Rik men död

By Lars Fredrikson

En kväll brister det för Annika. När hon gifte sig med Richard, industrikoncernens chef, gjorde hon det av kärlek men den kärleken har bleknat under åren och ersatts av en frustration och en ilska hon inte längre kan kontrollera. Richards familj behandlar henne oerhört illa och under en julfest kan kan hon inte hålla tyst. Hon bestämmer sig för att hämnas och hotar sin svärmor. Nästa morgon återfinns en av familjens medlemmar död. Det finns bara ett problem. Det var inte Annika som gjorde det. Mordet utreds av den erfarne kriminalinspektören Theo Berlin, men Annika kan inte låta bli att hålla sig utanför utredningen. Hon tänker bevisa sin oskuld till varje pris ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 22, 2020
• ISBN: 9788726748642

Book preview

ungdomen

Akterseglarn

Det var nog ingen i hela kvarteret som skulle minnas honom som annat än Akterseglarn. Ingen visste med säkerhet hur han hade fått detta namn, men den mest trovärdiga av alla de myter som omgivit honom var att något rederi till slut hade tröttnat på hans levnadssätt som stämde allt sämre med de krav som måste ställas på en besättningsman. Han hade förverkat sin sista chans, och så hade han slutligen strandat i storstaden för att under resten av sitt liv nödtorftigt försörja sig på diverse affärer på båda sidor om lagens råmärken.

Den grå skäggstubben visade att han inte hade rakat sig på många dagar. Om han hade anat hur betydelsefull denna dag skulle bli hade han kanske ändå tagit sig samman och letat fram sin rakhyvel. Nu låg han på rygg i kökssoffan bland täcken och kuddar som var stela av många års mänskliga avlagringar. Ställningen såg inte bekväm ut. Han hade något bakom ryggen som tvingade upp bröstet i en båge så att huvudet hängde bakåt. Munnen var vidöppen liksom ögonen. Man såg bara ögonvitorna. Hans bruna kostymkavaj, som var blank och styv av fett och smuts, gled långsamt isär och blottade den nakna bröstkorgen.

De båda polismän som hade dirigerats till platsen efter ett telefonsamtal från en granne hade, i avvaktan på våldsexperternas utryckning, motat ut de nyfikna som ville tränga in i tamburen. Sedan de hade stängt dörren till trappan stod de förstummade inför den främmande värld som bredde ut sig framför dem. Den yngre av dem bröt slutligen tystnaden.

– Fy fan! Fy faan! Jag öppnar fönstret. Annars spyr jag.

Han tog ett steg mot fönstret men hans chef avbröt honom med skarp röst.

– Rör ingenting! Kriminalarna slår ihjäl dig om du bara petar på något. Du får stå ut med det här eller också kan du gå ut till bilen. Det räcker om jag stannar här.

Den yngre, som inte var mer än tjugosex år, lyckades övervinna sina kväljningar och drog sig tillbaka med ryggen mot väggen. Han pekade med ena foten på något grönluddigt bredvid en kullvräkt pinnstol.

– Hur mår en människa som inte städar undan en bit möglig falukorv från golvet? Och alla tomglas! Han kunde väl ha tagit ut panten åtminstone.

Hans äldre kollega nickade tyst. Sedan sa han,

– Vad har han för bula där? Ser du där på bröstkorgen? För helvete! Den växer ju!

Paniken var nära i hans röst. Den yngre mannen höll sig för munnen och pressade fram,

– Ja, det är något som sticker upp under skinnet. Fy fan! Det tränger upp!

Medan Akterseglarns kropp långsamt började sjunka ner mot den nersölade madrassen, pressade ett revben upp skinnet till en strut tills det plötsligt brast. De vita ändarna av det brutna revbenet och bladet på en stor förskärare reste sig med ett knastrande ljud ur öppningen. Mannen sjönk till ro med knivskaftet djupt inne i ryggen. En klump nästan svart blod vällde upp. Sedan var allt stilla.

Utan ett ord gick den yngre mannen fram till köksvasken och kräktes ner bland jäsande matrester och andra lämningar av mänskligt armod.

Kriminalkommissarie Theo Berlin vid stockholmspolisen hade detta dråp i tankarna då han några år senare skrev i sina memoarer ¹ :

»Trots att jag kom från ett religiöst hem förunnades det mig inte att behålla min barndoms tro på Det Eviga Livet. Mina andligen lata föräldrar ställde sig en gång på Guds sida mot mig när jag som barn genomgick en livskris. Vid ett senare tillfälle förmådde de inte svara på mina djupt allvarliga frågor om hur Gud frivilligt hade kunnat offra sin »enfödde son« och hur människorna skulle bli snällare av att döda Jesus. Ytterligare några år senare mognade dessa minnen så att jag »avskaffade« – det var det ordet jag tänkte – Gud och hans familj. Men som vuxen ville jag ändå inte förfalla till den trötta cynism som kan bli en yrkessjukdom hos den som för hundrade gången söker någon som har släckt ett till synes värdelöst liv. Därför föreställde jag mig ändå ett slags själ, något obestämt med skira vita vingar som var lika rena hos A-lagaren som hos helgonet. Denna praktiska tro gav mig kraft att arbeta lika energiskt med dråp i snuskiga kökssoffor som med mord i eleganta salonger.

Men med handen på hjärtat kan jag så här i efterhand inte förneka att det var betydligt angenämare att röra sig bland folk som doftade dyrbar cognac – ehuru jag stundtals sviktade i min inövade tro på deras själars vita färg – än bland mindre väldoftande figurer, som ofta inte med bästa vilja kunde minnas om de hade begått det aktuella brottet eller inte.

När det gäller de väldoftande minnena under min yrkesbana tänker jag till exempel på hur en ung flicka av folket hamnade i det översta lagret av penningaristokratin. Detta skedde i skuggan av åttiotalet, den tid då begreppet »miljoner kronor« försvann ur massmedia för att ersättas av »miljarder«. Det var då en fastighetsägare kunde finna att hans egendom plötsligt hade mer än fördubblats i värde. På den tiden var det inte heller särskilt ovanligt att en konstälskare, som hade satsat låt oss säga en halv miljon i en tavla och placerat den i kassavalvet, efter en tid fick en veritabel glädjechock. Då han öppnade pansardörren kunde han nämligen upptäcka att värdet på hans investering på ett mirakulöst vis hade ökat till exempelvis åtta miljoner!

Men det kom en dag då den som sedan hade köpt tavlan för åtta miljoner skulle få erfara att han hade förlorat sju och en halv miljon – låt vara slantar som han hade vunnit på en fastighetsaffär – men sju och en halv miljon är pengar det med. Och allmänheten hade börjat avbetala skulderna för alla de miljarder som några flyhänta hade fört ut ur landet – eller vart de tog vägen. Frågan har inte utretts.

Och det var då som flickan, som hade hamnat i de stormförmögna industriägarnas krets, råkade rubba balansen i systemet och satte igång en lavin av tragedier.

Läsaren, även den mindre minnesgoda, erinrar sig säkert denna mycket uppmärksammade händelse.«

Fest

Fladdrande ljus från den täta raden av facklor längs den skottade och väl sandade uppfarten blev till gnistor i drivornas kristaller och gav Annika en känsla av att de festklädda människorna omkring henne var aktörer i en praktfull pjäs. Den rakryggade mannen som gick framför henne var utstyrd i en ålderdomlig, blå uniform som hade passat bäst i en wieneroperett. Trots det milda vädret hade det snöat kraftigt hela dagen, och snön pöste mjukt över den långsmala granitbalkongens kanter. De dova ljuden från limousinerna dämpades av snöfallet i den mörkblå skymningen. I alla fönstren svängde röda och silverfärgade hjärtan i värmen från stearinljus; och genom ett av salongsfönstren hälsades gästerna välkomna av strålglansen från fyrtioåtta ljus i en gran som nådde nästan ända upp till det höga taket.

Över den uppslagna dubbelporten hängde en mobil, som var uppbyggd av en svärm av mässingsklockor som pinglade i kvällsbrisen. Men hon såg den inte. I stället fäste hon blicken på en av de åtta massiva pelare som bar upp balkongen och koncentrerade sig på att inte trampa igenom det hårt packade underlaget med sina smala klackar.

Richard kom henne snabbt till undsättning med en arm. Han var alltid uppmärksam.

– Mår du bra nu?

Hon svarade inte. Det tu voro ett så han skulle inte behöva fråga. Han skulle veta ändå.

Redan när de steg ur bilen hade de hört värden Björns dånande skratt och smällarna från champagnekorkar som ekade ut från hallen. Nu mötte värden dem i vimlet med en höjd butelj, medan en tomteflicka påpassligt sträckte fram en bricka med tomma glas. Innan de ens hade hunnit lämna ifrån sig ytterplaggen till andra flickor i figursydda tomtedräkter hade han skvätt i champagne med stora, vårdslösa rörelser.

– Ta det lugnt Nalle, sa Richard. Du dränker oss.

– Här kommer ingen in som inte har fått sig ett glas, ropade Nalle. God Jul, Annika och Richard.

Nalle var på sitt allra bästa humör. Åtminstone var han berusad, tänkte Annika när han slöt henne i sin björnfamn så att det styva skjortbröstet bucklades. Utan att släppa henne sa han till hennes man,

– Richard, du din lymmel som hittade henne först!

– Tyst, så att inte mamma hör dig, svarade Richard och log besvärat mot sin styvfar, då blir det synd om dig Nalle.

Annika drogs iväg i vimlet av kända och okända. Många var det som ville hälsa på henne och säga några ord.

Så blev hon ensam ett ögonblick nära trappan till det övre planet. När ingen såg henne gick hon uppför de mjukt mattklädda stegen. Uppe i den övre hallen öppnade hon en dörr på måfå och kom in i ett litet sovrum troligen avsett för gäster. Hon öppnade fönstret på glänt, sjönk ner på den ena av sängarna och höll sig för magen och kved av smärta och oro. Så låg hon en stund och hörde det dämpade sorlet av röster och klockspelets klingande utanför fönstret. Smärtan tonade bort, och tröttheten efter en vaken natt tog överhanden. »Jag bryr mig inte om vad de tror. Jag ligger kvar så här«, tänkte hon och lät sömnen vagga henne till ro.

– Vad tusan …?

Yrvaket satte hon sig upp. Först såg hon bara den midnattsblå fracken och skjortbröstet. Richard stod över henne med den ena handen på dörrhandtaget. Hon sjönk ner på kudden igen.

– Vad tusan …? upprepade han överraskad och uppbragt. Vi ska snart sätta oss till bords, och du tycker att det är dags att sova. Du sa inte ett ord, bara försvann. Lite skärpning, om jag får be.

– Ja, jag ska gå upp, sa Annika spakt. Men du kan väl sitta ner? Nej, sitt på sängen. Jag måste få tala med dig.

– Jag tycker inte att vi har gjort annat än pratat de senaste dagarna. Det gör jag så gärna, men just nu …

– Ja, vi har sagt tre meningar, sa Annika.

– Du vet att det här inte är juldans för små barn. Alla som har något att säga till om i den här stan och några till är här.

Han veknade, strök henne över håret och sa i mjukare ton,

– Och så vill jag visa upp dig, älskling. Du är den allra vackraste av alla fruarna där nere.

– Säg inget mer, sa hon och gnuggade sig i ögonen. Jag har sett de andra.

Som en eftergift till hans otålighet svängde hon benen över sängkanten och satte sig upp. Hon måste få honom att lyssna. Detta kunde vara en livsavgörande skiljeväg, men hon fick inte använda sådana ord. Hon fick aldrig säga »skiljeväg« eller »vägskäl« eller »livsavgörande«. De orden var för definitiva och skulle bara skrämma honom. Och eftersom en man i hans ställning aldrig fick bli rädd, skulle han i stället bli rasande. Men hon fick inte heller låta sin egen rädsla ta över. Det var viktigt också för honom. Därför tog hon hans ena hand och sa,

– Jag ska strax gå ner. Men jag vill be dig om en sak först.

– Jaha, du tänker dra upp det där igen.

– Ja, snälla Richard, jag kan inte hjälpa det. Du måste se till att det inte händer i kväll. Det är slut nu. Jag vill inte vara besvärlig eller elak, men det går inte längre. Jag vill så gärna tiga för din skull, men jag bestämmer inte längre. Förstår du inte? Jag råder inte över mig själv snart.

– Nåja, man kan bli sjuk om man riktigt vill det.

– Du är nog inte klok, Richard. Det här berör dig också! Du måste gå ner före mig och säga att det kommer att hända något, om det inte blir ett slut.

Annika höll först tillbaka orden men sa sedan,

– Något riktigt hemskt. Och säg att det kanske inte bara kommer att drabba oss.

Richard rätade på sig och såg ner på henne. Han såg osäker och rädd ut, men rösten var hård.

– Om den nya linjen är hot så får du nog tänka dig för. Du hotar inte en av landets rikaste och mäktigaste personer ostraffat. Du vet att jag står obetingat på din sida, men lite verklighetsanpassning är aldrig i vägen.

– Snälla Richard, hjälp mig. Jag är ju din fru. Du ska stå på min sida. Alltid!

– Jag ska hjälpa dig, sa han och mjuknade igen. Direkt efter helgen ska du få träffa en vän som jag litar obetingat på, en doktor Markovitz. Han är en man som kan förklara alltsammans för dig så att du blir glad igen. Och sedan ska du ta ledigt från det där förlaget.

Hon orkade inte reagera på det han hade sagt om psykiatern utan sa,

– Varför säger du alltid »det där förlaget«? Det är ju mitt arbete. Det är lika viktigt som ditt, minst. Jag gör ju böcker. Vad gör du själv?

Richard reste sig, vit i ansiktet.

– Nu tar du dig samman. Hysterisk kan du vara hemma. Nu går jag ner, och om tre minuter kommer du efter.

Han lämnade rummet och började gå nerför trappan. När han hade kommit halvvägs stod hon i dörröppningen bakom honom. Nu hade hon inget att förlora längre, så hon sa,

– Det är nog nu. Om du inte säger ifrån den här gången, så händer det något fruktansvärt. Jag vet det. Jag vet att detta är en skiljeväg.

Han stannade och stod som en staty ett ögonblick. Men han vände sig inte om utan fortsatte nerför trappan. Ögonblicket var förbi. Gästerna gick för att sätta sig vid borden. Då var det för sent att vända.

Annika hade placerats längst ute på kanten av den förnämsta flygeln av det stora, H-formade bordet. Platsen mitt emot henne var tom, och utanför hennes högra sida började det vidsträckta golvet som sträckte sig som en ödslig hed bort till den öppna hallen, som utstrålade kyla trots att portarna hade stängts för en god stund sedan. Hennes bordskavaljer skar effektivt av varje försök till kommunikation med de andra gästerna vid det kandelaberupplysta bordet. Han var en av landets storrevisorer. Annika hade aldrig sett honom förut men hade hört talas om honom genom sin man. Kommen ett stycke över sjuttio år hade revisorn inte velat släppa något av sina många uppdrag. De sköttes av revisionsbyråns assistenter, som också ställde samman alla rapporter och revisionsberättelser, varefter han skrev under dem. Även om få hade sett honom utanför byråns väggar på många år, ansågs det som en viktig prestigefråga för klienterna att ha hans namn under revisionsberättelsen som en garanti för att allt gick rätt till i företaget.

Vid måltidens början samtalade gästerna med dämpade röster, och Annika kunde diskret ta del i konversationen eller åtminstone lyssna på dem som satt närmast. Men strax uppstod det fenomen, som inträffar då många feststämda personer talar samtidigt, särskilt i samband med alkoholintag. Några hörde dåligt och höjde rösten, varpå allt fler började hojta för att nå fram med sina budskap över bordet. I ett sådant läge kunde man till sist bara vända sig mot sin bordsgranne och finna något att tala om med just den personen. Om man då hade lite tur, hade man bredvid sig någon som antingen var intellektuellt stimulerande, kunnig och pedagogisk, fräckt arrogant, provocerande, humoristisk, charmig eller åtminstone sexig och flirtig, vem som helst som kunde stimulera ens blod att hålla sig över den kritiska temperaturen. Annars riskerade man att torka ihop till ett gråaktigt, prasslande skinn under de långa timmarna.

Revisorn var varken det ena eller det andra. Han satt ihopkrupen och iakttog sin tallrik samtidigt som han oavbrutet talade med låg röst. Under de tre och en halv timmar – en halv arbetsdag – som middagen varade, uppfattade Annika två vitala meddelanden: »Amerikansk revisionspraxis skiljer sig traditionellt från europeisk, framför allt vad gäller synen på räkenskapskontroll kontra förvaltningsrevision« och »Det är en fråga om politisk hemmahörighet huruvida man anser att offentlig konsumtion skall gäldas efter utnyttjande eller betalningskraft. Hit räknas paradoxalt nog också en sådan överkonsumtion som de offentliga kostnaderna förknippade med privat bilism.«

I centrum av bordet hade hennes svärmor Dagmar – »Tant«, som Annika kallade henne trots hennes protester – omgivit sig med en stjärnregissör, vars namn Annika inte kunde erinra sig, och akutläkaren Mats Nilfors. Han fyllde väl ut sin plats vid bordet och han fyllde också ut varje tomrum i konversationen med några av sina oräkneliga historier. Annika visste att han hade en osvikligt säker känsla för vilka som var mest olämpliga i damsällskap. Just dem berättade han och kvinnorna älskade honom för det. Mitt emot dem, något vid sidan men inom hörhåll, satt advokaten och nallebjörnen Björn Brand, tillika kändis om än något mindre känd än regissören. Nalle var make nummer två till Tant och amatörtrollkonstnär. Vid hans vänstra sida hade placerats Inez, relativt ny fru till chefen för Camekverken. Hon var en perfekt representant för andragångsmodellen av hustru till en drygt sextioårig näringslivskändis. Mellan trettiofem och fyrtio år, välklädd, snygg, blankpolerad, gymnastisk och representativ. Annika hade bara träffat henne på ett par middagar och hade då känt sig osäker inför hennes fåordighet tills båda en dag under den gångna sommaren hade »fått följa med« sina män och tre utländska bankmän på en fisketur. Camekverken hade hyrt en trålare med besättning för en heldagstur, och de hade givit sig ut ett gott stycke utanför Sandhamn.

Först hade Annika och Inez försiktigt spanat in varandras modelljackor och frisyrer utan att säga så många ord. Himlen hade varit blå och vinden svag, men efter nattens och morgonens styva kuling återstod en lång och hög dyning. Den blanka, obrutna vattenytan pumpade trålaren upp och ner, upp och ner, timme efter timme i en sugande hissfärd. Fiskelyckan hade varit god och lukten från de slemmiga fiskar, som gled omkring deras fötter över däcket, hade i värmen blandats med de fränt oljiga avgaserna från dieselmotorn. Annika önskade att hon hade tagit med sig ett par bättre solglasögon än dem hon hade stoppat på sig i all hast. Solreflexerna tvingade henne att rynka ögonbrynen så att hon fick värk i pannan. Efter lunchtid hade Annika och Inez funnit varandra bakom däckshuset, dolda från männens blickar. Tillsammans hade de hängt över relingen medan deras gymtränade magmuskler pressade ut de sista resterna av galla ur kroppen. Där, halvvägs inne i dödsriket, där det inte fanns någonstans att fly, hade de funnit en ynklig gemenskap. Den av dem som för stunden kunde sitta upprätt räckte den andra bitar från en rulle hushållspapper, som Annika hade funnit i lunchkorgen.

Inez hade först inget sagt, men så grep hon tag i ett stag och reste sig som om hon skulle hålla ett tal. Innan ännu ett krampanfall slog knut på hennes redan urvridna mage såg hon bort mot Sandhamns fjärran kontur och sa med svag, darrande röst,

– Jag bad att få gå iland i Sandhamn, men då sa han: »Varför tror du att ni är med? Ni ska representera.« Förstår du? »Ni ska representera.« Är du inte glad? Du räknas också. Du hör till baletten.

Där Annika satt i sin isolering och såg på de andra gästerna med tilltagande ovilja, la hon märke till något som intresserade henne. Varje gång servitören uppehöll sig vid Inez del av bordet – och det var många gånger – förändrades hon. Hon brast ut i verkliga explosioner av sensuell kvinnlighet och skrattade högt och klingande, tänderna gnistrade och hon kastade flickaktigt med håret. Stjärnregissören tog förnöjt åt sig äran, men adressaten var utan tvekan den unga mannen som just då fanns i hennes närhet.

På fester flirtade Inez lite med mäktiga män, så mycket att de skulle känna sig ungdomliga och potenta och avundas hennes make men inte mer än att han skulle leva i den behagliga känslan av att ha ensamrätten till henne. Inte all hennes samlade hunger skulle ens för ett ögonblick låta hennes uppmärksamhet slinta från stjärnregissörens sugande blick till den unga inhyrda servitörens läckra höfter i de perfekt skurna byxorna. I varje sekund måste hon hålla isär lek och allvar. Annars hade hon inte varit sin uppgift värdig, och då skulle hon snart störta från lyckans höjder.

Björns bordsdam var en gråsprängd, mörk dam. Hon hade sökt upp Annika före middagen. Annika hade inte uppfattat hennes namn, men hon förstod att hon borde ha vetat vem hon talade med, så hon låtsades inte om att hon inte hade hört namnet. Hur som helst hade den andra frågat Annika om hennes arbete på förlaget, inte för att ha något att säga utan av intresse. Hon hade också haft ovanliga synpunkter på importen av skönlitteratur. Det var en charmfull och intelligent person, och i sin ensamhet grät Annika inom sig av längtan att få tala med henne. Varför kunde hon inte bara ta sin stol och sin tallrik och tränga sig ner bredvid henne? Hon skulle säga, »Det är ett brott mot Guds skapelse, att jag kastar bort mina utmätta timmar på den där superkamrern. Vad sa du förut? Inte kan man väl motivera en helsvensk bokmässa? Hur skulle den finansieras?« Om Annika hade stulit tio miljoner i skatt från sina medmänniskor, skulle alla i salen beundra henne – nota bene om hon inte åkte fast – men de skulle aldrig förlåta henne om hon flyttade sin stol under dessa långa timmar, så hon satt kvar där man hade satt henne. Mest var det för Richards skull. Detta var hans värld, och hon fick inte göra det svårt för honom.

Den elliptiska kretsen kring värdparet var som en varm, sluten värld, där temperamentsfulla inlägg varvades med höga skratt. Vid ett tillfälle tog värden fram en krona, virade in den i servetten och började utföra några magiska rörelser. I sitt uppvärmda tillstånd missade han, och myntet slamrade ner på hans tallrik till allmän munterhet. Inte minst Björn själv verkade road av sitt misslyckande.

I dag, två dagar före julafton, fyllde Tant sextio år, sju år äldre än Björn, men utanpå den perfekta lacken var det svårt att urskilja hennes ålder. Hon var van att ha makt och det syntes. Just när Annikas blick mötte hennes ljusblå ögon, höjde Tant sitt glas, log rart och skålade mot sin svärdotter. Annika, som var iskall om fötterna, sur och ledsen, lät blicken snabbt glida förbi den kritiska linjen till Dagmar som om hon inte hade uppfattat gesten och lutade sig närmare sin bordsgranne som om hon vore intresserad av den malande monologen. Hon insåg att detta var alltför barnsligt för en tjugoåttaårig yrkesarbetande kvinna, men hon kunde inte förmå sig till att le och skåla tillbaka. Tant fick tro vad hon ville.

Och så alla talen. Annika tog av sig skorna och sträckte ut benen och gned fötterna mot varandra. Ingen såg ändå vad som hände under bordet. Före middagen hade hon, påhejad av Björn, fått i sig minst två glas champagne; och hon lät personalen fylla på hennes vinglas varje gång hon hade tömt det. Hon uppfattade inte innehållet i hyllningarna till hennes svärmor utan såg slött på stearinet som i det kalla draget från hallen flöt ut på duken från ljusen framför henne, och hon slöt sig inom sig själv medan tankarna vandrade två år bakåt i tiden.

Hur hade hon hamnat bland gräddan av Stockholms industrisocietet? Hamnat var nog det rätta ordet. För ungefär två år sedan hade hon träffat Richard Wigrén. Det hade snöat före jul, men snön hade försvunnit och lämnat efter sig drivor av sand på gatorna och trottoarerna. Kanske var det sanden, tänkte hon. Ja, hade det inte varit för sanden …

Richard var elva år äldre än hon och led ännu av sviterna efter en stökig skilsmässa. Själv hade hon under sina tre första år i Hammargrens Bokförlag haft två knappt årslånga förhållanden med män som inte hade gjort henne något ont men som inte heller hade skänkt henne någon större lycka. När hon träffade sin blivande man hade hon några veckor tidigare visat ut den sista av sina båda älskare för gott.

Hon hade tagit detta steg en torr, grå barvintereftermiddag och hade blivit djupt förstämd efteråt. Inte så att hon hade saknat honom eller att hon hade varit deprimerad – hon hade inga anlag för det – men en tanke slog rot hos henne. För sig själv formulerade hon den som »Var det inget mer?«.

På vardagarna hade hon fullt upp med att avsluta arbetet med en bok som skulle gå i tryck – i senaste laget som vanligt. Illustratören var försenad – som vanligt – och så reproanstalten som hade gjort bort sig med färgerna och fick göra om en stor del av sitt arbete. Allt detta var hennes värld; och även om hon liksom arbetskamraterna svor långa ramsor, brukade hon finna sig väl tillrätta. Det var kvällarna och veckosluten som var trista. Den första ensamma lördagen funderade hon på att ringa till den nyss utkastade och skälla ut honom. Men så slog det henne att han egentligen var en snäll fårskalle, så hon hade ingen anledning att fara ut mot honom. Dessutom riskerade hon att han skulle missförstå hennes avsikter och försöka »göra allt bra igen«. Hon skulle bara få besväret att göra slut en gång till. Så det fick vara. Det var bara det att det var så mörkt att det nästan inte hjälpte att tända ljuset i tvårummaren när mörkret vällde in genom fönstren och färgade luften gråbrun och att det pirrade i näsan av den knastertorra trottoarsanden som blåste mellan husväggarna och att hennes enda riktiga väninna skulle vara bortrest i flera veckor. Det gick inte en vettig film någonstans, och hon skulle ändå inte ha velat gå på bio. Under sina båda förhållanden hade hon mest träffat männens bekanta, och hon hade misskött sina egna vänner, så hon hade ingen att ringa till. Förresten hade hon ingen lust att träffa någon. Visserligen brukade hon umgås sporadiskt med en kvinnlig kollega som nu gärna ville träffa henne en kväll. Men eftersom Annika hade berättat för henne att hon hade brutit med sin älskare, skulle sammankomsten sannolikt bestå i att sitta en halv natt och dricka vin och tala om vedervärdiga karlar. Men Annika trodde inte att hon, sina båda avslutade förhållanden till trots, skulle kunna fylla en A4 -sida under rubriken »Hur är männen?«.

Eftersom hon dessutom inte hade det ringaste intresse för andra kvinnors synpunkter på ämnet, sa hon att hon var upptagen den kvällen. Flera män ville bjuda ut henne. Hon kunde nog ha tänkt sig att gå ut med någon – om han hade menat »gå ut« och inget annat. Hon hade gärna varit kamrat med en och annan – på det sätt som män kunde vara inbördes. Men vanlig vänskap med män var inte henne förunnat. Naturen hade nämligen utrustat henne med smidiga, starka muskler som höll ihop hennes kropp till ett trevligt format, en välformad mun och en hyfsad näsa. Från sin pappas släkt hade hon ärvt ett ljust, blankt, egensinnigt hår som vid vissa väderlekar motsatte sig alla försök till disciplinering. Själv ansåg hon att hon hade en slät lugg som gick snett ner över pannan och slutade över vänster ögonbryn. Men beroende på luftfuktigheten stod luggen nästan rakt ut eller också föll den ner så att hon nödgades kika fram genom den. Dessutom hade naturen givit henne klara ögonvitor och en speciell sorts ljusbrun iris, som kunde förleda män att tro att hon var skygg som ett rådjur och sökte en stark beskyddare. Flera män hade begått allvarliga misstag därvidlag. Hon hade verkligen kunnat vara en utmärkt kamrat, men redan i unga år hade hon förstått att det var något i hennes yttre som