Stjärnfall

By Kjell E. Genberg

Arnold Nymans ersättare Elisabeth Andersson har det hett om öronen. Hennes folk har hittat ett lik i en rivningskåk i Majorna. Det verkar inte bättre än så än att mordoffret tillhör ett ökänt Mc-gäng som satt skräck i omgivningarna. Polisen behöver brösta upp sig i kampen mot den organiserade brottsligheten för att stävja Mc-gängens inflytande och den tillhörande droghandeln. Frågan polisen behöver ställa sig: hur långt är vi villiga att gå? Kan vi tänka oss att till och med offra en av våra egna?"Stjärnfall" är den åttonde delen av nio i serien om poliskommissarie Arnold Nymans yrkesliv som högsta höns inom våldsroteln.Följer polischefen Arnold Nymans yrkesliv som högsta höns inom våldsroteln.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 23, 2021
• ISBN: 9788726710991

Book preview

I

Kapitel 1

Den döde låg på mage i sovrummet.

Inte i sängen utan på golvet i närheten av fotändan.

Marcus Stjärna såg ner på de blå plastsockorna han hade dragit över skorna. Sedan kollande han att hans tunna plasthandskar var hela och när han var säker på att där inte fanns någon reva tryckte han på ljusknappen vid dörrkarmen. Ljus flödade ner från taklampan. Mannen på golvet var naken så när som på en blå halvlång strumpa på höger ben.

Den unge poliskonstapel som bevakat sovrumsdörren vände sig bort. Stjärna förstod honom. Det var ingen vacker syn, trots att det var omöjligt att se vad som fått livet att fly.

För mannen var död – inget tvivel om den saken. Lukten som fyllde rummet var långt ifrån behaglig. Kroppen hade börjat svälla och huden var mörk. Kriminalinspektör Stjärna tassade in och satte sig på huk intill den döde. Ju mörkare skinnet var på ett lik, desto längre hade det legat dött.

Han betraktade den avlidnes ansikte. Munnen var halvöppen med en antydan till ett leende. Nej, tänkte han, inte ett leende. Snarare hade läpparna stelnat i en stram krampryckning.

Stjärna reste sig och återvände in i vardagsrummet. Där fanns bara en sliten soffa och ett rangligt bord. Någon hade lagt en hopvikt papperslapp under det ena benet. Han slog sig ner i soffan. Armstödet hade blivit av med en tygbit och någon hade rivit bort bitar av det gula skumgummit ända ner till träramen. Med det ena benet över det andra kände han att han kunde ta det lugnt nu.

Det var inte mycket mer han kunde göra innan rättsläkaren och teknikerna kommit. Den unge polismannen kom fram till honom, men han förblev stående.

Jag är ny här, sa Marcus. Heter Marcus Stjärna. Och du?

Olle Persson.

Marcus reste sig i halvsittande och sträckte fram handen. Olle tog den. Den uniformerade hade ett fast, ganska kraftigt grepp.

Tror du att han är mördad? undrade Olle.

Stjärna åstadkom en knappt märkbar axelryckning.

Svårt att säga, svarade han. Jag såg inga sår. Det kan lika gärna vara en hjärtinfarkt. Så kom han att tänka på något. Vet du vem det var som ringde och anmälde?"

Ingen aning. Jag har för mig att samband sa något om ett anonymt tips. När jag kom hit var det ingen som öppnade, men dörren var olåst så jag gick in. När jag såg honom kontaktade jag genast krim.

Stjärna rynkade pannan och såg på honom med sina blå ögon.

Tände du lyset?

Nej. Jag har ju ficklampa.

Han lossade den och visade hur han gått mot sovrummet medan han höll den svarta lampan ovanför axeln som en grekisk hoplit eller en modern idrottsman håller sitt spjut. Marcus nickade. Det var enligt instruktionsboken.

Håll ställningarna, sa han och lyckades ta sig upp ur den nersuttna soffan. Jag ska kolla utanför.

Marcus reste sig och gick ut i trapphuset. Lägenheten låg i Majorna, inte alltför långt från Gråbergets sjukhem, på andra våningen i ett trevåningshus. G. Lindblad stod det på brevlådan med vita, raka bokstäver mot en grön botten som börjat blekna mot grått.

Han undrade om det var G. Lindblad som låg på sovrumsgolvet. Nå, det behövde han inte fundera på riktigt än. Identifieringen skulle säkert lösa sig så småningom.

Ljuset slocknade men han såg den röda lysknappen på väggen och tryckte på den. Det blev genast ljust igen och då slog han sig ner på översta trappsteget och tittade på klockan. Nu hade han varit på plats i lite drygt en kvart och ännu hade det inte dykt upp någon tekniker eller rättsläkare. Det verkade skumt. Om man hittat ett lik i en lägenhet där han arbetade förut skulle gatan vid det här laget ha varit fylld av flimrande blåljus från en hord polisbilar. Det var tydligen annorlunda i storstan.

Marcus Stjärna hade snabbt ögnat igenom lägenheten genast han kom. Den bestod av tre rum och kök och var mycket sparsamt möblerad. Det fanns inte en enda tavla på någon av väggarna. Enda prydnaden hade han hittat i köket. På väggen närmast köksdörren hade någon hängt upp en almanacka med hjälp av en nål som hade gul plastknopp. Några blad i ICA-publikationen var avrivna och den sida som nu visades handlade om augusti 2005.

Hade ingen bott där på sju månader? Det fanns annat som tydde på motsatsen. Marcus tog fram notesblocket ur kavajens inneficka och började göra minnesanteckningar medan han funderade över om våningen möjligen råkat ut för husockupanter.

Sådana hade han läst om men aldrig råkat ut för i verkligheten. I hemstaden Hudiksvall, en smått idyllisk håla vid södra Norrlandskusten, förekom inte politiska aktioner av det slaget. Det var där han hade bestämt sig för att bli polis. Medan han låg i lumpen vid I5 i Östersund tyckte en överordnad att han skulle passa för yrket, så han fyllde i en ansökan och den förde honom till polisskolan. Den klarade han med hyfsade betyg och när han fick chansen sökte han sig till hemstaden.

Där hade hans föräldrar hus en bit från kyrkan i Hälsingtuna och hos dem fortsatte Marcus att bo medan han åkte radiobil med regelbunden skiftgång.

Egentligen hade han haft ett lugnt och ombonat liv där. Ändå var han inte riktigt nöjd med tillvaron. Jobbet liknade inte precis kriminalserierna på TV. Att sätta fast folk som körde berusade och utreda snattare var knappast glamoröst.

Ändå fortsatte han. Vad det berodde på visste han också. Föräldrarna blev allt skraltigare och han visste att hemmet betydde allt för dem båda. De skulle dö om de hamnade på institution.

Fast de dog förstås i alla fall. Far först och åtta månader senare kunde han följa sin mor till den sista vilan på Hälsingtuna kyrkogård. Då var hon 68 och Marcus hade nyss fyllt 29.

Tre månader senare hade han sålt huset, hållit auktion på de gamla släktklenoderna, möblerna och tavlorna. Konsten gav märkligt nog rejält med pengar trots att det mesta kunde karaktäriseras som Hötorg.

Då hade Marcus arbetat som kriminalpolis i huset vars ena sida vette mot Kungsgatan, Hudiksvalls gamla genomfartsled, i ett drygt halvår. Arbetsuppgifterna var intressantare än förr, men inte tillräckligt. Han ville ha action och sökte till större städer för att få sin önskan uppfylld. Stockholm ville inte ha honom, inte heller Malmö, Norrköping eller Sundsvall. Men i Göteborg hade det uppstått en vakans och han nappade direkt.

Det verkade till och med bättre än han hoppats. Folket på kriminalavdelningen verkade hyggliga. Han hade inte träffat på någon riktig streber än, men å andra sidan hade han bara vistats på Sveriges framsida en knapp vecka. Bostad hade han också, fast han nobbat att bo i de ungkarlsrum som myndigheten hade till sitt förfogande. På nätet hade han hittat ett rum och kök som hörde ihop med en stor lägenhet på Vasagatan. Hyresvärdinnan var änka och verkade hygglig. Lite konstig, kanske, för hon var säkert över 70 men sminkade sig som en tonåring och hade en kort kjol som fick benens åderbråck att synas alldeles för mycket.

Baken började kännas kall mot stentrappan och just då slocknade ljuset igen. Han reste sig och tryckte återigen på den rödlysande knappen. Det gick ett kalldrag genom trapphuset och han ruskade olustigt på sig. Någon hade kommit in i kåken och han hörde steg i trappan. Men de stannade i våningen under och därifrån hörde han en dörr öppnas och stängas.

Olle Persson kom ut från den påvra lägenheten.

Hörru, Marcus … det var ju så du hette?

Ja.

Måste jag stanna här? undrade Persson. Mitt skift har slutat sen tio minuter tillbaka. Och det stinker som fan därinne.

Åker du till polishuset om jag släpper iväg dig?

Ja, inte åker jag hem i uniform med koppel och allt, log Olle. Nån särskild anledning?

Jag väntar på tekniker och läkare, sa Marcus. Nu har jag väntat länge, men eftersom jag är så färsk på roteln vill jag inte verka tjatig. Du kan väl höra dig för om varför det dröjer så lång tid. Han gav Olle ett av sina sprillans nya visitkort. Ring mitt mobilnummer när du fått reda på nåt.

Polisassistent Persson nickade och stoppade kortet i fickan.

Fast det kan också ta tid, sa han. Jag blir tvungen att gå eller åka spårvagn tillbaka. Kollegan jag åkte hit med blev kallad på ett annat jobb.

Jag såg en busshållplats på Amiralitetsgatan, men vart den bussen går har jag ingen aning om.

Det ordnar sig. Tack ska du ha.

Stegen ekade i trappan och till sist gick ytterdörren igen med ett klapprande ljud. Allt blev tyst och Marcus kände sig underligt ensam. Han tryckte än en gång på ljusknappen innan han slog sig ner på den kalla stenen med alla dess inbäddade fossilvarelser.

Marcus Stjärna började rita i blocket. Fyrkant efter fyrkant tills han hade en ritning över lägenheten därinne så som han mindes den. När han var klar med det började han markera alla föremål han sett där. Han började med liket och slutade med almanackan i köket. Det var bra hjärngympa som höll de små grå på alerten.

Det skramlade till i dörren mot gatan. Ljuset slocknade men tändes igen innan Marcus hunnit resa sig. Någon stampade snöslask av skorna och var sedan på väg uppför trapporna. Marcus väntade. När personen passerat andra våningen utan att stanna reste han sig. Eftersom han inte visste vem det var tänkte han inte ta risken att överraskas sittande. Han rörde handen mot sidan där tjänstepistolen satt i sitt hölster.

Om det var någon som hade med dödsfallet att göra ville han vara beredd.

Nu var personen framme vid den sista trappavsatsen och Stjärna kunde se honom. Karlen hade svart överrock och hatt på huvudet och såg ut att vara lite äldre än Marcus själv. När han såg skuggan som föll ner över trappstegen stannade han till, tog av sig hatten och såg uppåt.

Är du snuten som vaktar kadavret? frågade han.

Stämmer, sa Marcus. Vem frågar?

Den andre klev upp de sista fyra trappstegen och räckte fram handen. Marcus grep den med automatik.

Jag heter Torkel Storm och är rättsläkare. Man har slitit mig från en födelsedagsfest för att besiktiga ett lik. Det borde vara förbud mot att hitta såna på lördagskvällar. Han släppte Marcus han och slog av snö från hatten mot benet. Jag trodde jag kände alla i polishuset, men dig har jag inte sett förr.

Det kan bero på att jag är rotelns rookie, log Marcus. Jag började jobba i torsdags. Marcus Stjärna var namnet.

Efternamnet lär man snart ta ur dig, gosse, sa Marcus. Kommissarie Andersson lär knappast gilla att det finns någon mer stjärna än hon. Nå, visa mig var liket ligger.

De gick in i lägenhetens hall och Storm hängde av sig överrocken på en krok under hatthyllan dit han förpassade kannan. Nu syntes det att det var en karl, proportionerligt byggd men rätt smal över axlarna. Eftersom kavajen inte var knäppt avslöjades dessutom att det bildats en liten kula. Höfterna var smala som hos en spansk tjurfäktare.

Håret var nästan svart och han hade mörkbruna ögon. Den smala slokmustaschen hängde nästan över läpparna vid mungiporna. Men det som mest fångade Marcus Stjärnas uppmärksamhet var ärren i Storms ansikte – tre smala streck på vardera sidan av näsan som löpte likadana uppifrån och ner, över kinderna för att sluta mot den fasta hakan.

Trots nyfikenheten bestämde han sig för att inte fråga. I stället visade han vägen till sovrummet. Rättsläkaren klev in direkt.

Ska du inte ta på dig tossor? undrade Marcus och pekade på sina egna blå skofodral.

För sånt här? sa Storm indignerat. Det liknar inget mord. Han har visserligen en del blåmärken här och var … Han pekade på några blånader på rygg och sidor, märken som också Marcus hade sett. Men de ser inte ut att komma från våld, möjligen från ett fall. Han sniffade. Fast det är i så fall länge sen. Den här herrn är inte särskilt färsk som döing, det ser man på att huden börjat skimra lite i grönt. Ja, det syns inte så bra i det här taskiga ljuset, men så är det.

Storm lyfte den dödes hand och släppte den. Det dunsade lätt när handflatan hamnade i golvet. Då bytte rättsläkaren tonfall och började låta som om han höll en föreläsning.

Han börjar bli riktigt uttorkad nu. Uttorkningen börjar under första dygnet efter att likstelheten – rigor mortis – släppt. Blodet har för länge sedan slutat transportera syre och huden rynkas. När jag vänt honom ska du se att hornhinnan inte längre är genomskinlig och att regnbågshinnan och pupillen förändras. Och lukten. Den kommer att bli värre. Förruttnelsen har pågått ett tag i tjocktarmen, vävnader mjukas upp och de inre organen skrumpnar. Jag vet inte ännu hur länge han har varit död, men det skulle förvåna mig om inte buken är fylld av gaser som bara vill expandera. Ja, lukten kommer att förvärras, för nu börjar kroppen avdunsta föreningar av syre och kol. Han sniffade igen och gav till ett skratt. När jag känner den påminns jag alltid om min första fru. Hon var oduglig i köket och glömde ibland köttbitar utanför kylen. Då luktar det så här efter ett tag och nu är det tid för likmaskarnas stora tid. Det är dags att vänta på honom. Hjälper du mig, han ser tung ut.

Marcus försökte undvika grimasen av ovilja men lyckades inte. Men Storm hade ryggen till och såg den inte. Marcus tog tag i axeln där rättsläkaren pekade och sedan lyfte de båda två. Mannens bröst lättade från golvet.

Vänta … släpp! skrek Storm och tog ett steg tillbaka.

Kroppen dunsade tillbaka till sitt gamla läge.

Vad är det? undrade Marcus.

Såg du inte?

Nej, inte ett dugg.

Helvete, jag skulle ha tagit på mig tossor. Torkel Storm såg skuldmedveten ut. Det var tammefan ett mord i alla fall!

Förklara, sa Marcus.

Jag hann se tre sår från ett smalt, vasst föremål i mage och bröst. Ett alldeles i hjärttrakten. Men han har inte dödats här. Han måste ha blivit flyttad. Rättsläkaren såg polismannens frågande blick. Det finns inget blod under honom. Alltså måste han ha förvarats någon annanstans en tid innan han dumpades här i sovrummet.

Marcus tog fram sin mobiltelefon.

Jag ringer tekniken, sa han. Och Elisabeth Andersson på roteln.

Du … det är inte nödvändigt att berätta om att jag inte trodde det var mord från början, va? tyckte Storm. Och ge mig ett par tossor.

Marcus Stjärna hade fått två par av Olle Persson. Han räckte de oanvända till Storm och ringde sedan till samband för att begära tekniker till adressen. Sedan bad han att få bli kopplad till Elisabeth Andersson.

Kommissarien är inte i huset, lydde beskedet.

Han drog efter andan.

Det kan inte stämma. Enligt tjänstgöringslistan ska hon vara på sitt rum.

Hon är inte i huset och hon har bett att slippa bli störd om det inte är mycket viktigt.

Är inte mord viktigt nog? fräste Stjärna.

"Jo, men kanske inte mycket viktigt. Var det något annat, assistenten?

Marcus knäppte bort samtalet. Han såg uppgivet på Torkel Storm.

De vill inte låta mig prata med kommissarie Andersson, sa han.

Har du inte hennes mobilnummer?

Jag sa ju att jag är ny här.

Får jag låna din nalle?

Marcus räckte den till Storm och rättsläkaren gick ut i köket för att ringa. Vad är det här för jäkla ställe? tänkte nykomlingen. Kommissarie Elisabeth Andersson är min chef och karlen är rädd att jag ska se vilket nummer han slår.

Han satte sig i soffan och utan att tänka på vad han höll på med fingrade han i armstödets trasiga hål. Lite skumgummi fastnade under naglarna och först då vaknade han till. Han stack genast händerna i fickorna.

Torkel Storm kom tillbaka och räckte honom mobiltelefonen.

Om doktorn tänkt sig hålla hennes nummer hemligt var det dumt att ringa från en mobil, sa Marcus surt. Nu ligger det i apparaten och jag kan plocka fram det när jag vill.

Rättsläkaren såg förvånat på honom.

Trodde du att det var därför? sa han. Inte alls. Jag ville bara inte att du skulle höra att jag skällde ut henne.

Varför det?

En bra chef skickar inte iväg en ensam nyanställd att syna ett lik om hon inte är tvärsäker på att inget brott föreligger. Bevisligen kunde hon inte vara tvärsäker i det här fallet.

Marcus Stjärna log.

I så fall … tack för försvarstalet, sa han.

Det gällde nog mig också. Anfall är bästa försvar.

Kapitel 2

Arnold Nyman torkade bort lite av den vattniga snö som fastnat i ansiktet, mest i ögonbrynen. Han gav sin hustru Siv en lätt kram. De hade stannat med ryggen mot Börsen och på andra sidan kanalen kunde de se Frimurarlogens fastighet.

Snart slipper vi det här skitvädret, sa han. Det ska väl bli härligt?

Joo, nickade Siv. Men jag är lite rädd.

Han såg undrande på henne. Rädsla var knappast det han förknippade henne med. Men hon hade blivit lite annorlunda den senaste tiden, sedan de båda kommit in i den gyllene ålder då pensionsavierna börjat trilla in. Hon hade varit misstänksam redan från början och trott att de pengar som betalats in under ett helt yrkesliv skulle förskingras och inte betalas ut. Men utbetalningarna kom som de skulle och nu var Arnold själv nästan – bara nästan – övertygad om att sossarna fixade sina kickbacks från annat håll.

Varför är du rädd? frågade Arnold.

Vi pratar om det sen.

Han såg ner på henne. Hon var en knapp decimeter kortare än han, åtminstone nu när hon hade de lågklackade uteskorna på sig.

Är det inte bäst att ta tjuren vid hornen? undrade han.

Hon slog ner blicken.

Jag drömde om Estonia i natt, svarade Siv. Och jag var en av alla som dog … det var hemskt!

Var det därför jag hittade dig i köket halv fyra i morse? frågade han och noterade hennes jakande nick. Du sa att du bara haft svårt att sova.

Siv nickade igen.

Jag ville inte göra dig orolig.

Arnold tog om henne och kramade så hårt att han kunde känna hennes kropp, trots de tjocka vinterkläderna. Nu började han förstå var skon klämde.

Jag är inte orolig och det behöver inte du vara heller. Det är varmt och skönt i Karibien så här års. På dagarna skiner solen och på nätterna kan det falla ett ljummet, härligt regn.

Han var verkligen inte orolig. Så gott som allt var packat och klart inför flygresan till Florida. Andra dagen skulle de kliva ombord på Caribbean Princess. Det var minsann ingen vanlig Stenabåt av den typen som gick till Danmark. Broschyren hade utlovat lyx och osannolik komfort. De skulle få se Montego Bay och Ocho Rios i Jamaica, sedan Grand Cayman och eventuellt Aruba under sjudygnsresan. Dyrt, javisst, men Siv var värd det. Han själv också för den delen.

De hade börjat gå, men Siv stannade igen.

Orkaner då? sa hon nästan anklagande. Du har själv sett på TV hur hemska de kan vara. Den där som hette Katrina lyckades förstöra hela New Orleans.

Kära du, tropiska stormar är ytterst sällsynta på vintern. Och det är vinter på hela norra halvklotet. Havet blir inte varmt nog att försörja en orkan.

Kan du lova det?

Vi ska ha vårt livs semester, Siv. Jag lovar!

De kom in på Södra Hamngatan. På fasaden till Frimurarlogens hus fanns ljus bakom malteserkorset högt upp under ett av de kupolformade fönstren längst upp. Siv stack in handen längre under Arnolds arm innan de kom upp på motsatta trottoaren. Kullerstenarna här var slippriga av de regnblandade snöbyar som dragit in från Norska huvudet. Meteorologerna hade lovat kortvarigt snöväder, men det var en klen tröst just nu.

Arnold hade inte varit på den här gatan sedan i början av förra sommaren, då han fortfarande arbetade som kriminalkommissarie på våldsroteln i Göteborg. Då hade han suttit i en bil i sällskap med sin gode vän Albin Hildebrand, som då var hans chef på avdelningen.

Synd att vi har ätit, sa Hildebrand. "De