Av en slump

By Kjell E. Genberg

En journalist har synat den organiserade brottsligheten med kritiskt öga och in i minsta detalj. Det skulle visa sig vara det sista journalisten gjorde och innan artikeln är färdigställd har kroppen hittats livlös. Parallellt hittas en flygvärdinna som blivit våldtagen och sedermera mördad. Mord och grova överfall har blivit vardag i ett Stockholm som kanske aldrig har varit ruffigare. Den kedjerökande kriminalinspektören Lennart Lindh sätts på fallet och förväntas komma med en lösning. Det är minst sagt bråda dagar för Lindh ...Det här är den andra delen i serien om kriminalinspektören Lennart Lindh.Följer den kedjerökande polisen Lennart Lindh lösa brott på Stockholms ruffiga gator.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 13, 2023
• ISBN: 9788726711110

Book preview

Kjell E. Genberg

Av en slump

SAGA Egmont

Av en slump

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©1977, 2023 Kjell E. Genberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726711110

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

F. polischefen Robert Daley, New York

Förlåt att jag löste ett av dina fall så långt borta från ditt revir …

Författaren

Kapitel 1

Allan Hagrup tyckte att det kändes som om han hade en död grävling i munnen. När han lipade mot sig själv i badrumsspegeln såg han att den grå beläggningen på tungan faktiskt påminde om ryggteckningen på en grävling. Men ögonen såg mer ut att höra hemma hos en kanin. Det hade blivit lite väl saftigt i går kväll. Det blir lätt så när man går på krog, tänkte redaktör Hagrup. Särskilt när grabbarna på redaktionen följer med på lokal och firar av att man får åka utomlands på Expressens bekostnad.

Han återvände till sovrummet och plockade fram passet ur lådan. Sedan lade han ner londonbiljetten i pärmfacket. Han såg sig om i rummet med viss avsmak. Det låg kläder strödda från ytterdörren och fram till sängen. Grävlingen rörde sig. Den friska känslan av tandkräm började redan försvinna. Han fick eld på en fimp och kastade tändstickan i askfatet på nattygsbordet. Askfatet var hans stolthet – en halv Al Fatahgranat från ett attentat i Tel Aviv.

Rummet var i övrigt belamrat med krigiska ting. Lampan på arbetsbordet hade en rund och snygg metallfot. Nu var den ofarlig, men en gång hade det varit meningen att den skulle ha exploderat på en av Saigons gator i Sydvietnam. På kakelugnsfrisen stod Allan Hagrups senaste dyrgrip. En patronhylsa till en kpist. Den var sotsvärtad och lätt bucklig.

Allan hade själv fått den av en av polisens tekniker som varit med om att utreda terrordramat på västtyska ambassaden på Gärdet.

Hans vurm att samla explosiva varor hade börjat när han var nere på Cypern för att göra ett knäck om de svenska FN-soldaterna i Famagusta. Han hade bott i ett litet rum i en liten kåk alldeles intill en polisstation. En dag när han kom hem låg en granat på golvet. En blindgångare, visade det sig. Den var ämnad åt polisstationen men pojkarna från Eokarörelsen hade kastat fel. Sånt händer i de bästa idrottskretsar. Allan Hagrup hade bett att få behålla mojängen som souvenir. Sedan hade det fortsatt av bara farten.

I början hade presskompisarna skrattat åt honom, men det hade inte dröjt länge innan de började dra med sig olika objekt från sina reportageresor. Han hade fått patroner från OS-dramat i München, mörsare från finska vinterkriget, en tårgasgranat från Attica. Det mesta låg i garderober och skrubbar. Han hade inte hunnit göra någonting it dem. En del hade blivit askfat, cigarr- och pipställ och lampdelar. Han hade några kvar, men det mesta hade gått åt som presenter.

Handen darrade lätt när han öppnade kylskåpet och fick fram en kall öl. Sedan korkade han upp flaskan med Gammelnorsk Akvavit och hällde upp ett snapsglas. Han kastade i sig snapsen och sköljde efter med öl. Det skulle inte ta många minuter innan han mådde bättre igen. Så pass att han kunde äta en smörgås utan att kräkas.

Han gjorde en grimas när han kände den starkt kryddade spriten träffa tarmluddet. Det var stunder som dessa som han erkände för sig själv att han var alkoholist. Sedan han fått ett par glas till brukade han alltid bli säker på att han kunde sluta dricka precis när han ville. Men på morgnarna anfölls han alltid av klarsyn.

För tio år sedan hade han varit kriminalredaktionens stolthet. Det var alltid Allan Hagrup som skickades ut att bevaka de intressantaste brotten, de mest dramatiska rättegångarna. All ledig tid gick åt till att svinga bägare i glada vänners lag. När snabbheten i uppfattningsförmåga och skrivmaskinsfingrar minskade dröjde det inte länge förrän han var nummer två på redaktionen. Det fanns alltid ambitiösa killar som trängde på underifrån. Nu gjorde han aldrig snabba jobb. Han var kvar på kriminalredaktionen, men gjorde bara bakgrundsjobben. Sånt som det inte var någon brådska med. Lugna, stillsamma, jobb, prassel med arkivpapper, långvarig research. Det passade bäst för en bleksiktig, lätt lönnfet femtiotreåring med skrumplever.

Allan Hagrup hade inte entusiasmerats av sitt jobb de senaste åren, men nu kände han åter lite grand av den gamla gnistan. Det han höll på med skulle kunna föra upp honom till de stora höjderna igen. Ge honom by-line med bild över texten.

En kväll på Sheraton hade han träffat en skummis som han kände sedan flera år tillbaka. Grabben var i tjugofem årsåldern och präktigt på röken. Han hade berättat om sin senaste sysselsättning och för första gången på månader lät Allan Hagrup groggen stå odrucken. Som så många andra journalister – och poliser – kände Allan till den organiserade brottsligheten i Sverige. Han visste vem det var som ansågs leda alltsammans, en viss Lars Dahlin som på visitkorten tryckt titlarna fastighetsmäklare och bilhandlare. Tidningarna hade gått till angrepp mot honom tidigare. Under antiknarkvågen i slutet av 60-talet hade hans namn till och med dykt upp på affischtavlor. Men det hade varit ett förhastat angrepp. Dahlins advokat – en norrlänning med sug i blick och sinne för orientalisk religion – ordnade att det kom dementier och skadestånd.

Artiklarna då var inte tillräckligt grundliga. Man hade missat att kolla grundläggande fakta, hade inte haft tillräckligt många trådar att nysta i. Men det den här halvfiguren på Sheraton berättade gav Allan Hagrup nya uppslag. Mycket av det han hörde visste han redan, men han uppmuntrade mannen att berätta mer och sig hela tiden till att han hade dyr whisky i glaset.

Redan i början av 70-talet var den organiserade brottsligheten stor och mäktig. Ändå var det rena lekstugan mot dagens affärsverksamhet. Dahlin och några andra höjdare inom branschen kontrollerade enorma pengar. Numera var det inte bara knarkhandeln som var internationell. Utländska syndikat pumpade in pengar i spelbranschen och såg till att de fick ut ännu mer. I början hade prostitutionen varit en stor artikel, men nu hörde den till de mindre inkomstkällorna.

Beskyddarverksamheten hade växt och svart bankirverksamhet med bland annat växling av stulna pengar hörde också till bilden. När en kille gjorde en bra bankstöt och fick tag på sedlar med noterade nummer behövde han bara gå till någon av organisationens nyckelmän och sälja sina pengar för kanske fyrtio procent av värdet. Sedan fördes pengarna ut ur landet via kurir och växlades över i annan valuta i banker där numren inte fanns antecknade.

Nu hade Allan Hagrup arbetat med att granska brottsverksamheten i närmare sex månader. Det hade varit en skrämmande tid. Ibland kände han sig osäker om han skulle våga publicera materialet. Inte för sin egen säkerhets skull utan för att folk inte skulle tro det han skrev. Man kunde läsa om exakt samma saker i kioskförlagens maffiaböcker från USA. Där kunde det hända. Inte här. Men lik förbannat händer det här, tänkte han.

Medan tevattnet kokade upp gick han ut i tamburen för att hämta morgontidningen. Ovanpå den låg ett brunt kuvert. Ingen adress, inget frimärke. Han slet upp det och hittade ett kort maskinskrivet meddelande fasttejpat vid en bilnyckel.

Den är din om du är en snäll pojke.

Ingen underskrift, bara de nio orden. Men det räckte för Allan Hagrup. Han visste precis vad det betydde och han log för sig själv. En gång hade en journalist på en veckotidning nosat för mycket i verksamheten. Han hade också fått en liknande lapp och en bilnyckel. Killen var om sig och kring sig. Sedan han kollat upp bilen som stod på gatan och funnit att den köpts kontant, av någon som påstått sig vara honom, hade han tagit den. Men han gav inte upp snokandet. Tre veckor senare hittades han död längs E 18. Han hade kört rätt in i en bergvägg och mosats. Ingenting tydde på brott. Det hela avskrevs som en vanlig singelolycka. Allan Hagrup visste bättre.

Det gick en ilning av olust genom honom. Det här var både en muta, och ett hot. Vad skulle hända om han inte var en snäll pojke? Sedan ryckte han på axlarna. Det var skillnad på en grön reporter på en herrtidning och på honom. Redaktionsledningen på Expressen visste vad han sysslade med. De hade resurser nog att skydda honom om det behövdes.

Han drack te och åt en ostsmörgås utan att titta i tidningen. Han kunde bara inte ge upp nu, inte för ett hot.

– Jag skall visa dem! sade han till ostsmörgåsen.

Allan Hagrup hade räknat med att hans undersökningar skulle upptäckas av de undersökta. Egentligen var han förvånad att de låtit honom hållas så här pass länge. Alla uppgifter var insamlade och prydligt sorterade i hängmappar i dokumentskåpet i hans rum på kriminalredaktionen. Det var bara resan till London som återstod. Han hade ett par namn att kolla i den brittiska huvudstaden, namn som hade med spelsyndikeringen att göra. Allt han fått fram tydde på att den styrdes från London. Fotfolket i Sverige höll med lokaler och spelare medan kunskaperna kom från öriket i Atlanten. Allan Hagrup var inte säker på hur vinsterna fördelades. Det skulle han ta reda på i dag – om det gick. Han tittade på klockan och såg att det började bli tid att åka.

Han stoppade ner anteckningsbok och pennor, en skjorta och en uppsättning kalsonger i väskan, lade morgontidningen överst och gick ut. Dagen var solig. Han såg bilen med detsamma. En vit Mercedes. Han skakade på huvudet. De var inte kloka. Om skattemyndigheterna kom på att han hade en sån bil skulle de hugga ner på honom med detsamma. Kronofogden skulle ringa och fråga hur han hade råd med en sån kärra när han inte hade råd att betala av sina gamla skatteskulder med mer än tvåhundra i månaden.

Allan Hagrup låste upp den vita Mercedesen, slängde in nyckeln i framsätet och tryckte igen dörren. Han kände på den för att bli säker på att den gått i lås igen. När han gick bort till sin egen skraltiga Opel kände han sig nästan lätt om hjärtat. Sedan kom han på att Opeln skulle in på besiktning och bestämde sig för att klara av det när han kommit tillbaka från London.

Den startade på tredje försöket och när han körde mot norr hoppades han att det inte skulle finnas några ballongförsedda poliser ute. Det fanns inga spärrar och han ställde bilen på parkeringen vid Arlanda. Han kom in just som den ekande kvinnorösten förklarade att BEA-planet till London ville svälja sina passagerare.

Säkerhetstjänsten visiterade honom snabbt inne i den lilla tygburen och några minuter senare lyfte planet.

Ove Forsman ruskade på huvudet för att skaka bort sömnen. Sedan reste han sig upp i sittande ställning och tittade mot den andra sängen. Den var tom. Utifrån köket hördes slammer av porslin. Monica var alltså uppe och kokade kaffe.

Det kunde hon gott göra, tänkte han vresigt medan han gick ut i badrummet och blaskade kallt vatten i ansiktet. Det var inte mer än rätt att hon gjorde det. Han hade fått koka sitt morgonfika själv i en veckas tid medan hon var nere på Mallorca och förlustade sig med spanjorerna. Drack sangria, låg på playan och tillbringade kvällarna på diskotek.

Det var vad hon hade sagt när hon kom hem kvällen innan. Hon hade inte sagt ett ord om hur hon hade tillbringat nätterna. De timmar som fanns kvar sedan diskoteken stängt. Han torkade sig och kom ut i hallen. Den bara stortån prickade läderväskan och han svor till.

– Är du vaken, Ove? ropade Monica från köket.

Han brydde sig inte om att svara, föste bara undan väskan och började sedan rota i byrån efter en ren skjorta. Utanför fönstret log majsolen härligt som i visan.

Hon kom in i sovrummet och ställde sig att se på honom. Han undvek att se tillbaka och då ryckte hon lätt på axlarna, tog den ouppackade väskan och lade den på sängen.

– Måste du tjura? sade hon. Jag har inte varit otrogen mot dig. Jag försökte förklara det halva natten, men du vill ju inte lyssna.

– Jag tror vad jag vill, muttrade han lagom lågt för att hon ändå skulle höra det.

Monica Forsman skakade på huvudet. Hon hoppades att det här inte skulle fortsätta så länge, men hon var rädd för att det skulle bli så i alla fall. Det fanns ingen envisare än Ove Forsman om han satte den sidan till. Hon kunde inte tro att han menade vad han sade. Det att han var säker på att hon hade legat med andra under veckan på Mallorca. Det troligaste var väl att han fortfarande kände sig grymt besviken över att han måste stanna kvar i stan.

Det var i så fall inte så underligt. De hade planerat resan länge. Hon hade tänkt sig att det skulle bli en andra smekmånad. I sista minuten, bara någon vecka innan planet skulle lyfta från Arlanda, hade Ove fått besked om att han måste jobba. Det fanns inga alternativ. Svensk polis strejkar inte. Inte heller sjukskriver de sig för att resa med fruar utomlands.

Hon log för sig själv när hon tänkte på den stora magsjukeepidemin inom kåren för många år sedan. En maskningsaktion. Men det var då det. På den tiden hade hon inte känt Ove, och även om hon gjort det hade hon knappast varit lovlig. Vare sig till äktenskap eller annat.

Plötsligt kände hon lukten och rusade ut i köket. Med en grimas kastade hon de svartbrända brödbitarna i slaskhinken och stoppade ner ett par andra i rosten.

– Kom och drick kaffe nu, ropade hon.

Ove Forsman knäppte översta skjortknappen och knöt den mörka slipsen. Han kastade en blick på väskan som fortfarande låg oöppnad på sängen. En grimas gled över ansiktet. Kunde hon inte ha stannat hemma när han blev tvungen att göra det? Var det så förbannat nödvändigt att ge sig av till Mallorca alldeles ensam? Var det för alla svartmuskiga, fettinsmorda, vitlöksluktande degos skull? Det kunde inte vara för något annat. Veckorna innan hon åkte hade de inte precis haft det roligt i sängen. Hon ville inte, skyllde på mens och migrän och fan vet allt.

Sedan han fått på sig de svarta byxorna och de välputsade skorna lunkade han motvilligt ut i köket. Just nu ville han helst slippa se henne. På sätt och vis skämdes han över det han hade sagt till henne sedan hon kom hem. Men han ville inte heller ha det osagt. Det kändes i maggropen. En olustig känsla av att ha dragit fram för många sanningar. Hans sanningar. Kunde det vara möjligt att det inte var hennes sanningar?

Han satte sig tyst på den grönmålade IKEA-stolen vid det likaså grönmålade, runda IKEA-bordet. Monica hällde upp kaffe i hans kopp och räckte fram rostat bröd. Han tog en skiva och såg på henne. Hon var brun och såg pigg ut. Egentligen mycket piggare än när hon åkte.

Man kanske blev sån av att ligga med utlänningar, tänkte han bittert och bredde Lätt & Lagom på den varma formbrödskivan.

– Hur länge jobbar du i dag? frågade hon.

Han såg upp.

– Hela dan, svarade han. Slutar skiftet sex. Så du har hela jävla dan för dig själv. Det finns spanjacker här i Stockholm också.

Det glimmade till i Monicas ögon och handflatan åkte ner i bordet med en smäll.

– Lägg av! skrek hon. Har du blivit alldeles tokig? Du började beskylla mig för en massa saker så fort jag kom innanför dörren i går. Här satt jag på planet och längtade hem till dig, och vad blir det när vi träffas? En massa skit. Jag har inte gjort någonting, bara haft roligt.

Ove Forsman släppte smörgåsen som han bara tagit en tugga av. Den lade sig på bordet med smörsidan ner. Han hade ett par ord på tungan men svalde dem tillsammans med brödbiten. En klunk kaffe fick skölja ner. Sedan reste han sig utan ett ord, blängde bara på henne och gick ut i tamburen. Han hade fått på sig mockajackan när hon hann efter.

– Snälla Ove, sade hon bedjande. Snälla Ove

Han gick ut i trapphuset och struntade i att ta hissen. Monica stod kvar i dörren och såg efter honom. Ögonen var blanka. Sedan hörde hon ytterdörren slå igen och hon stängde långsamt dörren till lägenheten. Hon satte sig vid köksbordet och fäste blicken på den upp- och nedvända smörgåsen. Kaffet kallnade i koppen framför henne.

Ove Forsman kom in på Östermalms polisstation och gick direkt till sitt skåp sedan han bytt korta hälsningsnickar med ett par kolleger på väg ut. Han hängde in mockapajen och fick på sig uniformsjackan och gehänget. Sedan han fått eld på en filtrad John Silver tittade han på tjänstgöringslistan och såg att han skulle sitta ihop med Lars Gävner den här dagen, Han suckade. Lappjäveln, tänkte han.

Gävner kom tio minuter senare. De hade bilpatrullerat ihop ett par gånger tidigare och nu verkade det som om befälet tänkt para ihop dem för evigt. Ove Forsman var inte särskilt förtjust i det. Lasse Gävner hade så konstiga idéer. Men så kom han också från en landsortshåla. Skutskär hette den visst. Ett ställe utanför Gävle där det alltid luktade skit.

Gävner förstod sig inte riktigt på Ove Forsman heller. Första gången de satt i en bil trodde han att kollegans resonemang och utläggningar om zigenare, finnar och degos hörde till jargongen. Det hade tagit nästan hela skiftet innan han fattade att Forsman verkligen menade vad han sade och då hade han fnissat till. Tänkt på den gamla ramsan om italienaren som just fått svenskt medborgarskap och sa: Jevla ytlänningarna komma hit ta svenska joppen och svenska fliikorna.

– Du får köra, sade Forsman när de kom ut på gården där bilarna stod.

– Gärna, flinade Lasse Gävner. Men i vanliga fall brukar du ju gnälla om hur taskigt jag kör.

– Jag får väl stå ut med det.

Tonen var brysk. Gävner kastade en blick på kollegan innan han satte sig bakom ratten. Forsman var inte stationens lustigkurre i vanliga fall, men i dag lät han mer irriterad än vanligt. Det här kommer att bli ett roligt skift, tänkte Gävner och fick in backen med ett skrap.

– Jag undrar hur det kommer sig att vi alltid får den här vagnen, muttrade han. I de andra finns det automatlåda …

– Skit i det, gruffade Forsman. Kör nu! Här kan vi inte bli stående hela dan.

Den svartvita Volvon nosade sig fram längs förmiddagslugna gator. När de passerade Humlegården bröt en doft av grönt igenom avgasångorna och Gävner började känna sig på bättre humör. Han var en enkel natur som sällan eller aldrig tog vid sig av någonting. Stabil hade det stått i psykiaterns rapport efter ett av de obligatoriska samtalen.

Ove Forsman satt med slutna ögon. Han ville det inte men näthinnan var full av rörliga bilder. Bilder av den sort som visades på Hollywood och Sexografen Bostock. Men det var inte Linda Lovelace som hade huvudrollen – det var Monica Forsman, f. Andersson.

Han satte sig rak och kände säkerhetsbältet strama över bröstet. Händerna darrade när han fick upp en cigarrett och tände den. Gävner öppnade ventilationsrutan. Några bloss senare hade bilderna tunnats ut och försvunnit men hjärtat klappade fortfarande alldeles för hårt.

Forsman fick syn på bilen uppe på Valhallavägen. En snygg svart amerikanare av ganska sen modell. Mannen som körde var mörkhyad och hade svart hatt.

– På med melodiradion och sätt efter den där! sade Ove Forsman och pekade. Han kör åt helvete för fort.

– Gör han? svarade Gävner samtidigt som handen automatiskt slog över knappen som fick sirenerna att ljuda. Jag tycker att han följer trafikrytmen som alla andra!

– Gör som jag säger, lappgubbe.

Lasse Gävner skakade på huvudet. Han visste att många stockholmare tyckte att man var i Lappland så fort man lagt Haga Norra bakom sig. Men han gillade inte att få heta lapp stup i ett. Förr eller senare skulle han säga ifrån. Men inte i dag. En annan gång när Forsman var på bättre humör. Han trampade gasen i botten och passerade den svarta bilen. Ove Forsman vevade ner rutan på sin sida och vinkade till föraren att styra in mot trottoaren. I samma ögonblick som Lasse Gävner såg personbilens förare förstod han vad det hela gick ut på. Det var en zigenare. I baksätet satt en mullig kvinna i de karaktäristiska kläderna.

– Kan du inte ge fan i det här? frågade Gävner. Ingenting blir bättre av att du ger dig på dem.