Brännande skuld

By Inger Gammelgaard Madsen

Nu i samlad utgåva!Utanför sitt hem blir kriminalpolisen Johan Boje påkörd och dör mitt framför ögonen på sin son. I chock berättar sonen för faderns chef att en annan polis är skyldig till dådet men pojken avfärdas för sin livliga fantasi. Internutredaren Roland Benito får det svåra uppdraget att ta reda på vad som var sanning, lögn och påhitt i Bojes liv.Liv Løkke är kassörska på Netto i Paderup. Hon hatar staden, sig själv, sitt jobb och triviala liv. När hon en dag tittar upp från kassan och möter blicken på en kund stirrar hon plötsligt in i det förflutna. Fram väller minnena av den ödesdigra dagen då hon räddade sin bror ut ur deras brinnande hus efter en gasexplosion, medan hennes mamma omkom i lågorna. Det är han. Hennes mammas älskare. Han påstår att han är på väg att finna bevis på att hennes mammas död inte var en olycka.Anne Larsen, journalist på TV2 Østjylland, täcker fallet med polisen från Silkeborg som tillsynes blev påkörd och dödad av en kollega utanför sitt hem. Men hon finner större intresse i en brandolycka som han verkade utreda i all hemlighet. Varför hade Johan Boje så stort intresse i fallet? Snart måste Anne och Roland åter igen samarbeta för att gå till botten med vem som mördade Johan Boje och varför ..."Brännande skuld" är en fristående kriminalroman om journalisten Anne Larsen och utredaren Roland Benito.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 11, 2023
• ISBN: 9788728587058

Book preview

Inger Gammelgaard Madsen

Brännande skuld

Översatt av Elin Rosén

SAGA Egmont

Brännande skuld

Originaltitel: Brændende skyld

Originalspråk: danska

Översatt av Elin Rosén

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©2017, 2023 Inger Gammelgaard Madsen och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728587058

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Brännande skuld

Del 1:6

Det blev tyst i garaget när han stängde av bilmotorn. Bara hans alltför snabba andetag hördes.

Billyktorna hade lyst upp arbetsbordet när han körde in. Lukas hade tydligen jobbat med fågelholken igen och hade inte röjt upp efter sig. Det låg träspill utbrett överallt och sågen hängde inte på sin plats på verktygsväggen. Sonen hade tydligen ‒ igen ‒ gett upp projektet. Det gladde honom ändå att han trots allt försökte och inte bara gav upp och satt inne framför TV:n eller datorn. Pojkar på nio år skulle vara aktiva och han gillade inte sport, inte som Mia, som gick på handboll två gånger i veckan. Hon var såklart ett par år äldre, så kanske kom det med tiden. Men det irriterade honom att sonen aldrig lyssnade och inte hade ärvt sin pappas fingerfärdighet och ordningssinne. De hade för övrigt tillsammans ritat konturerna till vartenda av verktygen på väggen, så att det inte skulle vara så svårt att ta reda på var de hörde hemma. Magsyran sved och hjärtat slog snabbare.

Han lutade sig tillbaks i sätet med händerna på ratten som om han fortfarande körde, slöt ögonen och försökte jaga bort irritationen och ilskan. Det var ju inte den där sågen som var problemet. Inte heller röran eller Lukas. Det var han själv. Hans frustration och dåliga val. Kanske hade allt inte hänt den där gången, om han hade tagit sig samman och fått sagt det som det var till Alice. Hon hade hela tiden haft misstankar, mindes han. Han hade sett det i hennes ansikte varje gång ha sa att han hade jobbat över eller skulle på konferens utomlands. Hon hade vetat om det, men inte sagt någonting. Älskade hon honom verkligen så mycket? Trodde hon inte att hon hade bättre möjligheter än honom? Hon var en vacker kvinna och kunde få vem hon ville. Han öppnade ögonen och stirrade ut i mörkret. En brännande svartsjuka gled igenom honom vid tanken på Alice tillsammans med en annan man. Bara det visade hur usel han var. Han hade ingen rätt att känna så. Inte heller känslan av lättnad, som strömmade igenom honom när han körde förbi villan och såg att inga lampor var tända, för det betydde att både Alice och barnen hade gått och lagt sig. Självklart var det så. Barnen skulle upp tidigt till skolan och Alice hade morgonskiftet på sjukhuset. Kanske var det i protest hon redan hade gått och lagt sig. Han borde ha ringt hem, men äntligen hade någonting hänt. I morgon skulle han få besked. Efter att han hade träffat henne igen och sett henne i ögonen kunde han inte släppa fallet. Han borde låta det vara efter de många år som gått. Det var en olycka, stod det i rapporten. Men han hade hela tiden känt på sig att det var mer än så. Var det hans professionalism eller något annat som drev honom? Alice hade frågat vad det var med honom. Hon kunde såklart också märka det, så omsorgsfull och uppmärksam som hon var. Den dolda sorgen och tankarna, som var någon helt annanstans än hos henne och barnen. Där hade han kunnat vara ärlig och berättat allt för henne. Lagt upp korten på bordet och rensat ut i själen och i sitt liv. Det var ju lika bra nu. Det hela var lika bra. Han svalde klumpen i halsen och tryckte tummen och pekfingret hårt mot näsroten för att hindra lusten att gåta. Hon hade varit något särskilt och nu var han säker på att han hade älskat henne. Verkligen älskat henne. Det var inte bara begär och sex som med de andra. Hon var inte bara ännu ett snedsprång, som Alice låtsades som om hon inte kände till. Det var för en gångs skull inte ungdom och skönhet som hade lockat honom. Det var något annat. Något mycket mer nära och intimt. En odefinierbar samhörighet både fysiskt och mentalt, som han aldrig tidigare hade upplevt med någon annan kvinna. Inte ens med Alice.

Grannens hund började skälla. Han tog sig samman och öppnade bildörren. Den förväntade, svaga smällen när han stängde den igen ekade i garaget. Han klev på en träbit med en böjd spik i och svor invändigt när han tände ljuset och la upp den på arbetsbordet. Lukas hade ändå kommit långt med fågelholken den här gången. Han tog upp den och såg på den från alla sidor. Den ena delen av taket satt lite snett och en spik var inte hamrad helt i botten, men annars såg det fint ut. Han log ofrivilligt vemodigt och torkade ögonen. I morgon skulle han hjälpa honom med resten. Det var på grund av barnen som han inte hade sagt det. Lukas och Mia. Skulle han kunna leva utan dem? Hade det överhuvudtaget varit nödvändigt? Hon skulle också ha älskat dem, det var han säker på. Hon hade ju själv barn. Det faktumet skickade hans tankar tillbaks till sågen.

Han hoppades att Torben inte hade upptäckt att han satt med den gamla rapporten när han oväntat kom tillbaks dit på kvällen. Hans arbetspartner var osedvanligt uppmärksam på detaljer. Det gjorde honom till en duktig polis. Han hade rest sig upp och tagit sin jacka från stolsryggen, så det såg ut som att han var på väg hem. Han hoppades det hade verkat övertygande.

Han öppnade bilens vänstra bakdörr, tog sin jacka och väska från baksätet, slängde jackan över axlarna och lämnade garaget. Det var en förhållandevis ljum marskväll. Stjärnorna var tydliga på himlen och de torra löven i bokhäcken rasslade lätt i vinden. Max, grannens hund, skällde ännu. Det brukade den annars inte göra när den gick omkring i den inhägnade gården. Särskilt inte på honom, som den ju kände. Han spanade upp mot vägen. Det stod en bil parkerad utanför grannens hus, en bit bortanför gatlyktan. En mörk Peugeot 208, men de kunde inte ha gäster, för det lyste inte i fönstren. Kanske var Max ensam hemma. Han övervägde att gå över och prata lite med hunden för att lugna den. Det gjorde heller inget om det tog lite längre tid, för han skulle krypa ner under täcket till Alice och förklara sin sena hemkomst. Eller bara få veta att hon låg och stirrade ut i mörkret med ryggen mot honom. Han hade inte sagt att han skulle jobba över ikväll, och hon hade ringt flera gånger på hans mobil utan att han hade reagerat.

Bilen i mörkret såg ut som att den log ondskefullt. Han drog lite på smilbanden åt sin tanke. Det var Lukas som hade lärt honom att se bilar på det sättet. Sonen hade sett för många tecknade filmer och kunde se ansiktet på alla bilmodeller. Fantasin tog aldrig fel. Antingen log de snällt, elakt eller underfundigt, eller så vara de sura och arga. Lyktorna är ögonen och kylargallret är mun och tänder, hade Lukas förklarat för honom.

Det var inte en bil som vanligtvis stod hos grannen, ett äldre gift par som inte fick så mycket besök. Det såg ut som att det satt någon bakom ratten. Han knep ihop ögonen. En mörk silhuett avtecknade sig mot det svaga ljuset från gatlyktan bakom. De hade nyligen utrett ett organiserat kriminellt gäng, som hade hållit ögonen på villakvarteren innan de slog till. Han började gå mot bilen och skuggade ögonen med armen, när starka lyktor plötsligt tändes och bländade honom. Däcken tjöt när bilden startade och rusade framåt. Han hann knappt märka vad som hände innan bilens kylargaller krossade hans knän och lårben och slungade honom upp i luften så att han landade på asfalten bakom bilen som en trasdocka. Han vred på huvudet och såg de röda baklyktorna försvinna. Den skrovliga asfalten skar sig in i hans kind. Han försökte resa sig, men smärtorna var för starka. Han kräktes upp blod och höll på att svimma. Hunden skällde ännu våldsammare och det lät som om den försökte ta sig över staketet i hagen intill honom. Ljuset tändes i ett fönster på gaveln. Lukas rum. Han slöt ögonen och kände blodet rinna ut ur den ena mungipan. Försökte förgäves lyfta armen för att torka bort det. Lukas fick inte se honom såhär. Motorljuden fick honom att öppna ögonen igen och vända på huvudet. Han låg mitt på körbanan och det kom en bil mot honom. Krampaktigt försökte han släpa sig bort som ett trafikskadat djur, men han kom ingenstans. Med en kraftansträngning sträckte han upp armen i luften och spelade med fingrarna mot det skarpa ljuset från bilens framlyktor, som om det kunde stoppa den. Bilen närmade sig i alltför hög fart. Det gick upp för honom att det var samma bil. Nu var framhjulet så nära hans ögon, att han kunde se däckets mönster. Han skrek gällt med de sista krafterna han hade kvar.

Polisinspektör Axel Borg försökte dölja upprördheten över att det var en av hans egna som blev körd till rättsmedicinska i den ljudlösa ambulansen. Inga sirener. Det var inte något som brådskade. Motvilligt såg han på blodfläcken på vägbanan, där kriminalteknikerna i vita overaller höll på att sätta ut små trekantiga, gula, numrerade skyltar. Det såg ut som början på en spelkortspyramid. En tekniker plockade upp något från vägen med en pincett. Han ville inte tänka på vad det kunde vara. Han la på minnet att det inte fanns några bromsspår framför den röda blodfläcken, som hade börjat sugas upp av den svarta asfalten. En tekniker hälsade på honom med en nickning och tog bilder av en gul skylt med nummer 5, som satt vid sidan av ett otydligt avtryck från ett dubbat däck. Axel tittade bort när det gick upp för honom att det inte var några vanliga dubbar. Han tog händerna ur fickorna på den mörkgrå, ylletrenchcoaten och vände blicken mot huset. Svalde en klump i halsen. Det var alltid svårt att prata med de anhöriga. Egentligen behövde han det inte heller. Katja, den nya kvinnliga polisen på avdelningen, hade visat sig vara bra på sånt, och hade tagit på sig det. Hon var så ny att hon inte kände Johan så bra. Men Axel kände ju Alice. De hade tagit en svängom på avdelningens jullunch för knappt fyra månader sedan. Johan dansade inte. Det gjorde han egentligen inte själv heller, men Alice var svår att motstå och på ett visst sätt tyckte han synd om henne. Alla på jobbet visste att Johan inte var någon trofast make. Om Alice var på det klara med det hade han ingen aning om. Men vad hade det för betydelse nu? Vad betydde sådant i förhållande till döden?

Med tunga steg gick han upp till villans ytterdörr och ringde på. Det låg grus på gången och det knastrade under hans skosulor. Dörrklockan spelade en glad melodi som inte alls passade för omständigheterna. Han hörde den bara svagt genom den tunga dörren av ekträ och strök otåligt sin grånade mustasch igen och igen nedåt med tummen och pekfingret, medan han väntade. En nervös vana han hade tilldragit sig efter att mustaschen blivit längre och som även försäkrade honom om att det inte satt olämpliga småbitar i den, efter wienerbrödet som han hade varit i färd med att intaga till sitt sena kvällskaffe, då det tragiska beskedet kom in från tjänstgörande. Han såg på klockan. 01.15. Katja hade säkert gått, och om inte Alice orkade nu, så kunde det vänta. Kanske hade hon redan gått och lagt sig igen. Han vågade inte ringa på en gång till. Han ville helst skjuta upp det och var precis på väg att vända om och lättad gå tillbaks till sin bil, när han hörde att dörren öppnades bakom honom. Alice hade förgråtna, svullna ögon och underläppen darrade lite. Hon var osminkad och inte alls som han kom ihåg henne från jullunchen, då hon hade sett ut som en fotomodell. Makeup gjorde underverk på de flesta kvinnor, men han gillade henne faktiskt bättre utan. Hon sa ingenting, lät bara dörren stå och gick tillbaks in i vardagsrummet. Pyjamas klädde henne också. Det kastanjebruna, lockiga håret var uppsatt i en slarvig hästsvans. Hon satte sig på soffan hos barnen. Flickan, Mia hette hon visst, hade gråtit men pojken såg snarare ut att vara i chock. Också de var klädda i sovplagg. Dottern i ett rosa, småblommigt nattlinne med spetskant, sonen i pyjamas. Axel hejdade sig från att börja räkna hur många olika slags dinosaurier som var tryckta på överdelen. Han harklade sig.

Jag är verkligen mycket ledsen, Alice, fick han hest fram.

Alice nickade. De skälvande läpparna formade ett ohörbart tack.

Han satte sig i fåtöljen mitt emot soffan där de alla tre satt och kröp ihop, som för att skydda sig från fler olyckor. Alice la armen om pojken, som satt närmast, tryckte honom intill sig och såg på Axel. Hon kämpade för att få fram orden.

Vet du … hon harklade sig. Vet du vem det var?

Han skakade på huvudet. Nej, inte än. Det blir inte jag som kommer leta rätt på smitaren.

Inte du? Ja men, vem … hon såg förvirrat på honom.

Sådana är reglerna, Alice. Vi får inte utreda våra egna.

Men vem ska då hitta den skyldiga? Vem känner Johan bättre än du?

Det är just det som är problemet. Jag känner Johan för väl, det gör hans kollegor också. I regel är det grannpolisdistriktet som ska ta hand om förundersökningen.

Alice sjönk ihop ännu mer i soffan, nästan paralyserat. De fuktiga ögonen var hela tiden riktade mot honom och ändå var