Gomorron, Sodom

By Kjell E. Genberg

Några vänner åker till Gröna Lund för en festglad kväll för att sedan bege sig till Klarakvarteren. Men kvällen slutar plötsligt med skottlossning när vännerna blir utkastade av en vakt på en porrklubb. Samtidigt försöker kriminalinspektör Lennart Lindh reda ut en prostitutionshärva. Det visar sig att pistolen som användes i skottlossningen är samma som användes under misshandeln på en prostituerad kvinna. Lennart Lindh inser att det är ett komplicerat fall då det även leder till ekonomisk brottslighet och det blir svårare att lösa än han trodde... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 26, 2021
• ISBN: 9788726711103

Book preview

Kapitel 1

Det regnade. Inget tungt, genomträngande regn, snarare bara ett litet vattendis som fick Gröna Lunds neonljus att skimra lite otydligare. Ändå tillräckligt för att det skulle ha blivit vattenpussar här och var på grus och asfalt. Inte tillräckligt för att skrämma bort besökare från nöjesfältet.

De kom ut från Tyrol.

– Då har vi bollkastningen, skjutningen och pilarna kvar, skrattade en av dem. Det är mina specialgrenar. Ni har ingen chans, gubbar!

– Du skall inte vara så säker på det, Nisse, svarade mannen närmast honom. Efter de här två ölen känner jag att jag klarar av vad som helst!

De gick uppför trapporna för att komma över till den del av Grönan där dansbanan stod. De var mitt i trappan när den siste i raden stannade upp.

– Vänta på mig! ropade han. Jag måste på muggen.

Han försvann nerför trapporna och tog av till vänster, in under huset. Nisse lade armen över John Molins axel och skrattade glatt.

– Holmblad skulle absolut vinna den här femkampen om vi hade pinkning som en av grenarna. Hur många gånger har han vatt på muggen nu?

– Inte fler än du, svarade John. Vem är det som har protokollet? Jag vill veta hur vi ligger till.

– Jag har det, sade Gert Svensson och började gräva i fickorna tills han fick upp ett skrynkligt papper. Det är Nisse Strömstedt som leder med fem poäng före dig, John. Fast det vet vi ju. Han har talat om att han leder så pass många gånger att vi måste klämma dit honom. Annars blir han helt odräglig. Jag ligger trea och Åke skulle behöva ett par poäng därinne på muggen. Han är obevekligt sist.

Åke Holmblad kom tillbaka ut från toaletterna. Han kollade att gylfen var ordentligt igendragen innan han tog de få trappstegen upp till kompisarna.

– Det var skönt, sade han. Nu kan vi ta en omgång till innan vi tar en omgång till. Det här med femkamp är ju roligt. Jag har bara varit på Grönan med frugan och ungarna tidigare, och då har det mest varit åka radiobil och berg- och dalbana.

– Inte Tyrol?

Åke Holmblad skakade på huvudet.

– När ungarna är med vill Elsa att jag skall föregå med gott exempel, sade han. Men nu är hon ju inte med…

– Slutsnackat om kärringar och ungar, bestämde Nisse Strömstedt. Nu skall vi ta de sista grenarna. Passar skjutning eller pilkastning? Det är de stånden som är närmast till.

– På tal om stånd, sköt John Molin in. Har ni hört den där om…

– Lägg av med dina snuskhistorier nu! Eller lär dig åtminstone några nya. Vi har hört alla du kan.

– Både en och tre gånger.

– Jag är ett missförstått geni, suckade Molin. Okej, vi tar pilkastningen. Den är jag bra på.

– Inte jag, fnös Åke Holmblad. Jag begriper inte hur ni bär er åt. Det blir alltid jag som torskar på att pröjsa ölen efter varje gren. Är ni här och tjyvtränar i veckorna?

Nisse Strömstedt klappade honom faderligt på axeln.

– Det där är svårt att fatta om man inte är idrottsmannatyp, käre Åke, sade han. Antingen har man talangen eller också har man den inte. Det är bara så. Och gudarna har varit goda mot mig. De ser till att jag vinner alla tävlingar och ordnar om att du har pengar i plånboken så att du kan stå för fiolerna inne på Tyrol.

– Det är så man kan bli ateist, flinade Holmblad.

Pilkastningen var snart avklarad. Nisse Strömstedt vann. Han var tre poäng bättre än Gert Svensson. John Molin och Åke Holmblad kom på samma poäng och måste göra en utslagningsrunda. I den vann John. Holmblad suckade och tittade i plånboken.

– Jag måste vinna snart annars är jag torsk på att diska av det här, sade han. Nu går vi till Tyrol.

De återvände till restaurangen, glatt sjungande Nu går vi till Tyrol på melodin som egentligen handlade om Maxim. Efter två sejdlar var tog de itu med skjutningen. Siktförmågan var skral på alla kanter. De hade hunnit med att bli ganska lummiga vid det har laget. Regnet hade tilltagit och det blåste upp, men de kände inte av det. Kvartetten skrattade och stojade och än en gång blev Holmblad tvungen att betala en omgång på Tyrol.

När de en stund senare stod sida vid sida framför plåtrännan höll Åke Holmblad på att vingla omkull. Han var inte van vid att dricka öl i så kopiösa mängder och han började dessutom bli sur på sig själv för att han lockats med på den här femkampen. Grabbarna hade sagt att det var tradition på firman att man begav sig till Grönan veckan efter firmafesten för att köra femkamp. Förr i världen hade de till och med haft tiokamp, men det visade sig att det knappt var någon som hängde med till det bittra slutet i en sådan – beroende på att reglerna sade att förloraren skulle bjuda laget runt efter varje gren.

Holmblad såg avundsjukt på de andra. De tycktes inte alls ha några svårigheter att hålla balansen. De stod där och pratade och skrattade precis som vanligt. Han skämdes för att han kände sig full. När han fyllde lungorna med luft höll han på att kväljas av den unkna pissoarlukten och han fick kämpa emot för att inte kräkas.

– Nej, nu tar vi sista vändan! bestämde Nisse Strömstedt. Det är bara bollkastningen kvar. Och jag känner att jag behöver få i mig en öl till efter att ha vräkt ur mig så här jäkla mycket.

Han skrattade bullrande. Holmblad gjorde en grimas. På något sätt kändes det som om orden var riktade mot honom – mot den som skulle betala. Det fanns en underton av förakt i dem. Nykomlingen på jobbet som inte var bäst i någonting, killen som hade respekt för frun när han var på Grönan, grabben som inte tålde att hinka i sig så mycket som de andra. Han harklade sig ett par gånger och spottade i rännan.

– Den omgången skall jag jävlar i mig inte betala, sade han och vinglade mot utgången.

De andra följde efter. Han kände deras hånflin i ryggen. De visste att det i alla fall skulle bli han som halade upp plånboken. Han var fullast. Han skulle obevekligt missa med bollarna.

Vid kastståndet fick han börja. Åke Holmblad blundade med ena ögat, vägde tennisbollen i handen och försökte fokusera raden av gubbar framför sig. Med regelbunden, mekanisk precision öppnade och stängde gubbarna sina oproportionerliga munnar.

Första bollen missade och skratten och de falska uppmuntrande ropen från arbetskamraterna skar i honom. Åke Holmblad grävde ner klackarna i den blöta sanden och fick iväg andra bollen. Den studsade till mot ett svart huvud med karikerat feta läppar, såg ut att vilja trilla ur, men så stannade den upp och blev kvar i gubbgapet. Kompisarna hade tystnat. De visste väl inte vad de skulle tro, tänkte han och fick iväg nästa boll. Träff! Fjärde bollen likaså. Tystnaden var kompakt bakom honom eller också var det han själv som var så koncentrerad att han inte uppfattade något. Det var ju inte så svårt egentligen. Om han siktade in sig på gubben och väntade tills den började öppna munnen, räknade till tre och sedan hystade iväg bollen så skulle den hamna i gapet. Men lätt, inte för hårt, då studsade den bara ur igen.

Träff igen!

Han kände sig nästan illamående efter anspänningen, tog tag med båda händer om brädan framför sig och andades djupt ett par gånger innan han lyckades åstadkomma ett grin och vände sig om.

– Där ser ni! sade han triumferande. Gör om det om ni kan, era jäklar!

Nisse Strömstedt klarade tre på raken, men missade den fjärde. Åke bet sig i läppen. Bara de inte kom lika så att de blev tvungna att kasta en skiljeset. Han visste med sig att han inte skulle kunna göra om det här en gång till. Ölet hade löst upp ledbanden i knäna och gjort dem ostadiga. Det var knappt att de orkade bära kroppen. Han var tvungen att stödja sig mot stånden. Nisse siktade noga innan han kastade den sista bollen. Den träffade rätt, men var lite för hård och studsade ut.

– Jävlar! sade Nisse och klappade handflatan i brädan. Om inte du hade knuffat på brädan när jag skulle kasta så hade jag tagit den, Åke.

– Jag knuffade ingenting. Jag stod alldeles stilla.

– Det är väl inget att bråka om, medlade Gert Svensson. Nu är det min tur.

Han klarade två bollar och Molin fick bara i en. Åke Holmblad kunde knappt tro det. Vunnit! Vunnit över Nisse. Det var tammefan värt alla öl han fått betala fram till nu. Han sträckte fram handen och flinade brett.

– Tack för god match! sade han.

Nisse gav honom en mörk blick.

– Du skakade på brädan, din fan, annars hade jag tagit den sista bollen.

Du är en dålig förlorare också, tänkte Åke Holmblad och hans leende blev bredare. Var det inte vad jag kunde tro? En stöddig fan som inte tål att åka på pumpen.

– Jag skakade inte brädan, svarade han. Men är det så att vinnarens handslag inte passar kan du skita i det. Nu går vi till Tyrol.

Han stack händerna i fickorna och vände ryggen till. Han hörde de andras steg i gruset bakom sig, men han såg sig inte om förrän han var framme vid dörren till Tyrol. Bäst att skärpa sig, tänkte han, annars kommer man bergis inte in. Han höll upp dörren för de andra och när de satt vid bordet hade Nisses ilska tydligen runnit av.

– Det här var ju kul, sade Nisse. Och sammanlagt vann jag. Fan, klockan är bara barnet. Vad skall vi hitta på härnäst?

De beställda sejdlarna kom in, burna av en moderlig, frodig servitris. Åke Holmblad drack ett par djupa klunkar. Det smakade nästan bättre nu när han slapp stå för notan.

– Jag är gräsänkling, sade Molin. Om man skulle sticka upp till dansbanan och ragga med sig ett kött.

– I det här sabla vädret? frågade Gert Svensson. Det finns väl ingen ärtig brud som dansar ute i det. Det som finns är bara gamla kärringar som inte har chansen någon annanstans.

– Vad har du att föreslå då?

Gert Svensson fyllde munnen med öl, himlade med ögonen mot taket och svalde. Efteråt rapade han njutningsfullt och så hörbart att folk vid nästa bord vände sig om och såg mot sällskapet med rynkade ögonbryn.

– Vi går på porrklubb! sade han. Har du varit på porrklubb någon gång, Åke?

Åke Holmblad skakade på huvudet.

– Aldrig, sade han. Men jag har hört att det skall vara förbannat dyrt. Över hundra spänn bara för att komma in. I Lektyr stod det dessutom att de bara serverar lättöl.

– Vi behöver väl inte gå på Chat Noir eller nån av de där allra dyraste, sade Nisse Strömstedt. Jag tycker att det kan vara en kul avslutning på kvällen. Det finns ett par klubbar nere vid Klara Norra som inte är så dyra på inträdet. Men du skulle kanske inte våga se tanten i ögonen i morgon om du varit och tittat på synden, Åke?

– Jag vågar vad fan som helst! svarade Åke Holmblad surt. Du skall inte tro att jag är nån jävla toffelhjälte.

– Då dricker vi ur och sticker, menade John. Om vi bara får tag i en taxi i det här vädret.

Det fanns ett par lediga bilar utanför Allmänna Gränd och tack vare en snabb spurt lyckades de få den ena mitt framför näsan på en genomblöt barnfamilj.

– Klara Norra, sade Nisse i framsätet. Vi skall titta på japanska fotografer!

Kriminalinspektör Lennart Lindh slog ihop mappen och såg på sin kollega Stig Olsen som satt på andra sidan skrivbordet inne i modulen i polishuset på Kungsholmen.

– Den som gjorde det här måste vara sinnessjuk, sade han. Bara en vansinnig kan misshandla en annan människa på det här viset.

Han slängde över mappen med bilderna till Olsen. Kriminalassistenten lät dem ligga. Han hade sett dem förut. Både han och Lindh hade dessutom hört till den personal som kom till lägenheten medan kvinnan fortfarande fanns kvar.

– Jag undrar det, svarade Olsen eftertänksamt. Hon jobbade som fnask, inte sant?

– Ja.

– Killen var hennes hallick. Vittnen som jag har snackat med har berättat att de hört honom prata om att bruden gett pengar som hon tjänat på att gnoa till någon annan, sade han och tände en cigarrett. Jag tror att han torterade henne för att få reda på om hon verkligen hade gjort det.

Lennart Lindh skakade på huvudet.

– De var ju trots allt gifta, mumlade han och viftade till i luften för att få bort en bit av rökmolnet. Kan du inte lägga av med det där, Stig? Du vet ju att jag håller på att försöka sluta röka!

Olsen vred ner ena mungipan och drog ett djupt bloss innan han dödade cigarretten i askfatet.

– Vad skulle det göra för skillnad? frågade han sedan. Du vet hur de där amerikanska negersutenörerna är.

– Jovisst.

Lennart Lindh gjorde en grimas. Han var inte rasist, men för de svarta hallickarna hade han inte mycket till övers. De var lena och mjuka när de skaffade sig vita kvinnor, låtsades älska dem och lyckades i nio fall av tio få en stark känslomässig bindning i retur. Sedan kom piskan fram – både den fysiska och den emotionella. När de väl fått ett övertag njöt de av att förnedra kvinnorna så mycket det någonsin gick. De tycktes känna vällust av att få trampa vita kvinnor i smutsen – han hade till och med förhört en hallick som erkände det.

Men det här! Någonstans måste väl gränsen gå, eller…?

Under sin tid som polis hade han upplevt mycket av mänsklig röta, alla avarter av misshandel. Men det som fanns nerskrivet, svart på vitt, i pärmen om kvinnan som slagits fördärvad var det värsta han upplevt. Bit efter bit hade fogats till pusslet. Folk hade sett och hört en del – och som vanligt slutit ögonen och stängt öronen för att slippa bli inblandade.

Resultatet blev att kvinnan nu låg medvetslös i en säng på Karolinska sjukhuset. Ingen visste om hon skulle överleva eller om hon skulle dö.

Om det var fråga om kvalificerad misshandel och mordförsök eller om det skulle komma att rubriceras som mord.

Lennart Lindh kunde knappast tänka sig någon åklagare som skulle sätta rubriken dråp om hon avled.

Bit fogades till bit. Den 25-årige hallicken hade kommit hem till lägenheten tillsammans med en väninna. Då hade hans hustru – och försörjning – varit hemma tillsammans med systern, en väninna och parets ettårige son. Det hade inte dröjt länge innan makarna börjat bråka. Systern och väninnan hade körts på porten. Resten av vad de fått reda på hade skrapats ihop av vad grannarna lyckats uppfatta.

– En sån där djävul skulle man nästan vilja strypa, sade Olsen lågt. Hon var alldeles sönderpiskad, hade stora blåsor sedan han hällt kokhett vatten över henne. Ben brutna av hammarslag och… och så stolsbenet!

Lindh nickade.

– Tala om skändning, instämde han.

Om inte detaljerna varit som de var hade det varit ett enkelt rutinfall. De hade en trolig och känd gärningsman. Rikslarm hade gått ut efter honom, samtidigt som Interpol larmats. Eftersom det troligaste var att mannen lämnat Stockholm borde de lägga mappen åt sidan och ägna sig åt annat. Det fanns mycket som trängde på. Polisen var alltför underbemannad för att ägna tid åt brott som egentligen var uppklarade – trots att gärningsmannen var på fri fot – när det fanns så mycket annat att göra.

– Det är den här pistolkulan jag inte blir klok på, Stig, sade Lennart Lindh. Läkarna hittade den inbäddad i köttet ovanför höger höft och av broskbildningen runt den att döma så hade den suttit där i minst tolv till femton månader. Ingen – säger ingen – av alla vi hört i det här fallet påstår sig känna till någonting om att hon skulle ha blivit skjuten. Hur kan en människa få ett skott i sig utan att ens våga eller vilja berätta det för någon? Inte ens för sina närmaste. Systern var som ett levande frågetecken när jag började prata med henne om det.

Stig Olsen bläddrade i papperen. Han sneglade mot fimpen i askfatet och slickade de torra läpparna.

– Enligt den ballistiska rapporten bör kulan komma från en 6 mm pistol. Troligen en spansk eller belgisk förkrigspistol, hur fan de nu kan ha kommit fram till det resultatet av att bara ha sett kulan.

Lindh flinade till.

– De klarar det mesta. Snart kan de väl analysera substansen i en fjärt så att de får fram ett personnummer.

Olsen återgäldade leendet.

– Det är ett grönt vapen så till vida att det inte har varit inblandat i något tidigare. I alla fall inget som vi känner till.

– Vi börjar känna till mindre och mindre, svarade Lindh med en axelryckning. Och vad det gäller vapen så dräller det ju av dem på stan nu för tiden. De har visst blivit billigare nu igen. Det tyder på att man nyligen har smugglat in en ny laddning.

– Kan också komma från det där militära förrådet utanför Kallhäll som länsades för ett par veckor sedan.

Han tog fimpen och gick bort till fönstret för att ställa det på glänt. Sedan tände han cigarrettstumpen och drog några bloss med synligt välbehag. Lennart Lindh tittade bort. Han orkade inte se kollegan njuta.

– Ja, det är fan att militärerna inte klarar att skaffa bättre förråd, sade han buttert.

– Hur skulle de kunna ha råd med det när de skall skaffa sig attackviggar och B3 LA och allt vad det heter, svarade Stig Olsen. Ett bra hänglås kostar ju flera tior, för att inte tala om vad en ordentlig dörr skulle gå på. Att det kostar en massa på annat håll när deras förbannade bössor kommer på driven behöver ju inte de fundera över.

– Men det här vapnet kommer troligen från annat håll, muttrade Lennart Lindh. Hur skulle det vara om du fimpade? Jag står inte ut med att se dig blossa. Och om jag bryter mitt heliga löfte till frugan blir jag en hundralapp fattigare.

– Spel och dobbel med höga insatser är förbjudet enligt lag så länge inte staten står bakom, mästrade Olsen. Vadhållning som inte är sanktionerad räknas som illegal vadhållning. Ni är arresterad, min käre inspektör Lindh.

– Lägg av, va! Om vi skulle ta och försöka få tag på bakgrunden på den här halvdöda kvinnan. Det skulle kanske kunna ge en ledtråd till var vi skall kunna leta efter hennes hallick.

– Det finns inget i papperen.

– Hon brukade gå på Malmskillnadsgatan.

– Ja.