Pappas flicka

By Catharina Kjellberg

Roberta Löfström har lovat hålla sig ifrån allt vad våldsbrott heter. Men när bäste vännen Bosse ber henne om hjälp med att rentvå en mordmisstänkt släkting kan hon inte säga nej. Tillsammans med James Hall, som samlar information om brott, och Anja, en ung kvinna med oklart förflutet, tar hon sig an uppdraget.

Det visar sig snart att det handlar om flera mord, och innan Roberta inser vem den skyldige är får ytterligare ett par människor sätta livet till. Ska hon lyckas spåra mördaren innan han hinner slå till igen?

”Pappas flicka” ingår i Catharina Kjellberg uppskattade svit om privatdetektiven Roberta Löfström, som ofta jämförts med Sue Graftons Alfabet-serie.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Aug 27, 2019
• ISBN: 9789178294169

Book preview

Pappas flicka

Catharina Kjellberg

Copyright © Catharina Kjellberg, 2006

Omslag: Mikael Landby

ISBN: 978-91-7829-416-9

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

1988

Hennes långa mörka hår fastnade i grenarna och smärtan när hon ryckte loss det fick tårarna att tränga fram. Hon tyckte inte att det hörts något på en lång stund men vågade inte stanna och lyssna. Hon försökte värja sig mot nya anfall från grenverket genom att hålla ena armen uppåt samtidigt som hon höll ett öga på marken framför sig för att inte trampa fel.

Tårarna rann snart fritt och det sved i pannan där en kvist rivit upp skinnet. Men hon fortsatte springa genom Lill-Jansskogen.

Gösta Renell rattade vant sin Volvo 760 längs Björnnäsvägen. Han hade kört samma väg så många gånger att han gick på en inre autopilot. Det hade funnits en tid då han å ena sidan retade sig på den rostiga gasklockan och de fula staketen strax efter Ropsten, å den andra gladdes åt Lill-Jansskogens grönska när han nådde så långt. Men numera såg han varken det ena eller det andra. I stället tänkte han på kvällen som låg framför honom. Middagarna hos Ljungbergs var alltid uppsluppna tillställningar och han misstänkte att det skulle bli taxi hem. Det var inte första gången och Erik Ljungberg brukade vara hygglig och ordna med leverans av bilen nästa dag.

Det hade sina poänger att vara till åren kommen, till exempel detta att man rådde över sin tid. Att han sedan Stella flyttade hemifrån tio år tidigare levde ensam innebar, som han såg det, enbart fördelar. Carmen tvättade och strök och skötte städningen utan att ha synpunkter. En gång i veckan bytte några hundralappar ägare och mycket mer hade de inte med varandra att göra.

Det enda molnet på Gösta Renells himmel var avsaknaden av restauranger på Lidingö. För all del, ett par namnkunniga fanns det ju liksom en och annan sylta där röken låg tät som dimman över Lützen och klientelet inte var av den sort man ville ha som bordsgranne. Men den där lilla trevliga restaurangen runt hörnet där man kunde slinka in för en matbit i behaglig miljö – den saknades.

Fast det förstås, reflekterade han, att öppna en liten trevlig krog av det slag han önskade skulle naturligtvis vara ekonomiskt självmord för en krögare. Folk i villorna i hans bostadsområde var ena förbaskade snåljåpar och tycktes inte ha förstått att det inte fanns några fickor på kistlocket.

– Vad i helvete!

Gösta Renell tvärbromsade. Det var i sista sekunden, hade det inte varit hastighetsbegränsning på trettio vete tusan hur det hade gått. Men vem kunde ana att vägen upptogs av ett tiotal unga män som behandlade Björnnäsvägen som gågata. Snorungar, tänkte Gösta Renell och tutade. Ingen reagerade. Han tutade igen, denna gång mer uppfordrande. Fortfarande ingen reaktion, möjligen saktade gänget farten ytterligare.

Gösta Renell hissade ner sidofönstret. Så sakta som bilen smög sig fram var det inga svårigheter att höra att de pratade med varandra, döva var de således inte. Han tutade på nytt, fortfarande utan att det gav någon som helst effekt. Efter ytterligare några tiotal meter i snigelfart tröt hans tålamod och han stack ut huvudet genom fönstret.

– Det här är en bilväg, ropade han. Vill ni vara vänliga och respektera det.

Den här gången reagerade äntligen en av dem, men inte på det sätt han önskat. Ynglingen vände sig till hälften och sträckte upp ett långfinger. Nu var måttet rågat.

– Flytta på er, annars kör jag över er.

Det tog bara en sekund, sedan – som på en given signal – tvärstannade allihop. Gösta Renell bromsade, men var redan så tätt inpå att han nuddade en av dem. Han hann inte tänka på vad han skulle säga eller göra förrän någon ryckte upp dörren. De var över honom på en sekund.

Äntligen såg hon den stora vägen. Här var hon säker. Så viktig var hon inte att de skulle orka följa efter henne ända hit.

Hon kände efter i pannan. Det gjorde ont, men såren var inte så djupa att det rann blod. Med vänster hand torkade hon bort tårar och snor så gott det gick och gjorde sig beredd att börja den långa vandringen hemåt. Det skulle ta jättelång tid att gå längs vägen och mamma skulle bli jättearg, men tackla skogen igen var inte att tänka på.

Snyftningarna gav fortfarande eko då hon andades, men inom sig var hon lugnare. Försiktigt gick hon mot vägen och skulle precis ta sig förbi de sista träden då hennes ögon mötte en syn som fick hennes tidigare rädsla för ungarna från Stickelbärsvägen att framstå som löjlig. Hon tvärstannade, kände hur skriket var på väg upp i halsen och satte båda händerna för munnen för att stoppa det.

Hon stirrade på scenen framför sig, fortfarande med händerna för munnen. Sådana fega svin, de var säkert tio stycken mot den gamla farbrorn. Det var som om de inte fattade att det var en människa de gav sig på. Sparkar och slag haglade på ett sätt hon bara sett i träningslokalen. Och då var det säckar fyllda med sågspån det handlade om.

Nej, hon stod inte ut, knep ihop ögonen så hårt hon kunde, en knuten näve för munnen.

Jag skulle ha kört över dem då jag hade chansen, hann Gösta Renell tänka, sedan försvann allt i ett barmhärtigt mörker.

När Singoallas mor kraftigt försenad kom hem på kvällen sov dottern redan. Inte förrän nästa morgon skulle hon upptäcka att Singoalla klippt av sig allt hår. Någon förklaring skulle hon aldrig få.

2003

1

Ingrid Weiss betraktade missbelåtet målningen. Att hon fortfarande inte lyckats hitta den perfekta obalansen gjorde henne fruktansvärt frustrerad. Det var likadant varje gång, för sitt inre öga såg hon tydligt hur det skulle vara, men av någon anledning lyckades hon inte förmedla visionen från hjärnan till duken. En mindre öppning på dukens ena sida och en fyra gånger så stor längst ut i kanten på den andra var det hon tänkt sig den här gången. Den mörka tomheten som gapade ut mot det okända och det lilla men kompakta motståndet. En total obalans och ändå inte. Allt berodde på vad man läste in. Själv visste hon vad hon menade och hon kunde därför nästan fysiskt känna vibrationerna i den dragkampsliknande striden om herraväldet i det universum duken utgjorde.

Men trots att hon visste att den fanns syntes striden inte på duken, spänningen var frånvarande. Någonstans måste hon ha missat i förhållandet mellan de bägge ytorna eller om det kanske var i färgen det låg. Kanske skulle hon ändå ha satsat på en lätt relief. Ingrid stampade irriterat i golvet. Fan vad det var frustrerande att se allt framför sig och ändå inte lyckas få tag i det.

– Kan det vara färgen trots allt, frågade hon högt i den tomma ateljén. Kan det vara så enkelt?

Frågan ställdes mot bättre vetande. Det fanns ingenting enkelt med färger, de var minst lika komplicerade som allt annat inom konsten. Fast värt ett försök var det, bestämde hon och började leta bland färgtuberna.

Där var den. Hon klämde ut lite färg på paletten och rotade bland knivarna. Hon skulle strunta i penseln den här gången och se om det hjälpte att jobba med kniven så att inte bara färgen utan även strukturen blev annorlunda.

– Håller du fortfarande på med den där?

Achim hade kommit in utan att hon hört det. Nu ställde han sig bredvid henne och pekade på den lilla ytan.

– Formen på den där påminner alldeles för mycket om en likkista, du kommer aldrig att få fram jämviktsproblemet så. Nu dras blickarna mot kistan och det andra blir som en nygrävd grav, eller möjligen tomrummet efter den döde. Allt man tänker på är död, jag förstår inte varför du alltid landar där.

Ingrid ryckte till. Achim hade rätt, det var inte första gången hennes målningar fick folk att tänka på död. Och som vanligt var det oavsiktligt. Döden var inte något hon tänkte på annat än i undantagsfall, den representerade sådant som gjorde ont, sådant hon höll borta. Varför dök den upp i hennes konst?

– Blev du sur?

– Vad?

Hon hade för ett ögonblick glömt Achim.

– Det är klart att jag inte blev sur, du har ju rätt. Det är så konstigt att jag målar en sak och på duken framträder en annan.

– Magi, log Achim. Jag har ju sagt åt dig att inte underskatta den världen.

Ingrid skakade på huvudet. Magi hade ingenting med saken att göra. Om det hade varit så väl hade allt varit lättare, men hon visste exakt vad det var som trängde fram, vems kistan var och vilket tomrum det var fråga om.

Om man bara kunde stryka ett streck över allt som varit, börja varenda dag som om de föregående inte funnits. Men hela tiden gnagde det gamla, på tusen olika sätt gjorde det sig påmint och påverkade varje ny dag så att hon aldrig fick en hel dag som bara var hennes. Efter år av psykoanalys som inte hjälpt ett dugg hade hon kommit fram till att öga för öga hade en del som talade för sig. Om hon fick hämnas skulle tomrummet inom henne försvinna, det värkande minnet av hur världen rasade skulle kanske inte utplånas, men i varje fall börja blekna.

*

Det blåste en snål nordanvind och man behövde inte vara meteorolog för att kunna förutspå att ett kraftigt snöfall var i antågande. Ingenting av detta störde James Hall, men han kände ett visst motstånd inför den långa branta backe han hade framför sig. Åldern plågade honom inte annars, men benen var inte som förr. Två år tidigare hade han tvingats inse att det var slut med skidåkning och tennisen hade han fått ge upp året innan. Vilja och envishet räckte långt, men knäna rådde de inte på.

Tio minuter senare stod han i alla fall innanför dörren hos sin gode vän Nils Ekvall.

– Det var ett jäkla väder, konstaterade Nils.

– Åja, har man bara rätt kläder, sa James och hängde av sig lodenrocken. Kepsen åkte upp på hatthyllan tillsammans med halsduk och handskar. Skorna behöll han på, påfundet att ta av sig skorna och gå i strumplästen var ingenting herrarna förstod sig på. Just James ovilja att ta av sig skorna inomhus hade varit den tändande gnistan till ett av de sista grälen han haft med sin dotter. Fortfarande ansåg han att han gjort rätt som inte hade gett efter för hennes oresonliga krav. I den mån han över huvud taget tänkte på det.

– En drink före maten?

Frågan var retorisk. De åt ofta middag tillsammans och inledde alltid med en whisky on the rocks.

Nils hällde upp var sitt glas till dem, lade ett par isbitar i varje och räckte det ena glaset till James. De slog sig ner i biblioteket, där Nils hade tänt en brasa som sprakade hemtrevligt.

– Skål broder!

– Skål!

Whiskyn var god, Nils unnade sig alltid det bästa. James hade upptäckt en tilltagande sparsamhet hos flera av sina vänner och bekanta, men tack och lov hörde Nils inte till dem. James undrade vad det kom sig att folk fick för sig att dra in på de få glädjeämnen som återstod under det antal år som var kvar – förmodligen var åren färre än de futtiga glädjeämnena. Märkligt!

James betraktade sin gamle vän. Operationen hade tagit på Nils. Den dag han inte längre kunde köra bil skulle det bli svårt för honom att bo kvar i villan. Å andra sidan hade alla lagförslag angående återkommande körkortsprövning för äldre hitintills stannat vid just förslag.

– Jag stötte på Axel och Maud i Östermalmshallen, avbröt Nils hans filosoferande.

– Så de är hemma.

Det par de talade om hade för tio år sedan köpt en reträttplats i Marbella och gästade inte gärna Sverige under årets kalla del.

– De ska gifta bort ett barnbarn, sa Nils förklarande. De hälsade så gott.

James nickade som för att tacka och frågade:

– Mådde de bra annars?

– Jo vars. De var lite nyfikna på dig.

– På mig?

– Någon hade berättat att du blivit sambo på gamla dagar. Maud är ju diskret, men Axel frågade rent ut om du drabbats av gubbsjuka.

James såg ogillande ut, men sa ingenting.

– Jag har ju sagt att folk pratar, sa Nils. Detta med unga Anja lämnar ingen någon ro.

– Jag har märkt det, muttrade James. Men vad ska jag göra tycker du? Annonsera?

Han skakade på huvudet. Han vande sig aldrig vid människors behov av att lägga näsan i blöt.

Nils brydde sig inte om att svara på hans fråga. De hade varit igenom det här förut och i princip tyckte Nils att James hade rätt. Samtidigt gick det inte att komma ifrån att hela historien var lite oväntad. Och annorlunda.

Många hade skakat på huvudet då James anställde Anja. Och då visste de ändå inte vidden av historien. Anja hade för all del lämnat referenser, men det behövdes inte särskilt mycket efterforskningar för att inse att de var rena fabrikationerna. Hon hade sagt att hon kunde laga mat och att hon var duktig på att städa och hade tillagt att hon var stark nog att lyfta ut mattor när det behövdes. James var skeptisk och det skulle visa sig att det var både si och så med ordningen, men maten var över förväntan.

James hade intervjuat en mängd hugade spekulanter innan han träffade på Anja. Många av dem han talat med var säkert utmärkta men hade förefallit honom mördande tråkiga, andra verkade tro att allt som behövdes för att hushålla åt en ensam man var ett vackert yttre. De kunde inte veta att James hade sett tillräckligt av vackra kvinnor för en livstid och att han funnit flertalet totalt ointressanta. Kort sagt var Anja den första som väckte hans intresse. Det berodde inte på hennes utseende och inte heller på vad hon sa. Tvärtom var det alla de saker som skulle ha fått andra att bestämma sig för att aldrig anställa henne, som fick James att titta två gånger på Anja och de papper hon presenterade.

Man fick nog vara glad om hennes riktiga namn var Anja, tänkte James för sig själv. Hennes sätt att undvika att möta hans blick i vissa lägen fick honom emellertid att tro att hon inte tyckte om att ljuga. Att det var något hon gjorde för att hon ansåg sig tvungen. Det var i varje fall ett gott tecken, men inte något James tänkte informera Nils om. Han mindes fortfarande Nils förfärade uppsyn från i höstas. Den gången hade han tyckt att historien var lustig och inbillat sig att även Nils skulle tycka det.

James Hall var morgontrött. Morgonens alla rutiner utförde han närmast robotartat och det var först då han drack sin andra kopp kaffe som han började fungera normalt. Det var också då han började läsa sina morgontidningar. Gröten, ägget och den första kaffekoppen intog han under tystnad och utan att någon tankeverksamhet störde. Men han ville ha allt på plats då han väl satte sig. Följaktligen började han sina morgonbestyr med att hämta tidningarna för att sedan ostört kunna ägna sig åt köksarbetet.

Den lilla turen ut till brevlådan för att hämta tidningarna klarade han efter alla år nästan utan att öppna ögonen. Men den här morgonen blev annorlunda. Sommaren började ge upp mot höstvindarnas aggressiva angrepp och James hade satt på sig stövlar och rock innan han gick ut. Ändå hann kylan tränga igenom redan före han hunnit fram till brevlådan och effekten var inte oväntat att han vaknade till. Annars hade han kanske missat den. Som det var nu lyste den mot honom då han med famnen full av tidningar vände sig om för att skynda in i värmen.

– Vad ända in i…

James Hall stannade tvärt. Var folk helt vrickade? Trodde de att allemansrätten sträckte sig till privata trädgårdar?

Mycket hade han sett, men nu fick det sannerligen vara nog. Med bestämda steg gick han mot garageinfarten. Så tvärstannade han igen. Det slog honom att oavsett att han hade all rätt till sin egen trädgård så kanske det fanns människor som inte såg det på samma sätt. Målar man en minibuss full av röda blommor och därefter placerar den i en vilt främmande människas trädgård, så har man minst en skruv lös. Och en sådan människa kan vara oberäknelig och farlig, det kunde förresten handla om flera människor. Nej, det var nog bättre att han gick in och ringde polisen.

Då han kommit in bestämde han sig emellertid för att vänta med telefonsamtalet. Inte för att han hade ändrat åsikt vad gällde hans privata tomt, utan för att han avskydde att tala med människor på fastande mage.

James åt således gröt och ägg som vanligt och drack en kopp kaffe. Sedan stoppade han en brödskiva i rosten, hällde upp mera kaffe och öppnade Svenska Dagbladet. Snart nog var han försjunken i vad dagens tidningar hade att berätta och det hippieinspirerade fordonet utanför var för ögonblicket glömt.

– God morgon!

– Oj, är du redan här?

James tittade förvånat upp från Upsala Nya Tidning och en intressant artikel.

– Ja, jag har inte så lång väg nu, svarade Anja.

Det där förstod han inte, men han hade vant sig vid att han inte alltid förstod vad Anja sa och brydde sig inte. Däremot gjorde åsynen av Anja att han återvände till den verklighet han så bekvämt bortsett ifrån för en stund.

– Det var bra att du kom, sa han. Jag måste ringa polisen och man vet ju aldrig… Det kan bli bråk och om du hade kommit mitt i alltihop så…

Anja tittade förvånat på honom.

– Så vad då? Vad för bråk? Varför ska du ringa polisen?

– Är du blind? Eller har den försvunnit?

– Vilken har försvunnit?

James gick bort till köksfönstret som vette mot den sida av huset där garageinfarten låg. Och visst stod den kvar, fulare än någonsin.

– Kom och titta här, sa James och vinkade till sig Anja. En zigenarfamilj eller ett gäng sådana där flower powermänniskor har behagat slå sig ner på min tomt. De måste ha kommit i natt någon gång och kört in utan att jag hörde något. Inte konstigt för övrigt med tanke på att det har blåst och regnat hela natten. I alla fall var det så att jag fick syn på den när jag hämtade tidningarna och som du vet är jag inte så tilltalad av att prata med folk innan jag har ätit, så jag bestämde mig för att vänta till frukosten var avklarad.

– Och det är den ju nu, lade han till och vände sig om för att gå till arbetsrummet där telefonen stod.

– Men jag frågade ju, sa Anja.

James stannade.

– Vad menar du?

– Jag frågade ju om jag kunde ställa min bil på tomten, sa Anja otåligt. Jag frågade dig i går och du sa att det var okej.

– Men vänta lite nu, protesterade James. Menar du att den där… hm… målade saken är din.

– Det är klart att den är min.

Anja lät trött, hon gjorde det ibland då hon tyckte att James var trög. Som nu.

James insåg att han nog hade sagt ja och att han aldrig tänkt på att fråga hur bilen såg ut. Han visste också att han borde ha frågat om det. Om Anja var ägare till en bil fanns all anledning att förutsätta att den inte såg ut som de flesta andras.

James log inom sig – de flesta i hans omgivning hade reagerat som Nils och det var en anledning så god som någon att låta bilen stå kvar. Men nu var det tomt i glasen och dags att sätta sig till bords och James lämnade minnet av hur Anjas bil hamnat på hans tomt.

Simon

Dörren öppnades med ett ryck och Simon Ekberg tittade upp. Var de äntligen här nu? Nej, det var en tjej med barnvagn. Hon var liten och tunn och han hade svårt att koppla ihop henne med det häftiga rycket i dörren. Fast de blev väl starka av att kånka på sina ungar hela dagarna, tjejerna. Svårt att förstå varför så många gick i den fällan. Själv skulle han aldrig… Eller, jo… I en framtid skulle han nog kunna tänka sig ungar. Men det låg långt fram, många år och framför allt krävde det en helt annan ekonomisk situation än den han hade nu.

Aldrig att han skulle ha det som morsan. Jobba dygnet runt utan att någonsin ha en enda krona över. Till och med han kunde se att hon borde gå till frissan oftare, att det var flera centimeter grått hår innan det blonda tog vid. Hon var noga med sitt utseende annars så det sa sig självt att det var för att hon inte hade råd.

Men det skulle bli ändring på det nu. Fungerade bara det här skulle han se till att det fanns pengar till både det ena och det andra i fortsättningen.

Han hade väntat i en timme och varje minut, varje sekund, hade varit en pina. Flera gånger hade han varit på väg att gå därifrån. En gång hade han faktiskt kommit så långt att han rest sig, men då han tagit de första stegen mot dörren hade han ändrat sig och gått på toaletten i stället. När han kommit tillbaka till bordet var hans tomma kaffekopp bortplockad. Han kastade en blick mot disken och snubben bakom höjde menande på ögonbrynen.

Visst, han förstod. Man kunde inte ta upp en plats med hjälp av en kopp kaffe hur länge som helst. Wayne’s Coffee på Drottninggatan var ett populärt ställe och det strömmade hela tiden till nya kunder. Det var som han såg det inget som hindrade att några av dem slog sig ner vid hans bord, tvärtom skulle det göra honom mindre iögonfallande, men något hos honom verkade skrämma bort de andra gästerna. Ett par hade faktiskt varit på väg mot honom, men vänt och ställt sig vid ett av de obekväma höga borden i stället.

Han förstod inte vad det var hos honom som inte föll omgivningen på läppen, men han hade sett reaktionen förr. Den störde honom egentligen inte, men efter den dryga timme som segat sig förbi började han känna sig obekväm. Varför hade de valt det här stället? En viss anonymitet innebar det ju, men det fanns tusentals andra ställen där de skulle ha passat betydligt bättre in i bilden.

Fast när han tänkte efter kanske de inte såg det så. Konstigt. Han hade känt Hannu och Mackan i hela sitt liv och ändå var det som om han inte kände dem alls längre. När hade allt förändrats? Det var svårt att sätta fingret på en viss dag, en bestämd punkt, kanske var det inte ens möjligt. Kanske var det så att den stora skillnaden mellan dem och honom var att han åkt fast. De hade klarat sig, medan han själv hade fått sitta av tio månader. Tio jävligt långa månader. Inte för att han skyllde på dem. De hade varit smartare, snabbare i reaktionen, det var inte mycket att säga om det. Men den lyckade kuppen, för det var det ju för deras del, hade gett dem lite rakare ryggar. Och lite dyrare kläder. De hade satt sprätt på alltihop under den tid han var borta och det var väl inte mycket att säga om det heller, han skulle ha gjort likadant, men det var surt.

Men den här gången skulle det bli annorlunda. Han hade lärt av sitt misstag. Han hade dessutom lärt av dem han träffat på kåken. Nej, honom skulle ingen ta, inte en gång till. Och när det här väl var klart skulle nog Hannu och Mackan se på honom med respekt igen. Det var ju trots allt han som tog den största risken.

Han tittade på klockan igen. En timme och tjugo minuter, nej nu fick det räcka. Även om han var säker på att de sagt två kunde han ha tagit fel på tid, men tjugo över tre… Nej, något måste ha hänt. Fan också! Han behövde pengar och det här var hans chans till både pengar och återupprättat anseende. Nu var han rädd att uppdraget gått till någon annan och att hela grejen skulle gå hans näsa förbi. Varför hade Mackan inte ringt och gett nya anvisningar om det var meningen att han skulle vara med? När han tänkte efter var det konstigt att han inte fått veta mer. Det var faktiskt något sjukt med hela det här upplägget, det hade aldrig gått till så här förut. Mackan hade hänvisat till att de snackade på mobiler, men det fanns ju sätt att uttrycka sig på ändå och det hade alltid fungerat tidigare.

Här var i alla fall ingen idé att sitta och mögla, tänkte Simon och reste sig. Det hade börjat snöa igen så han knäppte jackan ordentligt innan han gick ut. Halsduken hade han aldrig tagit av sig och handskarna satte han på sig samtidigt som han klev ut genom dörren. Att sätta på sig handskarna skulle bli Simon Ekbergs sista medvetna handling.

Exakt tjugotre minuter över fyra förklarades han död.

2

Sedan Pekka blev skjuten hade jag bestämt mig för att ändra på min verksamhet. En privatdetektiv behöver