Tala aldrig om det

By Catharina Kjellberg

När Åsa Bohlin hittas död rubricerar polisen det som självmord, något som hennes närmaste vänner vägrar acceptera. De kontaktar privatdetektiven Roberta Löfström, som ganska snart inser att de har rätt i sina misstankar; Åsa dog inte för egen hand, hon blev mördad!

Jakten på gärningsmannen får Roberta att gå tillbaka i tiden och undersöka vad som egentligen hände det där året då Åsa fyllde tio. Grävandet i det förflutna leder emellertid in i en nutid som är betydligt farligare, vilket Roberta inte inser förrän det verkar vara för sent.

”Tala aldrig om det” ingår i Catharina Kjellberg uppskattade svit om privatdetektiven Roberta Löfström, som ofta jämförts med Sue Graftons Alfabet-serie.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Aug 13, 2019
• ISBN: 9789178294220

Book preview

själv.

1

Samtalet kom precis då jag var på väg att packa ihop för dagen.

– Roberta?

Jag kände igen rösten omedelbart. Vi hade inte talats vid på flera månader. Det fanns ingen anledning. Vi hade snubblat på varandra i samband med ett fall vi bägge var engagerade i. På sätt och vis kan man väl säga att vi löst det tillsammans. Men i övrigt hade vi ingenting gemensamt.

Pekka var tjugo år äldre än jag. Privatdetektiv. Före detta polis och före detta äkta make till ett otal kvinnor. Flertalet äktenskap tycktes – åtminstone delvis – ha spruckit på grund av Pekkas fallenhet för starka drycker. Antydningar fick mig att misstänka dåligt ölsinne också, men hur det var med den saken visste jag inte säkert.

Med den senaste exhustrun hade han två barn som han avgudade, Beata och Wille. Jag visste också att Pekka hade ett gott hjärta. Eftersom vår relation enbart haft med jobbet att göra hade det inte funnits anledning att presentera honom i min privata sfär. Av olika skäl hade en av mina bästa vänner, Ebba Thorngren, dock träffat Pekka och hon frågade ibland efter honom. Själv tänkte jag också på honom då och då, men hade inte sett någon anledning att ta kontakt.

Men nu hade han alltså hört av sig till mig.

– Pekka! Allt väl?

– Med mej är det väl som vanligt, men ungarna mår bra. Själv?

Jo, med mig var det okej. Pekka frågade efter Ebba, så den kärleken var tydligen ömsesidig. Efter en stunds småprat kom han till sak.

– Jag skulle behöva din hjälp. Har du fullt upp?

– Så väl är det aldrig. Är det omfattande?

– Vet inte, kan kanske bli. Kan vi ses redan i dag? Visst kunde vi det. Pekka undrade om jag ätit middag.

Det hade jag inte.

– Jag tänkte att du kunde ta med dej Hobbe och komma hit. Jag lagar världens bästa Vorschmack.

– Vad för något?

– Går inte att beskriva, men du kommer att gilla det.

En halvtimme senare satt jag vid Pekkas köksbord och njöt precis som han förutspått. På golvet satt Hobbe bredvid en renslickad skål. Den hunden hade då inte vett på att äta sakta och njuta av maten. Så vitt jag kunnat se hade hans skål innehållit i stort sett samma saker som min tallrik.

– Jättegott. Kan du tala om vad det är nu? Potatisen känner jag igen. Saltgurka och crème fraîche också, men sen är det stopp. Det är nån kryddning på den här köttfärsröran som jag inte kan identifiera.

– Lammfärs blandat med lök, sill och ansjovis. Och lite kryddor förstås.

Pekka såg oerhört nöjd ut. Hade han talat om det här i förväg hade jag förmodligen köpt med mig en pizza och det visste han.

– Otroligt. Egentligen gillar jag inte lamm.

– Trodde du, ja.

– Mm, det var verkligen gott, tillstod jag. Men en sak: Hur kunde du vara så säker på att jag skulle komma?

– ?

– Det här har du inte svängt ihop på den korta stund det tog mej att komma hit.

– Jaså så. Mat säger du väl aldrig nej till, sa Pekka.

Jag invände att jag kunde haft annat för mig. Pekka förklarade att han kom ihåg vilka kvällar jag tränade. Så pass!

Inte ens den mest delikata måltid pågår i evigheter. Så småningom förflyttade vi oss alltså till Pekkas skrivbord med var sin kopp kaffe och Pekka redogjorde för vad han visste om det uppdrag som åter fört oss samman. Inte så mycket skulle det snart visa sig.

En god vän till Pekka vid namn Klas Malmsten var entusiastisk dykare. För några månader sedan hade han rest till Thailand tillsammans med ett par kompisar för att ägna sig åt sin favoritsysselsättning. För en vecka sedan hade de återvänt till Göteborg och Klas hade fått en chock.

– Klas hängde för några år sen ihop med en tjej som hette Åsa Bohlin. Förhållandet självdog då dom insåg att dom egentligen uppskattade varann mest som kompisar. Och det har dom fortsatt vara sen dess. Väldigt nära enligt Klas.

Pekka gav mig en frågande blick. Jag hade emellertid inga frågor så här långt, så han fortsatte:

– Det första han fick veta när han kom hem var att Åsa var död. Och att hon förmodades ha hängt sej. Det var gemensamma vänner till Klas och Åsa som berättade. Dom var för sin del bergsäkra på att Åsa inte kunde ha tagit livet av sej. Dom hade alltså gått på polisen, som nog tagit dom på allvar, men inte hittat några tecken på att det handlade om mord.

– Varför var dom så säkra?

– Du menar vännerna, undrade Pekka.

– Ja, i första hand.

– Jag kommer till det. Hur som helst kunde dom inte övertyga polisen om att fortsätta utreda, så det blev begravning och vännerna uppmanades att gå vidare med sina liv. När Klas kom hem blev han minst lika upprörd som alla andra och lika jävla säker på att det måste vara mord. Och han är en kille som aldrig ger upp.

– Vänta nu lite, invände jag. Hur kommer det sej att ingen varit i kontakt med honom tidigare om han nu var så nära Åsa?

– Det undrade jag också. Grejen var tydligen att dom inte hade nån ordentlig plan för sin resa. Dom sov på stranden ibland och så. Det enda bagage dom ansåg värt att släpa på var vissa av dykargrejerna. Det var lite av charmen med resan. Att vara inkommunicado alltså. Jag kan förstå det där. Hade jag inte haft Beata och Wille skulle jag gärna gjort nåt i den stilen själv.

– Dyker du, sa jag förvånat.

Vi kände inte varandra så väl, men Pekka var mycket långt ifrån vad jag föreställde mig som den hängivne dykaren.

– Nej, men det finns väl annat. Vandra till exempel.

Jag var på väg att uttala mina dubier i även detta fall, men avstod. Det var inte för att diskutera flykt från vardagen jag var här. Det väsentliga var att Klas Malmsten och hans vänner inte gått att få tag på. Tjusningen med att koppla bort allt hemma i några månader kunde för övrigt även jag förstå. Men det var annat jag inte köpte.

– Men om Klas inte haft kontakt med nån hemma så vet han ju inget om hur Åsa mådde heller. Kompisarna här hemma är en sak, men din vän Klas… Med all respekt för hur nära dom var, så hinner det hända en hel del på några månader.

Pekka trodde dock stenhårt på sin gode vän. Sa han att Åsa Bohlin inte kunde ha begått självmord så hade hon inte gjort det.

– Jag garanterar dej att nånting har hänt.

– Det kan du knappast göra, protesterade jag.

– Okej då. Skulle jag mot alla odds ha fel så…Ja, vad fan, du får betalt och det kan vara kul att jobba ihop igen.

Även om jag föredrog att jobba ensam hade det fungerat över all förväntan att jobba med Pekka. Den här gången skulle det förstås snarare bli jobba för honom. Det var naturligtvis en risk, men vad då… Jag gillade Pekka och hade faktiskt saknat honom.

– Hur börjar vi?

Pekka flinade.

– Härligt med kvinnor som inte kan motstå mej.

Jag brydde mig inte om att svara. I stället plockade jag fram block och penna. Pekka rotade i sina lådor och fick fram ett kuvert.

– Det är inte mycket jag har. Jag träffade Klas i går och har inte hunnit mer än ringa dej. Jag har ett annat jobb som tar min mesta tid, så jag hoppas att du till en början kan ta på dej det mest tidsödande.

Visst, jag hade inget överhängande.

Pekka räckte mig kuvertet och jag skakade ut innehållet. Det var mer än lovligt tunt. Men det gav mig friare händer, vilket jag uppskattade.

Där fanns flera foton. Alla hade det gemensamt att en blond kvinna figurerade på bilden.

– Åsa Bohlin?

– Stämmer. Det du inte ser på fotona är att hon var en och sextiosju och vägde femtiotvå kilo.

Femtiotvå kilo lät lite. Men hon hade jobbat som servitris och det kunde säkert vara ett effektivt sätt att hålla efter kilona. Jag tittade på bilderna igen. På de flesta bar hon jeans och en tajt tröja. Gympaskor. Håret var hopsamlat i en lång fläta. Säkert praktiskt i hennes yrke – hårstrån i maten är sällan populärt. Ganska små ögon tittade fram under en lång lugg. Åsa Bohlin såg ut som vilken trettioåring som helst.

– Hon ser glad ut, kommenterade jag nu. Men det kanske beror på att hon blev fotograferad.

– Säkert. Men hon var inte nån ledsen typ annars heller. Hon hade säkert sina stunder, men vem har inte det. Efter vad Klas har sagt var hon som folk är mest. Glad ibland, förbannad ibland. Kanske lite försiktig med att släppa folk inpå sej. Men inte en person som tar livet av sej. Dessutom hade hon gjort upp med ett par kompisar om att äta middag på fredagen i samma vecka som hon dog.

– Och vilken dag var det?

– Onsdagen.

– Och hur kom den där middagen till? På vems initiativ?

– Dom är tydligen några stycken som brukar gå ut ihop. Det var inget speciellt med den här gången. Ingen verkar komma ihåg helt säkert vem som tog initiativet, det kan till och med ha varit Åsa. Vad dom är säkra på är att Åsa var som vanligt.

– Hon kan inte ha haft nån relation som gått snett? Om hon hade ett komplicerat förhållande är det inte självklart att hon berättade det för nån. Och om hon inte var den öppna sorten ville hon kanske ha sitt kärleksliv för sej själv. I början av ett förhållande är det ibland viktigt att inte omgivningen håller på och kladdar på det. Och framför allt fanns det kanske anledning att inte tala om nåt för Klas. Även om dom var kompisar nu hade dom ändå ihop det en gång i tiden.

– Jag vet. Jag tänkte på det också. Och i det fallet var Klas tvungen att medge att det var så. Men hade hon varit olycklig hade hon talat om det, framför allt om hon hade varit så jävla olycklig, sa Pekka bestämt.

– Jag fattar att du tror på din kompis. Jag måste ändå fråga. Det här var ju inte så långt efter jul. Typisk depressionstid. Om hon nu var lite privat, så kan hon ju…

– Inget sånt, avbröt Pekka. Jag tänkte också på det där med jul, men där fanns inget. Hon firade jul med sina föräldrar hemma i Eslöv, precis som hon brukade.

Mycket längre kom vi inte med de knapphändiga upplysningar vi hade. Vi gjorde upp vem som skulle göra vad och bestämde att hålla daglig kontakt per telefon tills vidare. Pekkas exfru skulle resa bort så han skulle ha barnen boende ett tag. Av det skälet ville han inte lämna Göteborg, så jag tog på mig att åka ner till Eslöv och prata med Åsas föräldrar.

2

Hur i helvete hade han hamnat här? Jakob Söder skakade på huvudet i ett försök att förbättra hjärncellernas position. Dessvärre helt utan resultat.

Vänta nu. Han satt på någonting och han hade alldeles nyss legat ner. Han satt ganska mjukt, hade han inte mått så jävligt hade han till och med kunnat sträcka sig till att han satt bekvämt. Slutsats: han befann sig på en soffa, möjligen en säng. Jakob trevade bakåt med vänsterhanden och mötte något hårt. Definitivt ingen soffrygg. Alltså vägg, men en väldigt hård och kall vägg.

Var det en källare? Äh, skit i det. Han måste först få koll. Han visste vem han var, skulle det då vara så förbannat svårt att komma på hur det kom sig att han mådde så fruktansvärt dåligt. Blackouter var något andra fick, inte han.

Vänta nu. En öl. Han såg för sig hur han stod vid bardisken och drack en öl. Kan ha varit den andra eller tredje, så där blev det ofta, men den typen av petitesser orkade han inte bry sig om. Huvudsaken var att han identifierat bardisken och ölen. Men sedan?

Jakob reste sig försiktigt, kände en våg av illamående slå följe med den huvudvärk som blev allt kraftigare. Tanken på öl hade också fått honom att känna hur törstig han var. Strupen var torr som Sahara.

Flera öl! Nu mindes han det tydligt, han hade druckit flera öl. Han hade haft jävligt trevligt för övrigt, garvat åt Anders sköna snack. Anders? Han sög mentalt på namnet en stund. Visst hette killen från igår så. De hade kommit i samspråk vid baren, Anders kände Palle som stod för utskänkningen av öl i deras hörna.

Men sedan då? Han kunde inte för sitt liv komma ihåg vad som hänt senare. Han måste ha gett sig av någon gång, om inte annat stängde krogen två. Hade Anders och han fortsatt någon annanstans? Det måste de ha gjort om han lyckats bli så packad att han fått en sådan här totalblackout.

Hur Jakob än ansträngde sig kom han inte längre. Prövande tog han ett steg framåt. Skulle han spy nu? Det hände trots allt inte så sällan efter riktiga kanonfyllor, och en sådan måste den här helt klart ha varit. Huvudet värkte och illamåendet höll i sig, men så långt som till ett utbrott kom det inte. Ännu ett steg och där stötte han på motstånd. Någonting välte. Lät som en stol. Fan, han fick se sig för, här var beckmörkt.

Jakob sträckte försiktigt fram ena armen. Ingenting. Han fortsatte framåt. Framåt förresten, vem hade sagt att den vägen var framåt, den kunde lika gärna leda in i ett hörn. Han bestämde sig för att ändra strategi. Försiktigt backade han tills han nådde britsen eller vad det nu var, vände sig ett kvarts varv och följde sedan kanten tills den vek av. Ett par steg till och han var framme vid väggen. Han kände med handen, inte bara kall utan skrovlig också. Här och var fanns det små håligheter. Kunde innehålla vad som helst. Han avskydde småkryp av alla slag och de slemmiga typer han misstänkte trivdes i en fuktig källare ville han definitivt inte ha kontakt med.

Försiktigt trevade han sig fram längs väggen tills han nådde vad han bedömde som en dörr. Nu gällde bara att hitta handtaget. Han kände sig för, men ingenting annat än den släta ytan dök upp. Det måste väl ändå finnas ett handtag, kanske satt det lägre än han beräknat. Ingenting där. Okej, uppåt då. Samma resultat. Nu började han känna sig riktigt obehaglig till mods. Var han instängd? I en källare? Plötsligt bröts tystnaden av ett svagt ljud. Någonstans bakom honom i golvhöjd. Han kände hur kallsvetten bröt fram när den gamla fobin för råttor gjorde sig påmind.

– Men varför jag?

Jakob Söder tittade oförstående på polismannen. Så fort han hade fått klart för sig att det var sant, han hade förlorat två dygn av sitt liv, hade han sökt upp polisen.

– Vet inte.

– Men sånt här trodde jag bara hände tjejer.

Så slogs Jakob av en tanke. Tjejer blev drogade för att man ville utnyttja dem sexuellt. Hade han själv blivit utsatt för något övergrepp. Illamåendet hade försvunnit i och med att han fick i sig lite mat, men nu kände han hur det vände sig i magen på honom. Hade de jävlarna… Han försökte omärkligt känna efter om ändtarmen verkade irriterad.

Den polis som Jakob samtalade med hette Lage Lindroth. En av hans fördelar i jobbet var hans förmåga att sätta sig in i andra människors tankar. Just nu läste han Jakob som en öppen bok. Han funderade på om han skulle säga något, men kom fram till att det bara skulle göra Jakob än mer besvärad. Han bestämde sig för att låta samtalet ta den riktning Jakob valde och svarade sålunda på hans senast ställda fråga.

– Du har rätt i att det övervägande är kvinnor som drogas. Å andra sidan har vi sett en hel del fall på sistone där män drabbats. Män med tjocka plånböcker skulle jag väl säga.

Atmosfären lättade påtagligt i rummet. Jakob var smärtsamt medveten om att han var exklusivt klädd – mer än han egentligen hade råd med. Det var ett skäl till att han alltid var snar att tacka ja när någon bjöd. Fast det hade han gjort för sista gången, den saken var säker. Så slog det honom.

– Men jag har inte blivit av med nånting. Inte för att det fanns mycket att ta, men ett par hundra spänn och kreditkortet.

Jakob fiskade upp plånboken ur fickan och kommenterade innehållet allteftersom.

– Kreditkort, bankomatkort, bensinkort, vipkort till Valand, körkort, spårvagnskort, nästan oanvänt förresten, och så ett lånekort till biblioteket. En hundralapp och en tjuga. Tja, sen är det mest visitkort, kvitton och sånt. Framför allt verkar allt finnas kvar. Ska jag ta det här som en förolämpning?

– Du menar att man skulle ha tyckt att plånboken var för tunn?

Jakob nickade och försökte sig på ett leende. Det var väl inte världens bästa skämt, men han hade behov av att avdramatisera hela händelsen. Inom sig kände han en djup oro. Helst av allt ville han hem och in i duschen. Framför allt ville han kolla i en spegel. Fan, vad obehagligt. Samtidigt var han upprörd över vad som hänt och ville få polisen att ta tag i det.

– Dom här fallen du snackade om – var det på samma krog?

– Det har jag svårt att svara på. Jag sysslar egentligen inte med dom här sakerna, så jag är inte så insatt.

Och kanske vill du inte tala om för mycket för mig, tänkte Jakob. Säkert fick de inte tala om sådant för utomstående. De kanske till och med planerade ett tillslag. Hoppas bara att den där jävla Anders var där i så fall. Om han inte själv hunnit möblera om killen först.

Även dessa tankar läste Lage Lindroth, men brydde sig inte om att säga något. Jakob Söder verkade vara vettig och skulle nog tänka sig för två gånger.

Lite senare samma dag stötte Lage Lindroth ihop med kriminalkommissarie Kenneth Söder.

– Är du släkt med en kille som heter Jakob Söder, frågade han. Skåning.

Kenneth Söder tänkte efter en stund och svarade sedan jakande.

– Jag har en syssling som heter så. Undrar om han inte bor i Göteborg. Han är från Lund i så fall. Varför undrar du?

Lage Lindroth redogjorde för den märkliga historien.

– Jävligt konstigt, avslutade han. Men killen kan ju ha fiender han inte vet om. Fast vad dom skulle åstadkomma med det här kan man ju fråga sej.

– Ärligt talat vet jag inte om jag nånsin träffat killen. Förmodligen har jag det nån gång förr i tiden när jag deltog i släktsammandragningar, men han är bra mycket yngre än jag, så jag minns honom inte alls. Du hade inget på honom?

– Ren som snö. Verkade schyst på det hela taget. Lite glassigt klädd kanske, men det är ju tur att nån i familjen bryr sej om hur han ser ut, avslutade Lage Lindroth med ett grin.

Kenneth Söder hade sedan många år tillbaka rakat huvud. Inte för att han sympatiserade med skinnskallarna eller försökte dölja en begynnande flint utan för att det var praktiskt. Samma princip gällde för hans klädsel. Praktisk och ändamålsenlig, men inte ämnad att tjusa omgivningen. Några pikar i ämnet var han inte mottaglig för.

– Ja ja. Tack ska du ha. Kan vara bra att vara förberedd, om morsan ringer.

3

Hobbe gjorde sig påmind. Det ösregnade ute, varför jag unnat mig en kopp te och morgontidningen innan den dagliga språngmarschen med Hobbe. Uppenbarligen ansåg han sig ha haft tillräckligt med tålamod. Regn eller inte regn – nu var det dags!

Jag tillhör dem som gillar att springa. Efter noggrann stretching finns det få saker som slår en halvtimme i hårt tempo. Hjärnan töms på allt och det känns som om även kroppen blir av med ett och annat gift. Vissa grundkrav har jag dock på vädret. Det mesta duger, bara inte regn. Det är svårt att ta i ordentligt när man samtidigt ska se upp så att man inte halkar på det slippriga underlaget.

Men nöden har ingen lag och snart var vi ute och sprang i Slottsskogen, som ligger ett par kvarter från min bostad. Lite tröstad blev jag av att möta andra som precis som jag hade hundar som krävde motion i vått och torrt.

Hem kom vi dyngvåta bägge två, jag något mindre lycklig än Hobbe. En lång varm dusch gjorde mig lite gladare och medan jag stod och njöt av det varma vatten som strilade över mig funderade jag på Åsa Bohlin.

Hitintills hade jag inte åstadkommit någonting matnyttigt. Pekka var ju mitt uppe i ett annat jobb som tog upp merparten av hans tid, men Åsas vänner liksom hennes arbetskamrater hade han åtagit sig. Själv hade jag koncentrerat mig på offentliga uppgifter samt grannarna. Föräldrarna ville jag spara tills jag visste mer om Åsa.

Lite undrande var de flesta jag knackat på hos. Det hade ju gått en tid sedan Åsas bortgång. Och så hade de ju sagt sitt till polisen.

Jag hade serverat en historia som låg så nära sanningen som möjligt. Gammal kärlek som befunnit sig i Thailand och blev förtvivlad då han kom hem. Men mannens övertygelse att det handlade om mord sa jag ingenting om. I stället hade jag berättat om hur mannen hoppats att Åsa under hans bortovaro skulle förstå att hon älskade honom.

Olycklig kärlek slår sällan fel. Framför allt hade det engagerat några av de kvinnor som bodde i samma uppgång som Åsa. Spekulationerna hade börjat omedelbart. Precis som avsett frågade man sig om det kunde vara så att Åsa insett att mannen i Thailand var hennes stora kärlek? Och så hade hon trott att det var för sent. En sådan tragik!

Jag sa att Åsa nog vetat om att hon var älskad. Samtidigt sa jag något om att en kvinna behöver bli bekräftad. Scenariot med en olycklig Åsa var inte helt otroligt. I det läget hade vi nått ett slags systerskap som gjorde att vi kunde fördjupa oss i Åsas person.

Så mycket fördjupning hade det nu inte blivit. Grannar känner sällan varandra väl. Det kan lätt bli för mycket resonerar många. I Åsas fall var det definitivt på det viset. Ingen hade varit inne hos henne.

Jag hade lagt gårdagen inklusive större delen av kvällen på dörrknackning eftersom de flesta inte fanns på plats dagtid. Ena grannfastigheten hade jag också hunnit med. I dag var det dags för den andra, men jag hade inga stora förväntningar. Pekka och jag skulle ses klockan fem. Förhoppningsvis hade han åstadkommit mer än jag.

Än en gång parkerade jag bilen på Kortedala torg. Kortedala är en av Göteborgs östra stadsdelar. Området är byggt någon gång på femtiotalet och ser ganska inbjudande ut på håll.

Tyvärr ser det inte likadant ut vid närmare inspektion. Tristess var det ord som kom för mig då jag stod utanför dagens måltavla; ett grått femvåningshus utan några uppmuntrande inslag.

Intrycket av tristess snarast förstärktes då dagens första dörr öppnades och en äldre man i stickad grå nopprig kofta kisade mot mig.

– Vem är du? Kan hemtjänsten aldrig skicka samma människor? Ska jag behöva förklara allting en gång till?

Mannen luktade både gammal rök och brist på personlig hygien. Jag ansträngde mig för att han inte skulle märka vad jag tyckte. Log i stället vad jag hoppades var ett intagande leende och sa:

– För mej behöver du inte förklara nånting. Jag har ett privat ärende.

– Privat? Vad skulle det vara, frågade mannen misstänksamt.

Be att få stiga in var inte att tänka på. Det hade framgått dagen före att teve nyligen sänt ett program där man varnade äldre personer för att släppa in främmande. Många som var utrustade med säkerhetskedja hade haft den fasthakad då de öppnade. En dam som tydligen inte hunnit skaffa någon