Beckmörker

By Bodil Mårtensson

Nu i ny remastrad version!

Det lilla fiskeläget Råå var utan minsta tvekan en idyll. Men kvinnan som denna kväll satt på förarsätet i bilen på en av Råås smågator, med överkroppen lutad i sned vinkel mot passagerarstolen och huvudet vilande mot dess nackstöd, hade inget som helst idylliskt över sig.

Hon stirrade framför sig mot ett okänt fjärran, och den öppna munnen gav ansiktet ett märkligt, lätt förvånat uttryck – hon var död.

Kriminalkommissarie Joakim Hill tänkte att hon var mycket vacker, och hans kollega Gårdeman tänkte precis detsamma. Trots den onaturliga förvridenheten nu, måste hon utan tvekan ha varit mycket tilldragande. Och dessutom alldeles för ung för att bara dö så där rätt upp och ner.

Hill kände den där objudna känslan av sorg gripa tag om honom när han försiktigt böjde sig in i bilen för att studera henne på närahåll. Vad han såg när han riktade ficklampan in i kupén gjorde definitivt inte saken lättare. Hon måste ha varit i åttonde månaden – minst!

”En fixstjärna på deckarhimlen” Skånska Dagbladet

”Spänning hela tiden” Katrineholms-Kuriren

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Aug 8, 2018
• ISBN: 9789178293919

Book preview

tillfälligheter.

MÅNDAG 16:15:05

Hon hade börjat tycka att det kändes utomordentligt obehagligt att ta den där sista kontrollrundan genom de gamla salarna.

Redan nu var det inte stort mer än ett skumraskigt skymningsljus däruppe, och snart nog skulle det vara fullkomligt beckmörkt längst in i alla kamrar och vrår.

Numera visste man dessutom aldrig riktigt vad som kunde hända. Det hade förekommit en hel del märkliga, ja rent ut sagt oförklarliga saker den senaste tiden. Ibland hade det inträffade kunnat bortförklaras med att gammalt murbruk plötsligt släppt väggen och rasat ner – för det var ju knappast något nybygge de befann sig i! Men andra saker...

Plötsligt, när hon nu stod där på tröskeln till tredje våningen trängde sig ett märkligt ljud på.

Ett obehagligt främmande, närmast skrapande ljud.

Hon stannade blickstilla och försökte desperat se genom dunklet, men kunde bara höra sitt eget hjärta slå allt vildare i takt med den tilltagande paniken.

Skrapandet upphörde, men hennes nästan okontrollerade hjärtverksamhet gick inte att hejda. Det dunkade i örongångarna och bultade vid tinningarna.

Därför uppfattade hon knappt det nya ljudet.

Inte förrän hon såg något blixtra till i de sista strimmorna av dagens falnande ljus hörde hon det.

Ett ilsket väsande ljud som av kallt stål.

Och det var på väg rakt emot henne...

Befästningstornet hade vakat över Öresunds kuster här uppe på landborgens brant sedan urminnes tider. Kärnan, eller Helsingborgs slott som byggnaden också kallats i gamla tider, hade sett århundraden och generationer passera revy. Sedan 1300-talets början och framåt – eller kanske till och med ännu längre tillbaka? Ny forskning tydde allt tydligare på det.

Borgen hade upplevt krig, elände och belägring – liksom både framåtskridande och triumf – bara för att på 1700-talet slutligen degraderas av modernare försvarskrav och lämnas åt sitt förfall.

Ända till slutet av förra århundradet, då en välbehövlig restaurering återgav den dess värde som symbol för flydda storhetsdagar.

Nu var det inte längre konungens soldater utan nyfikna turister som passerade genom portvalvet i strid ström. En ström som visserligen var bra mycket tätare om sommaren än nu under vinterhalvåret.

Men även dessa vindpinade dagar ville ivriga besökare pröva de branta trapporna. Rödkindade av vinterluft och motion erlade de förväntansfullt sina avgifter i kassan och vandrade vidare upp genom trapptornet.

Ända tills det här eländet tog sin början för nästan två veckor sedan!

Vi måste ringa polisen! sa Linda.

Museiintendent Bo Jernback tvekade. För vad i hela fridens namn skulle han egentligen säga till polisen?

Men receptionisten Linda Persson gav sig inte utan insisterade – ja rent ut sagt krävde. Det var i alla fall – precis som vanligt, menade hon – hon själv och Anna som suttit här med allt elände under veckorna som gått.

Och nu fick det verkligen vara nog!

Ring polisen! uppmanade hon nu allt mer påstridigt. Du måste ringa nu med detsamma Bosse, innan det där tar död på någon av oss!

En gammal DUX transistorradio som stod inklämd på en av de slitna kontorsskåpens hyllor började i samma ögonblick berätta om nya jordbävningar på andra sidan jordklotet. Sedan fortsatte den med att redogöra för tusentals människors kvävningsdöd i ruinerna av hus uppförda av skurkaktiga byggmästare.

Duxen brukade normalt stå på för att liva upp stämningen runt kassan, och vanligen klarade den det också rätt bra. Linda hade fått den av sina föräldrar på sextiotalet, och miraklet var att den fortfarande fungerade. Och även om stationsratten var våldsamt trög numera, så hade hon faktiskt lyckats pejla in Radio Stella och på våglängd 106 stod den vanligtvis kvar. Så vem hade nu varit där och pillat in det här jäkla nyhetsprogrammet? Man blev väl inte på bättre humör av sådant där...

Stäng av eländet! fräste intendenten irriterad och svettades innanför den styva kraglinningen.

Inte för att det var över sig varmt här i entrén till medeltidsmuseet Kärnan i Helsingborg – även om det i alla fall var bra mycket bättre klimat här nere än uppe i den övriga byggnaden – utan för att allt det här var synnerligen obehagligt.

Han kände sig ytterst obeslutsam, men fastän Linda skyndade sig att stänga av radion tänkte hon sannerligen inte ge sig på den avgörande punkten.

Jag är rädd, Bosse! erkände hon och hade fått ett misstänkt vibrato i stämman nu.

Hon skulle nog snart börja gråta – det kände han på sig. Allting var verkligen synnerligen besvärligt den här eftermiddagen, och han hade inte den blekaste aning om vad han egentligen skulle ta sig till.

Anna Stråhed, den andra receptionisten på museet, stod lite längre bort mot ingångsslussen till och kramade nervöst sina magra överarmar.

Hon drog den hemstickade koftan så tätt kring kroppen hon någonsin kunde och stirrade rätt ut i tomma intet.

Det här var verkligen en fruktansvärt otäck historia, och hon ville inte ha mer med den att göra. Hon hade aldrig varit med om något liknande under alla sina långa, trogna år i kommunens turisttjänst.

För första gången fann hon definitivt erbjudandet om förtidspensionering riktigt lockande.

Och det berodde inte på något sätt på att hon kände sig förbigången, trots att hon kanske visserligen en gång hade tänkt sig och hoppats på lite erkännande. Särskilt då för sex år sedan när hon arrangerat en stor konferens och ett par kurser i turistfrågor.

Hon hade rentav haft ögonen på en rätt attraktiv PR-tjänst i kommunen, och det hade verkligen fått henne att kämpa på. Men tjänsten hade gått till en man förstås – en politiker som gjort sig så obekväm att man varit tvungen att befordra honom.

Men hon var inte längre bitter, utan hade försonat sig med världens sätt att vara. Dessutom var en månadslön roligare än en förtidspension, och hon tyckte ju ändå om att komma ut och vara bland folk.

Ända tills nu.

Hon stirrade ofokuserat på portvalvet som sedan en dryg timme tillbaka stängts för dagen. Som om hennes blick kunde tränga rakt igenom den rustika gamla entrédörren och se Sundet glittra förföriskt därute i vinterkylan. Se de stora vita färjorna skickligt segla om varandra på det svarta vintervattnet – och staden där nedanför landborgen sjuda av den första förväntansfulla julstämningen.

Tegeltaken i innerstadens sekelskiftesbebyggelse tryckte sig tätare samman i den isiga vinden och viskade julhemligheter sinsemellan ovanför människornas huvuden.

Självaste rådhustornets klockspel fick en fantasieggande helgklang i den oväntade kylan, och...

Men här var de – instängda!

Högt ovan all mänsklig gemenskap.

Instängda med något fruktansvärt – något fullständigt galet!

Däruppe i salarna på de andra våningarna härjade det.

Gäckade, hotade och terroriserade dem alla i museets trogna personal.

Fast nu hade äntligen saken ställts på sin spets – så här kunde det verkligen inte fortsätta!

För även om museet stängts för en dryg timme sedan, ville ingen ge sig av hem innan saken fått sin upplösning.

Eller i alla fall – innan polisen kom.

Ring! Ring nu genast, innan han har ihjäl nån av oss!

Linda kände hysterin snöra ihop svalget. Hon försökte undvika att tänka på kniven som kommit farande rätt emot henne när hon någon timme tidigare varit på väg in på tredje våningen, men det var inte helt lätt.

Sådant glömmer man inte i första taget.

Sanningen att säga hade hon knappt ens sett den. Bara sett något blixtra till och hört det där svischande ljudet – så obehagligt nära.

Sedan hade den slagit in i dörren alldeles bredvid henne, och när hon sedan hörde ett kusligt klirrande trodde hon att den fallit till marken. Men hon var inte till hundra procent säker, för hon hade begripligt nog genast flytt nerför spiraltrappan i panik.

Nu satte hon desperat fingertopparna mot de redan plågade tinningarna och pressade hårt för att inte förlora kontrollen över sig själv.

Bo Jernback förstod att han inte hade någon riktigt enkel utväg ur dilemmat. Den här gången skulle det inte bli så lätt för honom att, som vanligt, sticka huvudet i sanden.

Han gick mot kassan, trängde sig in bakom de skyddande glasrutorna och lyfte luren.

Började slå numret men hejdade sig.

Men... vad i herrans namn ska jag egentligen säga? ville han veta.

Plötsligt var Linda fullkomligt lugn och klar igen. Som om blotta tanken på att äntligen få hjälp gav henne nya krafter.

Säg som det är för tusan! fräste hon.

Som det är? Du är inte klok!

I detta upphetsade ögonblick bestämde sig Anna Stråhed plötsligt och på stående fot.

Hon skulle verkligen gå i pension!

Ville plötsligt inte stanna här en enda timme längre än nödvändigt. Tänkte minsann inte bli kvar och uppleva hur tragedin fullbordades.

Det kunde ju bli vem som helst!

En turist, Linda, Bosse – eller till och med hon själv?

Men att det skulle sluta i olycka var hon fullkomligt övertygad om, och hon tänkte minsann inte vänta tills det hände!

Linda stampade ilsket och eftertryckligt till i entréns trägolv med sin stövelklädda fot.

Det small ödesmättat i virket.

Ekot fortplantade sig. Det letade sig uppför den tegelmurade spiraltrappa som burit flydda seklers kungar och drottningar upp till deras gemak. Studsade mot de runda väggarna, och for vidare upp emot de råkalla slottssalarna på våningarna ovanför.

Hörde han henne? tänkte hon andlöst. Den där – i mörkret däruppe?

Bara säg som det är... uppmanade hon, och hennes röst gick mot en skärande falsett som slutligen fick intendenten att inse att han verkligen inte hade något val.

... säg att det spökar!

16:58:33

Det var råkallt, riktigt oskånskt frostkyligt, när kriminalkommissarie Joakim Hill tog de första stegen ut från polishuset mot den brusande hektiska Carl Krooks-gatan.

Det blåste ruggigt. Hill småfrös trots att entrédörren knappt hunnit slå igen bakom honom än. Han drog vinterjackan tätare omkring sig, och drog för ovanlighetens skull också blixtlåset ända upp om hakan.

Vintern var oåterkalleligen här.

Julyran märktes redan ute på stan. Där fanns en rytm, en spänning, som drev ut folk på gator och torg som i förväntansfylld upptäckariver.

Som om barnasinnet trots allt levde kvar inuti dem, och precis visste när det var dags att titta fram och låta årstidens förväntningar leva ut i iskantad blom.

Detta trots att det inte varit skyltsöndag ännu, ja trots att det fortfarande var nästan två hela veckor kvar till advent.

Kriminalkommissarie Joakim Hill vid Helsingborgspolisen var fortfarande i sina allra bästa ungkarlsår. Trettionio år gammal skulle han snart nog passera det där ofrånkomligt magiska fyrtiostrecket – skräckomgärdad gräns mellan det lättljuva och vuxentröga livet. Någon större kris tyckte han sig ännu inte ha känt av. Å andra sidan sett visste han ju inte hur en fyrtioårskris skulle kunna kännas, eftersom han aldrig varit nära att bli fyrtio förr.

Det hände ibland att han kallades för Joe Hill av skämtsamma typer på stationen. Men det var väl nästan ofrånkomligt om man hade ett namn som hans, resonerade han, och tog för det mesta deras vänliga pikar med lika vänligt jämnmod.

Dessutom fanns det faktiskt visst fog för jämförelsen. Det var inte utan att Joakim Hill kunde liknas vid den unge Thommy Berggren som en gång med stark intensitet gestaltat den svenskamerikanske gamle klasshjälten på bioduken i Bo Widerbergs mästerliga regi. Fast där skådespelaren var karismatisk på ett självklart sätt och ett naturligt centrum för omgivningens uppmärksamhet, var Joakim mer alldaglig och vanligen tacksam att inte sticka av från mängden, vare sig i sin yrkesutövning eller privat.

Själv höll han sig för att vara en rätt stillsam natur som till skillnad från kollegan Sahlman, stationens klädsnobb, inte använde mer tid eller pengar på nöjen eller sitt eget yttre än nödvändigt.

Joakim Hill var av ordinär kroppsbyggnad, kanske en aning över genomsnittet i längd. Varken mager eller fetlagd, varken blond eller svartmuskig utan bara – som han själv ibland uttryckte det – förargligt, vanligt cendré. Däremot hade han definitivt samma sensuellt mörka ögon som just Thommy Berggren.

Hans liv hade hittills också varit rätt anspråkslöst. Han hade en centralt belägen mindre lägenhet, och tyckte åtminstone själv att han höll den rätt snygg. Han hade en video och en teve, men hann sällan titta så mycket på den. I videohyllans samlingar fanns bland annat Dirty Harry och ett antal andra klassiska Clintan-filmer från sjuttiotalet. Men när han väl någon gång sjönk ner i tevesoffan, så snurrade antingen något fall runt i hans huvud, eller så slocknade han saligt och vaknade inte förrän skärmen bara brusade och han insåg att det definitivt var dags att krypa till kojs. I skafferiet stod för det mesta en flaska god maltwhisky – för de fredagskvällar då fallen helt enkelt inte slutade snurra i huvudet.

Och så hade han förstås sin gamla LP-samling med Buddy Rich, Bud Powell och givetvis Charlie Parker. Men den gick inte så mycket numera, delvis beroende på att skivspelaren kröntes av en sliten Shurepickup ända från sjuttiotalets början – ärvd efter den excentriske farbror Akke som också bidragit med en del av jazzsamlingen – men inte minst för att han skaffat sig en mer lätthanterlig samling cd-utgåvor i stället. När han gick på jazzklubb i Helsingborg, numera, var det mest av spaningsskäl.

Sin nuvarande grad inom polisen hade han visserligen bara innehaft i lite mer än två år, men han hade redan en hel del meriterande polisarbete bakom sig. Ibland insåg han att jobbet på ett farligt smygande sätt även hade börjat bli hans främsta fritidsintresse.

Mysteriet med skraplottsmorden hade han till exempel klarat upp så sent som i våras, och sommaren hade ägnats ett systematiskt och framgångsrikt spaningsuppdrag i samarbete med tullen. Man hade lyckats ringa in en liga som gäckat gränsbevakningen en tid. Ett gäng hade utnyttjat ovetande pensionärer till att köra knark genom tullen i sina oskyldiga små shoppingbagar. När åldringarna väl kommit genom tullen och in i den överdesignade trafikplatsen Knutpunktens stökiga huvudhall, hade det varit enkelt att ordna något oskyldigt tumult och med ett oförmärkt handgrepp befria de ovetande kurirerna från den extra införseln.

Men i dag hade det inte varit speciellt arbetsamt i Helsingborgs polisdistrikt. Bara det rätt vanliga småtjafset med stölder, lägenhetsbråk och så en del skadegörelse, förstås.

Några snattare hade överskattat sin förmåga och blivit tagna på bar gärning av varuhusens väktare.

En alkoholiserad man hade för första gången slagit sin hustru och blivit slagen tillbaka, samtidigt som en annan alkoholiserad man för minst tjugonde gången utan minsta misskund misshandlat sin mera kuvade sambo – nu med dödlig utgång.

Och som vanligt hade några ungdomar dragit stan runt med sprayfärger...

Men inget av dessa fall hade krävt något särskilt engagemang från hans sida. Det var i stället fråga om sedvanliga vardagstragedier av det slag som patrullbilarna rutinmässigt hanterade. Men man hade personalbrist, inte bara på grund av besparingarna utan också på grund av årets första influensaepidemi. Så idag hade Hill mest fungerat som koordinator och dirigerat tillgängligt manskap för att ta upp de nödvändiga vittnesmålen.

Skickat folk vidare i byråkratin.

Kontaktat åklagarenheten.

Ringt samtal.

Författat rapporter.

Det hade kort sagt varit en riktig stillasittardag, och det märktes nu när han skulle ut i gatusvängen. Blodomloppet hade vissa svårigheter att sparka igång.

Jag borde egentligen jogga hem, tänkte han och nickade åt en bekant som även han kröp ihop mot vinden i ett tappert försök att ta sig bort mot centrum.

Fast då skulle jag väl bara halka på någon lurig frostfläck och bryta benen, avslutade han fatalistiskt.

Det var till och med så att han stod här och funderade på om han inte skulle ta bilen hem för en gångs skull.

Vanligen föredrog han att promenera den korta biten uppför Bergaliden och vidare bort mot lägenheten på Rektorsgatan, och lät då fordonet stå kvar på parkeringsplatsen på polisstationens baksida. Bilen stod relativt säker där. På det sättet slapp han dessutom slåss om de få platser som stod till de boendes förfogande längs den trånga hemgatans trottoarkant.

Plötsligt flög dörren upp bakom honom. Han fick den i ryggen och knuffades ohjälpligt vidare ut i den vinterkalla kvällsverkligheten.

Åh, hoppsan – förlåt! Är det du Joe Hill?

Kollegan, polisinspektör Ulf Gårdeman, lade en ursäktande hand på hans axel.

Det var inte meningen, hur gick det? undrade han med uppriktigt beklagande.

Jaså, var det bara du din huligan? skrattade Hill. Nej, det var inte så farligt. Ingen fara alls – går du också hem nu?

Ja, sa Gårdeman nöjt, det ska bli riktigt skönt att komma hem lite tidigare för en gångs skull.

Hill nickade oreserverat medhåll.

Vet inte varför det har varit så ovanligt lugnt idag, fortsatte Gårdeman, rös till och fällde upp kragen. Det kan ju vara den här första vinterknäppen som lägger sin avkylande hand över den undre världen. Men den lär nog hämta sig snabbt, så det är väl bäst vi njuter av lugnet så länge det varar.

Det är nog så sant som det är sagt, menade Hill. Ska du raka vägen hem?

Jajamensan, försäkrade Gårdeman. Ska bara in på OJ' s här borta och handla lite. Jag hade tänkt laga något riktigt smarrigt och överraska Lena när hon kommer från jobbet.

Mmm, låter mysigt, huttrade Hill som om han tänkte på något helt annat. Ja, det är då inte ofta vi har så här lugna kvällar, tillade han. Vad planerar du för något ståtligt?

Ulf Gårdeman var nu inte bara en skicklig spanare med äktskånskt tålamod som kännetecken, utan också en notorisk gourmet. Lena hävdade dessutom bestämt att han var allt annat än jovialisk och tålmodig när han härjade i köket. Då drev han med stark frenesi sin kokkonst mot nya kulinariska höjder, och lugnade sig inte förrän maten stod på bordet och korken var ur vinflaskan.

Fast då – då var Gårdeman vanligtvis verkligen nöjd.

Jag tänkte mig något ganska enkelt, fortsatte han nu entusiastiskt. Vad tror du om... fläskfilé med färska gräddstuvade champinjoner och en gyllenknaprig liten potatisgratäng till det?

Låter inte dumt, sa Hill frånvarande, för han hade just fått en idé.

En sån här kväll så känner man för något både mättande och värmande, huttrade Gårdeman. Finesserna får man ta till helgen. Jag hittade förresten en brasiliansk receptsamling på nätet häromdan...

Själv hade jag tänkt mig en hamburgare och en påse pommes frites, sa Hill blasfemiskt.

Jahadu.

Gårdeman slog en kort åkarbrasa för att hålla värmen.

Sen slog det mig att jag kunde ju alltid åka ner till Lund, och överraska Catharina. Hon har jour till sju. Men då är ju kvällen ännu ung – så vem vet?

Lundaläkaren Catharina Elgh hade alldeles oförutsett kommit in i hans förut rätt så enkelspåriga liv i våras. Just när grönskan varit som allra skirast, och han stått där med sina gäckande skraplottsmord.

Hon hade varit ett av huvudvittnena i det fallet, och Hill hade aldrig så till den grad njutit av att teckna ner vittnesmål och dubbelchecka detaljer som han gjort just i detta sammanhang.

Hennes intelligens, tillika med en vältränad lockande kropp, hade haft en högst stimulerande inverkan. Dessutom hade hennes färdigheter som läkare kommit honom tillgodo fortare än någon kunnat ana, i samband med att några rätt brutala figurer trott att de skulle kunna skrämma honom till tystnad på ett bekvämt sätt.

En romantisk middag på sundsfärjan Aurora hade blivit något helt annat än vad de tänkt sig, men å andra sidan hade hon plåstrat om honom efteråt med kärleksfull yrkesskicklighet. Och det var nog då han verkligen börjat hoppas.

De hade kommit varandra allt närmare sedan dess och önskedrömmen hade blivit verklighet på ett lika smygande som ohejdbart sätt. De var liksom ett par nu – om än på var sitt håll.

Mmm, låter fint, huttrade Gårdeman. Lycka till.

Han började dra sig bort mot köphallen OJ där den avtecknade sig bortom parkeringen på tomten intill.

Förresten, sa Hill, jag tror jag gör dig sällskap! Jag behöver nog köpa hem lite mjölk och smör innan jag ger mig av söderöver. Om hon följer med hem måste man ju kunna erbjuda en bra och närande frukost.

Visst, svarade Gårdeman, ...men kom igen då innan vi fryser fast!

De kurade ihop sig mot vinden och satte det långa benet före det korta i ett desperat försök att få upp lite värme i kroppen.

Gårdeman var i det närmaste lika lång som Hill – eller möjligen en liten aning kortare. Lite rundare var han definitivt, men det var bara klädsamt. Det menade i alla fall Lena.

Själv ansåg han att den lätta rondören gav honom ett högre mått av trovärdighet och pondus ute på fältet. Och det behövde man som spanare. Man behövde all hjälp man någonsin kunde få, särskilt om man specialiserat sig på något så gränsöverskridande som rivaliserande motorcykelgäng.

Och det hade Gårdeman.

Vad ska du laga? undrade Hill plötsligt och insåg till sin förvåning att han själv också var ganska hungrig.

Gårdeman fattade att hans frusne kollega inte lyssnat särskilt uppmärksamt tidigare.

Jo, jag tänkte mig något enkelt, lite fläskfilé, en perfekt gratäng och lite gräddstuvad svamp, upprepade han.

Usch, säg inte så! sa Hill som kände hur snålvattnet började rinna. Det låter fantastiskt. Jag tror jag hänger med dig hem, hör du.

OK, du är välkommen, men vad skulle Cattis säga då?

Nej, jag bara skämtar... men vrålgott låter det.

De sneddade över den asfaltsvarta parkeringen vid matvaruhuset. Det var alldeles mörkt nu, och bilarnas strålkastare bländade när förarna svängde fram och tillbaka över plattan i jakt på nära och bra platser.

Vi kanske kilar in på Petri Pumpa när hon har slutat, och käkar något franskinspirerat i stället, fortsatte Hill nu när han väl börjat fantisera i den kulinariska riktningen. Hur som helst ska det bli skönt med en riktigt trevlig och avslappnad myskväll. Hur ofta hinner man med sådant i dessa moderna tider?

Det var trångt borta vid ingången till OJ där överfulla kundvagnar skulle ut och frusna spekulanter in.

Fläktar av varmluft rymde ut i natten mellan två konkurrerande kundvagnar som fastnat i eldörrarna. Hill och Gårdeman fick alltså vackert bli kvar utanför, och mottog än så länge bara ytterst svaga fläktar av den välkomnande värmen därinne.

Jäklar! muttrade Gårdeman irriterat.

Men vad fanns egentligen att göra? Vissa kontroverser var det helt enkelt inte polisens sak att reda ut.

Äntligen veknade en av kontrahenterna, beslöt sig surmulet att ge vika och lämnade företräde. Snart nog skulle även de bägge kollegerna vara inne i slussen – inne i den goa, livsbejakande ICA-värmen.

I detta lovande ögonblick ringde Hills tjänstemobil.

Han grävde efter den i fickan, men de iskalla fingrarna fick först inget grepp om plasten.

Satan också, förbannade han tyst!

Nu!

Det kunde ju vara Catharina.

Där hade han den äntligen mellan sina stelfrusna fingrar, och snart hade dessutom kundvagnen kommit sig innanför dörrarna också.

Hill här, svarade han.

Det var emellertid Mandén, aftonens vakthavande befäl och därmed självklar ledare för stationens brottsbekämpande verksamhet.

Hey Joe, roade han sig med att inleda.

Visst, men vad är det? Jag är på väg hem.

Inte nu längre, förkunnade Mandén.

Fan, sa Hill och bet samman käkarna.

Han lyssnade.

Meddelandet var snabbt framfört.

OK, sa Hill småsurt efter ett ögonblick, smällde igen luckan och stoppade tillbaka mobilen i jackfickan.

Den tindrande julglädjen i hans ögon hade slocknat, men Gårdeman hade haft sin uppmärksamhet någon annanstans. Han märkte det alltså inte utan såg tillfället att sätta ena foten innanför de förföriskt lockande varuhusdörrarna.

Hill grep tag om Gårdemans arm och hejdade honom.

Sorry, sa han med fullkomlig uppriktighet. Det var Mandén – du kan glömma gratängen i kväll.

Hon trivdes i mörkret, hade liksom blivit ett och vän med det under de gångna månaderna. Hade lärt sig att orientera i den svarta natt i vilken livet återigen tycktes ha fått en mening.

Det var som om tankarna löpte både lättare och rättare när de inte stördes av dagsljusets förvirrande skimmer mot näthinnan. Allt blev med ens betydligt klarare i mörkret, och hon kände sig större och mäktigare under dess skyddande skuggor.

Hon hade lärt sig undvika gatstenarnas opålitliga kanter, uppfatta markens olika skiftningar och styra sina steg därefter. Hade fått månljuset till både vän och fiende, och förmått få trädens knotiga stammar och grenverk att skydda henne med sin väldiga, ogenomträngliga täthet.

Hon hade blivit ett nattens barn, och behärskade dess speciella lagar till fulländning. Vilket dessutom varit en absolut nödvändighet, ett ofrånkomligt villkor för att verkligen lyckas med det hon föresatt sig.

Med tiden hade hon blivit ett även med kylan – denna oskiljaktiga del av hennes nya vän mörkret. Hon hade lärt sig njuta av den lika väl som av nattens ljud och dofter, var minut och sekund hon varit på jakt. Lärt sig allt hon kunde av den, och låtit den fylla henne med både kraft och förslagenhet.

Allt noggrant förarbete hade varit nödvändigt för att planen skulle kunna genomföras. Varje vaksam natt hon tillbringat i mörkret hade skänkt kunskap och insikt, hur smärtsamt det än tett sig. Att söka rätt tillfälle och utnyttja det, hade gett hennes sargade själ nytt hopp och mening. Han hade ju stulit hela hennes livsglädje redan. Förnedrat hennes oskuldsfulla tillit, och hånat hennes brustna hjärta – var det inte så?

Men hon hade bestämt sig för att aldrig ge upp. Aldrig! Bestämt sig för att visa honom vem som ägde den verkliga styrkan och skulle segra till slut.

Och nu var det gjort.

Hon drog den pälsfodrade poplinkappan tätare omkring sig. Knäppte den ända upp i halsen med den översta blankpolerade hjorthornsknappen och rättade till huvan.

Men råkylan trängde sig trots det obönhörligt på.

Inom en knapp vecka skulle faktiskt hela Råå komma att bada i årets första, tjuvstartade julljus. Då skulle natten inte längre vara enbart hennes. Adventsstakar skulle komma att utstråla förväntan från varje hus, och konsumtionshungriga människor fylla nattgatorna i jakt på dyrköpta tomtefynd.

Hon hade redan tidigt förstått att allt måste komma till ett avgörande innan dess.

Därför hade hon sett till att det tillfället infunnit sig redan i kväll, just i det ögonblick då mörkret visat vägen. Dess svartblå kappa hade både skänkt henne skydd och ingett henne mod – nu när hon äntligen tagit sitt liv tillbaka och utkrävt sin hämnd!

Kappan omsvepte henne fortfarande när hon smög sig genom de vintersömniga gränderna – skyddade och dolde henne för världens ögon. Hon tyckte sig redan höra polissirenernas klagande sång i fjärran.

Kommissarie Knut Sahlman var på väg ut just som de blåfrusna Hill och Gårdeman stövlade tillbaka in på stationen.

Sahlman var det inte på långt när lika synd om för han var rejält insvept i sin dyrbara kamelhårsulster, och stetsonhatten satt i absolut rätt vinkel över högerögat.

Han var en aning äldre än både Hill och Gårdeman, förmodligen någonstans mellan fyrtiofem och femtio. Men han talade ogärna om sin ålder. En riktigt stilfull karl såg han sig i stället som – 'a man-about-town', om han fick säga det själv.

Enligt mångas mening visade Sahlman upp en alldeles för prydlig figur för sitt yrke. Han valde allt som hörde till det personliga med den yttersta omsorg. Nästan på gränsen till skrattretande snobbism ibland. Inte en detalj i hans uppenbarelse var vare sig slarvig eller oinspirerad.

Men Hill hade fått lov att erkänna att han kunde vara en jäkligt bra polis i alla fall. I upplösningen av skraplottsmorden hade han inte bara visat prov på en djupt inneboende medmänsklighet, utan även vad han dög till när det verkligen gällde.

När han bara ville, kunde Sahlman med lätthet omsätta sin sedvanliga slapphet i en oanad energi – men i kväll ville han verkligen inte.

Han ville inte traska ända bort mot stadens centrum, och på samma gång var sträckan alldeles för kort för att han skulle besvära sig med att ta bilen.

Tjena, killar, hälsade han inställsamt. Ska ni ut?

Ska ni ut? betydde oftast inte Ska ni ut? polismän emellan. Just nu skulle det snarare tolkas Är ni på utryckning – och kan jag i så fall få skjuts med er?

Kanske, nickade Hill. Vart ska du?

Äh, bara uppåt Stortorget till.

OK, men jag måste bara kolla detaljerna med Mandén först. Vänta ett tag.

Sahlman och Gårdeman väntade innanför dörren till den folktomma foajén. Den förstnämnde förväntansfullt – den andre otåligt.

Det kändes så snöpligt det hela, tyckte Gårdeman. Just som han hade planerat kvällens meny i minsta detalj – så i detalj att magen redan knorrade!

Borta vid upplysningen fick Hill ett par papper och några snabba instruktioner av Mandén, nickade och småsprang tillbaka mot dörren.

Ledsen Knut, sa han och klappade kollegan snabbt på axeln. Vi ska åt rakt motsatt håll – bort mot Råå. Och det är bråttom! Men vi syns!

Gårdeman hakade på Hill men lyckades samtidigt få upp sin egen mobil. Det var nog bäst att han varnade Lena att det skulle bli sent i kväll också. Även om han inte visste något om fallet än, så kändes det så.

De två var på väg ner mot garaget innan Knut riktigt hunnit fatta att han blivit akterseglad.

Men när han väl insåg sin situation ryckte han på axlarna. Rättade till ulstern, slog upp kragen och drog på sig de sandfärgade oxhudshandskarna.

Det var inget att be för – han fick väl gå då!

Inte för att