Kungen måste dö!

By Gudrun Cavalli

1700-talet börjar nå sitt slut. Polismästare Liljensparre ställs inför sitt livs största utmaning när en av hans spioner avslöjar en skrämmande konspiration. I skuggorna smids planer om att mörda kungen och gripa tag i maktens tyglar. Det är upp till Liljensparre att navigera genom myllret av hemligheter och dolda motiv för att skydda kronan och förhindra konspiratörernas dunkla planer. Men vem kan han lita på i denna katt-och-råtta-lek bland adelns aristokratiska sällskap?I "Kungen måste dö!" hämtar författaren inspiration från verkliga historier som utspelade sig under 1790-talet i Sverige. Maktkampen mellan Kung Gustaf III, Hertig Karl och den svenska Frimurare-orden vävs samman med utländska brödraskap och en förlorad skatt från kung Salomos tempel.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 20, 2023
• ISBN: 9788727079721

Book preview

Gudrun Cavalli

Kungen måste dö!

SAGA Egmont

Kungen måste dö!

Omslagsfoto: Shutterstock & Midjourney

Copyright ©2013, 2023 Gudrun Cavalli och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727079721

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1.

Det var i början av år 1789. Midnattstimmen var slagen och det var tyst och mörkt i den annars så stimmiga huvudstaden.

Trots den sena timmen var polismästare Nils Henric Liljensparre kvar på poliskammaren. Han grubblade på vad några av hans spioner rapporterat.

En okänd man skulle på ett ungkarlsgille ha sagt att nu var det dags att göra sig av med kungen. Och att det lämpligen borde ske när kungen vistades i en stor folksamling så att de berömvärda personer som åtagit sig att utföra saken sedan lätt kunde komma undan. Denna gång får det inte gå fel. Inte som när officerarna försökte i Finland, skulle mannen ha sagt.

Vid ett annat tillfälle skulle kungens bror, hertig Karl, på ett frimuraremöte ha klivit upp på en stol och högljutt hojtat att han såg det som sin plikt att snarast ta över makten i landet. Han hade lovat ordning och reda, slut med kostsamma teateruppsättningar, slut på utrikiskt mut- och intrigvälde, ja, allting skulle bli bättre.

Enligt en annan spionrapport hade utländska agenter försökt ta sig in i det kungliga slottet för att döda kungen och på så sätt bereda väg för ledare i andra länder, okänt vilka, att roffa åt sig makten över landet.

Polismästare Liljensparre stoppade en sockerskorpa i munnen och tuggade smackande på den medan han funderade på hur han skulle förhålla sig till spionernas rapporter. Var hoten allvarligt menade? Eller var det bara unga vildhjärnors försök att göra sig märkvärdiga inför varandra? Hade den ansvarslöse hertig Karl pratat trams i vanlig ordning? Krävdes ingripande av något slag? Och sist men inte minst, kunde han lita på att spionernas rapporter stämde med verkligheten? Eller var de enbart hopfabricerade för att Liljensparre skulle ge uppgiftslämnaren en penningdusör?

Liljensparre puffade till den slitna sittdynan på sin skrivstol och satte sig tillrätta. Stånkande letade han fram sin kritpipa för att njuta av sin egenodlade tobak medan han funderade på de olika tänkbarheterna.

Vad gäller hertig Karls göranden och låtanden var han inte orolig. Hertigen var en tom pratkvarn utan handlingskraft vad gällde rikets affärer. Och även om hans förtrogne den ambitiöse och maktlystne baron Reuterholm försökte driva på honom ägnade hertigen sig mestadels åt sina kvinnoaffärer.

Ett allvarligare hot mot kungen och riket var de upproriska idéer som spreds från Frankrike. Där hade fattigt folk börjat vända sig mot överheten och det kunde när som helst bli ett uppror i stor skala. Men Liljensparre kände sig trygg även på den fronten. Än så länge hade den franska farsoten endast slagit rot hos en handfull hetsporrar vilka likt läraktiga papegojor upprepade de franska slagorden om uppror mot förtryck och kungligt envälde.

Några vinrusiga munvrängare som försöker spela idealister inför varandra men som gudskelov varken har kraft eller förmåga att omsätta sitt enfaldiga pladder i handling, brukade han tänka. Det blev även hans slutsats denna gång. Nöjd och belåten över att ha alla oroshärdar under kontroll började Liljensparre tugga på skaftet till sin favoritpipa.

Då knackade det på dörren. En polisbetjänt kom bugande in och anmälde att en man klädd i kungligt livré önskade företräde. Liljensparre hann nätt och jämt sätta på sig sin peruk innan Erik Bagge, en av de spioner som Liljensparre placerat vid hovet, störtade in i rummet.

– Kungen kommer dödas! Snart! En konspiration mot kungens liv! Jag hörde dem, ropade han och viftade upprört med händerna.

Liljensparre blev först skärrad men i nästa ögonblick tänkte han att om det verkligen var så som Bagge hojtade om så kunde konspiratörerna omöjligt ha kommit särskilt långt i sina planer.

– Jag ber, lugna ner dig! Vad är det som har hänt? frågade han därför helt lugnt och blåste i det långa pipskaftet för att få bort gammal tobak.

– Jag hörde nyss när några män viskade till varandra att nu ska det ske.

– Vaddå?

– Döda kungen! ropade spionen Bagge och stirrade på Liljensparre som om han var övermåttan trögtänkt.

Bagges respektlösa uppträdande fick Liljensparre att inta en myndig hållning.

– I lagens namn, besinna och lugna dig! Vilka var det som talade om att döda kungen? Var befann de sig och när hände det? frågade han barskt.

– Det var så mörkt att jag inte kunde se dem. Förresten var jag tvungen att hålla mig gömd, svarade Bagge och viftade avvärjande med ena handen mot Liljensparre.

– Ja, ja. Sa de var och när de skulle döda kungen? frågade Liljensparre.

– Ja, det skulle ske vid första bästa tillfälle.

– Och när och var skulle det vara? frågade Liljensparre.

– En av dem viskade något om kung Salomos tempel i Jerusalem.

– Jasså, i Jerusalem, sa Liljensparre med ett spydigt leende.

– Ja, de viskade något om det, sa spionen Bagge och skrapade upprört med fötterna.

Liljensparre petade sig tankfullt i ena örat. Bagges galna prat om att kungen skulle dödas i kung Salomos tempel i Jerusalem hade övertygat honom om att «informationen» var rena påhittet. Ändå beslöt han att hålla god min i elakt spel för att inte skrämma iväg Bagge som vid flera tillfällen tidigare visat sig vara värdefull som spion.

– Jaha, kände du igen någon av männen? Hur många var de, frågade han.

– Som jag nyss sa så såg jag dem inte. Men de var nog fyra. Eller kanske fler, jag vet inte så noga. Det var bara två som sa något, de andra mumlade bara instämmande.

– Kände du igen rösterna?

– Nej. Men vissa ord lät som franska.

– Var någonstans hände detta?

– Det var i det lilla blå kabinettet i slottets östra länga.

– Av vilken anledning var du där?

– Jag hade fått i uppdrag att lämna ett meddelande till baron Reuterholm som skulle befinna sig i hertig Karls skrivkammare. Men han var inte där, kammaren var tom. Och när jag gick därifrån hörde jag några personer prata i det blå kabinettet som ligger intill hertigens skrivkammare och eftersom jag trodde att baron Reuterholm var där gick jag dit.

– Och exakt vad såg och hörde du då?

– Därinne var mörkt som i graven så det gick inte att se något men jag hörde att några personer pratade med viskande röster. Allt verkade väldigt misstänkt så jag gömde mig bakom dörren och lyssnade. Då förstod jag snart att något mycket, mycket allvarligt avhandlades. Och på så sätt kom jag konspirationen på spåren!

– Nu ska vi nog ta det lite lugnt! Du skulle alltså lämna ett meddelande till baron Reuterholm. Befann han sig bland de där personerna?

– Som jag nyss sa, var det mörkt därinne, det gick inte att se någonting.

– Jag menar, hörde du baron Reuterholm säga något? Hans finlandsvenska borde vara lätt att urskilja, sa Liljensparre och stirrade uppfordrande på Bagge.

– Det var inget jag tänkte på. Däremot såg jag att baron Armfelt gick in i en av de gyllene dörrarna längst bort i den långa gallerigången, svarade Bagge och vände bort blicken.

– Nåväl, Bagge! Det var intressanta uppgifter som jag naturligtvis kommer följa upp. Jag förväntar mig att du även i fortsättningen håller ögon och öron öppna, sa Liljensparre och gav Bagge en slant samtidigt som han nickade mot dörren.

Bagge snappade snabbt åt sig myntet och lämnade poliskammaren, som det tycktes, nöjd med utfallet av besöket.

Liljensparre var å sin sida också nöjd med hur diplomatiskt och taktiskt han hanterat den förslagne spionens försök att lura till sig en slant.

– Bagge har flera gånger gett mig värdefull information men den här gången gjorde han bort sig, mumlade Liljensparre. För säkerhets skull beslöt han dock att förstärka vakten runt slottet samt ta reda på mer innan han avskrev saken.

2.

Med huvudet lutat mot skrivbordskanten somnade polismästare Liljensparre förvissad om att den förstärkta vakthållningen runt slottet skulle ge kungen tillräckligt skydd mot eventuella attentat. Det kunde ju trots allt ligga en viss sanning i det spionen Bagge rapporterat, tänkte han och mindes att det spaningsarbete som hans spioner bedrev flera gånger avslöjat personer med kungafientliga tankar. Visserligen inga allvarligt menade konspirationer men spionerna hade faktiskt varit till en hel del nytta.

Liljensparre var med rätta stolt över den spion/ underrättelseorganisation som han enligt fransk modell hade byggt upp. Den fungerade som ett finmaskigt nät där spionerna i staden var organiserade kvartersvis medan de i det kungliga slottet var slumpvis utspridda bland hovfolket och betjäningen.

Ett plötsligt oväsende fick Liljensparre att vakna.

– Vem där? ropade han förskräckt men lugnade sig då han såg en burk med salta kringlor skrällande rulla runt på golvet. Utan att resa sig från stolen fiskade han upp kringlorna och knaprade i sig den ena kringlan efter den andra medan han funderade på olika oroshärdar som kunde vara grunden till spionen Bagges rapport.

Skalden Thomas Thorild var en upprorsmakare som Liljensparre länge haft ögonen på. Till råga på allt led Thorild inte av någon falsk blygsamhet utan kallade sig helt skamlöst för geni. Påstod att han till skillnad från gemene man visste vad som var bäst för mänskligheten. Hävdade att han var den som skulle befria mänskligheten från dessa träldomens bojor.

Exempelvis ansåg han att allt befintligt måste raseras. Påstod att tyranner och präster skapat vad han kallade «ett lögnens herravälde». Och en gång hade han mitt framför ögonen på polismakten sagt att man borde bränna ner och i grunden utplåna alla städer. Hans galna argumentation gick ut på att det är onaturligt att bo i städer och att uppkomsten av handelsstäder med sin ansamling av vinstlystna köpmän och hantverkare var orsaken till det penningvälde som förstört samhället. Enligt Thorild skulle istället en ny typ av samhälle byggas upp ute i naturen, på öar och i vilda bergstrakter.

Thorild hade även andra minst lika provokativa idéer. Han ansåg att makten över världens alla länder skulle samlas under en enda regering och att den skulle styras av världens genier. Denna världsregering skulle dessutom vara hemlig. För att ge sken av demokrati och medborgarinflytande skulle riksdagar och nationella regeringar finnas kvar men bestå av staffagefigurer som likt väldresserade hundar lydigt gjorde det deras husse sa åt dem. Och detta att medborgarna inte kände till hur det egentligen förhöll sig utan lugnt förlitade sig på att deras folkvalda riksdag och nationella regering styrde deras liv, var oerhört viktigt enligt Thorild.

Thorilds hade visserligen samhällsfientliga idéer men i Liljensparres ögon var han en uppblåst galning utan inflytande. Flera gånger hade Liljensparre dock försökt få honom inom lås och bom. Men kungen hade sagt nej, varit förvånansvärt överseende med tanke på Thorilds kungafientliga idéer, och därmed hade Thorild kunnat fortsätta med sina galenskaper.

– Thorild sitter just nu i engelskt bysättningshäkte och kan inte ställa till med elände vare sig där eller här. Så vad gäller honom kan jag, i vart fall tills vidare, känna mig lugn, mumlade Liljensparre och tuggade på skaftet till sin kritpipa i ett fåfängt försök att stilla värken i sina tänder.

En fjäril som väckts ur sin vinterdvala av värmen i rummet fladdrade med vingarna men gav snart upp och föll utmattad ner på golvet. Liljensparre sträckte fram foten och krossade den under skon för att i lugn och ro kunna fortsätta sina funderingar.

– Thorild gjorde sig dubbelt löjlig då han bytte sitt släktnamn Thorén till Thorild med hänvisning till att han liksom asaguden Tor med sina upplysande eldblixtar skulle upplysa mänskligheten och få människor att inse sanningen bakom de kulisser som lömska individer byggt upp för att skyla sin egennyttiga verksamhet. Han är en löjlig figur men inte helt ofarlig! Som detta med en världsregering bestående av självutnämnda genier. Och det mest sataniska i hans upplägg är att den där världsregeringen ska vara hemlig, mumlade Liljensparre och krafsade under peruken tills han fick tag på en huvudlus, som han snabbt knäppte iväg.

En svart katt spatserade plötsligt in genom den halvöppna dörren och avbröt Liljensparres funderingar. Innan Liljensparre hann värja sig gjorde katten ett språng och lade sig kelsjukt tillrätta i Liljensparres knä. Men Liljensparre var inte på humör för smek och kel utan föste omilt ner katten på golvet. För säkerhets skull skränade han högt och sparkade med fötterna mot stolsbenen för att få katten att springa ut ur rummet. Men det hjälpte inte. Katten kurade ihop sig vid den varma kakelugnen och började spinna.

– Släng ut kattkräket! Jag har viktigare saker än att smeka kärlekskranka katter! skrek han.

En polisbetjänt som hört oväsendet kom förskräckt rusande.

– Ta bort det fördömda kattskrället, röt Liljensparre.

Polisbetjänten nickade flera gånger för att visa att han förstod det allvarliga i situationen och försökte sedan få tag på katten. Men katten trilskades, ville stanna kvar i den sköna värmen. Först efter en stunds idogt jagande lyckades polisbetjänten kasta ut katten och Liljensparre kunde återgå till sina funderingar.

Incidenten med den lättjefulle katten fick Liljensparre att tänka på ett gäng adliga ungsprättar som brukade samlas hos en gammal general på Blasieholmen för att diskutera eller snarare ifrågasätta kungens person och politik. Enligt den spion som fanns på platsen var det hela dock harmlöst, den främsta anledningen till att adelsslynglarna var där och tragglade sina kungafientliga ramsor var att de då bjöds på allt från morgonsup till kvällssupé. Ju mer Liljensparre funderade ju säkrare blev han på att det var de där ungsprättarna som spionen Bagge hört bladdra sin smörja - om det överhuvudtaget fanns någon sanning i det han rapporterat.

– I ärlighetens namn tror jag att Bagge behövde pengar och därför fabricerade ihop hela historien om en konspiration mot kungen. Han var lite väl snabb att rycka till sig slantarna han fick och han svävade på