Nyckelmännen

By Lars Fredrikson

Det är när kriminalinspektör Theo Berlin blir vittne till ett underligt inbrott som han inser att det är något större i görningen. Under inbrottet stals en pistol. En enda. Efter att Theo förhört chefen för larmsystemsföretaget inser han att endast en specialist på säkerhetssystem kan ha utfört brottet. Och att den ovanliga stölden bara är början. Ett par dagar senare rapporteras det om ett brutalt mord och jakten på mördaren tar sin början på riktigt ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 9, 2020
• ISBN: 9788726748659

Book preview

Fredrikson

Huvudpersoner

Simsons Industrier AB

Pontus Simson, VD

Sven Dykfors, konstruktör och f.d. vice VD

Nils Berntsson, verkmästare

Wilhelm »Wille« Dure, ekonomichef

Emma Svensson, sekreterare

Agnes Tapper, anställd hos Simson

Sally Simson, tidigare gift med Pontus

Susanne Berntsson, gift med Nils

Ägare till AB Systemlås

Sigvard Blixt, VD

Göran Blixt, konstruktör

Övriga

Theo Berlin, kriminalkommissarie

Sven Björk, chefsåklagare

Börje Jansson, kriminalinspektör

Gun Mellgren, hyresvärdinna

Maria Berlin, gift med kommissarien

Birgit Björk, gift med chefsåklagaren

Ugglan

I det djupa oktobermörkret kurade en uggla i lövverket. Hennes känsliga ögon sökte bland löven på marken och hennes öron kunde skilja ljudet av ett löv som vändes av vinden från trippandet av musfötter. I den tilltagande vinden burrade hon upp fjädrarna och sjönk djupare ner i skruden tills hon liknade ett ulligt klot. Dunet hindrade att de feta, blanka fjädrarna återkastade månens och stjärnornas sken. Dunet tog också bort allt vindbrus från hennes vingar. När hon jagade, var hon bara en del av mörkret. Hon visste inte att hon var en uggla, men diffust anade hon att hon var den snabbaste och skickligaste av alla flygande djur och att hon var skapelsens vackraste varelse.

Så skärptes hennes sinnen än mer. Långt borta under träden hördes det åsklika dunder som varslade om att ett av de groteska, markgående monstren närmade sig. Dessa jättar höll mest till i höga kantiga bon på marken. Deras skrud var tjock som ekens bark och deras läten kunde skära i öronen som vinterstormen.

I vanliga fall brukade ugglan inte ens flytta sig till en högre gren då jättarna kom. De gick visserligen på två ben som fåglarna, men deras tjocka vingar flaxade meningslöst efter sidorna, och de kunde inte lyfta sin kropp över gräset. Deras små ögon kunde inte heller se henne där hon satt bland löven. Hon visste att de enda markgående varelser som var farliga var långa och smidiga och hade ögon som lyste om natten.

Men denna gång började fågelns hjärta picka hastigare, och hon reste sig på grenen medan kroppen smalnade till flykt. Denna jätte gick inte som de andra. Dess steg var som rävens eller mårdens, de farligaste av alla djur, och den hade ont i sinnet. Samma instinkt som hade låtit ugglans förfäder leva och fortplanta sig sedan urminnes tider drev henne nu att slå ut sina vingar och ljudlöst försvinna som en skugga bland skuggorna.

Varelsen gled fram just under trädet där ugglan hade suttit och närmade sig villan med de mörka fönstren några tiotal meter bort. Ute på gräsmattan framför huset kunde man i månskenet se även med människans svaga syn.

Varelsen gick fram till huvudingången och tog fram ett verktyg, som blänkte matt i det svaga ljuset. Dörren gav efter utan hjälp av verktyget, och figuren gled in utan att stänga den efter sig.

Inne i den mörka hallen stannade besökaren en kort stund för att vänja ögonen vid mörkret och fortsatte därefter uppför en kort trappa och gled in i ett större rum. Där var fönstren fördragna med tunga draperier, och det var nästan helt mörkt. Bara en smal månstrimma tog sig in vid sidan av draperierna.

Besökaren stannade och stod som en saltstod med ena handen höjd och den andra framför munnen. Framför den bortre väggen fanns ett stort skrivbord. Bakom bordet kunde man ana silhuetten av en man som satt något bakåtlutad i en karmstol.

Det var tryckande tyst en lång stund. Ingen rörde sig. Så drog besökaren djupt efter andan och sa,

– Så det här skulle vara en liten överraskning för mig. På något vis visste du att jag var på väg genom parken. Bevakningskamera, eller …? Gratulerar. Varför säger du inget? Varför tiger du? Du har ju vunnit. Besökarens röst blev gäll.

– Varför i helvete säger du inget?

Det blev tyst igen. Då sa besökaren,

– Jag förstår. Du har mig på kornet. Jag står i månstrimman. Du väntar bara på att jag gör något, tar ett språng eller så. Det ska se riktigt ut. Men var inte för säker. Poliserna har sett sådant här förr, och de är redan misstänksamma. Du vill bli av med mig för alltid! Men du klarar inte det här. Du tror väl inte att det bara är att skjuta folk hur som helst? De går inte på det.

Tystnad. En klocka klingade svagt någonstans i huset. Då började besökaren sakta röra sig mot det närmaste fönstret för att dra draperiet helt åt sidan.

Som i en ond dröm såg besökaren i det blåvita, kalla månljuset det välkända ansiktet, eller snarare halva ansiktet. En ljusstråle bröts i det stirrande ögat så att det tycktes lysa med ett inre blått sken. Det andra ögat hängde blint ovanför de smetiga pappren på bordet. Men det såg inte besökaren. Det ögat skymdes av yxan som hade delat huvudet i två lika stora halvor.

Utan nyckel

Egentligen var det inte så det började. Polisen kom in i fallet flera dagar före det brutala dråpet genom det märkvärdiga inbrottet i Marcus Larssons vapenaffär. Av en slump var det en polisman, kriminalkommissarie Theo Berlin, som var andre man på platsen. Först var tjuven.

Det var en helt vanlig fredagskväll inne i centrum. Trots att det var i slutet av september var den höga luften ännu mild, och de som tog vägen genom parkerna kunde vid stilla väder ana dofter från de färgglödande höstblommorna i rabatterna.

Arbetsveckan var över för de flesta. Klockan var halv tolv på natten. De äldre var på väg hem, och de yngre tyckte att det var dags att gå på krogen eller bara se om det skulle dyka upp något roligare just denna natt än de föregående fredagsnätterna. Så här dags var det svårt att få tag i en taxi.

Theo Berlin och hans fru Maria och deras äldsta vänner, Sven och Birgit Björk, hade firat fredagen genom att gå på bio och restaurang. De hade tröttnat på att bevittna rockvaktmästarens försök att få tag i en taxi och föredrog att ta en promenad och hålla utkik efter en ledig bil.

– För du orkar väl gå en liten bit? Jag menar, vi yngre glömmer så lätt bort … sa Sven Björk och klappade sin vän på armen. Chefsåklagare Björk var en mager man med stränga drag och skarpt iakttagande blick bakom de guldbågade glasögonen. Han hade haft åtskilliga mål tillsammans med Theo Berlin, och de hade varit vänner »sedan hundra år«. Berlin svarade,

– Om man jämför en vacker, spänstig, ungdomlig, femtionioårig man med en tre år yngre åklagare, som på sin fritid nätt och jämt orkar … Vad ända in i …!

Berlin stannade framför öppningen till en tvärgata och såg förbluffad att utrymmet mellan husen, båda trottoarerna och körbanan, nästan fylldes av tre personbilar, som hade parkerats tvärs över körbanan och trottoarerna. Ett stycke längre in på gatan bildade tre andra bilar en lika effektiv vägspärr åt motsatt håll.

– Det ligger en vapenhandel där borta mellan vägspärrarna. Det är nog några som har tagit sig in där.

– Vi får larma polisen, sa Maria. Fylld av onda aningar tillfogade hon: Du har ju inte med det här att göra, Theo, du kan ju inte gå dit ensam … är det ingen av er som har en mobiltelefon?

Men Berlin fortsatte in på gatan, och när han passerade den första bilbarrikaden, tog Sven Björk några steg efter honom och varnade,

– Lägg dig inte i det där. Du vet att sådana där kan vara helt hänsynslösa. Det är inget för en ensam person.

Maria ropade,

– Stanna! Vad ska det tjäna till? Du kan ju bli skjuten!

Hon började springa efter honom. Då hördes sirener från bilar som närmade sig, och samtidigt öppnades dörren till vapenaffären. En maskerad man steg lugnt ut på trappan utanför affären och såg uppåt som om han hade undrat om det skulle komma regn från den klara himlen. Berlin tvärstannade och tryckte sig in i en nisch då han såg att mannen höll en pistol i höger hand.

Den första polisbilen svängde in på tvärgatan med god fart, och däcken skrek mot asfalten när föraren i sista ögonblicket ställde sig på bromsen för att inte köra in i raden av bilar. Efter några sekunder sladdade en andra bil runt hörnet. Föraren fick plötsligt se bakänden av kollegans bil framför sig och hann nästan få stopp på sin bil i tid. En lätt, dov duns visade att det bara var nästan.

Då stoppade mannen på trappan pistolen i innerfickan på jackan och grep styret på en cykel som stod lutad mot väggen. Med foten på den vänstra pedalen rullade han tvärs över gatan, svingade benet över sadeln och körde in genom en öppen inkörsport mellan två hus mittemot affären. Det sista det förbluffade sällskapet såg av honom var att han vände sig mot dem och vinkade just innan han försvann ur deras åsyn.

– Han har en pistol, ropade Berlin i riktning mot patrullbilarna.

Polismännen hade kastat upp sina bildörrar och börjat springa efter mannen. De hade inte hunnit halvvägs till porten förrän han försvann. För den goda sakens skull jagade de efter honom över den stenlagda gården. Men han hade inte valt flyktväg av en slump. Det fanns tre möjliga utfarter från gården, och poliserna hade inget annat att göra än att springa tillbaka till sina bilar och börja cirkla runt de närmaste kvarteren i fåfäng jakt på mannen. Under tiden hade ytterligare två bilar och en polismotorcykel kommit till platsen.

Gatans publik fick under en stund uppleva den nervkittlande åsynen av polisfordon som jagade runt inför deras ögon. Sirenerna ekade mellan stenväggarna, och de pulserande blåljusen lyste upp fasaderna. För en gångs skull levde verkligheten nästan upp till videons värld. Men denna improviserade underhållning var också allt som bjöds. Mannen var borta.

– Det är lika bra att ni åker hem, sa Berlin. Jag vill titta lite på det här. Det var en lustig rackare. Jag kommer snart efter, jag lovar, försäkrade han sin fru, som bara ryckte på axlarna och tillsammans med vännerna stod kvar bland de nyfikna som hade börjat samlas.

En kraftig, ganska lång man skilde sig från mängden. Han höll ett litet anförande för de församlade.

– Ett nackskott, så att de får lite respekt för andras egendom, det vore den enda modellen. Jag är så jävla trött på det här. Det är sjätte gången som de försöker ta sig in i min butik. Jag bor i lägenheten ovanför, men inte en enda gång har jag kommit i tid för att ta en sådan där jävel. Nej, det säger jag, ett nackskott så lär de sig.

– Vad lär man sig av ett nackskott, sa en mörk röst bakom honom.

Vapenhandlaren vände sig sävligt om och mötte kommissariens ögon i nivå med sina egna. Berlin visade sin legitimation och sa,

– Jag undrar bara eftersom jag arbetar i branschen.

Butiksägaren blev mållös för ett ögonblick. Han var en medelålders man med en fortfarande något atletisk figur. Han hade vågigt, gråsprängt hår och det breda ansiktet hade för tillfället en skär ton liksom ögonvitorna. Berlin såg att mannen inte var helt nykter.

Mannen sa i lugnare ton,

– Jag har en liten fest uppe hos mig, mina anställda och jag, och det är ju själva fan …

Berlin var själv irriterad över att få avsluta en trevlig kväll på detta vis. Men han insåg att det inte var rätt att låta sin ilska gå ut över brottsoffret. Så han sa i mindre vresig ton,

– Kan vi gå in i butiken och se om han hann ta något?

Medan ägaren öppnade dörren, vände sig Berlin om och såg att Maria och vännerna hade givit upp och gått sin väg.

Berlin och ägaren till vapenaffären fick sällskap in av två uniformerade poliser, en kvinna och en man. Lokalen var lång, smal och ganska mörk trots lysrören i taket. Disken var klädd med plåt som i en gammal järnhandel. Längst bort i lokalen fanns en stängd järndörr. Över alltsammans anade man en doft av vapenfett.

Medan vapenhandlaren gick runt i butiken sa Berlin,

– Han lämnade troligen inga spår. Han hade handskar.

– Han fick inget med sig, sammanfattade butiksägaren som var klar med sin inspektion. Jag heter förresten Marcus Larsson – junior, så gammal jag är. Jag menar, så skulle jag väl kalla mig i staterna.

– Jaha. Han hade en pistol när han gick.

– Den hade han snott någon annanstans. Sådant har vi där inne. Butiksägaren gjorde en gest mot järndörren. Berlin sa,

– Och där kom han inte in, menar du? Hur kan du vara så säker på det?

– Larmet på dörren mot gatan går upp till mig och till larmcentralen, som ringde till polisen. Redan där gjorde han bort sig. Kassavalvsdörren där och gallret innanför den skulle han aldrig klara. Den har ett larm som går upp till mig. Och skulle han ändå komma in där och stänga av larmet, hur det nu skulle gå till, så är den lokalen försåtslarmad. Polisens normer kräver utrustning som sätter stopp för allt utom kärnvapen. Det måtte väl du veta. Inte ens jag kommer in där ensam. Vi måste alltid vara två stycken för att komma åt handeldvapnen. Om någon jävel skulle bryta sig in hemma hos mig för att ta mina nycklar, så har han ingen glädje av dem om han vill ha pistoler. Och det är ju handeldvapen de vill ha, de där juvelerna.

Han lyfte luren till en lokaltelefon.

– Jag är här nere med polisen nu. Nej, de hann inte ta något. Kan du be Kurre komma ner med sina nycklar?

Larsson ställde sig framför en kopia av ett träsnitt av en skogsdunge i en enkel ram. Han flyttade sig från höger till vänster och synade tavlan på nära håll. Sedan vände han sig till medhjälparen som just kom in i butiken.

– Kan du se något?

Kurre gjorde samma manöver som chefen och sa,

– Nej, det syns inget. Då kan det inte vara något.

När de, efter diverse manövrer vid ståldörren och sedan ett bastant stålgaller, hade tagit sig in i lagerlokalen, tände Marcus Larsson ljuset och förklarade,

– Det här är ett av marknadens modernaste larm. Det är under utveckling. Du kan inte se det hur du än tittar. Bara du sticker in näsan, så är det klippt.

Väggarna i lagerrummet var klädda med lådor för pistoler i den bortre delen av rummet och ställ för jaktvapen och andra gevär närmast ingången. Mitt i rummet fanns ett långt bord. En enda trälåda stod på bordet.

– Nej du, hit in gick han inte. Jag äger en antik hatt. Den ska du få se mig käka upp med band och allt om jag har fel.

Han gjorde en gest åt Berlin och gick tillbaka ut i butiken. Berlin följde honom. Larsson sa med låg röst,

– Han hade inte satt hårsprej eller liknande på tavlan, så det måste ha fungerat. Men det luriga med det nya larmet är hur det styrs av en tryckdetektor.

– Det är ju inte ovanligt.

– Nej, men det nya är hur larmet utlöses genom trycket, när man tar sig in genom dörren. Men jag kan inte redogöra för hur det går till. Det är för nytt för mig. Det är ett företag som heter AB Systemlås som vi har köpt anläggningen från. Men den som har gjort det smarta slutarbetet på systemet är en man som heter Sven Dykfors på Simsons Industrier. Han var här så sent som i förra veckan. Mannen från Systemlås gjorde ingen hemlighet av att det var Dykfors som stod för finesserna. Så jag tycker att ni ska tala med honom i första hand när det gäller systemet. Systemlås är nog mera affärsmän. Jag ska skriva upp telefonnumret till Simsons Industrier på en lapp åt dig.

Butiksägaren gick före Berlin in i det fönsterlösa rummet igen och klev fram till trälådorna för pistoler. Ett exemplar av varje vapenmodell, som butiken hade till försäljning, fanns uppsatt i hållare på lådornas framsida.

Den manliga polisen steg fram till väggen för jaktvapen och tog ner ett gevär.

– En Winchester med bygel! sa han i drömmande ton och siktade mot taket. Jag visste inte att det fanns sådana i verkligheten längre.

– Visst är den vacker, sa Marcus Larsson. Det är en kopia. Men den funkar. Den här kunde man ha med i en westerninspelning.

Berlin harklade sig ljudligt och sa,

– Kanske vi skulle …

– Ursäkta, sa polismannen och sträckte upp sig och ställde tillbaka geväret. Berlin kastade en lång blick på den vackra skapelsen när den var på plats. Den kvinnliga polisen höll en hand för munnen och tittade åt annat håll.

Larssons medhjälpare stod plötsligt vid bordet och såg ner i vapenlådan.

– Vem gick sist ur rummet innan vi stängde?

– Det var jag, sa hans chef.

– Tog du pistolen ur hållaren utanpå den här lådan?

– Nej, och i så fall skulle jag ha satt tillbaka den. Det stod ingen låda där när jag låste. Det vet jag säkert. Hur har det här gått till?

Butiksägaren stirrade på Berlin som om han kunde ge ett svar.

– Jag hade lådan framme i morse, utropade Kurre. Och det var en pistol i den och en utanpå när jag ställde tillbaka den. Jag är bombsäker på det.

– Slå på datorn, så får vi se på redovisningen, Kurre!

Medhjälparen slog sig ner och startade en dator på ett litet bord vid ingången. Berlin ställde sig bakom honom och såg på vapenredovisningen på skärmen. För varje vapen fanns noteringar om nummer, leverantör och inköpsdatum. Om vapnet var sålt angavs försäljningsdatum, kundens namn, adress och licensnummer och vem som hade sålt det.

De båda poliserna, tätt följda av Marcus Larsson, ställde sig bredvid Berlin och såg på datorskärmen.

Bilden rullade och stannade. Kurre lät datorns pekare löpa längs med en rad. Vapnet var redovisat med alla uppgifter. Personuppgifterna lyste med sin frånvaro medan försäljningsdagen – dagens datum – var registrerad. I kolumnen för anmärkningar stod med versaler: STULEN.

Efter en tidsödande genomgång av övriga lådor i butiken kunde man konstatera att inget misstag hade skett. Pistolen var borta. Ingen hade heller väntat sig något annat.

Vapenhandlaren lät blicken svepa över de tre besökarna,

– Det han la beslag på var ett FM-vapen, en vanlig halvautomatisk pistol från Belgien. Den känner ni kanske till. Och två lådor till vänster satt helt öppet en rostfri Sig Sauer. Något vassare får ni leta efter. Man skulle kunna säga att han tog en gammal Folka när det stod en Rolls med nycklarna i alldeles bredvid; om ni förstår jämförelsen. Alla i rummet nickade.

Innan de trötta poliserna skildes åt, räckte Berlin ett kort till butiksägaren och sa,

– Hör av dig om ni kommer på något nytt. Du slipper äta upp din gamla hatt, men vi återkommer. Det här oroar mig. Det är inte normalt.

– Nä, sa vapenhandlaren. Jag förstod det.

Om detta inbrott skrev kommissarien flera år senare i sina minnen ¹ :

»Ur egoistisk synvinkel har jag mer än en gång frågat mig om det ändå var så lyckat att just jag den natten, som en god scout, stannade för att göra min plikt. Genom något slags administrativ logik blev fallet därmed mitt ansvar. Alltför ofta händer det, som bekant, att brott förblir ouppklarade. Men det olyckliga denna gång var för min del att jag till sist drevs av en övertygelse att jag ovillkorligen måste klara ut det blodiga drama, som utspelades nästan inför mina ögon. Sedan skulle jag av en slump, inför förundersökningens slut, inspireras av en klassisk teaterpjäs till en lösning som hade passat bättre på ett danskt kungaslott i historiens barbariska värld än i vårt moderna samhälle. Detta har fått mig att räkna kvistarna i sovrummets brädtak alltför många nätter.«

Nyckelmannen

Det var tisdag eftermiddag. Theo Berlin bläddrade förstrött bland rapporterna från den gångna veckohelgen. Det var det vanliga efter ett par varma och sköna lediga sensommardagar. En söndersparkad gammal man, rån, narkotikaaffärer, våld mot två kvinnor, lägenhetsbråk med knivskärning, en heroinpåverkad man som hade prövat flygförmågan från Katarinahissen, några inbrott, bilstölder och en misstänkt mordbrand var ett urval av de ärenden som rapporterna berättade om. Det mesta var under utredning. Det tillgrepp han själv hade bevittnat kunde förefalla banalt i jämförelse med ett uppmärksammat inbrott i ett mobiliseringsförråd, där några händiga personer hade lagt beslag på ett tjog handeldvapen. Med han tyckte att det var något särskilt utmanande och olycksbådande med stölden av den enda pistolen.

Han lyfte luren.

– Har Börje Jansson kommit tillbaka? Nähä. Be honom kontakta mig när han kommer.

Det hade börjat mulna, och när Jansson en stund senare steg in i kommissariens rum hade skymningen fallit. Men Berlin hade inte tänt ljuset utan satt i halvmörkret i den nerpressade, väl använda soffan till vänster innanför dörren. När Jansson såg att hans chef lutade sig tillbaka med slutna ögon lyfte han en av besöksstolarna och vände den mot soffan.

– »Varför kan han inte beställa en ny soffa«, tänkte han irriterat. Samtidigt visste han svaret. Berlin brydde sig inte om hur möblerna såg ut.

Jansson såg på sin chef. I det dunkla ljuset från gatlyktorna påminde det kraftfulla ansiktet om en skulptur av en åldrande indianhövding. En hög panna under mörkt, gråsprängt hår. Den kraftiga näsan stämde med ansiktet i övrigt. Kinderna delades av ett par fåror från kindbenen ner till käken. Dem hade han haft i många år, så länge som Jansson hade känt honom. Ovanför näsroten gick två lodräta veck mellan ögonbrynen. När han läste en längre stund kunde han ha glasögon, aldrig annars. Ögonbrynen var mörkare än håret.

Jansson tyckte att han kände den sovande mannen som en mångårig vän. Ja, en vän var han. Sur och svår kunde han vara, men omkring sina närmaste medarbetare hade han byggt en mur mot omvärldens kritik. Vid ett tillfälle hade han gått för långt i sitt försvar av en felande kollega. I den kris som följde, hade han isolerat sig från interna diskussioner. Jansson hade blivit besviken över att inte ens han hade blivit insläppt innanför järnridån. När detta pågick hade Berlins närmaste vän, chefsåklagaren Sven Björk, tillbringat timmar innanför kommissariens stängda dörr. För Jansson föreföll det klart att det var Björks förtjänst att Berlin inte lämnade sin tjänst den gången.

Kommissarien hade vigt sitt liv åt det här yrket. Alltsedan han var ung hade han sett fattigdomens, sjukdomens, alkoholens, narkotikans, dumhetens och snikenhetens offer på nära håll. Särskilt svårt hade han med obetydliga män som ville vara betydelsefulla. Han hatade brottet men inte alltid brottslingarna. Och han tyckte att det var lika viktigt att förebygga brott som att straffa brottslingarna efteråt. Det hade han börjat arbeta för långt innan det var modernt. Hans insatser på det området hade mest skett i tysthet.

Mer än en gång hade den erfarne kommissarien blivit tillfrågad om sin syn på straffsatser för olika grova brott. Vid ett sådant tillfälle, när Börje Jansson hade varit närvarande, hade kommissarien lyft på axlarna och sagt: »Om jag inte visste att det finns en rad skäl, som tvingar samhället att ta hand om lagbrytare, mest för att skydda andra, skulle jag säga att resonemanget är meningslöst. När någon redan är dräpt eller några ungdomar definitivt är på väg mot undergången genom en narkotikahandlares girighet, finns bara gärningsmannen kvar. Då får vi ta itu med honom och åtminstone se till att han inte går lös och ställer till med något mer på en tid. Det är klart att man måste ha olika straffsatser. Men det var många år sedan jag hade en bestämd uppfattning om sådant. Vad har det egentligen för betydelse om någon, som har berövat en människa hennes enda liv, sitter inne en dag eller tjugo år? Borta är hon lika fullt. Ni får fråga någon som inte har min långa erfarenhet och som kan uttala sig säkrare än jag.«

Han gjorde sig förresten aldrig särskilt bra i TV. Det var bland annat det där med kläderna. Välpressad