Tornet

By Kjell E. Genberg

När en man mitt under semestertid hittas mördad på Terra Nova-varven, alldeles intill Ostindiefararen Götheborg, blir kommissarie Arnold Nyman tvungen att jobba trots att han är ledig. Mordet visar sig dock vara svårt att klara upp och hans fru Siv får i samma veva en stroke. Nyman slits mellan att finnas där för sin fru och att lösa fallet. Men mordfallet förblir olöst och i samband med ytterligare ett mystiskt dödsfall försvinner en blind flicka. Bekymren hopar sig för kommissarie Nyman när hans gamle vän och chef, kriminalkommissarie Albin Hildebrand, börjar bete sig underligt..."Tornet" är den sjätte delen i Kjell E. Genbergs deckarserie om "Kommissarie Nyman".-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 25, 2021
• ISBN: 9788726711011

Book preview

Kapitel 1

Dålig smak gör stor nytta.

Ludvig Holberg

Det hade varit en bra dag. Det som skulle uträttas hade blivit uträttat.

Att det skedde där det skedde berodde mera på slump än på planering. Slumpen hade också varit god. Mannen som skuggats i flera dygn sedan han upptäcktes och igenkändes för lite drygt två veckor sedan hade tagit den abonnerade bussen till Älvängen. Ingen hade frågat efter biljetter. På Repslagarmuséet förvandlades bussresenärerna till en guidad grupp och fick lära sig hur väldigt grova snören tillverkades. Alla fick lära sig, för guiden talade högt och tydligt.

Men där gick inget att göra. Hur ögonen än sökte, hur hjärnan än övervägde kunde inget slutföras där. Allt mynnade ut i det som lärts de senaste dygnen – vänta och se, hoppas på en öppning, carpe diem, grip tillfället i flykten när det kom.

Här kom det inte.

När de så småningom återvände till bussen stod chauffören vid dörren och räknade passagerarna. Mannen som bevakades var en av de sista som klev in. Chauffören stod kvar vid framdörren. Han hade pennstumpen fastbiten mellan tänderna och tycktes förvirrad. Gång på gång drog han med fingret längs listan, såg ut över parkeringsplatsen.

Du där! skrek han och pekade. Du var med på vägen hit, inte sant?

Ja.

Utmärkt. Då stämmer antalet. Han stack ner pennan i uniformskavajens bröstficka. Stå inte där och dräll då. Ett glatt leende dämpade irritationen i rösten, ett leende inlärt på kurs i kommunikation. Vi måste iväg nu om vi ska hinna med hela programmet.

Det fick bli bakdörren. De flesta hade satt sig långt fram, så det fanns gott om lediga platser där bak. Det dröjde inte så länge innan bussen åter stannade utanför varvet Terra Nova på Eriksbergs gamla varvsområde. Ingen av passagerarna reste sig, vilket berodde på att bandet som spelades i högtalarsystemet ännu inte rullat färdigt.

Den inspelade kvinnorösten lät både glad och auktoritativ då hon meddelade att segelskeppet Götheborg hade byggts 1738. Det var en ostindiefarare om 340 svåra läster – motsvarande ett deplacement på cirka 830 ton – beväpnad med 30 kanoner och med omkring 140 mans besättning. Fartyget gjorde tre resor till Kanton i Kina. När hon en lugn septembermorgon 1745 var på väg tillbaka in i hamninloppet till Göteborg rände hon på grund utanför Älvsborgs fästning och sjönk. Ombord fanns i det närmaste 700 ton porslinsföremål, te, siden, rotting, pärlemor och kryddor till ett värde av drygt två och en halv miljon daler silvermynt. Lotsen fick skulden.

En liten del av lasten – 30 ton te, 80 buntar brokadsiden och porslin – bärgades och auktionerade ut strax efter skeppsbrottet. På 1800-talet tog man upp omkring tusen porslinspjäser och i början av förra seklet hittades ytterligare fyra och ett halvt tusen porslinsföremål.

Såå. Det var alltså hit han skulle. På TV hade man visat hur kopian av det stolta skeppet Götheborg sjösatts och nu höll på att utrustas i dockan vid Terra Nova inför en kommande färd till Kanton.

Det var fullkomligt obegripligt att man ägnade så mycket tid, pengar och kraft på gamla vrak i det här landet. I Stockholm fanns en skuta som var hundra år äldre och hade seglat en knapp kilometer innan den gick till botten. Upp hade den kommit för dryga utgifter och nu var den ett bo för mikrober som åt och mådde bra innan de skulle utrotas för ytterligare miljoner. Och den här farkosten … den var inte ens äkta.

De kom ut ur bussen. Människorna radade upp sig på led, räknades än en gång, och började långsamt gå in genom skrovhallen. Över alltsammans tronade Eriksbergs väldiga bockkran.

Det var ett väldigt skepp, invävt i dofter av friskt trä, tjära, tågvirke och annat som var okänt för vanligt folk. Ombord arbetade folk i anletets svett. Eftermiddagen var varm, på gränsen till het, och det regn som meteorologen utlovat hade tagit en västligare bana upp mot norska huvudet.

Här skulle det kunna gå. På planen fanns virkesbuntar täckta med presenningar mot det regn som aldrig kom. Här fanns stora trälårar som bildade prång och döda utrymmen.

Det kom ett snabbt leende. Döda utrymmen … utrymmen för döda. Åtminstone för en.

Mannen hade stannat vid avspärrningsbandet och betraktade något på fartygsskrovet. Resten av gruppen stod och lyssnade andäktigt till en guide en bit från landgången.

Det låg en bit tunn kätting på kajkanten. Den låg där, sedan låg den inte där.

Mannen vände sig om vid den lätta beröringen.

Ja? sa han.

Jag ser att det här intresserar er. Jag kan visa något som är minst lika intressant.

Karlen fick något nytt i blicken. Ögonen tycktes lysas upp. Han nickade och följde med.

Kriminalkommissarie Arnold Nyman betraktade sin granne och motspelare. De satt i Allans trädgård, på baksidan av hans hus på Gröndalsgatan.

Allan Seeman såg tillbaka på honom över de svarta och vita pjäserna på spelplanen. En antydan till ett leende lekte i mungipan, ett i det närmaste omärkligt leende som fick mannens ögon att glittra till. Han visste att det brukade bli så och därför vände han bort blicken, såg mot de nyligen utblommade äppelträden. Snart skulle karten komma och han kunde se att det skulle bli mycket frukt i höst. Träden var gamla och skulle kanske dö inom ett decennium eller två. Äppelträd var precis som kreativa människor. När de började känna döden inne i kärnveden satte träden igång att producera mer och mer äpplen. Då ökade möjligheterna till ett evigare liv genom kärnorna, fröna.

Precis som människor ville träden göra avtryck i samtiden och föra sina gener vidare in i det som skulle komma.

Seeman rynkade pannan. Nymans senaste drag hade förvirrat honom. Det var inte logiskt, i varje fall inte enligt hans sätt att se logiken. Hur tänkte egentligen polismannen? En gång hade han sagt att i förhör gällde det att göra den misstänkte osäker. Det var kanske så han tänkte nu också. Allan Seeman lutade sig tillbaka i den vitmålade trädgårdsstolen. Skuggan från hammockens tygtak föll över bordet. Han flyttade sig inte långt, men ändå kändes det som om han fick en helt ny överblick. Nyman hade dragit sin vita häst två steg fram och ett åt sidan. Han måste ha räknat ut någonting, men vad?

Nu har du tagit nästan tio minuter på dig, sa Nyman lätt irriterat. Snart får du göra ditt drag, annars menar jag att jag vunnit på walk over.

Nu var Allan säker. Nymans drag var inget annat än en bluff. Hästen skulle inte kunna göra de svarta pjäserna någon skada. Han kunde ta en löpare och bli slagen av en bonde, eller en bonde som skyddades av en annan. Seemans förflyttning, inte mer än en halv meter, fick honom att byta perspektiv. Han nickade för sig själv.

Det som krävdes var att Nymans häst stod kvar. Skulle det gå att lura en erfaren polis, en förfaren förhörsledare? Kanske … Allan Seeman tog en klunk ur lättölsglaset och flyttade sedan fram en bonde. Den hotade Nymans torn men var själv sårbar för hans löpare.

Kommissarien stirrade oförstående på honom. Sedan skakade han på huvudet och tog bonden med sin löpare.

Det kan bli löparbyte, sa han. Men vad tjänar du på det?

Mycket, svarade Allan Seeman. Nu tar jag dig i två drag. Ta dig en titt. Leendet förvandlades till ett kluckande skratt som fick ögonen att glittra ännu mer. Han höjde glaset. Skål. Den alkoholfattiga drycken rann svalkande ner genom halsen.

Nyman reste sig. Det godmodiga ansiktsuttrycket hade förändrats en aning, kom att närma sig vrede, men nådde inte ända fram. Han lutade sig över det rutiga brädet, såg och analyserade och fattade till sist hur Seeman räknat ut det. Han hade inte tänkt på att damen skulle få fri väg. Två drag och sedan var han schack och matt.

Det finns en film av Ingman Bergman där döden och en riddare spelar det här spelet, sa han. Riddaren håller på att vinna. Då slår döden ner alla pjäserna. Med handen, tror jag, och då har han segrat och tar med sig riddaren till dödsriket.

Men vi har andra regler, svarade Allan Seeman. Du kan göra vad du vill, jag kommer att skriva ’vinst’ i min bok i alla fall.

Jag vet. Får jag revansch?

Du är disträ idag, Arnold. Som så ofta. Du kommer att förlora eftersom du har svårt att koncentrera dig. Jag har varit likadan, haft jobbet på hjärnan, inte kunnat lämna det när visslan ringt. Lägg av och bli en människa, Arnold Nyman.

Vi har inga visslor hos oss.

Men du har arbetstider väl?

Kommissarie Nyman log och det var inget belåtet leende.

Har du inte märkt det? sa han. När någonting händer har jag arbetstid och så fortsätter arbetstiden så länge ärendet pågår, med vissa pauser för sömn, mat och ett enstaka parti schack.

Seeman såg stint på honom. Det fanns något inåtvänt i mannens ansiktsuttryck.

Hur långt har du kvar till pensionen? frågade han plötsligt.

Ett år. Hur så?

Du borde ta det lugnare, se till att du har en skrivbordstjänst som verkligen är en skrivbordstjänst, sa Seeman. Jag har kollat dig de senaste månaderna. Du har åldrats.

Arnold Nymans blick förändrades. Han tyckte inte om sådana ord. De var kanske sanna, vilket gjorde att han tyckte ännu sämre om dem.

Skitprat. Rösten var skarp.

Inte alls. Har du sett dig i spegeln?

Jag rakar mig varje morgon.

Då har du sett de vita hårstråna vid tinningarna. Seeman nickade när han inte fick något svar. Det är drygt fem år sedan du flyttade in i tegelvillan uppe i backen. Jag minns när du kom och jag minns hur du såg ut då. Inga vita strån och betydligt färre rynkor i ansiktet. Han åstadkom en axelryckning. Du är som de flesta andra människor.

Vad menar du med det?

Det där kom när Helena och hennes väninna kidnappades av tokdårarna som tillhörde ligan som terroriserat Göteborg, som det stod i tidningen. Alla levande varelser är rädda om sin avkomma. Du såg ut att gå i bitar den dagen.

Arnolds ansikte blev med ens slutet, stramt, nästan iskallt. Helena, dottern, hade kommit upp sig här i världen – åtminstone enligt alla gamla värderingar – och blivit läkare. Nu arbetade hon på avdelningen för levertransplantationer vid Huddinge sjukhus. För knappt tre år sedan hade hon förts bort. Senare hade det visat sig att förövarna inte tänkt sig ta henne, men hon fanns där när de grep den som Allan kallade väninnan. Och han hade verkligen varit nära att gå i bitar. Det hade dock slutat väl, de flesta av skurkarna burades in och Arnold lärde sig något viktigt.

Senare visade det sig dessutom att ledaren i den ena ligan mördats och kastats i Nordre älv. Den som låg bakom det var hans närmaste man. Nu var också den mannen död sedan i förra sommaren. Göteborg hade inga såna löss i fanan längre. Men det skulle säkert komma fler.

En polis är anställd för att lösa brott, fråga sig fram och böka i andra människors liv och affärer för att komma ända till den slutprodukt som kallas åtal. I många år hade han stretat med ärenden i Stockholm, Malmö och Göteborg och emellanåt farit fram som en buffel. Inte hade han tänkt så mycket på dem som blev över när en annan människa dog. Sådana fanns det, så vitt han visste, inga statistiktabeller för. Uppklarade brott förde man bok över och Arnold hade alltid varit mån om att ha svarta siffror i den kolumnen.

Så hände det där med Helena. Plötsligt var han far till ett brottsoffer och kunde inte enbart generalisera på det gamla sättet längre.

Det hade väl hänt förr att han försökte tänka sig in i ett offers situation och lyckats mer eller mindre bra. Men när Helena förts bort blev allt annorlunda. Han behövde inte försöka tänka sig hur den drabbade kände, han fattade instinktivt med en faders sjätte sinne, han bubblade över av empati, vrede och hämndbegär.

Och nu hade han andra bekymmer att tänka på. Skulle det bli några fler äpplen för hans del?

Arnold vände sig undan, betraktade äppelträden och blomrabatterna, för att tårblänket i ögonen skulle försvinna. Den gången hade han gråtit väldeliga, både före och efter upplösningen, och minnet fick tårarna att vilja återvända.

När alltsammans med dottern var över hade de tvingat honom till hjärnskrynklarna för omprogrammering. Det var det vanliga, rutinen som måste följas, ingenting man frivilligt ställde upp på. Han lyssnade och nickade bifall på de önskade ställena och de satte sina kryss i tillämpliga rutor. Visst, de där människorna, som inte hade vita rockar som han förväntat sig, var inte så förvirrade och samhällsfrånvända som Arnold fruktat. De hade rätt i en hel del av vad de sade. Men att, som psykologerna predikade, gärningsmännen också var offer, var han inte lika tvärsäker på.

Han blinkade några gånger innan han vred huvudet och såg på Allan Seeman.

Det är klart, sa han. Det tog tid för mig att bli människa igen. Jobbet hjälpte, fick mig att klara av att tänka på annat. Det och Siv.

Siv hette Carlander innan de gifte sig för elva månader sedan. Hon ville inte flytta för gott från centrum och han trivdes fantastiskt väl i tudorhuset på Gröndalsgatan. Siv hade sett till att han fått friska blommor i fönstren och på andra ställen, hon jagade dammråttorna ur huset med sin skräckinjagande dammsugare – hans egen fungerade bara när den ville, vilket gett honom städningsfrister ganska ofta – och förvandlade en ungkarlslya till ett hem. Nu var hon inne i stan men vattnade inte blommorna som fanns där som hon sagt att hon skulle. Häromdagen fick hon ett brev i ett brunt kuvert. Hon hade bleknat. Det kom från Landstinget, det hade han sett på kuvertet. Brevet hade han inte fått läsa. I en annan tid, i en annan stad, hade en kvinna han då varit gift med fått ett likadant kuvert. Hon hade låtit honom se det. En rutinundersökning hade visat på knölar och cystor. Hon måste besöka en specialist. Det hade hon gjort, men det hjälpte inte.

Det är en fin kvinna, precis vad du behöver, fortsatte Allan. Fast när det gäller en sak har hon misslyckats.

Vad? Arnold var inte van vid den här sortens samtal och därför reste han ragg. Misslyckats?

Att göra dig mindre plikttrogen.

Vad vet du om det?

Jag har varit likadan själv, så jag har erfarenhet av symptomen, sa Allan. Du är en scout, Arnold, alltid så förbannat redo. Jag slår vad om att du har mobiltelefonen i fickan, beredd att rycka ut som en brandsoldat ifall det ringer.

Naturligtvis hade Allan rätt. Arnold visste dessutom hur han hade blivit sån. Pappa hade jobbat hårt, mamma skötte hushållet. Lägenheten var liten. När far kom hem och grälen startade fanns ingenstans att gömma sig. Inte där, men han for ofta till morfar och mormor – det var inte så långt att cykla – för där var det lugnt och varmt och där hade han eget rum. Morföräldrarna var kristna, så kristna att de kunde tillhöra två olika religiösa riktningar utan att bli osams. Morfar var snickare och kunde dessutom sin bibel. Där stod Du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett och detta följde han slaviskt. Det var först senare som Arnold fattat att morfadern också helgade vilodagen. Den saken hade han inte förstått medan han präglades att bli en träl.

Det kändes motbjudande att andra förstått att han blivit en slav under arbete och system. Men nu kunde Arnold i alla fall protestera.

Mobilen ligger hemma, sa han. Det är inte alltid så som du inbillar dig, Allan.

Prylar kommer och går. Såna kan glömmas. Ditt bekymmer sitter här inne. Seeman knackade sig med två fingertoppar mot tinningen. Du klarar inte av att sitta på arslet och njuta av att bara leva. Jag har sett det. Till och med när vi spelar schack kommer den där otåligheten. Om du inte lugnar ner dig kommer Siv snart att vara änka.

Arnold tänkte skrika ut att Allan pratade skit men höll tyst. Grannen pratade inte skit, han sa det han trodde var sanningen och den var som så många andra sanningar obehaglig att höra. Det var bara ett fel med sanningen, den kunde ha fel objekt.

Han höll fortfarande på att tänka ut vad han skulle svara när Allans hustru Karin visade sig i dörren. Hon spände blicken i Arnold.

Det är en karl här och söker dig, sa hon.

Släpp hit honom, sa Allan sedan han förstått att Arnold inte tänkte protestera.

Mannen som kom ut i trädgården såg ut att vara jämnårig med karlarna som redan fanns intill de vita möblerna. Han nickade mot Allan Seeman och gav sedan Arnold Nyman en ilsken blick.

Du ska ha din mobil på dig! sa han till kommissarien.

God afton på dig också, svarade Arnold sin överordnade, kriminalkommissarie Albin Hildebrand. Min telefon ligger hemma.

Det gör den inte. Hildebrand räckte honom en Ericsontelefon av relativt gammal modell. Den låg på ditt skrivbord på jobbet.

Arnold tog emot apparaten. Har du blivit springschas på gamla dar? sa han.

Du måste uppfostras.

Allan Seeman skakade bekymrat på huvudet. Det grå håret föll ner i pannan och han blev medveten om att det var länge sedan han besökte frisören.

Lägg av, Hildebrand, sa han. Jag har just predikat för Arnold att han måste bli mer människa och mindre polis. Han log. Det är ett scenario som inte skulle skada för din del heller.

Albin Hildebrand log tillbaka, men det var ett leende som enbart satt i musklerna.

Det vore kul att få vara människa. Just nu får mänskligheten stå tillbaka. Han suckade lite lätt och vände blicken från Seeman. Arnold, det är dags att ta på polismasken.

Vad har hänt nu då?

Mord.

Det är inget nytt. Hela avdelningen är fylld med folk som arbetar med våld. Jag betackar mig för att behöva anlitas varenda gång nån mister livet. Vem handlar det om?

Vet ej. Liket är inte identifierat.

Och vad gör exempelvis Elisabeth Andersson och Joakim Nilsson? undrade Arnold. Hans invändningar var mekaniska för egentligen var han redan på väg från trädgården där spelet förlorats. Kanske skulle han vinna i det som Hildebrand talade om. De kan det här lika bra som du och jag.

Elisabeth är ledig.

Precis som jag, sa Nyman och fällde ner underbettet i ett grin.

Och Joakim är tillsammans med flera andra på nåt som kan vara en familjetragedi i Olskroken. En hel familj har strukit med. Så har vi det här … nåt som redan fått politiska komplikationer.

Utan att vi vet vem mordoffret är? Arnold lät skeptisk.

Det handlar inte om liket. Det handlar om fyndplatsen. Den döde hittades vid Ostindiefararen Götheborg.

Den har jag bara sett på TV. När den sjösattes, sa Arnold och stoppade mobiltelefonen i fickan. Kan bli en intressant kulturell begivenhet.

Allan Seeman stirrade på dem. Hur kunde de prata på det här sättet? En människa hade dödats och de pratade om den personen som om han aldrig existerat, som om det bara handlade om ett paket socker.

Han och Arnold hade talat om det där förr, om jargongen som användes för att skydda den egna integriteten, de egna känslorna som måste blockeras. Det han såg och hörde nu verkade vara uppladdningen. Han kunde förstå, men han kunde inte förmå sig att gilla läget.

Adjö, Allan, sa Arnold. Jag får återkomma om den där revanschen.

De gick genom huset. Karin Seeman syntes inte till. Ute på Gröndalsgatan tog Albin Hildebrand bilnycklarna ur fickan och tryckte på knappen. Lamporna på en Saab som inte var målad i polisens färger började blinka.

En Saab, sa Arnold. Sämst Av Alla Bilar.

Hildebrand var på väg mot förardörren. Han gav Nyman ett leende över axeln.

Det där har jag inte hört sen vi gick polisskolan ihop. Börjar du gå i barndomen igen?

Arnold svarade inte. Han satte sig i passagerarsätet och Hildebrand försökte mödosamt att utföra vändning på väg. Det lyckades till sist och han svängde höger ner till trafikljusen, tog vänster och trampade hårdare på gasen.

Albin Hildebrand var inte världens bästa bilförare. Arnold spände nästan omärkligt säkerhetsbältet och blundade. Han öppnade ögonen igen när det gick långsammare genom stadskärnan. De kom över på norra älvstranden och till sist stannade bilen på parkeringsplatsen utanför Terra Nova, varvet som låg på Eriksbergs gamla varvsområde.

Arnold Nyman tittade upp mot den väldiga bockkranen där det nu fanns en utkiksanläggning. Han hade aldrig sett kranen i bruk, men hört berättelser om hur det var på den gamla goda tiden när allting begav sig.

Hög, va? sa Hildebrand.

Arnold Nyman nickade. Han kände svindel fast han stod på marken.

"För sju år