Akrasia

By Anna Zeffer

"Frippe var på helspänn när han hörde det första skottet. Skräckslaget satte han sig på huk och siktade överallt runt sig. Ögonen var klotrunda och svetten rann nerför pannan. Han såg ingenting någonstans. Bara den förbannade skogen."En stillsam dag i Svartedalen förvandlas till en mardröm när ljudet från en skottlossning plötsligt ekar bland träden. Kriminalkommissarien Birgitta Björkhammar och hennes väninna Anita är ute med sina hundar när de hamnar mitt i korselden. De är inte ensamma i skogen. Frippe och hans kriminella gäng befinner sig på flykt och när första skottet går av drabbas de av panik. Det dröjer inte länge förrän situationen eskalerar och Birgitta inser att de befinner sig i dödlig fara ... Akrasia är den sjätte delen i serien om Birgitta Björkhammar. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 10, 2021
• ISBN: 9788726890037

Book preview

www.sagaegmont.com

Prolog

Tre år tidigare

Lars-Göran Andersson, Ellge, släckte snabbt ner telefonen och lät den glida ner i fickan på mysbyxorna. Ljuden i korridoren vittnade om att han snart skulle höra det tunga ljudet av låsmekanismen i metalldörren. Han reste sig upp och drog handen genom håret. Så greppade han papperskassen och ställde sig beredd vid dörren. En vakt öppnade långsamt den kraftiga dörren och Ellge kastade en blick bakåt mot cellen där han tillbringat merparten av de senaste tre åren. Han överraskades av en osannolik känsla av nostalgi och ett stråk av oro inför det som skulle komma. Åter svor han inom sig att aldrig mer återvända till fängelset. Halva livet hade gått och det var dags att byta inriktning.

Ute vid disken fick han sina kläder och en liten påse med grejorna han hade haft med sig när han spärrades in. Mobilen hade varit ganska ny på den tiden, men nu såg den förlegad och omodern ut. Omärkligt kände han efter så att den nya mobilen låg på plats i fickan. I omklädningsrummet förde han över telefonen till de nya byxorna och arrangerade den så att den inte skulle synas.

Vakten väntade vid disken. Ellge hajade till när han fick syn på Marie längre in i rummet. Han förstod att hon egentligen inte var traditionellt snygg men i hans ögon var hon en toppentjej. Kort brunt hår, blå uniform, lagom utfyllnad i kläderna. Hjärtat slog automatiskt snabbare och han fylldes av en skön lust.

Han vilade blicken på henne så fort hon tittade bort, och tänkte att det kanske var sista gången han såg henne i uniform. En ballong blåstes sakta upp i bröstet och han myste över insikten att de nu kunde börja sitt riktiga liv tillsammans. Ellge fattade ju varför hon varit återhållsam i fängelset, men nu skulle de vara fria att träffas på riktigt och lära känna varandra. Värmen steg i kroppen och han missade vad vakten sa när hon plötsligt vände sig om och böjde sig ner så att byxorna stramade över rumpan. En väl tilltagen sådan. Det skulle bli något alldeles speciellt att få vidröra den.

Hej då Ellge! Hoppas vi inte ses igen! En passerande vakt lyfte handen över huvudet innan han låste upp en dörr och försvann. Frasen var en klassiker och det var inte längre någon som skrattade åt den.

Marie försvann längre bak i lokalen, ur sikte, och han kunde åter koncentrera sig på att han faktiskt skulle få komma ut idag. Han kostade på sig ett leende mot vakten som höll upp dörren och plötsligt stod han på asfalten och såg bilar passera på avstånd. En remsa gräs skilde gångvägen från parkeringen och längre bort växte stora, vackra bokar, som kanske varit små plantor när Linné passerade 1746. En ung man låg på rygg och stöttade sig på armbågarna i gräset och en hundvalp skuttade runt honom. Längre ner mot vattnet gick en mamma förbi med sin barnvagn. Ena handen styrde vagnen men den andra höll ett fast tag om en mobiltelefon.

Ellge suckade och gick mot busshållplatsen en bit bort. Visst fanns det rastgårdar och han hade andats frisk luft så sent som under gårdagen, men det var något särskilt med fri luft. Luft som inte nuddat de sunkiga väggarna i den mindre rastgården, som inte passerat mellan taggtrådarna ovanför det höga stängslet och som inte andats av dräggen som han delat sitt liv med under alltför lång tid.

Han hade kollat busstiderna i mobilen som han köpt på svarta marknaden i fängelset. Det skulle gå en om en halvtimme. Långsamt sjönk han ner på bänken i väderskyddet och kisade mot solen. Log nöjt utan att bry sig om att en av rutorna låg i småbitar alldeles intill, fult klotter täckte resten av rutorna och en unken lukt av cigarettfimpar gjorde kuren otrivsam. Allt som skilde sig från fängelselivet var bra. Han la benen i kors och vippade med skon. Han hade glömt hur sköna de här skorna var.

Tankarna gick åter till Marie. Han längtade efter henne med hela sin varelse. Hon var så underbar, luktade så gott, utstrålade sådan kvinnlighet. Upprymdheten från det oväntade mötet i receptionen satt kvar och fyllde honom med lycka och energi. Han blundade och mindes en händelse för en månad sedan. Marie jobbade i administrationen så hon syntes i princip aldrig inne på internernas område, men hon rökte och om han stod på rätt ställe i rastgården kunde han se henne där hon stod och blossade på personalens stenlagda uteplats. Hon brukade vippa på ena foten och försvinna bort i tankar. Han älskade att titta på henne när hon inte visste att han såg.

Leendet breddades när ett annat minne dök upp. För någon vecka sedan hade man serverat rotmos med köttkorv och det mesta låg kvar på Ellges tallrik när hon plötsligt dök upp bakom pansarglaset i korridoren utanför matsalen. Personalen passerade matsalen via en korridor, när de skulle lämna anstalten. Ellge satte sig alltid med blicken åt det hållet, och hoppades på att hon skulle dyka upp. Hon hade tappat något på golvet och böjt sig ner för att plocka upp det, samtidigt som hon försökte få handväskan att hänga kvar på axeln. Trots den irriterade rynkan i pannan njöt han av hennes former, hennes händer, säkert väldoftande hår, och hur byxorna stramade över rumpan. Hon hade nog tittat åt hans håll om hon vetat att han satt där. Han förlät henne eftersom hon naturligtvis inte kunde veta det. Och så var det ju det här med det hon tappat. Hon var förstås upptagen med annat än att spana efter honom.

Under gårdagen hade han kallats till expeditionen för att skriva under papper inför frigivningen. Marie hade mött hans blick bakom pansarglaset och det klack till inom honom vid minnet. Ögonen var mörkblå och omgivna av mörka fransar, som förstärkts bara litegrann av mascara. Hon hade bitit sig i läppen medan hon letade efter en penna åt honom, och han kunde knappt hålla sig tills det skulle få bli han som bet i den där läppen. Ellge rös i solskenet. Bland det första han skulle göra, var att söka upp hennes adress.

Bussen dök upp och han famlade med busskortet han fått i receptionen, men snart var han på väg mot Kungälv. Ellge hade fått hjälp med att hitta en bostad, så det fanns en etta väntande på honom i Komarken. Han hade bara sett bilder på den men det spelade egentligen ingen roll. Huvudsaken var att det fanns ett ställe där han kunde stänga om sig och känna sig trygg. Kunna lägga sig och sova utan att behöva oroa sig för att bli angripen. Det hade varit det bästa i fängelset, cellen, där han var ensam och trygg. Ingen kunde nå honom där.

Han kände efter i fickan så att de nya nycklarna verkligen låg där. För tre år sedan hade han haft en liten lägenhet i Frölunda, men allt det där försvann när han åkte in. Han ville inte komma tillbaka till det gamla området. Ville lägga distans mellan sig och Agneta. Besöksförbudet satte ju också upp gränser, så han var nöjd med lägenheten i Kungälv. Imorgon skulle han träffa en handläggare på arbetsförmedlingen. Den här gången var han beredd att ta vilket jobb som helst. Han var duktig på motorer så det borde inte bli något problem. Alla var intresserade av en bra mekaniker, även om han suttit inne.

Han steg av bussen och kände vinden från Nordre älv. Den luktade sötvatten och fuktiga strandängar. Solen hade gått i moln och mörkare moln bullade upp sig mot väster. Kanske blev det regn innan kvällen? Han använde kartappen för att hitta den sista biten fram till hyreshuset. Han hade handlat en påse med matvaror som han bar på, tillsammans med de enstaka ägodelar som återbördats till honom från fängelset. Koden fungerade och han kunde ta trappan upp till andra våningen. Ellge låste omedelbart dörren och blev stående i hallen en stund, blundade och lyssnade till tystnaden.

Det var fortfarande dagsljus när han kommit i ordning och äntligen kunde koncentrera sig på Maries adress. Han skrev upp på ett papper hur han behövde åka för att komma så nära som möjligt. Så googlade han åter fram information om henne och hennes familj. Ellge hade inte kunnat så mycket om datorer när han åkte in, men han hade gått en kurs och nu visste han tillräckligt för att kunna söka fram information om vad han ville. Åter slogs han av hur fantastiskt mycket man kunde ta reda på om en människa, jämfört med förr. En adress i en telefonkatalog var vad som stod till buds på den tiden. Men det spelade inte så stor roll, för Ellge föredrog att träffa sina kvinnor i verkligheten.

Morgonen därpå kände han behovet skynda på honom. Det kröp i honom av energi. Han ville klättra på väggarna, riva ner allting, springa en mil, hans energi och frustration visste inga gränser. Han klädde sig noggrant i mörka kläder, en jacka med många fickor, en anonym keps och tysta, mjuka skor. Hans magasinerade grejor hade stått och väntat på honom i lägenheten, och det förvånade honom att de låtit honom behålla det viktigaste. En kikare fick följa med ut, tillsammans med en termos med nybryggt kaffe och en rulle kex i en ryggsäck. Nu var han beredd på att stanna en stund. Till slut la han ner blocket och pennan, även om han kände sig övertygad om att han skulle komma ihåg allt som hände, utan att behöva skriva ner några anteckningar.

Det satt en spegel i hallen och han fick syn på sig själv när han gick förbi. Han mötte sin blick och stannade till. Så många gånger som han stått så här. Redo att ge sig ut och elda på känslan. Måste ge sig ut och lägga ved på brasan inom honom. Känslan var så tvingande, trots att han någonstans inuti visste att det var fel. Visste att han skadade en annan människa.

Terapin kom tillbaka till honom. Den korta, smala mannen med mer hår i ansiktet än på huvudet, med djupt liggande bruna ögon som oftast skuggades av ögonbrynen. Ellge hade fått förtroende för honom trots allt. Tillsammans hade de kommit fram till vad det var som drev Ellge, vad det var som orsakat att auktoritära kvinnor i medelåldern var så oemotståndliga, utgjorde sådana magneter på honom. Ellge förstod nu, på ett annat sätt än han förstått innan han åkte in, vad som drev fram begäret. Han hade gett Ellge några verktyg för att försöka motstå känslorna, men just nu fanns inget han kunde göra. Han måste ge sig ut. Måste se henne igen, ta reda på mer om henne nu när han äntligen var ute och kunde se henne i någon annan situation än på jobbet. Han ville bli något mer för henne än bara ytterligare en intern. Någonstans långt bak hörde han terapeutens röst, svagare och svagare. Han borde kämpa emot, annars skulle han snart sitta inne igen. Och han hade lovat sig själv att aldrig någonsin mer hamna på kåken.

Ändå stod han här, redo att begå nya brott. Juridiska, moraliska och etiska. En rynka dök upp i pannan och han tvekade. Skulle han försöka motstå känslan? Men nej, det fanns inget på jorden som kunde stoppa honom. Så mäktig var känslan. Bara tanken på att avstå, att ta av sig kläderna, packa ur ryggsäcken och sjunka ner framför den lilla tv:n och se på nyheterna, fick honom nästan att explodera av frustration. Han såg i spegeln hur bröstkorgen hävde sig när förnuftet slogs mot känslan. Ett slagsmål där känslan skulle vinna. Han visste det. Han hade kämpat emot så många gånger förut och varje gång förlorade förnuftet. Ellge kunde inte stå stilla längre utan han vände sig bort från spegeln och lyfte ner den på golvet, med glaset in mot väggen. Hans moraliska sida ville inte skåda nederlaget.

En satellitkarta på nätet hade förberett honom på hur området skulle se ut och hur han skulle ta sig fram hela vägen till hennes hus. Marie och hennes man bodde i ett parhus intill flera andra parhus byggda på 70-talet. Hennes hus vätte mot en dunge med buskar och träd, tvärs över en lokalgata. Perfekt.

Ellge gick långsamt längs den asfalterade trottoaren. Han tog god tid på sig. Studerade området och de få människor han mötte. Plötsligt kunde han se tvärs över ett par trädgårdar, vad som måste vara Maries hus. Han stannade till en liten stund och betraktade omgivningarna. En kvinna i ett likadant hus på andra sidan vägen hängde tvätt på en tvättvinda och fäste blicken på honom när han blev stående. Ingen idé att väcka uppmärksamhet, så han började långsamt gå. Det var förmiddag och vardag så det fanns en risk att hon arbetade, men han hade gott om tid att vänta. Dungen som han sett på kartan syntes längst fram, bortanför t-korsningen. En man som satt i en solstol hos en av Maries grannar märkte honom inte ens när han tyst passerade. Ett lätt krasande kunde höras när han steg ned från trottoaren, där sopbilen missat lite grus nedanför gatstenen. I övrigt var han nöjd med skorna, då han ljudlöst korsade gatan och steg in på en liten stig som ledde in i dungen. En hög med avföring talade om för honom att han måste vara försiktig. Om hundägare brukade gå den här vägen måste han se till att hitta ett bra ställe, där han inte skulle bli upptäckt. Han förbannade sommaren som skulle göra det svårt för honom att dölja sig. Vinterns mörker gjorde allt så mycket enklare.

Stigen fortsatte rakt fram, men han vek av i gräset och nådde ett område där boende verkade slänga sitt trädgårdsavfall. En skylt upplyste om att dumpning var förbjudet, men trots detta fanns färska grenar och vissnade växter upplagda i flera högar. Längst bak fanns en mycket stor hög med stora grenar med torkade löv. Han gick runt den och fann att han kunde stå dold bakom den och se Maries hus mellan några hasselbuskar och en ek som kämpade för att växa sig stor innan någon bestämde sig för att jämna dungen med marken. Han klämde på kikaren i fickan. Han ville inte använda den än, först måste han ta reda på mer om grannarna som skulle kunna se honom i dungen. Med vikten på ena benen studerade han husen. Grannen på ena sidan verkade inte vara hemma. Trots det ljumma vädret var alla fönster stängda, också dörren mot altanen. Platsen framför garaget var också tom, och han kunde se en dagstidning sticka upp ur brevlådan. Maries hus verkade först lika tomt, men plötsligt såg han en man komma runt knuten från baksidan. Han bar röda shorts och ett svart linne. Fötterna var bara och blicken riktades mot gräset och gångstilen berättade att han inte brukade gå barfota utomhus.

Ellge log överlägset. Vilken tönt.

En katt for upp från häcken längs gatan, när mannen nådde framsidan. Plötsligt dök en liten hund upp från andra hållet. Katten stannade och sköt rygg. Blickstilla avvaktade den yorkshireterrierns nästa rörelse. Den lilla hunden stannade tveksamt och tystnade. Osäkert tittade den ömsom på katten och ömsom bort. Distraktionen gjorde det lätt för mannen att fånga hunden och snart satt den under armen, samtidigt som mannen tog de två stegen uppför trappan och slank in genom ytterdörren. Katten lugnade sig och sjönk plötsligt ner på marken och la sig på sidan. Hotet var undanröjt, nu var det dags att chilla.

Mannen gick in genom dörren med sådan självklarhet att han måste vara Maries man.

Ellge vände blicken mot grannen på andra sidan. En tonårig tjej satt på en liten balkong på övervåningen. Hon hade utsikt mot Maries altan. Foten guppade i takt med musiken hon hörde i de överdimensionerade hörlurarna som täckte hela öronen och lite till. En golden retriver låg vid hennes stol och dåsade.

Hundar var inte bra, de var alldeles för uppmärksamma på vad som försiggick utanför fönstret. Särskilt raser som avlats fram för att arbeta med människan. Den gula hunden måste han hålla ögonen på.

Två barncyklar skvallrade om att det bodde två små pojkar i huset. Köksfönstret stod öppet och han såg en person på insidan som verkade laga mat. Det självlysande förklädet gick inte att missa, ens från det här hållet.

Husens baksidor gränsade till ytterligare en radda hus innan en annan gata tog vid. Dungen var Ellges enda chans att studera huset. Bakom sig hade han en stor buske med slånbär. Taggar fastnade i hans tröja när han trängde sig fram runt busken för att få en bättre uppfattning om vad som fanns bakom. Dungen var några hundra meter bred och bestod mest av slyskog, men ett par ekar hade sparats. Gamla som gatan blockerade de ljuset för gräset och skapade en obeväxt sal under sina grenar. En igenväxt damm tog vid efter träden och sedan kom han fram till en annan gata. Han gick längs med den och hittade stigen som skulle komma att leda till Maries gata. Med ett ganska gott hum om området, och de risker som fanns, återvände han till grenhögen och höjde kikaren.

Tonåringen bläddrade i en ungdomstidning och hunden hade flyttat sig från den obevekliga solen och låg nu i dörröppningen med mestadelen av kroppen inomhus. Mannen i de röda shortsen hade tagit av sig linnet och solade nu liggande i en solblekt gammal hederlig baden-baden iklädd ett par svarta solglasögon. Mannen hade fått en ring runt midjan och runt halsen hade fett ansamlats i en dubbelhaka. Benen var korta och kraftiga och handen som slog efter en fluga, var kort och bred. Ellge tyckte omedelbart illa om honom. Han kunde förstå att Marie valde honom, Ellge, framför den där oattraktiva tönten.

Det var tidig eftermiddag och han hade redan hört en person med en mindre hund passera på stigen några tiotal meter bort. Han kunde inte stå kvar här någon längre stund utan att väcka uppmärksamhet. Men nu hade han kartlagt platsen och hittat ett ställe från vilket han hade utsikt mot köket, som ändå måste betecknas som ett av de viktigaste rummen i huset, åtminstone för många kvinnor. Nu behövde han bara fördriva tiden tills mörkret kom, någon gång vid niotiden. Sedan kunde han stå i mörkret bakom grenhögen och studera huset utan att känna sig stressad. När han lärt sig hennes rutiner, skulle han veta när det var läge att närma sig. Ellge var helt övertygad om att hon skulle komma att vara annorlunda än de andra kvinnorna. Han hade uppfattat signaler från Marie som talade om för honom att hon var lika intresserad av honom som han var av henne. Att han missbedömt signaler från de andra kvinnorna spelade ingen roll, han hade bara lärt sig mer om kvinnor och nu var han helt säker på att hon skulle bli hans. Det var bara en tidsfråga.

Kapitel 1

Nutid

Birgitta Björkhammar kämpade med matkassarna uppför den slitna, svängda trappan i trapphuset. Utanför hade solen gått i moln men det skulle nog inte bli något regn. Frånvarande kastade hon en blick ut genom fönstret i trapphuset men såg bara vita bulliga moln som sakta rörde sig på himlen, mellan trädets grenar och det röda plåttaket. Med ett stön satte hon ner kassarna utanför dörren och studerade de vita och röda strimmorna i sina överansträngda handflator. Efter att ha knutit händerna ett par gånger tog hon fram nycklarna ur väskan och öppnade först sjutillhållarlåset och sedan det vanliga Assa-låset. Hon slog upp dörren och möttes av Aylas överlyckliga uppenbarelse. Öronen hade strukits bakåt och fick henne att likna en säl, kroppen vred sig som ett C och svansen svängde med stora vänliga slag och fick jackorna som hängde i hallen att svänga. Birgitta böjde sig fram och pussade den stora, djupt älskade hunden på pannan och drog in den svaga doften av apelsin. Hon klappade om henne ordentligt, tills Aylas nos kom i lite för nära kontakt med matvarorna i påsarna.

A-a-a, sa hon med skarpa tydliga a:n, en klar signal till hunden att hon gått över gränsen.

Dörren öppnades längst ner i trappen och Birgitta uppmanade den stora blandrastiken att gå tillbaka in i lägenheten. Tillsammans med påsarna hade de båda hunnit in och stängt dörren när grannen dök upp.

Har du väntat på mig, tjejen? Hon strök henne över den korta pälsen på huvudet och grävde runt lite i den tjockare i nacken.

Hallen var mörk och luktade lite av hund. Hon var en blandning mellan rottweiler och schäfer, med teckning som en röd schäfer. Pälsen var tjock och sträv på ryggen, men runt halsen var hon mjuk som silke. Just nu fällde hon och händerna blev fulla av tunn, fintrådig underull. Hastigt borstade Birgitta av sig om händerna och tände ljuset i hallen.

Det var först när hon nådde vardagsrummet som hon stelnade till. Anklagande vände hon sin blick mot hunden. Ögonbrynen drog ihop sig och ögonen vidgades. Ayla visste precis vad det betydde, och vad orsaken var. Med sänkt huvud och låg svans trippade hon ljudlöst iväg till köket och den bädd som fanns där för henne. Hon la sig ner med huvudet på framtassarna och gungade missnöjt med huvudet, samtidigt som hon kikade mot hallen under lugg.

Men Ayla, vad har du gjort?

Birgitta drog ett djup andetag och försökte behålla lugnet. Adrenalinet sköt i höjden när hon förstod vad det skulle komma att innebära.

Förbannade jycke! Hon menade det inte egentligen, men det var så typiskt. Linda skulle snart komma och de skulle äta tillsammans. Hon hade velat ha maten klar tills hon kom, men skräpet som Ayla lyckats dra ut från sophinken i gästrummet, och runt i hela vardagsrummet, inklusive soffan, förstörde hennes planer.

Några höga skrik gjorde inte saken bättre. Hon steg in i gästrummet och betraktade två nymfparakiter som satt förskrämda intill varandra på en pinne i en liten bur. Med händerna på höfterna gav hon ett bestämt intryck och det var nästan som om fåglarna förstod.

Med dåligt samvete försökte hon lugna dem. Det är ju inte ert fel förstås. Den hunden är ju makalös! Så vände hon sig tillbaka mot dörren och betraktade den för ett ögonblick. Att Ayla kunde öppna dörrar var inget nytt, men att hon lyckades vrida om nyckeln som satt i låset och sedan öppna, var något nytt.

Birgitta passade sonsonens två fåglar under tiden de var bortresta till Thailand en månad. De såg alltid lika förskrämda ut när Birgitta kom in i rummet. På golvet i buren fanns en tidning utbredd och, på fåglars typiska vis, slarvade de väldigt mycket med maten. Minst hälften åts aldrig upp utan hamnade på golvet i buren om hon hade tur, annars fanns skal, smulor och fjädrar utspridda runt omkring. Hon hade ställt en vanlig hink med en plastpåse vid sidan av bänken och i den la hon tidningspapperet och skräpet när hon städade åt dem. Ayla brydde sig inte om fåglarna men hon var desto mer intresserad av deras matrester. Fåglarna åt någon sorts pellets i glada färger, och det verkade som om Ayla trodde att det var godis bara för henne.

Redan ett par dagar efter att fåglarna flyttat in hade Birgitta märkt att Ayla kunde öppna dörren till fåglarnas rum och rumstera om i sophinken. Det ledde till att hon hade börjat låsa dörren, men då hade tydligen den luriga hunden begripit hur hon skulle vrida om nyckeln för att sedan trycka ner handtaget. Dessutom hade hon inte nöjt sig med att kalasa på resterna inne i rummet, utan dragit med sig en av tidningarna upp i soffan och rivit sönder en annan på mattan under bordet.

Birgitta vände ryggen mot eländet och packade upp varorna först av allt. Så satte hon på ugnen och spred ut klyftpotatisen i en ugnsform tillsammans med smör, och sköt in den i ugnen. Sedan tog hon fram dammsugaren.

När hon var klar hade hon en halvtimme på sig att duscha och laga till biffarna. Kantarellerna från förra årets lyckosamma fångst, hade tinat i kylen över natten och hon la dem i stekpannan tillsammans med lite smör innan hon hoppade in i duschen. Hon visste att hon skulle bli blöt av svett direkt efter duschen och känna sig ofräsch igen, men hon hade inget val. Den gamla smutsen måste bort och stressen ledde till att övergångsålderns vallningar intensifierades. Nåväl, Linda skulle snart själv komma underfund med vad det innebar att vara i övergångsåldern.

När bruset från vattnet tystnat hörde hon hur det fräste i pannan med svamp, och drog snabbt på sig morgonrocken och rörde om i pannan. En blick på klockan sa att hon var extremt sen, så hon tog fram köttfärsen och gjorde i ordning biffarna. Hon hade just lagt dem i pannan när klockan ringde.

Missnöjt tittade hon ner på sin morgonrock och suckade besviket. Nåja, det var inte första gången hon var sen, så Linda började väl bli van.

Birgitta slog upp dörren och log mot Linda. När hon såg grannens dörr glänta och ett nyfiket öga i dörröppningen steg hon snabbt åt sidan och hälsade Linda välkommen på ett mer formellt sätt. Leendet gick från att vara varmt till att signalera avståndstagande.

Linda suckade ljudligt, men först sedan ytterdörren stängts. Men herregud, får du inte ha kvinnliga vänner utan att dina grannar ska bli nyfikna?

För att kompensera för sin kyla, slog Birgitta armarna om Lindas läderklädda axlar i hopp om förlåtelse.

Linda placerade sina händer på Birgittas ryggslut, men inte med samma värme som vanligt. När ska du våga erkänna mig egentligen? Hennes blå, delvis upprörda blick mötte Birgittas bedjande bruna.

Birgitta visste att hon