, och för första gången fick de bevisa sin duglighet. Och många var de stora och små brottslingar som fick ett skamligt slut i år 940 E.M.

Det var ett blodigt år, och ett år för att leva till fullo…

Utdrag ur Librians Krönikor (översatt frånoriginalspråket)

Tharlos’ pogrom

Kapitel 1

Pasko City stod fortfarande väl befäst och bevakat, och hade inte attackerats en enda gång sedan Tharlos Paskos misslyckade försök att inta Damon City.

Stadens dekadenta elit var fortfarande slavar under Tharlos’ hemliga kult av Koban-Jem. Tharlos hade gradvis tagit över sina allt svagare föräldrars auktoritet; hans absoluta välde låg bara ett steg från att bli officiellt.

Men den unge härskaren, ivrig och angelägen att behålla makten, insåg behovet av en syndabock för hans felslagna kampanj mot familjen Damon.

Vid tidigare kriser hade familjen Pasko utnyttjat den ingrodda skräcken för Spetälska för att manipulera sina undersåtar. Emellertid befann sig Spetälsk–stammarna långt ifrån Castilia. Tharlos var tvungen att falla tillbaka på mer lätt tillgängliga offer. Han valde stadens mest framträdande minoritet som sitt mål, och förberedde en pogrom.

Mer än en månad efter Sommarfestivalen som hade satt igång kriget, samlade Tharlos sina anhängare och stadsbefolkningen på gårdsplanen utanför slottet. Hans far Migam Pasko var opasslig och dök inte upp. Tharlos fann det bara bekvämt att ha honom ur vägen. Allt var klart; allmänhetens motvilja mot stadens hedningar var lika uppenbar som alltid – allt han behövde göra var att elda upp den.

Precis när solen gick ned visade han sig för folksamlingen från en balkong. Belyst av dramatiskt fackelsken och iklädd full mekaniserad rustning med bart huvud, tycktes Tharlos’ axellånga gulfärgade hår skapa en aura kring hans magra, bleka ansikte.

Folksamlingen slutade mumla när de såg honom; tusentals ögon stirrade på honom för att få en förklaring till hans nyliga nederlag. Han gav dem en lång allvarlig blick och lyfte sina tunga metallklädda armar.

Mitt kära avhållna folk, ropade han, med rösten förstärkt av rustningens högtalare, …det är min sorgliga plikt att tillkännage att vi har blivit förrådda. I slaget nyligen kom våra tappra soldater en hårsbredd från att erövra Damon City; så nära att frälsa oss från häxdoktor– vännen, Bor Damon! Men för sent upptäckte vi att våra vapen hade saboterats – av en förrädare i vår mitt! En ogudaktig anhängare av Kristos var han, som tjänade Damon och häxdoktorn Darc!

Folksamlingen vrålade av harm; Tharlos frigjorde deras lägsta lustar med stor skicklighet.

Efter min återkomst till Pasko City har jag undersökt Kristos–anhängarnas angelägenheter. Och vad fann jag? Att odjuret Darc också tror på Kristos!

Folkmassan flämtade till när nyheten kom. Tharlos’ spioner hade rapporterat, helt korrekt, att Darc ibland yttrade det antika namnet på Kristos. Det var först nu som Tharlos hade funnit den rätta användningen för den kunskapen. Folkhopen var mogen; han antände den.

Ja, skrek han, de där otrogna som går ibland oss är allierade med våra värsta fiender! Jag uppmanar er att gå ut och straffa Kristoiterna – nu! För vår stads skull får ni inte visa någon nåd! De skulle gladeligen utsätta era barn för ondskan som inte har något namn! Deras tillintetgörelse skall förebåda vår slutgiltiga seger över Damon! Detta är vårt land, och det måste tvättas rent! Gå ut och bränn hedningarna! GUDINNAN VILL DET!!

Den vrålande hopen roffade åt sig tända facklor från en rad av behändigt placerade rack, och rusade på de mörka gatorna. Stadens fyra hundra kristna – obeväpnade köpmän och deras familjer – skulle inte ha en chans mot det tusenhövdade monster som Tharlos hade släppt lös.

För ut kärrorna, sade han till sina officerare, och samla in allt av guld och värdesaker från hedningarnas hem. Ta det sedan till min skattmästare med en gång. Kalla det… en krigsbeskattning.

Den högst rankade kaptenen bugade mot honom och svarade: Som ni önskar, Lord Pasko.

Lord Pasko. Tharlos flinade åt soldatens felsägning och nickade lätt åt honom innan han skickade bort milisen. Den formella myndigheten över staden tillhörde hans far – men det kunde snart ändras. Den försupne stadsherren var bara lite över femtio år, men vem kunde förutse en oläglig olyckshändelse?

Medan Tharlos såg bränderna sprida sig från det avlägsna kristna gettot, övervägde han möjliga sätt att eliminera sina föräldrar. De avlägsna ropen och skriken från de brinnande husen tjänade som bränsle åt hans destruktiva fantasi.

Brandrök drev upp till slottsbalkongen, och han viskade en bön: KobanJem, lukta på offren jag så frikostigt erbjuder dig. Hjälp mig förgöra mina fiender och jag svär att behaga dig, att bringa ödeläggelse och död som du begär. Död åt alla –

Plötsligt och helt oväntat skälvde Tharlos till där han stod. Vilket fel hade han just begått? Han hade känt tro på kraften i människooffer.

Före denna pogrom hade han sett på morden enbart som ett sätt att kontrollera sina depraverade anhängare – inte som en fråga om liv och död. Han slet sitt gulfärgade hår och förbannade sig själv för att ha fallit för sina egna knep. Han såg bort från de brinnande husen, följde den glödande röken med fingret, upp i den svarta himlen.

Tharlos kom på sig själv med att stirra mot ingenting, och han fick en skrämmande insikt: Det finns ingen gudaktig makt i den där stinkande röken, bortsett från den jordiska makten över människors liv. Jag vet det. Men i så fall, vilken magi finns det där i rymdens oändliga mörker? Finns där någonting alls? Svarta Sol, varför visar du dig inte för mig?

Och nattens svärta framstod inte för honom som Den Svarta Solen förkroppsligad, men som verkligen tom. Han dyrkade intigheten, och det var långt värre än att tillbe ett ont väsen. Koban–Jems makt krympte bort; även den blev meningslös. Av en ingivelse virvlade Tharlos runt för att se om någon hade sett honom skaka av skräck – men inte en enda vakt eller robottjänare syntes till. Tharlos gick in, beordrade sina pager att montera av hans stridsrustning, och drog sig sedan hastigt tillbaka till sina rum.

Han kände ett tomrum växa i själen; hans kropp verkade som ett falskt ting, som om han vore gjord av halm och kunde falla sönder om man stack ett finger i honom.

Och då föll det honom blixtsnabbt in, att det måste vara Darcs fel. Darc, hans senaste och mest hatade fiende, var någonstans därute och höll redan på att vinna. Tharlos visste det, men vägrade medge det ens för sig själv. Han fyllde den inre tomheten med mera hat. Han skulle bilda en ny allians av städer för att krossa Darc, utradera Damon– klanen och stå kvar som segrare.

Och om han inte kunde få Darc att lida, om mannen var odödlig som rapporter och rykten antydde, då skulle någon få lida. En kammarjungfru, en älskarinna, en familjemedlem… ett offer. Anhängarna i kulten av Koban– Jem måste tillgodoses med jämna mellanrum, så att de inte blev oregerliga och odugliga för honom.

Hans rastlösa långa fingrar började leka med kultens rituella dolk som han alltid bar med sig, medan han gick för att söka nytt villebråd.

Under tiden, i Norra Castilia, gick dagarna i en orolig och stressad atmosfär; kriget mot Pasko–klanen hade bara kommit in i en viloperiod.

Damon City och dess grannstater höll på att förstärkas på nytt och rustas, och medborgarna dignade under bördan av ökade skatter och tullar. Till stor kostnad byggdes fler mekaniserade rustningar, lasergevär och jetflyg än någonsin. Upprustningsyran var så intensiv att allmänhetens elektricitetskvot ransonerades till nya bottennivåer – och medborgarna klagade allt högljuddare.

Lord Bor Damon, som blivit alltmer isolerad i sitt slott, besvarade klagomålen med hot om bestraffning av förrädare. Folket i hans stad började viska sina klagomål, av fruktan för lyssnande soldater.

Ryktet gick från mun till mun: Lord Damon bannlyste Darc, den reinkarnerade Kungen. Efter det gick allting galet, och den gode Sir Dohan jagades också bort. Det är Gudinnans straff.

Av alla i familjen Damon – som nu var isolerad och alltmer föraktad av aristokratin såväl som de ofrälse – var det bara Lady Osanna som tog spådomarna bokstavligt. I hemlighet bad hon Gudinnan om förlåtelse och bönade att hennes enda son skulle återvända. Hon kunde fortfarande få barn, men så mycket hade redan investerats i Dohan att hon inte kunde stå ut med att förlora honom.

Ingen man visste det bättre än Bor Damon själv. Han begravde sig i uppbyggnaden av befästningar och vapen, utan att vara helt säker på vad han rustade sig mot – kriget mot Pasko–klanen, hans avvisade sons hämndlystna återkomst, eller hans egen rädsla?

Tack vare sina reserver av inre styrka fortsatte han balansera på randen till självförstörelse. Stadsherren tillbringade sina nätter med att dricka i ensamhet.

Familjen Damon och dess hushåll höll samman i sin älskade sons frånvaro, för att det oavslutade krigets skugga fortfarande låg över dem. Emedan Dohans öde var ovisst, fann Andon och Bwynn att de fick ökande uppmärksamhet. Klanens framtid kunde ligga i deras händer, om Bor och Osanna inte lyckades få en son till. De var inte glada över den framtidsutsikten – för de, liksom alla andra, hade blivit bekväma med tanken på att Dohan skulle ta över staden efter sin far.

Bor Damons före detta allierade var i oreda, och gnabbades med varandra när de borde enas… och gav Tharlos den tid han behövde för att slicka såren från deras senaste strid.

Sommardagarna i Kap Verita–arkipelagen skred förbi som de hade gjort i tusentals år: loja, torra och heta. För de unga älskande Dohan och Meijji blev detta den lyckligaste tiden i deras liv.

Om dagen reste de med båt mellan öarna. I sin älskades sällskap kunde Dohan glömma alla tankar på krig och plikt; de tillbringade hela dagar med att enbart leka som barn, eller vandra planlöst omkring. Han lade bort sina vapen och sin rustning, och kom att likna en enkel bonddräng i sin halmhatt och sina skrynkliga gröna byxor.

Om natten invigde Dohan Meijji i Gudinnans mysterier – som han hade lärt sig av översteprästinnan Inu när han fyllde sexton och första gången mötte henne ensam, i hennes allra heligaste kammare. Inu hade lärt honom på vilka sätt en kvinna kunde föras till en högsta extas som tillät Gudinnans ande att uppfylla henne; och han hade lärt sig att kärleksakten var ett sakrament som aldrig skulle behandlas nonchalant.

Meijji och hennes folk bekände sig till en något annorlunda tro där alla gudomar fick plats – men i Dohans erfarnare armar lät Meijji villigt Gudinnan besitta henne och sätta hennes sinnen i brand. De ropade varandras namn tills deras röster blev hesa.

Under Meijjis ledning övervann Dohan sin rädsla för havet och lärde sig också dess nöjen. Hon tog med honom på dykningar och simturer; han upptäckte en hel ny värld av undervattensliv, oöverträffad i sin skönhet och variation. Paret gassade sig i glöden av sin egen ungdomliga energi, och under dessa flyktiga högsommarveckor kände de bara lycksalighet.

Även i Sharas och Darcs dagar tillsammans på Kap Verita fanns det tid för kärlek och lek – men deras ålder och erfarenhet bidrog till deras dagar och nätter. Efter deras första kortvariga, ungdomliga passion fanns det nu mindre av nyhetens behag och mer av ömma minnen i deras omfamningar. De kunde inte glömma sitt förflutna – ändå kunde de leva med det. Tanken på giftermål och familj förblev en avlägsen fantasi i deras tankar. Darc hemsöktes fortfarande av minnet av sitt gamla, förlorade liv – men i Sharas sällskap försökte han åtminstone undertrycka det. De älskade och förväntade sig knappast något mer.

Eye–Leg, den nyaste gästen i Mechaos herresäte, förblev känslomässigt utestängd från de flesta av människorna kring henne. Genom att avsöka Spetälskflickans hjärna med sina instrument, kunde Mechao bevisa att hon tänkte precis som andra människor – bortsett från att hennes talspråksförmåga var allvarligt hämmad.

Mechao bevisade också att han hade vissa kunskaper som låg långt före Darcs egna: han visade de delar av Eye– Legs hjärnaktivitet som tydde på starka känslor av tillgivenhet.

Sådan aktivitet, hävdade han, hör till en människa som håller av någon, såsom ett barn eller en släkting.

Emellertid kunde de inte avgöra målet för hennes tillgivenhet. Shara trodde att hon visste vad Eye–Leg kände, men sade ingenting om det.

Darc fann det svårt att motstå frestelsen att fråga Shara varför hon brydde sig så mycket om Eye–Leg. Men han frågade henne dock aldrig – Sharas omsorg om Spetälskflickan höll henne närmare Darc och laboratoriet, och han var glad för det. Hans ex–hustru i hans gamla liv hade sällan visat en bråkdel av det intresse för hans arbete som Shara vanligtvis gjorde.

Sharas omhändertagande av Spetälskflickan utvecklades snabbt till vad som liknade en förenklad uppfostran. Hon försökte lära Eye–Leg läsning och enklare matematik, och läste ofta historier för henne från Mechaos bibliotek. Flickan fann stor tröst i att få höra berättelserna. Till och med Darc satt ned för att lyssna på Shara under de varma kvällarna när hon satt med Eye–Leg vilande vid hennes fötter, och den vanskapta flickan höll hårt i hennes långa kjol. Flickan kunde ännu inte uttala några ord, bara göra svaga klickande ljud med tungan.

Darcs projekt att förstå och besegra Pesten fortsatte – långsamt och ibland med falnande hopp, precis som han hade väntat sig. Ibland grälade han med Mechao om hur man skulle bota Eye–Leg utan att ta livet av henne på samma gång; många tankelekar testades och förkastades sedan, och Shara höll ett vakande öga på hur de behandlade flickan. Trots svårigheterna så gjordes nya framsteg i plötsliga språng, och hoppet om att lyckas dog aldrig…

Pop Shah

Kapitel 2

Av de många lasertransmissioner som dagligen for hit och dit mellan Norra Castilias stadsherrar, var det mycket få som någonsin nådde de ofrälses öron – annat än som tanklösa rykten.

Och trots det sändes ett meddelande från Lord Fache till Lord Damon som sedan, som genom magi, slank mellan hans fingrar och hamnade i folkmun.

Dess viktigaste del löd: Den ädle Lord Faches ärade hustru rapporterade en vision, där Darc talade till henne. Hans ord var:’Frukta ej. Kungen kan dödas, men han dör aldrig.’ Sedan manade Darc fram den gode Sir Dohan Damon, och se! Han bar en stor härskares klädnad. Sålunda slutade hennes vision.

Citatet från drömmen var orden som Darc yttrat till soldaterna under slaget om Damon City. Detta betraktades allmänt som ett gott omen i dessa mörka tider…

"Vad är en’ra–dio’?" begärde Mechao att få veta.

Darcs förfrågan om radioutrustning hade förvirrat Mechao och sönerna som var hans assistenter. Till att börja med förväxlade de konceptet radiovågor med partikelräknare och strålning. Darc var tvungen att omsorgsfullt rita diagram av elektroniska kretsar, elektromagnetiska vågor, och förklara hur radio fungerade, innan Mechao började förstå. Detta tog en hel dag.

Först då kunde Darc förklara för dem sin nya plan för att sprida nyheten om Virus A–vaccinet till världen. Mechao bedömde planen som hopplös, galen – och lysande. Men deras sökande efter ett botemedel mot Virus B var inte över än…

Min hustru skall förhandla med byrådet, så att du får dess tillstånd att följa med på vår nästa handelsexpedition till fastlandet, berättade Mechao för honom när de lämnade laboratoriet för att äta