Nattportierns historia

By Bodil Mårtensson

Nu i ny remastrad version!

Det var mörkt i passagerna och belysningsautomatiken var irriterande långsam. Ljuset slog plötsligt till, men driftschefen önskade plötsligt att det inte gjort det. Plötsligt släppte förlamningen. Han rusade uppför trappan till foyén. Nattportiern stirrade förvånat på honom. Varför var han helt vit i ansiktet? "Vad är det?" började han. "Det ligger en död kvinna på botten av hisschaktet!" avbröt driftschefen. "Snabbt för fan ring polisen!"

I den iskalla vintern kallas kriminalkommissarie Joakim Hill till stadens flottaste nybyggda hotell för att utreda mordet på Jenny Skare, och hon är bara den första. Men fryser ohyggligt gör även mannen i den mörka kalla håla, som är hem för honom, hans minnesbilder och råttorna.

I den sjätte boken om de fall Joakim Hill och hans kollegor vid kriminalpolisen i Helsingborg brottas med visar Bodil Mårtensson åter prov på sitt lediga och målande språk och sin förmåga att både skildra människor på gott och ont och att skapa stark spänning. Och att dessutom ställa viktiga frågor om den värld vi lever i.

Nattportierns historia är en av årets absoluta toppböcker. Jean Bolinder SkD

Bodil Mårtensson fortsätter visa att hon är en av våra främsta kriminalförfattare i nutid. Per Tviksta, Värmlands Läns Tidning

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Sep 5, 2018
• ISBN: 9789178293964

Book preview

inspiration.

1

Det borde ha varit betydligt varmare vid den här årstiden än det faktiskt var. Men vintern 2006 hade varit svår, i alla fall enligt skånska mått mätt, och alla var nu en liten bit in i mars månad mer eller mindre deppiga av det bistra klimatet.

Man hoppades mangrant att solen snart skulle göra en utmanande attack, befria alla vårlökar som fjättrats i is, sätta sprätt på gräsmattorna och jämna ut de dåliga odds som en sällsynt ogin kung Bore slagit fast för alldeles för länge sedan.

Han hade gjort sitt alltid lika oväntade intåg redan i början av november och alltsedan dess behållit järngreppet över Skåne. Och absolut inte minst uppe i Helsingborg och Nordvästskåne. Här hade han från och till frostigt nupit både män och kvinnor i skinkorna så det stod härliga till.

Snön hade tornat upp sig i stora drivor, nej – enorma berg. Man hade inte sett så mycket snö under så lång sammanhängande tid sedan den klassiska vintern 1979/80.

Frostkylan hade envist kramat åt som ett spännband över hela landet. Man talade för vissa delar av Norrlands inland om permafrost.

Tack och lov gällde i alla fall inte det i Skåne – inte än.

Men allt till trots förblev ändå förhållandena härnere fortfarande ohjälpligt så ruggiga att man till och med frös i sina dunjackor och detta i ett landskap som normalt betecknade t-shirt som ett året-runt-plagg.

Folk höll sig mest inomhus. Vare sig det gällde inom det kära folkhemmet, eller kanske en offentligare miljö som ett varuhus eller till exempel ett hotell.

Som just det här, som så välkomnande öppnade dörren och lockade gäster med ljus, värme och trygghet. Åt var och en som hade råd att betala för det, förstås.

Det hette ShopoRama, och var Helsingborgs första officiella shopping-hotell. Ja, faktiskt ett av de allra första i sitt slag i landet över huvud taget.

Det var en av de nyaste pärlorna i ett multinationellt bolags skimrande kedja av just den här typen av hotell. Gruppen kallade sig Delta ShopoRama Hotels, och det låg stora ekonomiska intressen i potten. Men allt var som vanligt så väl invävt i holdingbolag och konsortier att ingen riktigt kunde se varken början eller slut på koncernsammansättningen.

Men ett var säkert, den var redan oerhört framgångsrik. Konceptet, som givetvis hade letat sig hit via USA, hade slagit riktigt väl ut här med.

Hotellet hade snabbt blivit ett populärt mål för minisemestrar och folk kom resandes från överallt i hela landet för att kunna göra sina inköp under trevliga, avkopplande former.

Faktum var att det lika raskt hade börjat komma ett stadigt flöde med gäster från kontinenten också. Turister från Tyskland, Holland och Italien och övriga EU-länder gästade dem ofta. Den svenska friheten, spännande matkultur, billiga handelsvaror och idyllisk natur lockade.

Hotellet var nämligen beläget mitt i ett lummigt skogsområde bara ett stenkast intill Stormarknaden Välas rejält tilltagna utbud av butiker och caféer.

Efter ett snabbt genomdrivet beslut i byggnadsnämnden hade det vuxit fram med rekordfart. Hade rest sig sex våningar högt på den grönskande hagmark som dittills bara varit vilande och mest fungerat som rastplats och uppställningsyta för husvagnar och lastbilssläp.

Nu hade området levt upp med höghusets glittrande arkitektur och komfort.

Och ville man byta miljö fullkomligt och kanske roa barnen med annat än plastprylar och kläder, så fanns det till och med får, hästar och kor i hagarna inom bekvämt gångavstånd.

Det enda som saknades var vattnet. För att bada på Öresunds Tropical Beach var man tvungen åka antingen bil eller buss cirka tio minuter ner till stadens centrum. Men det brukade inte turisterna klaga på. Internationellt sett var det ett helt överkomligt pris för fria, salta och soliga bad.

Men just nu i marskylan var det nog ingen som gärna ville göra den resan ner till en iskantad, ruggigt blåsig sandstrand. En som för tillfället inte var det minsta inbjudande till varken solbad eller havsdopp.

Folk åkte ju faktiskt ändå mest hit för att storhandla, och bo och äta gott och samtidigt njuta av det bekväma gångavståndet till butikerna.

Det var alltid full rulle på shoppare som ville prova, kompletteringsköpa eller ändra sig helt och hållet med öppet-köp-garantin.

Nattportiern på ShopoRama hade tidigare jobbat på hotell Öresund mitt i staden. Där var det väldigt nära till Helsingør på andra sidan Sundet. Det fanns bara tjugo minuters båtresa bort – om man nu inte satsade på de små ettriga Sundsbussarna, för då tog det bara en kvart blankt – och utgjorde ändå en helt annorlunda värld.

En han kunde sakna här ute i hagmarken.

Därborta – mindre än en halv timmes väg härifrån hur man än räknade – låg det glimrende, dejlige Danmark. Grannlandet som, om man räknade bort Grönland, var precis lika litet och ettrigt som Sundsbussarna.

Och ett land som just i dagarna hotat att bli den brinnande stubin som antänt västvärlden i ännu ett gigantiskt krig.

Men inte mellan västmakter på kollisionskurs. Utan mellan religiösa imperier av rang och tusenåriga motsättningar. Västvärldens kristna demokratier mot det muslimska samväldets raseri.

Och världen hade hållit andan inför brushanarnas stöddiga spel för galleriet.

Men schismen hade tack och lov avklingat.

Fast bara för att genast ersättas av andra oroslarm. Veckan efter hade det mest handlat om den alltmer hotande fågelinfluensan som kröp, eller rättare sagt flög allt närmare de nordliga länderna.

Vad skulle hända härnäst – galna kosjukan i Sverige?

Ja, det tycktes som om hela världen för tillfället befann sig i märkligt oroliga tider.

Men naturligtvis förmedlade media också trevliga nyheter. Barcelonas Henke Larsson, skulle till exempel äntligen efter alla år komma tillbaka hem till Helsingborg och HIF igen. Kryss i taket, nu kunde det kanske åter bli lite bollkickande med klass i stan.

Och börsen hade ju ändå stigit både rejält och stadigt på senaste tiden efter en del oro alldeles runt årsskiftet.

Just nu hade det tydligen även lugnat ner sig här på hotellet också, tänkte nattportiern tacksamt.

Vilket kanske inte var varken konstigt eller helt oväntat eftersom klockan var 01:12. Han hade gått på nattskiftet för en hel del timmar sedan, och restaurangen hade varit tom sedan länge. Men däremot fanns det fortfarande en och annan strökund kvar borta i baren.

Konstigt att vissa helt enkelt inte ville gå och sova, tänkte nattportiern. Som om de fruktade att något hemskt skulle hända om de slöt ögonen i en främmande säng.

Nåja, övriga gäster sov väl gott vid det här laget, hoppades han. Eller också passade de på att återuppväcka lusten i hotellets nattöppna relax-avdelning, med jacuzzi, elektronisk massagebänk, pool och bastu.

Det var just en sådan där ljusdämpad, skön atmosfär uppe i relaxen på sjätte våningen som öppnade vinterfrusna sinnen för livets njutningar.

Man stördes inte av något. Inte ens av den annars lite otrevliga klordoften. Numera renades vattnet i både pool och jacuzzi med hjälp av UV-ljus istället.

Det blev bra mycket mer sensuellt på det viset.

Fast det är klart att sinnligheten kanske ändå, om sanningen skulle fram, kändes ganska långt borta en sådan här småkulen vårnatt framåt morgontimmarna.

Särskilt för mannen som satt en liten bit bort där i hotellfoajén, vid vad som med ett tjusigt uttryck kallades för loungecaféet.

Egentligen var det mest en utlöpare av den mjukt kurvade receptions- och incheckningsdisken. Den bortersta änden, där mannen nu satt, hade blivit den naturliga avdelningen för småsnacks och småsnack med hotellpersonalen.

Där kunde man snabbt och lätt få en kopp kaffe med bulle eller macka. Eller kanske bara en kall, skummande öl. Och det var definitivt där som allvarliga samtal om livet och mänskliga öden ständigt passerade revy för personalen i hotellreceptionen.

Fast den här mannen föll avgjort utanför den normala gästbilden, men han hade ändå suttit där i nästan en och en halv timme vid det här laget. Hade snackat med nattportiern ibland, och med sig själv för det mesta. Allt medan han hade svept först den ena och nu snart också den andra stora starka ölen.

Han hade bara lättat från stolen vid ett tillfälle. Då hade han inte varit borta särskilt länge. Säkert hade han varit och pinkat, för när han kom tillbaka hade han genast beställt den där andra och börjat bälga i sig direkt.

Men eftersom portiern hade mycket att göra brydde han sig inte riktigt om mannens underliggande signaler av förtvivlan.

Han noterade istället nöjt att det nästa dag skulle komma flera busslaster med både tyskar och danskar. Gäster som inte bara skulle göra av med stora pengar på mat, dryck och logi här på ShopoRama. Utan som även direkt vid ankomsten erhöll rikligt med bonuscheckar till köpcentret som en del av samarbetet mellan Väla och hotellet.

Han önskade nästan att han haft en bonuscheck eller två för att försöka lura den olycklige mannen vid loungecaféet iväg någon annanstans.

Mannen var nu uppenbart alkoholpåverkad, även om han inte var allvarligt berusad. Han verkade på något sätt märkligt inbunden, som om det var något han verkligen var helt tvungen att grunna igenom här och nu.

Men han blev också alltmer upprörd, och biktade sig just ohämmat för en stor skål med jordnötter som stod framför honom på cafédisken.

Han argumenterade, gestikulerade och gjorde nästan små utfall mot den oskyldiga skålen. Men varken den eller nötterna svarade tydligen på tilltal.

Plötsligt fick mannen till sin uppenbara belåtenhet publik. En annan, intet ont anande gäst som tydligen hade svårt att sova och nu ville försöka med lite kaffe slog sig ner på stolen intill.

Plötsligt var kärleksaffären med nötterna över och den påverkade killen ägnade istället den kaffesugne all sin överförfriskade uppmärksamhet.

Hur fan stänger man av solen i sitt liv? Har du försökt med det någon gång? frågade mannen som kunde prata med nötter.

Frågan var på en och samma gång så märklig och skrämmande att han som varit så fruktansvärt sugen på kaffe för bara en minut sedan bestämde att det nog i alla fall var bäst att strunta i nattkoppen.

Han kände sig plötsligt ofantligt sömnig ändå. Och avgjort totalt ointresserad av livsfilosofiska diskussioner med folk som trodde sig vara gudomliga nog att kunna rubba naturens ordning.

Fast … var det något som behövdes så var det väl om han ändå kunde fixa att sätta igång den förbaskat skygga solen – inte stänga av den!

Eh, nej … faktiskt inte, sa den före detta kaffesugne, gled av caféstolen och gick bort till bordet som det stod Fruit Market på. Där fanns det uppdukat frukt och mineralvatten av lite olika sorter.

Han valde nogsamt ut den banan han tyckte såg läckrast ut, låtsades inte se skylten med prisangivelser för både frukt och Ramlösa, utan försåg sig bara innan han drog vidare mot receptionens tidningsställ.

Kvällstidningarna var däremot gratis, så han tog både Kvällsposten och Aftonbladet.

Beväpnad med både kvällstidningar och banan nickade han med en menande blick godnatt till nattportiern.

Nattportiern låtsades i sin tur att han inte sett det där med bananen, nickade också godnatt och följde hans menande blick bort till den övergivne mannen vid andra änden av disken.

Nej, över honom fanns det definitivt inget sensuellt, tänkte nattportiern och fördjupade sig på nytt i sina gästlistor.

Han kollade noggrant upp om det fanns någon som registrerat sig som allvarlig allergiker, till exempel. Både nöt-, gluten- och laktosallergi måste nämligen tas på mycket stort allvar.

Vissa former av fjäderallergi också, självklart. Men absolut inte allergi mot blå kakelplattor i duschen.

Sådant var givetvis bara patetiska hjärnspöken, men med riktiga överkänsligheter måste man vara mycket aktsam. Man ville ju verkligen inte att det skulle inträffa något obehagligt tillbud här på hotellet.

Och nu såg nattportiern i noteringarna att det faktiskt var en liten tjej incheckad som tydligen hade första gradens allergi mot nötter och majs. Han tänkte just att han måste göra frukostpersonalen uppmärksam på detta och sätta upp extra tydliga innehållsdeklarationer på bröd och …

Han var så upptagen med sitt att han nästan glömt mannen som satt en bit därifrån. Men plötsligt var det något i hans röst – nästan mer i själva tonläget än vad det var han egentligen sa – som fick portiern att verkligen lystra till.

Helst av allt skulle jag väl egentligen vilja mörda henne … antar jag.

Killen skiftade nervöst position på den halvtomma skålen med jordnötter och flyttade sedan ännu en plats närmare nattportiern.

Först fattade inte portiern att mannen talade med honom och inte till nötskålen som varit jourhavande terapeut under nattens tidiga timmar.

Ursäkta, hur sa…? sa han därför, fastän han var nästan hundra procent säker på att han hört rätt från början.

Han tittade för första gången misstänksamt upp.

Det hade kommit ett varningens vibrato i mannens röst som nattportiern reagerat instinktivt på. Yrkesskada, kunde man kanske kalla det.

Insikten om att nu var det dags att vara uppmärksam så att saker och ting inte plötsligt tog en helt oväntad och högst oönskad riktning.

Övriga gäster kunde i värsta fall få en negativt färgad bild av sin vistelse.

Mannen sluddrade inte mycket, men ett lätt berusat beteende var fullkomligt omisskännligt.

Han hette Tommy Skare. Den informationen hade han öppenhjärtigt tillhandahållit redan när han slog sig ner med första skummande ölen.

Och nu satt han här fortfarande, och funderade bland mycket annat över om det möjligen var dags för honom att beställa ytterligare en stor stark.

Nattportiern, som läste människor rätt bra efter alla år i branschen, såg omedelbart att det var just det han satt och grunnade över och förekom honom med en avledande fråga.

Vem?

Vem? Min fucking, jävla fru däruppe förstås!

Han pekade med en lätt obestämd rörelse bort mot de väl upplysta hissarna av glas och glansputsad metall, och vidare upp mot hotellets atriumfasad av rum tätt intill varandra. Ända upp till den sjätte och översta våningen.

Någonstans där, i myllret av anonyma krypin med tjocka insynsskyddande panelgardiner för höga glasfönster i utskjutande alkover, befann sig tydligen den hatade kvinnan just nu.

Medan maken satt här nere och beklagade sig för en vilt främmande, istället för att konfrontera henne – den enda som skulle kunna hjälpa honom att belysa problemen. Antingen på det ena eller det andra sättet.

Det var fullkomligt typiskt.

Nattportiern var van vid det mesta. Och på en top-ten-lista över oftast förekommande klagomål från gäster i Skares tillstånd och situation var drinkarnas otillräckliga storlek en stående etta, medan äkta hälftens bristfällighet på en mängd olika områden kom in som tveklös tvåa.

Det var standardbeteende, och betydde oftast inte ett jäkla dugg, egentligen.

Men det var ändå något i just den här killens allmänna sätt som fick portiern att snabbast möjligt vilja styra över samtalet på neutralare område. Han tyckte sig definitivt uppfatta ett ovanligt stort, svart allvar bakom det känslosamma yttrandet.

Han bestämde sig för att försöka skämta bort Skares ord med ett psykologiskt knep han lärt sig på hotellets intensivkurs för Guest Management.

Åh, inte ska du behöva göra det själv, sa han, lade listorna åt sidan och ägnade nu gästen sin odelade, vitsiga uppmärksamhet. Du har ju betalat för bra service – så låt du hotellpersonalen ta hand om den saken istället!

Han hade nämligen kommit till insikt om att det nästan alltid var bättre att köra med stryka-medhårs-humor än att vare sig fördöma eller bagatellisera.

Men Tommy Skare drog inte ens på munnen.

Nej, sa han bara.

Nej, vad då?

Jag har inte betalat ett satans dugg för något på det här hotellet annat än ölen. Jo, förresten – garaget också. Det var rent djävligt vad det var dyrt att få tak över bilen, hör du.

Men du sa ju… , invände portiern och pekade uppåt i den där obestämda riktningen som Skare själv just gjort.

Nej, jag är inte här med henne, jag …, sa Skare, avbröt sig själv och suckade dystert.

Så berättade han att han inte alls var gäst här på hotellet, men att hans fru, Jenny Skare, faktiskt var det. Ja, egentligen var hon väl snart hans ex-fru. De var knappast här för en romantisk kärlekssemester. Utan för att äntligen skriva under de slutliga skilsmässopapperna.

Han och hustrun Jenny, som han separerat ifrån sedan mycket länge nu, hade inga barn. De hade träffats för åtta år sedan, haft lust och vad man kallade för äktenskapstycke. Samma sociala bakgrund, samma politiska och allmänna livsfilosofiska värderingar hade präglat dem.

Liksom att snabbt och effektivt tillskansa sig sin säkra och socialt acceptabla inmutning genom att skaffa hus i ett fashionabelt villaområde alldeles utanför Ängelholm.

Hennes lust hade därefter snabbt försvunnit, och ersatts av karriärsuget.

Äktenskapet hade givetvis strandat, men bland annat det där huset, övriga tillgångar och en del dyrbar konst hade hindrat det ofrånkomliga uppbrottet. Han hade vägrat att helt enkelt bara lämna allt.

Men avslutet kunde inte längre uppskjutas. Och bara han nu satte sitt namn på det satans pappret så skulle allt komma att vara en saga blott.

Ett bokslut för en viktig del av livet. Ett man inte skulle behöva göra förrän långt, långt senare – menade Tommy Skare nu öppet.

De hade bott i det alldeles för stora men synnerligen imponerande huset på Lyckebygatan i fyra år innan separationen blev ett faktum.

Och jag har fan i mej ingen aning om varför, bekände han nu för nattportiern.

Varför ni bosatte er där? frågade denne utan större intresse men för att ändå försöka hjälpa mannen att bli av med sina värsta spöken just denna natt.

Nej, varför den hette så – Lyckebygatan, alltså. Det var då inget som helst lyckligt över den kan jag försäkra, inte på något jävla sätt. Det var olycka hela vägen, och sanna mina ord – det är inte över än.

Just det där förbannade huset på en gata som avgjort inte alls gjorde skäl för sitt namn, samt naturligtvis en hel del andra av äktenskapets tillgångar, hade de nu stridit bittert om i två år.

Men varför har ni inte bara sålt huset? undrade portiern med sunda förnuftets krassa röst.

Hon vill ha det, men inte betala vad det kostar att lösa ut mig.

Varför vill hon inte det?

Hon har inte råd, helt enkelt. Hon jobbar som familjeskribent på den där friblaskan, du vet – på annonstidningen Bjäre Lokalt, uppe i Ängelholm. Och hur mycket kan det ge egentligen, att notera födde och dödde i en tidning ingen ens betalar för att få?

Portiern ryckte till intet förpliktigande på axlarna, och passade på att torka av lite som spillts på disken medan mannen fortsatte.

Nej, så hon har alltså inte ens kapaciteten att fixa ett jobb som gör henne ekonomiskt oberoende. Men att pungslå sitt ex med motiveringen att det var jag som skulle ha stött bort henne, och att hon behöver tryggheten i sin invanda miljö så därför bor hon bara med självklarhet kvar där – det kan hon!

Han svepte i sig den kvarvarande klunken i ölglaset, och skvätte ut de sista dropparna på disken precis där portiern just torkat. Så han tog snabbt en extra runda med trasan, men Skare varken uppmärksammade det eller skulle ha brytt sig.

Varför vill hon skiljas just nu då? kunde inte portiern hindra att han både tänkte och sa.

"Ja, förklara det du! Det kom nästan som en blixt från klar himmel. Möt mig på ShopoRama sa hon bara, jag har ändå affärer där."

Portiern hade väldigt gärna velat fråga vad det var för sorts affärer. Men där satte yrkeskodexen stopp. Det gällde ju en gästs privata angelägenheter. Det skulle ha varit hotelletiskt fel att efterfråga dem.

Men Skare själv var totalt obunden av sådant. Han babblade på som om han faktiskt hört portierns outtalade fråga.

Journalistaffärer, påstod hon att det var. Lät som om hon hade något lönsamt på gång, men jag vet nog jag. Den enda lönsamma verksamheten den tjejen kan bedriva sitter mellan benen på henne.

Nattportiern insåg att ämnet började bli lite väl hett. Inte för honom personligen. Han hade gärna hört mer. Men det var en sådan typisk vändning i konversationen som innebar stor fara för tilltagande högljuddhet och allt grövre sexuella tillmälen.

Vilket inte alls var bra för den mjuka sensuella stämning hotellet eftersträvade.

Skare själv uppfattade givetvis inte den nyansen utan hade mycket mer att anföra i förebråelserna mot sin snart före detta fru Jenny. Men nu var han åter så upprörd och osammanhängande i snacket att portiern inte lyckades bli riktigt klar över om killen redan hade skrivit på papperna eller om han möjligen skulle göra det senare.

Eller om han helt enkelt tänkte hämnas på henne genom att dra ut så länge som möjligt på det hela, bara för att till sist inte alls skriva på?

Det verkade nämligen vara den enda lilla gnutta av makt han för tillfället hade kvar. Vilket självklart förklarade att han kände för att göra med henne precis just jämt så som han för en stund sedan så frispråkigt uttryckt.

Åh, vad jag bara skulle vilja mörda henne, upprepade han nu. Jävla bitch!

Men det menar du väl egentligen inte, invände nattportiern diplomatiskt och fortsatte kontrollera kommande dags gästlista.

Av den framgick att de hade två enpinnar och resten lösa pax under morgondagen. Enpinnar var större, enhetliga sällskap på hotellslang, och vad pax betecknade var nästan uppenbart. Det var nämligen den enskilde kunden som bokade rum åt sig och möjligtvis övriga familjen, och oftast inte gjorde så mycket väsen av sig som ett helt sällskap.

Nattportiern märkte plötsligt att Skare masade sig ännu närmare själva incheckningen i ivrigt försök att hålla liv i kommunikationen.

Snart satt han så nära att han skulle kunna få oönskad möjlighet att snappa upp detaljer om sådant som hörde till bakom disken, definitivt endast för diskret hantering av behörig personal.

Det kan du ge dig fan på att jag gör! utbrast Skare.

Det låter inte som världens bästa lösning direkt, kunde inte portiern längre avhålla sig ifrån att lägga in medan han så diskret som möjligt lade undan några vouchers, bonuscheckar och annat som inte borde hamna i orätta händer.

Han tyckte ärligt talat att mannen började gå lite väl långt i sina utläggningar, och särskilt som den där märkliga undertonen av både allvar och viljestyrka hela tiden antog ett större djup.

Ja, jag vet att man väl inte ska säga så, fortsatte Skare. Men det är fan i mej precis så jag känner. Och jag är en ärlig karl. Visst kan du väl se på mig att det är det jag är? Säg nu ärligt …

Men nattportiern avstod från att svara.

Så sa de alla när de var packade och själva starkt betvivlade både sin ärlighet och redlighet. Ville förmodligen att någon annan, någon som helst inte kände dem alls, skulle bekräfta för dem vilka hyvens och totalt orättfärdigt felbehandlade toppenkillar de egentligen var.

När nattportiern valde att inte riktigt ta ställning vare sig för eller emot, blev Skare besviken. Nej, skitsur, om sanningen skulle fram.

Här, kan du fixa mig en öl till? sa han och slängde en hundring på disken.

Men vad sysslar du själv med då? försökte portiern få Skare att tänka på i stället för på ännu mer öl.

Han såg nu tydligt att killen balanserade på kanten mellan att vara lagom salongsberusad och att övergå till den totala onykterhetens otäckt lurande aggressivitet.

Jag är datakonsult åt en arkitektfirma i Laholm, sa Skare, tittade sig omkring och snodde åt sig hundringen igen. Är det någon kvar i baren som kan fixa den där ölen åt mig då, eftersom jag ser att du ju är alldeles för upptagen?

Han hade redan halkat av barstolen med ena skinkan och tänkte pallra sig över till bartenderns eldorado av bräddfyllt spritförråd i stället.

Risken var alldeles för stor, insåg nattportiern att han där även skulle beställa en shot eller två till ölen i så fall. Så han bestämde att det säkert var bättre för alla parter om killen stannade här hos honom vid cafédisken.

Det är okej, sa han, jag kan fixa ölen åt dig här. Blir det bra med en Heineken?

Ja, för fan, vad som helst.

Heineken serverades bara på 33 cl flaska och låg runt fem volymprocent. Det skulle avgjort vara att föredra framför att killen svepte i sig 60 cl av något krandraget märke som kanske hade en alkoholstyrka på sju.

Sådant kunde man kosta på sig när man var på normalt festhumör och tillsammans med kompisar. Men inte när man redan var sur som ättika.

Och särskilt inte när man dessutom satt här och hotade med att ta livet av sin fru.

2

Tommy Skare fick sin öl, och därefter var det som om den värsta hätskheten lade sig. Han slöt sig på nytt, och började så småningom lite försiktigt att ta upp flörten med nötskålen igen.

Den tycktes i alla fall bry sig, verkade han anse!

Nattportiern var ärligt talat tacksam för det, och tog tillfället i akt att, kanske till och med lite ivrigare än vanligt, jobba på med sitt.

Det hade kommit en reservation för ett större sällskap som skulle anlända från Holland om några dagar.

Men var ska vi få plats att inkvartera alla dessa människor från Amsterdam så att de hamnade riktigt nära varandra? tänkte nattportiern.

Nej fan! utbrast plötsligt Skare. Nu gör jag det, och sedan kör jag fan i mig hem igen. Finns inget annat att göra.

Men han sluddrade nu så betänkligt att nattportiern avgjort inte tyckte om det. Även om inte Skare var gäst på hotellet så kände han ändå ansvar för både honom och folk därute i trafiken. Helt oskyldiga som varken var del i den bittra fejden eller i ölandet. Så han försökte så gott han kunde att hindra honom.

Ska du verkligen köra, är det inte bäst att … vila en stund?

Vila? Nej… jag är för helvete inte… inte trött.

Men inte heller helt nykter, om jag säger så.

Skitsnack, det lilla var väl inget? Jag är hur på banan som helst.

Möjligtvis på bananlikören, tänkte nattportiern men sa:

Du kanske ändå borde tänka efter lite.

"Jag har tänkt, för fan! Har ju inte gjort annat hela kvällen. Nej, det enda vettiga är att sätta punkt här, hämta bilen ur parkeringsgaraget och sticka härifrån."

"Men du, det hjälper kanske