Spelet om konungarnas konung

By Harald Wägner

"Dr Houbigan var innehavare, om han summerade sina yttersta tillgångar, ava) ett kontor utan affärer,b) ett tvivelaktigt rykte i affärskretsar och på klubben,c) tre mark och fem pfenning,d) en doktorstitel, vilket intet universitet förlånat honom."Houbigan är en man som under sitt liv haft många yrken som han aldrig utbildats för eller blivit given. Den före detta pastorn, och numera doktorn, behöver ett nytt alias för att kunna göra nya affärer, och börjar göra upp planer för att bli baron Houbigan, komplett med ett franskt uttal av efternamnet och en titel som endast användes Monte Carlo. Dr Houbigan har inga inkomster, och ingen pengar på kontot. Men han har en idé som är värd en förmögenhet, men att göra den till verklighet ska visa sig bli svårare än vad den listiga doktorn räknat med.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 15, 2021
• ISBN: 9788726182613

Book preview

I.

Dr Harold B. Houbigans ide.

Dr Harold B. Houbigan, i välklätt skick baron Houbigon, i medelgod kostym högvördige pastor Houbigan av baptistkyrkan — alltså dr Houbigan satt på sitt kontor och filosoferade över sin ställning. Det kunde icke döljas, att den för närvarande var ganska dålig — dr Houbigan var innehavare, om han hopsummerade sina yttersta tillgångar, av

a) ett kontor utan affärer

b) ett tvivelaktigt rykte i affärskretsar och på klubben

c) tre mark och fem pfennig.

d) En doktorstitel, vilken intet universitet förlänat honom.

Det var allt, och hans utsikter att inom rimlig tid kunna bli baron Houbigan med franskt uttal, en titel, som han endast använde i Ostende och Monte Carlo, voro ytterst små. Ja, t. o. m. stadiet pastor Houbigan, vilket han ibland nådde på små, icke lysande men solitt lönande turnéer med jämna och rätt långa mellanrum, hägrade i fjärran, och uppriktigt sagt längtade han icke så mycket efter detta stadium. Allmänheten hade under de rådande svåra tiderna börjat visa en sorglig men utpräglad likgiltighet för omvändelse av fattiga negerbarn på Guldkusten. Visserligen hade pastor Houbigan även den utvägen att med prästerlig mildhet kurtisera äldre änkor eller ogifta damer. Men den tanken föreföll honom just nu mindre lockande. Och minnet av den sorgliga katastrof, som ägde rum, då det upptäcktes att han samtidigt förlovat sig med tre änkor i München, fyllde honom med det vemod, tanken på polisen aldrig förfelade att inge dr Harold B. Houbigan.

Det var sant, dr Houbigan hade glömt en av sina tillgångar, och det var sin ende kontorist och underhavande, mr Thornycroft D. Opodeldoc. När han tänkte på honom, kände han sig som den man, från vilken konung David tog hans enda lamm — en term från hr pastor Houbigans prästerliga tillvaro — och icke ens detta enda lamm var det något med. Mr Opodeldoc, det enda lammet, var gammal och slö och hopplöst förfallen till bruket av alkoholhaltiga drycker. Han var en av dem, som, när regeringen inskränkte alkoholbruket, var tvungen att uppsöka de små hamnarbetarkrogarna vid dockorna för att icke törsta ihjäl, eller rättare för att hålla delirium tremens på avstånd. Det bör tilläggas, att denne värde herre var född Käsebier, men att han på goda grunder ändrat namn då han reste till Amerika, och att han gärna fortfarande ville gälla för amerikan.

Den morgon, då denna berättelse börjar, inträdde mr Opodeldoc vid ett lekfullt humör under inflytande från den nyss intagna whiskyn. Dr Houbigan betraktade utan entusiasm hans glesa röda hår, hans knotiga gestalt och gigantiska hornbrillor — tre egenskaper, som tillsammans konstituerade begreppet mr Opodeldoc.

Men denne värde herre lät sig icke detta bekomma.

»Business as usual?» sluddrade han till sin principal.

Men denne lät kvickheten gå sig förbi. Han svarade ingenting, endast tände sin näst sista cigarrett.

En stund gungade han fram och tillbaka på stolen.

»Affärens kassa för en idé!» sade han till Thornycroft D. Opodeldoc.

Mr Opodeldocs mustascher guppade lekfullt upp och ned ett slag.

Han fann tydligen förslaget komiskt.

»Hur stor är kassan?» frågade han försiktigt.

»Tre mark och fem pfennig.»

»För det får man ju inte en gång lunch, än mindre en idé.»

»Hur är det Carnegie säger», replikerade dr Houbigan lugnt, »den man som inte av en cent kan göra sig en förmögenhet, är inte värd att ha någon.»

»Carnegie är en idiot!»

»I så fall en rik idiot!»

Mr Thornycroft D. Opodeldoc, som många gånger varit ägare av endast en cent, men aldrig gjort sig någon förmögenhet, såg ut, som om ämnet äcklade honom.

»Skämt åsido», sade dr Houbigan, »någonting i morgontidningarna?»

»Nej!» brummade mr Opodeldoc. »Sex självmord och ett misslyckat bankrån, det är allt!»

»Så argsint! Och ändå måste där finnas något, Opodeldoc, eljest …»

»Eljest?»

»Få vi stänga affären och firman Houbigan & C:o upphör.»

Mr Opodeldoc såg ut, som om tanken icke gjorde något intryck på honom.

»Ser ni, någonstädes ibland dessa millioner bokstäver, som morgontidningarna ha slungat ut, måste idén finnas, idén ni förstår, som vi skola förtjäna pängar på. Tidningarna är livets barometer, där ger varje händelse av någon vikt sitt spår efter sig. Och här, bland artiklar och notiser måste idén ligga, kanske i något skenbart likgiltigt, en artikel från förnäma världen om notabla resande, eller vad som helst som ger en vink om att något är i görningen, där vi måste vara med — ja, ni förstår, Opodeldoc, och var så god och driv upp idén!»

»Om det kan intressera er, så har sultanen av Sunsobar kommit till Berlin och mottagits med stora högtidligheter. Hans majestät själv var nere och mottog honom.

»Jaså negern, nå det intresserar oss mindre.»

»Ja, gunås.»

»Gunås?»

»Ja, ni vet väl, varför han är här?»

»Nej.»

»För att förskriva alla sina guldgruvor till regeringen.»

»Ah, förmodligen för en spottstyver, förstfödslorätten för en grynvälling, jag förstår.»

»Ni är bibelsprängd, dr Houbigan.»

»Ibland. Nå, och det spekuleras i gruvor?»

»Vilt. Den sista noteringen på Sunsobar Quartz Mining Company visar hastigt stigande tendens: resultat av det svarta majestätets ankomst! Där förtjänas förmögenheter!»

»Verflucht, och vi äro inte med. Det bör vara fina affärer!»

Mr Opodeldoc gjorde en grimas.

»Med tre mark och fem pfennig …», sade han med en ton av ironi, som var avsedd att skära en rispa i dr Houbigans diamanthårda hud.

»Finns det inte det minsta tvivel om dessa gruvor?»

»Nej. Frågan är bara, hur pass tjockskallig sultanen är. Kanske kan han pressa ur regeringen bättre villkor, då blir ju rovet inte så stort, men i alla fall … Nå, låt oss inte tala om det», nästan snyftade mr Opodeldoc. »Tre mark och fem pfennig …»

Och en stor droppe klar whisky trillade från hans öga.

Dr Houbigan svarade inte. Han försjönk i grubbel.

När han hade suttit så i ungefär en kvart, lyfte han huvudet och sade:

»Er jakett är snyggare än min.»

»Vafalls?»

»Ni måste låna mig er jakett.»

»Ni får inte mer än sex mark på den.»

»Dumheter, jag skall använda den.»

»Vad till då?»

Dr Houbigan skulle just svara, då det plötsligt hördes ett väldigt bultande på dörren.

»Polisen», sade mr Opodeldoc. »Kom ihåg att neka till allt!»

»Ni är ett fä, polisen kommer inte så här dags på dagen. Gå och öppna!»

Två herrar klevo in med gravitetisk min.

»Utmätning! Har ni några tillgångar?»

»Om jag har! Jag är en rik man!»

Ett uttryck av tvivel men samtidigt av en vild förhoppning att det kunde vara sant drog över de två herrarnas vedervärdiga ansikten.

Dr Houbigan log.

»Jag har en idé, som är värd minst hundra tusen!» sade han.

En dov suck hävde de två herrarnas besvikna bröst.

När de hade gått, sade mr Opodeldoc:

»En idé, som är värd hundra tusen?»

»Ja visst, minst det!»

»Hur många år kan det bli, om ni blir ertappad?» frågade mr Opodeldoc i den torrt sakliga ton, man använder, då man vill veta, vad klockan är.

II.

Sunsobar quartz mining company ltd.

Dr Houbigan tog en spårvagn ner till börsen med Thornycroft D. Opodeldocs jakett på sin icke oävna figur och sin egen idé som en låt vara något beslöjad ljuspunkt i hjärnan.

Vad han närmast skulle göra, det visste han inte riktigt. Han hade bara fått fröet till en tanke, och med en fras från stadiet pastor Houbigan kallade han det för ett senapskorn, som skulle bli till ett stort träd.

Dr Houbigan gick ned på en av de otaliga små bierrestauranterna och förtärde sin frukost, den eviga skinkan med ägg, och ingendera delen var riktigt god, men med en kopp starkt kaffe till var det dock tillräckligt för att förläna honom intrycket av att vara en mätt person. Och med hoppets rodnad på sina nyrakade kinder inträdde han på börsen.

D. v. s. dr Houbigan hade intet att göra mitt i den stora jättegrytan, där Europas och världens finansiella soppa dagligen kokas. Han ägde icke längre någon plats på börsen. Men han tog sitt (tomma) cigarrettetui av vit metall, besatt med världens mest äkta benicia, i handen, svängde det förstrött mellan fingrarna och med ett vinnande småleende blandade han sig i vimlet av affärsmän i tidningsrummet, i rökrummet, korridorerna och på baren.

Det vore kanske synd att säga, att herr Houbigans få bekanta visade någon översvallande hänryckning över att se honom. Men det var icke heller glada miner och leende ansikten han eftersträvade att se. Märkvärdigt nog spanade herr Houbigan efter dystra blickar och rynkade ögonbryn, och var gång någon sådan fysionomi kom inom hans synhåll, blev han glatt intresserad, och sällade sig till sällskapet.

Ofta fick han som svar på en hänkastad anmärkning intet annat än en blick tillbaka med följande innehåll:

»Sköt er själv!»

Men vad gjorde det? Hr Houbigan nådde sitt mål, som icke var något annat än att sondera korridorernas och rökrummens allmänna opinion angående The Sunsobar Quartz Mining Company.

Och det var icke svårt. Börsen surrade endast av Sunsobar, det viskades och talades bara om Sunsobar, och sultanens ankomst var sensationen för dagen.

Ur tidningspojkarnas händer slet man de ännu fuktiga editionerna