Det egendomliga mordet på Pellerins margarinfabrik

By Peter M. Eronson

Historisk mysdeckare med en stor portion humor!Säger namnet Hilda Berg dig något? Om ditt svar är nej är jag inte förvånad. Det var inte många som kände till henne vid det namnet. Men om jag säger Henry Berg, då kanske du börjar nicka instämmande med huvudet? Det var det namnet, tillsammans med titeln privatdetektiv, som stod på glasrutan till det blygsamma kontoret på Kungsgatan 21 när det knackade på för första gången och hon kvickt rättade till lösmustaschen.Göteborg 1898 är en snabbväxande stad i förändring. De stinkande kanalerna fylls igen och industrialismen gör sig alltmer påmind. Befolkningen ökar och med det också brottsligheten. Ett mord har begåtts på Pellerins Margarinfabrik. Men inget vanligt mord utan ett tämligen egendomligt sådant. För rör det sig verkligen om ett mord eller bara en anställd som fastnat med handen i en av maskinerna? Det finns blod på platsen men ingen kropp.Hilda Berg tar sig an fallet, som Henry Berg. Med sig har hon också sin nya kompanjon Erik Lantz. En dräng precis inflyttad till storstaden. Efter månader av väntan är detta det första fall som Hilda får sätta tänderna i. Men hon är inte ensam. Mästerdetektiven Oscar Falk vill också blanda sig i fallet men det är knappast för att hjälpa till. I stället gör han allt för att sätta käppar i hjulet för Berg & Lantz. I Göteborg finns det nämligen bara plats för en detektiv menar Oscar Falk.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 20, 2023
• ISBN: 9788727046068

Book preview

Peter M. Eronson

Det egendomliga mordet på Pellerins margarinfabrik

SAGA Egmont

Det egendomliga mordet på Pellerins margarinfabrik

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 Peter M. Eronson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727046068

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Författarens förord

Det här är en fiktiv berättelse som utspelar sig i Göteborg 1898. Jag har tagit mig den konstnärliga friheten att ha med några byggnader som egentligen inte byggdes förrän ett drygt decennium senare. Ett exempel på detta är polisstationen i Slottsskogsparken som gick under namnet Polisvakta. Denna polisstation stod klar först 1905. Jag har även ändrat på en del interiörer, som på Pellerins Margarinfabrik, och platser, som Slottsberget och Slottskogsparken, för att det ska passa berättelsen bättre.

Till sist vill jag också tacka min älskade fru Emma som agerat testläsare, korrläsare och redaktör och kommit med massa nyttiga och värdefulla ändringsförslag.

1

Den avslöjande mustaschen

Säger namnet Hilda Berg dig något? Jag ser att du nickar och det hade förvånat mig annars. Men du kanske inte vet hur det kom sig att hon fick sitt första fall som privatdetektiv, eller att hon då gick under namnet Henry Berg. Detta namn prydde, tillsammans med titeln privatdetektiv, glasrutan på dörren in till det blygsamma kontoret på Kungsgatan 37 i Göteborg när det den 16 maj 1898 för första gången knackade på dörren.

Hilda tryckte kvickt fast lösmustaschen. Hon var övertygad om att hon nu äntligen skulle få en första klient. Detektivyrket var ingen lätt bransch att slå sig in i och hennes övertygelse var kanske snarare önsketänkande. Det kryllade av privatdetektiver i staden. En av dem som verkligen stack ut från mängden var mästerdetektiv Oscar Falk. Just benämningen mästerdetektiv kom från journalister då Falk hade den otroliga förmågan att lösa fall på löpande band. Hilda hade stött på honom vid några enstaka tillfällen, men som Henry Berg såklart. Många andra privatdetektiver i staden löste också fall men inte i närheten av samma utsträckning som den så kallade mästerdetektiven.

Hilda Berg var ny till yrket men visste att hon hade något nytt att komma med: kvinnlig intuition. En kvinnlig detektiv hade aldrig tidigare skådats i Sverige. Hon hade sett framför sig hur det skulle strömma in fall, särskilt från andra kvinnor. Men i stället hade hon suttit sysslolös en hel månad efter att hon öppnat sin detektivbyrå. De enda besök hon hade fått var från duvorna som då och då landade på fönsterblecket för att vila sina vingar och spana ut över hästekipagen och de cyklande arbetarna nere på gatan.

Hon hade stått vid Kungsportsplatsen och försökt dela ut lappar åt förbipasserande damer och herrar för att sprida ordet om den nya kvinnliga detektiven i staden som hade lika bra intuition som självaste Sherlock  Holmes. Men vad hjälpte det? Herrarna viftade bort henne med sina hattar och när damerna försiktigt sträckte sig efter den erbjudna lappen hade herrarna snabbt dragit dem med sig. Hon hade endast lyckats bli av med några få lappar, de andra låg fortfarande i skrivbordslådan.

Hilda hade accepterat misslyckandet och tagit till nya knep. Hon hade helt sonika börjat gå till ölhallarna för att i stället leta efter uppdrag den vägen genom att ställa skarpsinniga frågor till de förfriskade gästerna. Hade de kanske tappat bort något som de ville få återfunnet? Eller hade de kanske blivit bestulna? Men hon hade mest fått grymtningar till svar. Det var bara en av hennes frågor som faktiskt fick folk att reagera och förvånat titta upp på henne: Är det kanske så att du har sett ett mord? När hon upptäckte hur folk reagerade bestämde hon sig för att detta skulle bli den enda fråga hon ställde. Dessvärre gav inte heller den frågan upphov till några uppdrag, men hon hade inte gett upp. Någon måste ha sett ett mord. Göteborg kryllade av människor. Hildas föräldrar brukade nostalgiskt berätta att när de var yngre så fanns det knappt en människa i staden, vilket förstås inte var sant. Hon kunde dock gå med på att det hade varit betydligt färre människor. Då hade en i ensamhet kunnat promenera längs kanalen i Vasaparken, spatsera uppför Kungsportsavenyn i tystnad och kunnat lyssna till vågorna då de skvalpade mot kajkanten nere vid Stenpiren.

Hur många ölhallar hon än besökte och hur många öldrickande individer hon än frågade så var det ingen som behövde hennes hjälp. Hilda fick rykte om sig att vara en galen kvinna besatt av grymma mordhistorier och folk var rädda för henne. Krögarna noterade att en del stammisar inte längre vågade besöka deras etablisse­mang och Hilda blev portad.

Det var då hon tog beslutet att klä ut sig och byta namn. En var tydligen tvungen att vara man för att kunna vara privatdetektiv. Det var många som hade skrattat åt henne när hon hade berättat att hon var privat­detektiv. Ett fruntimmer kan väl inte vara privat­detektiv, hade en av öldrickarna gastat. Är det ens lagligt, hade en annan undrat.

Folk tog henne inte på allvar och det behövdes drastiska åtgärder. Under en söndagsmiddag hemma hos sina föräldrar lyckades hon övertala sin far att låna henne en blå kostym med smala vita ränder. Båda hennes föräldrar var väl medvetna om hennes detektiv­karriär men var också övertygade om att detta var en fas som snart skulle blåsa förbi. Så hennes pappa såg ingen större fara i alla låna ut sin kostym.

För att kunna färdigställa förklädnaden behövde hon även en hatt, en lösmustasch och en käpp. Hatten och käppen lyckades hon roffa åt sig på en uteservering vid en av ölhallarna. Lösmustaschen var knepigare. Efter mycket letande fick hon tag på en låtsasmustasch i en butik på Korsgatan. Den såg kanske inte riktigt äkta ut men så kunde hon ju heller inte rycka mustaschen av första bästa herre.

Det var denna mustasch hon nu fäste på överläppen innan hon snabbt föste in håret under hatten och lutade sig bakåt i stolen för att försöka se manlig ut.

Det är öppet, ropade hon med låtsad basröst.

Dörren öppnades sakta med ett långt utdraget knarrande och Hilda tänkte genast att hon nog borde smörja de där gångjärnen för att inte framstå som oprofessionell. In genom dörren kom en man med slitna, färglösa kläder och en keps av ylle som han kvickt tog av sig och nervöst kramade i händerna. Håret var blont till den grad att det nästan såg vitt ut. Ögonen var blå som en sommarhimmel och trots påsarna under ögonen utstrålade ansiktet ungdomlighet. Han bugade artigt och sa:

God dag, detektiv Berg. Erik Lantz var namnet. Hoppas att det inte är för sent?

För sent? Hilda blinkade förvånat. Vad skulle han vara sen till? Säg inte att han hade gått fel …

En anländer väl den tid en anländer. Hur kan det vara för sent?

Det kan jag inte argumentera emot, sa Erik och stängde dörren. Han tog några försiktiga kliv in i det sparsamt möblerade rummet och konstaterade samtidigt att Henry Bergs skrivbord, i motsats till rummet, var överbelamrat. Där låg så mycket utspridda papper, pennor och böcker att det var omöjligt att se bordsskivan. Framför skrivbordet stod en sliten gräsgrön manchesterfåtölj som Erik antog var ämnad för klienter. Men skulle han då verkligen sätta sig i den? Det fanns ingen annan sittplats i rummet, bara en överfull bokhylla. Bokhyllan stod bakom skrivbordet mellan två fönster och genom dem kunde Erik skymta den ö som kallades Hisingen. Han hade ännu inte hunnit besöka den.

Slå dig ner, sa Hilda och nickade mot fåtöljen. Kepsen kan du ta på dig igen. Så formella behöver vi inte vara.

Erik tog på sig kepsen och sjönk så djupt ner i sitsen att knäna nästan träffade hakan. Lite ny stoppning hade gjort gott. Hilda reste sig halvt upp från stolen och tittade ner på honom med besvärad min. Han såg knappt över skrivbordskanten där han satt. Ännu en sak som bör justeras, tänkte hon.

Så …, sa Hilda och knäppte sina händer samtidigt som hon satte sig ner igen. Låt mig höra. Vad har du för dilemma.

Dilemma? frågade Erik och såg sig över axeln. Fanns det någon annan i rummet? Jag antar att jag skulle kunna beskriva det som att det är lite svårt att hitta tak över huvudet i staden. Jag hade hört att det var mycket folk men jag hade inte kunnat föreställa mig detta.

Hilda synade honom. Drev han med henne?

Jag tänker snarare på varför du sitter här framför mig. Är det möjligtvis så att det har med ett mord att göra? Hilda hoppades att det inte syntes allt för tydligt men inombords fullkomligen bubblade hon av förväntning. Hon drog ihop ögonbrynen lite extra för att se sansad och professionell ut.

Vad Erik såg var en man med stirrande blick, arga ögonbryn och ett överraskande förväntansfullt leende som stod i skarp kontrast till ögonbrynen. Inte hjälpte det att detektiv Berg hade ställt sig upp och stod framåt­lutad med knogarna mot bordet. Erik noterade även att Bergs mustasch såg lite egendomlig ut. Den satt så att säga löst på ena sidan och fladdrade till varenda gång han sa något. Var det inte också något med hyn? Den var helt slät och Erik kunde inte se tillstymmelse till skäggstubb. Även ögonen skilde sig från andra mäns. Kanske var det de långa ögonfransarna?

Det gäller tjänsten, sa Erik för att komma på andra tankar. Berg suckade och sjönk tungt ner i stolen igen.

Hilda kände sig besviken, han hade verkligen gått fel. Det var inte en klient. Hon snurrade ett halvt varv på stolen så att stolsryggen vändes mot Erik.

Då har du dessvärre tagit fel dörr.

Det tror jag inte, sa Erik och tog fram en hoprullad tidning som han hade haft under armen sedan han klev in på kontoret. Han bläddrade fram ett uppslag, vek omsorgsfullt ihop tidningen och lade den på skrivbordet. Det står här att du söker en medhjälpare. För det finns väl inte två privatdetektiver Berg?

Hilda snurrade kvickt runt med stolen vilket fick mustaschen att lossna ännu mer, men det var inget hon noterade för hon var fullt fokuserad på tidningen. Privat­detektiv Henry Berg söker medhjälpare som kan assistera i diverse brottsfall i Götheborg. Adressen stämde också. Hon hade absolut inget minne av att ha skrivit en annons, men den fanns ju där i tidningen så uppenbarligen hade hon det. En medhjälpare minsann! Men inga fall …

Just när hon skulle vända upp blicken noterade hon något som seglade ner och landade på tidningen. Musta­schen! Det fanns nu tre alternativ, tänkte hon. Det första var att plocka upp mustaschen och sätta den på plats igen, med stor risk för att den skulle hamna snett. Det andra var att täcka för överläppen med handen och skylla på en förkylning för att sedan ta med mustaschen in till toaletten där hon framför spegeln kunde fästa den ordentligt. Ett sista alternativ var så klart att låtsas som att inget hade hänt, vända stolen och fortsätta konversationen utan ögonkontakt. Eller hade hon sådan tur att han inte hade märkt något? Hon sneglade försiktigt upp. Just då tittade Erik bort och låtsa­des begrunda omgivningen. Hilda