Kabal

By Theodore Bergqvist

År 1747, Stockholm präglas av politisk instabilitet och ockulta krafter. Medan upplysningens idéer om förnuft och vetenskap utmanar det gamla, står kyrkan fast vid invanda traditioner. I stadens intellektuella salonger skakas debatten av högljudda röster. Samtidigt längtar en grupp överlevande soldater från Karl XII:s krig efter att återupprätta Sveriges forna maktställning och svär sig trogna till djävulen."Kabal" är en hårresande resa genom livet och förhållandena i 1700-talets Stockholm. Genom ögonen på Johan Hjortenberg, verksam vid Vetenskapsakademin, skildras en kamp mellan ljus och mörker. Övernaturliga krafter kolliderar med historiska realiteter och leder till blodiga konsekvenser. I denna spännande berättelse vävs mysteriet samman med politiskt kaos och ockulta hemligheter.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 6, 2023
• ISBN: 9788727063591

Book preview

Theodore Bergqvist

Kabal

SAGA Egmont

Kabal

Omslagsfoto: Midjourney

Copyright ©2013, 2023 Theodore Bergqvist och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727063591

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

One step forward and two steps back There’s a million ways to get a heart attack Because of you

Voodoo Love Bow

Backyard Babies

Till mina kära döttrar Ida och Saga

Kabal är en påhittad historia. Personer som beskrivs i boken är uppdiktade. Även om det finns personer med samma namn, titlar och ämbeten som faktiskt har existerat i verkligheten har de inget gemensamt med personerna i boken. Det finns inga bevis på att personerna som existerat i verkligheten var inblandade i den sammansvärjning som förekommer i boken.

Du tror att du vet, att du sitter inne med sanningen. I själva verket lever du i okunskap. Tänk dig sanningen som en tunn fernissa på vilken lögnen vilar. Att en dimslöja av kunskaper skapats genom åren, kunskaper som aldrig blivit ifrågasatta.

Länge försökte folket i Stockholm glömma det fasansfulla som hände. I stället talade man om upplysning, utveckling och vetenskap. Historieskrivarna berättade om upplysta despoter och naturvetenskapliga framsteg, men det som skett under ytan fick aldrig någon plats i deras texter. Knappt hundra år efter de fasansfulla händelserna i Stockholm hade deras tillrättalagda historiebeskrivning blivit allmän sanning. Jag vet vad du tänker: Tids nog kommer sanningen alltid fram. Jag kontrar med att sanningen aldrig blivit utmanad. Nåväl, vems historia du väljer att tro på avgör du själv och tur är väl det. Detta är en berättelse om en alternativ sanning. Året är1747. Platsen är Stockholm.

1

Stockholm sträckte ut sig för folkets begär och längtan som en dekadent och förljugen hovdam. Sedan urminnes tider hade man sagt att Staden hade en själ, en slags ande som var oberoende av de människor som levde här. Exakt när och hur detta väsen föddes visste ingen. Inte heller varför. Kanske skapades Staden av en mäktig entitet, eller av en urprincip som människorna inte kunde råda över. En sak var emellertid säker: Det var Staden som formade folket, inte tvärtom.

Johan stannade upp för att släppa fram ett ekipage med en bärstol. Regnet tilltog och han drog upp kragen på sin rock för att slippa bli blöt.

Staden var en kokande kittel av löskefolk, vagabonder, krämare, fattiga, egendomslösa arbetare från landsorten och försupna, olyckliga människor vars liv nästan alltid slutade i djupaste elände. Vid kajen till Nybroviken samlades det mondäna folket ur den nyrika skeppsbroadeln tillsammans med tyckare och tänkare ur de högre klasserna. Nyöppnade kaffehus och tobaksbodar trängdes med varumagasin och lagerutrymmen för gods från fjärran länder. Kajen var tummelplats för alla som hade något att sälja eller ville spendera några ören på de varor som just anlänt med skeppen från Europas stora städer, ibland ända från Asien. De stora skeppen knarrade och jämrade sig vid kajen. Ruggslitna segel slog i vinden och väntade otåligt på att få tampas med vinden på öppet hav. Måsar ryttlade och dök runt masterna. Skeppspojkar höll vakt med sina lyktor i högsta beredskap. Man ville skydda fartygen från objudna gäster. En frän lukt av tjära stack i näsan. De nya skeppen var ljusa, medan äldre båtar hade mörknat och blivit nästan helt svarta. Många skutor bar snidade galjonsfigurer och det fåtal skepp som bestyckats med kanoner hade rikt dekorerade och målade luckor framför sina tunga pjäser. Vimplar och flaggor från en rad länder fladdrade nyckfullt i vinden.

Det var snart midnatt och Johan kryssade som en holländsk kogg i de trånga och snäva gränderna som låg mellan Riddarholmen och det nya slottet som det bråkades så mycket om nu för tiden. Den stora slottsbranden av det gamla slottet Tre kronor var redan glömd.

Bygget av det nya slottet vittnade om ett nytt århundrade av storvulenhet och nya idéer, men när den gamle krigarkungen Karl XII dog avstannade bygget helt. Sedan några år tillbaka var den omtalade arkitekten Carl Hårleman högste ansvarig för bygget. Carl Hårleman var en man av stora idéer. Det var han som drivit igenom förslaget att alla offentliga hus skulle vara målade i den karaktäristiska gula svenska färgen. Till en början hade Carl Hårleman enbart varit ansvarig för slottets in- och utvändiga utsmyckning, men så småningom avancerade han till att leda hela bygget. Nu var året 1747, och alla undrade givetvis när det nya slottet skulle stå färdigt. Kungafamiljen bodde fortfarande i Kungahuset på Riddarholmen dit de tagit sin tillflykt efter branden 1697.

Johan hade ett sent ärende att uträtta innan han kunde bege sig hemåt. Hem, tänkte han. Det känns inte längre som ett hem. Den lilla stugan med sina två rum var en sista anhalt, ett pesthål av sjukdom och långsamt döende, en hemvist för livets röta och sista elände. Kunde han, så undvek Johan att gå till det som en gång varit hans och frun Linas gemensamma bo. Hustrun låg sjuk i plågor och tynade långsamt bort. Exakt vad det var som gjorde henne så sjuk visste ingen, men det var uppenbart att hon snart skulle dö. Lina var sängliggande större delen av tiden, fjättrad vid bädden som ett kopplat djur. Johan kunde inget göra. Ingen annan heller för den delen. Guds barmhärtighet sträckte sig inte längre än till att Lina vissa dagar mådde lite bättre. Johan konstaterade kallt att Gud hade annat att syssla med än att förbarma sig över hustrun. Kanske var det till och med så att Gud helt enkelt inte fanns. Hur kunde man tro på en Gud som sällan hörsammade ens böner? Eller rättare sagt aldrig gjorde det. Tystnad var allt som mötte den som bad. För Johan tycktes det vara slumpen som bestämde över livets gång, inte bönerna han bad eller Gud. Om gråt var ett mått på längtan efter hjälp hade Johan den största skäppan. Hur hade han inte legat i fosterställning och gråtit, vridit sig som en mask på golvet under tyngden av den obarmhärtiga insikten om att Lina var döende. Snorat och haft sig till ingen nytta. Tårarna var slut sedan länge, men en molande värk hade satt sig i bröstet för gott. Den första sorgen hade bytts ut mot en slags bitter smak av likgiltighet. På ett märkligt sätt var bitterheten samtidigt både lättare och tyngre att bära. Lätt att skjuta ifrån sig och lägga på andra, svårare eftersom den successivt åt sig inåt hjärtat och härdade det.

I skenet från Prästgatans lyktor följde Johan den gamla stadsmurens sträckning. En del av husen på Prästgatan var byggda på den medeltida muren, men det var länge sedan den spelat ut sin roll som försvarsverk. Vid Helvetii gränd svängde han av västerut, ut på Storkyrkobrinken. Helvetii gränd var namnet på den nordligaste delen av Prästgatan, en liten gatstump man gärna höll sig så långt borta ifrån som möjligt. Här bodde stadens syndabockar, bödeln, bödelsdrängen och annat ofint folk. Oheliga själar som sällan besökte kyrkan. Visserligen låg galgbacken uppe på de södra malmarna men kungen var mån om att ha bödeln i sin närhet ifall han skulle behövas med kort varsel.

En ensam tiggare satt hopkurad intill husväggen och bad om en slant. I sin hand höll han en tennmugg. Av den slitna vapenrocken att döma var mannen säkert en gammal soldat, kanske en av dem som slagits på den gamle kungens tid. Ett sargat öra, sannolikt söndertrasat av en kula övertygade Johan om saken. Definitivt en soldat, tänkte han och slängde ett mynt i muggen, men ångrade sig genast. Varför skulle han ge den mannen pengar? Vore det inte bättre om tiggaren bara dog?

Den gamle soldaten grinade mot honom med ett tandlöst leende. Tänderna hade för länge sedan ruttnat och trillat bort. En ensam brun stump var det enda som satt kvar i munnen. Johan var säker på att han skulle kunna dra bort den med två fingrar om han försökte. Han ryste vid tanken.

Tack fina herrn. Gud välsigne dig.

Mm. Johan skulle säga något mer, men kom sig inte för.

De som inte hade råd eller vett att betala pudrettkärringarna för att bära bort ens träcktunnor till Flugmötet, gjorde det enkelt för sig och uträttade sina behov i en trähink som de tömde ut genom fönstret på natten när de visste att ingen såg. Johan trampade fram i en sörja av träck och matrester. Stanken var så påträngande att han plockade fram sin sidennäsduk och höll för mun och näsa i ett verkningslöst försök att mota bort den. Inte ens en droppe parfym i näsduken hjälpte. Johan vande sig aldrig vid odören. Den kom från folket, men också från den igenslammade och förgiftade Klara sjö. Endast en kraftig vind eller ett ihållande regn kunde mildra den. Johan drog sig till minnes den gång han hört några gamlingar läxa upp en yngling med skrönan om att det var stadens ruttna själ som stank och inget annat.

En ljusskygg person förföljde honom. Det verkade inte vara något av fattighjonen som ville skinna honom på pengar eller kläder. Stövlar och rockar var eftertraktade nu när vintern stod för dörren. Nej, det här var någon som var ute efter något annat. En person som förföljde och bevakade honom på avstånd. Johan slängde en blick över axeln och noterade att mannen genast drog sig närmare en husvägg och försvann in i skuggorna. Mörkret slukade upp den okände förföljaren. Johan befann sig i Stockholms dunklaste vrår, där gatorna var trånga och husen lutade sig över honom med sina kalla ytor av sten och murbruk. Gränderna och valvens innersta hörn var gömställen för nattfjärilar och simpla tjuvar. Alla var de mörkrets barn. De höll sig undan på dagen men kröp fram i skymningen för att uträtta sitt värv. I den här delen av Staden gällde det att vara vaksam, att aldrig låta någon komma för nära, eller att uppehålla sig för länge på samma ställe. Tjuvarna drogs till besökare som flugor till lyktan.

En dörr flög upp och en ung pojke stapplade ut på gatan framför honom. Försvinn, vi vill inte se dig här igen, skrek en kvinna innanför dörren.

Era jävla slappfittor, jag ska se till att soldaterna knullar upp era rövar och slår ut era tänder så ni får suga deras kukar utan gaddarna. Pojken bröt på tyska och var mer än hälsosamt upprörd.

Du är värdelös och oduglig, spring du till soldaterna och lipa, här har du inget att hämta din snorvalp. Slapptask. Droppsnopp!

Hundfittor, skrek pojken och kastade en sörja av matrester och träck på dörren samtidigt som den stängdes framför honom.

Pojken var halvnaken och stod i regnet utan något att skyla sig med.

Fan, jävlar. Saumensch! Träcksuggor!, mumlade pojken samtidigt som Johan passerade. Detta var fjärran från de finrum på Norremalm där man smög in i de avskilda delarna för att tillfredsställa sin molande hunger efter kärlek och lust. Rum fyllda av tvålar, parfymer, oljor och franskt puder. Sidendraperade salonger i vars sängar man fann allt annat än de smutsiga hororna från gränderna. Salonger där man klädde sig i finaste spets och silke.

Johan korsade den smala gränden och gick vidare. Pojken frambesvor ännu fler förbannelser. I ögonvrån skymtade han åter sin förföljare. Johan hade en olustig känsla av att han måste vara på sin vakt. Han fick absolut inte villa bort sig.

Ett ordnat gatunät med kvartersnamn och nummer hade vuxit fram successivt med början under förra århundradet medan ett fungerande adressystem, som redan fanns i andra europeiska städer fortfarande dröjde. Som med så mycket annat var även detta uppe för ändlösa diskussioner och tvister bland makthavarna och undersåtarna dagarna i ända. Såväl stadsbefolkningen som administratörer och politiker hade åsikter. Även kyrkans heliga män hade synpunkter. Somliga menade att djävulen måste ha ett finger med i spelet eftersom man inte kunde enas ens om en sådan enkel sak som om vilken princip som borde tillämpas. Visserligen fanns det, enligt det brandreglemente som utfärdades 1729, tydliga nummerskyltar på husen, men det var tomtnummer och för en som inte kände till staden kunde det vara mycket förvirrande. För att hitta rätt var det nästan alltid säkrast att fråga sig fram.

Johan tog några snabba hopp över vattenpölarna och var nära att halka på de blöta kullerstenarna. En äldre man försökte tända en av kvarterets sällsynta lyktor i en ojämn kamp mot regnet. Det var länge sedan man förbjudit facklor och beordrat alla husägare att sätta upp gatlyktor på sina fasader att hållas tända nattetid, men i den här delen av Staden var det inte många som brydde sig om påbudet.

Två dryckesbröder stöttade varandra i sin färd mot mer elände på någon av Stockholms många krogar. De skrek några okvädesord till den gamle mannen när han förbannade dem för att de knuffat till hans stege. Att supa sig full var ingen svår uppgift. Det verkade finnas fler krogar än verkstäder i Staden. Senaste gången administrationen gjort sig besväret att räkna antalet krogar var år 1671. Då uppgick antalet till ansenliga 300. I dag var det ingen som ens orkade ta på sig ansvaret att räkna dem. Till krogarna skulle dessutom läggas alla vinkällare, vintappare och gårkök som förutom spriten serverade enklare mat. Mestadels dekokter och buljonger alltför utspädda att kallas soppor, en sillbit och bröd vars färskhet det alltid fanns anledning att ifrågasätta. För att inte tala om alla småstugor och lägenheter i vilka man kunde kila in på en sup eller två oavsett om man kände dem som bodde där eller inte. För några ören bjöd man in vem som helst i sitt hem. För ett silver sålde man sitt barn.

Johan mötte blicken på en flicka som tagit skydd från regnet i en mörk port. Hon var ung, knappt 14 fyllda, men Johan var säker på att hon bjudit ut sin kropp till försäljning som vilken billig vara som helst i säkert ett par års tid.

Vill herrn smaka på lite ungdomlig förlustelse, sa hon med en ljus och mjuk stämma.

Va? Nej tack! Johan såg på hennes bara, såriga och smutsiga fötter. Snart skulle vintern komma och hon hade inte ens ett par skor.

Vill inte herrn unna sig lite njutning?, tillade hon och log med en övertygelse som egentligen hörde hemma hos en kvinna som var minst tjugo år äldre.

Det kostar bara ett par ören, vi kan göra det innanför dörren om du vill. Hon drog upp kjolen en bit och blottade sitt håriga sköte. En regnig novembernatt som denna var det ont om kunder och det gällde att visa sig från sin bästa sida för att få någon på kroken.

Johan tittade på flickan och tänkte att hon nog jobbade på någon manufaktur om dagarna och bjöd ut sin kropp på nätterna. Säkert hade hon redan barn att försörja. Passade hon sig inte så skulle hon hamna på korrektionshuset på Långholmen vars främsta funktion var att tukta lösdrivare och lösaktiga kvinnor. I bistra tider stannade det inte vid det, då grep man kvinnor som inte uppfyllde sin ullkvot eller som varit obekväma på något sätt.

Han brydde sig inte ens om att svara utan hastade vidare. Fick han bara den sortens förslag i kväll skulle han nog kunna värja sig. Kvinnor som bjöd ut sig på gatorna tillhörde vanligheterna, men få var så unga som den här flickan. Många av Johans vänner proklamerade öppet att den här typen av försäljning definitivt var ett nödvändigt ont, något som absolut måste finnas för att inte ärbara kvinnor skulle bli överfallna och i värsta fall våldtagna. Andra höll inte med och ibland kunde krogar och etablissemang som stöttade denna sorts handel utsättas för vandalisering och stölder.

Johan höll sitt paket närmare kroppen för att det inte skulle bli ännu blötare. Paketet var inlindat i flera lager vaxat papper och var försett med ett tjockt brunt snöre och ett kraftigt sigill. Det var en almanacka. En nytryckt kalender.

Mannen som skuggat honom ända från Riddarholmen var borta. Kanske tillhörde han trots allt tjuvpacket. Det märkliga var att han hade skuggat Johan ända från Vetenskapsakademien, där medellösa sällan tilläts befinna sig. Riddarholmen var förbehållet dem som arbetade för kungahuset, prästerna, Vetenskapsakademien eller något av alla kollegium som låg där. Spödrivarna och hovlakejerna höll noga uppsikt över vilka som befann sig på Riddarholmen och runt Wrangelska palatset, där kungen bodde i väntan på att det nya slottet skulle bli klart.

Johans farbror, förste sekreterare Eugen Hjortenberg hade vunnit en stor karriärmässig seger som arkitekt till det förslag som nu skulle komma att trygga akademiens ekonomiska framtid. Akademien hade fått ensamrätt på att sälja och ge ut almanackor och det var en sådan Johan nu skulle leverera till en betydelsefull kund i Staden. Almanackor i den här formen var en ny företeelse och att äga ensamrätt betydde mycket. Från och med nu skulle alla som ville planera sin tid behöva komma till Vetenskapsakademien för att köpa sina almanackor.

Förstår du inte Johan, hade hans farbror sagt, alla som behöver se in i framtiden och planera för sitt liv, alla de som måste hålla ordning och dela upp sin tid för att bli effektiva behöver komma till oss. Vi har makten över deras liv Johan, vi har makten över deras planerande. Det var ett av få tillfällen som Johan hade sett sin farbror le.

En liten grupp på Vetenskapsakademien hade samarbetat med Eugen. Johan hade följt dem på nära håll. I gruppen fanns storslagna planer och hemligheter vilka ännu inte var redo att presenteras för allmänheten och det var utomordentligt viktigt att hålla tyst. Att övergå till gregoriansk tideräkning kunde vara en stor omställning för många, men det kändes ändå som en naturlig utveckling och en modernisering, ja nästan en revolution, enligt Johans farbror Eugen.

Nu när Vetenskapsakademien hade kontroll på almanackorna skulle de lättare kunna driva igenom kravet på en mer tidsenlig tideräkning. Visst fanns det bakåtsträvare och konservativa motståndare, men det fanns också en plan för att hindra dessa grupper från att protestera alltför högljutt. Johan hade varit måttligt intresserad. Inte för att han inte förstod såväl omfattningen som den framtida betydelsen av almanackan, utan helt enkelt för att han inte orkade bry sig längre. Alla hans tankar och all energi gick åt till att hålla näsan ovanför vattenytan. Hans liv var inte det han en gång önskat att det skulle bli och nu hade helt enkelt orken tagit slut.

En blixt slet sönder natthimlen, åtföljd av en kraftig knall. Regnet tilltog och smattrade som småspik hårt på taken ovanför. Fönstren under de brutna plåttaken ovanför Johan gapade svarta och ödsliga. Regnet strilade längs husväggarna och bildade små vattenpölar på marken. Trekornshatten gjorde sitt för att skydda honom från att bli blöt, så även den vaxade läderrocken med förstärkta axelöverdrag och hög krage.

Märkligt att en sådan betydelsefull kund valt att bo i den här delen av Staden, tänkte Johan innan han kastade en blick på numret på dörren för att försäkra sig om att han hittat rätt i den mörka kvällen. Det var sent men kunden hade insisterat på att paketet skulle levereras i kväll, hur sent det än blev.

Nr 26. Johan stod framför en kraftig, järnförstärkt ekdörr med infattningar i brons. Johan knackade hårt med en tjock kläpp som satt mitt på dörren. Den hade formen av ett gapande lejonhuvud. Det dröjde inte länge förrän en äldre betjänt öppnade.

Herr Hjortenberg?, frågade betjänten innan Johan hunnit säga något.

Ja, svarade Johan. Jag är här för att…

Mannen avbröt honom.

Du är väntad. Stig in.

2

Sverige, Europa, världen låg inbäddad i mörker. En svart skugga drog fram över städer och landsbygd, en skugga fylld av rädsla, myter och vanmakt. Mästaren tyckte sig ana att de hemligheter som förr dolts i krig nu, i tid av fred, flöt upp till ytan som död fisk. Det var blomstrande tider för de hemliga sällskapen och han var själv en del av dem.

Mästaren gick fram till fönstret och drog för de tunga draperierna. Det var fortfarande ljust ute. Han hatade ljuset. Mörkret var en bättre vän. Han sjönk djupt ner i fåtöljen och smuttade på sitt franska vin.

Det viskades om hemligheter som förr bara varit förbehållna kyrkan. Hemligheter om livets uppkomst, om grundvalarna för människans existens, men också om metoder och principer som skulle kullkasta världsordningen och ge en ny ordning. Snart skulle de gamla gudarna bytas ut mot upplysta sanningar. Historien hade kommit till en brytpunkt som skulle skapa oreda i människornas tankar och leverne. Upplysta despoter och vetenskapsmän gjorde anspråk på nya verkligheter. Kyrkans oinskränkta makt höll på att vittra sönder. Det fanns dåraktiga nytänkare som vägrade sluta fred med det gamla och som sökte kunskaper som var farliga för den som inte kunde hantera dem. Gamla dogmer, principer och insikter hade bärgats från tidens bottenlösa hav för att göras om och förnyas. Ceremonier och pakter som befriats från oceaner av förtäckta hot om en brinnande skärseld skulle nu dissekeras och underkastas den vetenskapliga teorin i stället för den religiösa tron.

I sitt sökande hade Mästaren träffat dem alla. Kväkare, naturfilosofer, kryptogramskrivare, intrigmakare, teologer, astrologer, ockultister, alkemister, matematiker och demonologer. En del hade präglats av hopp, upplysning, utveckling, andra av uppgivenhet, misströstan och förtvivlan. Att såväl kyrkans som sällskapens hemligheter avtäcktes tyckte Mästaren bara var bra, så länge hans egen förblev dold.

Han mindes det som i går.

Visst hade han och hans soldater svurit sig åt djävulen och hittat på alla möjliga oheligheter och kätterska ritualer tidigare, men den där gången var det på riktigt.

Kung Karl XII hade bestämt sig för ett fälttåg för att komma till Livlands och Rigas undsättning. I oktober kom den gynnsamma vind som krävdes för att kungen och hans krigsflotta skulle kunna lämna Karlshamn med kurs mot Livland. De långtgående planerna på att anfalla Sachsen var tillsvidare skrinlagda till förmån för en krigskampanj österut.

Den stora ryska björnen hade belägrat Narva med hundratusen man och en majoritet av de svenska generalerna var överens om att den svenska kungen inte kunde vinna ett sådant företag.

I november hade kungen samlat ihop drygt 10 000 soldater i den estniska staden Wesenberg. Mästaren var en av dem. Som högre officer hade han sin egen trupp att befalla över. Tillsammans med sina soldater gjorde han dagliga småräder mot ryska eftertrupper för att skaffa sig information om läget. Samtidigt höll kommendant Henning Rudolf Horn frenetiskt stånd i Narva med endast 1 800 man.

När kungen nåddes av information om att Riga inte längre var i utsatt läge beslutade han sig för att undersätta Narva med omedelbar verkan. Mästaren fick i uppdrag att på kort tid och med alla till buds stående medel fort samla in information om de ryska truppernas slagstyrka och positioner.

Den 17 november fick Mästaren och hans trupp stridskontakt med en större rysk styrka vid Pyhäjoggi. Mästarens lilla enhet lyckades fånga in en av den ryska generalen Boris Sjeremetievs närmaste män. Mästaren mindes inte längre namnet på mannen de fångade, men han var säker på att det började med A. Antonov kanske.

I största hemlighet och med sedvanlig effektivitet förde truppen bort mannen för att förhöra honom ostört. Att förhöra någon ostört betydde att utsätta en person för fruktansvärd tortyr på en avlägsen plats. Tortyren följdes oftast av en avrättning: Nackskott eller halshuggning. Mästaren och hans lilla trupp var experter på just den sortens aktivitet.

En knapp mil söder om Pyhäjoggi hittade truppen en nedbränd och övergiven by i skogen. Ett gammalt kapell fick tjäna som förhörsplats. Kapellet låg i byns utkant. Fasaden var så söndervittrad att de röda tegelstenarna under putsen syntes. En livskraftig murgröna letade sig upp på var sida om kapellets port. Dörrarna bar tydliga spår av röta och gångjärnen var sönderrostade. Några ensamma gravkors i sten stod till synes sporadiskt utplacerade på kapellets baksida. Var och en av dessa mosstäckta stoder var i all sin enkelhet monument över ett helt, fullbordat liv. Gravkors som inte längre orkade bära tidens tyngd och det ständiga nötandet från väder och vind, låg slagna till marken täckta av sly.

En simpel gravsten, hade en av soldaterna mumlat. Jag vill att mitt liv ska vara mer än en simpel gravsten.

Häll käften, hade någon annan mumlat.

Ni ska fan vara glada om ni får en gravsten och blir lagda i jord, fräste Sten Röcke. De flesta av oss hamnar väl i ett jävla dike eller blir söndertrasade av en kanonkula på något fjärran fält.

Ingen hade ifrågasatt den saken. Alla kände att det var nog precis så det skulle bli.

Kapellets lilla torn saknade sin bronsklocka. Någon hade fört bort den, förmodligen till en kanonmakare. Det brukade bli så. Klockan som en gång ringt in mässan och sjungit Guds sång, hade numer en dyster klang. Kanonmuller i fjärran ringde in till död och lemlästning. När kriget väl var över kanske någon skulle rulla in kanonen till bronsgjutaren igen. Ett nytt kapell skulle byggas för freden. En dag kanske klockan återigen skulle kalla till gudstjänst.

Kapellet var inte större än att ett tjugotal frälsta själar kunde samlas på de nötta bänkarna framför en enkel dopfunt i granit och en altarbänk i ek. Mästaren mindes särskilt kapellets vackra takmålning som gick i rött och blått. En grupp änglar i solljus stred med spjut och svärd mot varandra. Vissa änglar brann och föll mot avgrunden. Samma motiv återkom på väggen vid altaret. På insidan av porten satt stenkeruber utplacerade. De bar vingar. En av mannarna vägrade först att gå in i kapellet. Han ville inte berätta varför men de hade alla sett skräck i hans ögon. Kanske visste han mer om platsen än de andra. Ryssen behövde förhöras och kapellet var den enda byggnaden med tak inom en halvmils avstånd. I stort talade allt för ryssarnas fördel i slaget. Med större trupper, tyngre artilleri