Sökes för delgivning

By Catharina Kjellberg

De känner inte varandra, men snart ska deras vägar korsas …

Sanna Lundberg längtar efter några veckors ledighet från datafirman hon jobbat på i drygt ett år. Helen Hede delar sin tid mellan arbetet i en av Göteborgs lyxigaste boutiquer och ett spännande singelliv. Jerker Torstenssons juristfirma går bra och han har äntligen funnit den stora kärleken. Alla tre ser de fram emot sommarens vistelse på Marstrand, intet ont anande om vad som väntar dem där.

Inom loppet av några veckor hittas tre lik i den vackra skärgårdsidyllen. Privatdetektiven Roberta Löfström blir indragen i utredningen och hela tiden stöter hon på samma namn, om och om och om igen …

”Sökes för delgivning” ingår i Catharina Kjellberg uppskattade svit om privatdetektiven Roberta Löfström, som ofta jämförts med Sue Graftons Alfabet-serie.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Aug 20, 2019
• ISBN: 9789178294206

Book preview

morfinism

1

Efteråt trodde Anette Redfors att det varit en dröm.

Nej, det var inte sant. Hon önskade att det varit en dröm, eller snarare en mardröm. Men hon visste mycket väl att det inte var så.

Nej, allt var så verkligt det kunde vara. Det gick bara att tolka det hon hört på ett sätt. Någon planerade ett mord.

Allt hade börjat så bra.

Chefen hade samlat alla som hade möjlighet att vara med till eftermiddagsfika.

– Vi har haft det bästa året någonsin. Och det är er förtjänst.

Jo, det visste de att det var. Det fanns väl nästan ingen som inte lade in åtminstone varannan helg på jobbet. Att chefen nu påstod att han var medveten om vilken insats de gjorde betydde däremot inte att han egentligen var det. Tvärtom utgick de flesta från att de nu skulle få ta del av det vanliga popsnacket. Nämligen om hur mycket han uppskattade dem och deras arbete och blablabla… Så skulle det hela avslutas med att han avsåg att ta med dem på ett härligt julbord om någon månad eller så. Möjligen skulle det efter den här inledningen inte bli på Stenafärjan utan någonstans inne i Göteborg, och möjligen skulle all sprit ingå, men mer än så var inte att förvänta. Trodde personalen på Data@Home.

De kunde inte ha haft mer fel.

– Jag hoppas att ni alla har möjlighet att vara lediga första helgen i november, fortsatte chefen. Då har jag bokat rum till oss allihop på Bjertorp slott. Alla är lediga på fredagen och ni anländer när ni har lust. Det finns kaffe och tilltugg framdukat på dagen, men man kan också beställa annat om man vill. Själv tänkte jag bänka mig framför den öppna spisen med en riktigt god cognac.

Bjertorp slott. En del hade hört talas om det, men visste inte så mycket mer än att det stod en uppstoppad björn i entrén. Någon hade hört att maten var av högsta klass och att köket hade fått något slags utmärkelse för detta. Chefen bekräftade att restaurangen var medlem i en berömd orden där det fordrades något alldeles extra för att man skulle få vara med.

– Det är en fransk orden och när det ska tas in nya medlemmar dubbas de som riddare. En kompis berättade att här i Göteborg hade det varit någon baluns på Börsen, jävligt snofsigt. Så maten kommer ni garanterat inte att kunna klaga på. Inget annat heller, det är jag övertygad om. Jag har varit där en helg och imponerad var bara förnamnet.

– Är det uppgjort hur vi bor, undrade någon.

– Alla får eget rum, sa chefen. Ska det var en lyxweekend så ska det. Och allt ingår. Ni får ta er dit och hem själva, men i övrigt kan ni lämna plånboken hemma. Bjertorp är ett fantastiskt ställe och jag vill verkligen att ni ska njuta utan några som helst hämningar. Den sportiga delen av gänget kan ta en språngmarsch när de har installerat sig och sedan njuta välförtjänt öl i bastun till exempel. Om någon av er vill ha massage kan ni beställa det i förväg... Name it and you’ll get it!

Och chefen hade fortsatt att berätta. Det var champagne med snittar, drinkar före maten, slottsmiddagar, vinpaket och Gud vet allt.

– … och allt som krävs är att ni tar med er bästa festhumöret och gärna stajlar till er lite. Det är alldeles för få tillfällen till fest numera och det vore kul om vi slapp jeans och träskor.

Alla skrattade. En gång då Gitte i receptionen varit sjuk hade de fått en tjej från ett bemanningsföretag som skulle hjälpa till. Trasiga jeans, träskor som sett sina bästa dagar och en stor rutig skjorta hon förmodligen knyckt ur pappas fritidsgarderob. Som om inte det var nog hade hon varit ett under av inkompetens.

De hade stått ut i två dagar. Sedan hade alla fått nog. Framför allt av det eviga klapprandet av träskor.

Där behövde chefen alltså inte oroa sig.

Över huvud taget behövde han inte ägna medarbetarnas kläder en tanke. De såg alla fram emot att få visa upp sig i all tänkbar glans. Ett par av dem hade den extra drivkraften att de i likhet med Anette Redfors hade ett gott öga till någon av arbetskamraterna och såg en chans att göra något av de möjligheter som eventuellt fanns. Eget rum till allihop var en direkt uppmuntran i det fallet. Här skulle man kunna göra precis vad man ville utan att det behövde bli något som helst snack efteråt.

Nu hoppades Anette förstås att det inte bara skulle bli snack efteråt i hennes fall. Hon såg helgen på Bjertorp slott som början på århundradets kärlekssaga. Fick Tobias bara upp ögonen för henne så skulle han aldrig se åt någon annan sedan. Anette var bergfast övertygad om att hon var den rätta för Tobias. Om inte annat visste hon att fanns det en plats där hon var totalt överlägsen de flesta andra, så var det i sängen. Och i sängen skulle hon och Tobias hamna, det tänkte hon bli kvinna för.

En lång allé ledde fram till det pampiga slottet. Senare skulle hon få höra att det från början var tänkt att bli en mer modest byggnad, men att byggmästaren hade misstagit aln för meter. Sant eller inte var proportionerna vackra och även om slottet var stort hade man lyckats skapa en viss känsla av hemtrevnad, det kände hon genast då hon klev in.

Hemtrevnad – Anette log åt sina tankar. Som om man kunde känna sig hemma på ett slott. Men de mörka färgerna kombinerat med många vinklar och vrår och halvtrappor samt möbleringen som såg bekväm och inte ett dugg högtidlig ut gjorde att det kändes ombonat.

Då Anette hörde historien om alnarna som blev meter tänkte hon att det var nog tur i alla fall, det som nu gjorde slottet trevligt skulle om det varit mindre ha känts plottrigt och inte så lite krångligt.

Och så skulle det inte ha funnits lika gott om plats för björnen. Den stora uppstoppade björn som tog emot i trappan skulle ha fått huka sig rejält i ett annat hus. Både björnen och en uppstoppad varg som låg och tryckte i hallen var visst skjutna av slottets förste ägare.

Anette hade i likhet med de flesta andra föredragit att ta sig till slottet i egen bil – samåkning var säkert bra, men det var skönt att vara oberoende.

Idel glada miner och tillrop mötte henne då hon kom upp i hallen. Flera av arbetskamraterna fanns redan på plats och satt och mumsade bullar och drack kaffe. Någon hade tagit in dagens första glas rödvin. Det här skulle bli en lyckad helg kände hon.

Men i receptionen väntade missräkningen.

– Tobias kommer inte, sa Lollo som just anlänt och höll på att checka in.

– Vad då kommer inte, sa Anette. Jag pratade med honom i går och då var det inget snack.

– Jag vet. Men Caroline här säger att han precis har ringt och meddelat att han inte kan komma.

Flickan bakom receptionsdisken nickade bekräftande.

– Jo, det är bara några minuter sedan. Tobias Lindgren ringde och bokade av, han hade tydligen skadat vristen.

– Det är så jävla typiskt honom, sa Lollo och skakade på huvudet. Han skulle spela någon match i dag på morgonen, hockeybockey tror jag att det var.

– Det är väl inget fel att killarna försöker hålla sig i form.

Anette skyndade genast till Tobias försvar. Mest för att det var Tobias, men också för att hon själv var en flitig idrottare.

– Äsch, svarade Lollo. Kom igen om tjugo år. Då sitter ni där allihop med förslitningsskador. Och vem mår som en prinsessa? Jo, jag.

Anette lät diskussionen falla. Hon hade visserligen massor att anföra, men just nu var hon så besviken över att Tobias skulle utebli att hon önskade all träning så långt vägen räckte. Hon hade hoppats så mycket, faktiskt varit övertygad om att nu skulle det hända. Vid sådana här tillfällen var allt tillåtet och då var Anette på hemmaplan. Och nu hade hennes chans gått all världens väg. Hon fick anstränga sig för att hålla tårarna tillbaka.

– Jag fattar inte varför en skadad vrist ska vara ett hinder, sa Lollo plötsligt. Han kan väl åka hit med någon annan och det är ju inte precis så att någon har sagt något om dans. Lite spontandans kan jag för all del tänka mig, men den behöver ju inte Tobias delta i.

Anettes förhoppningar väcktes åter. Javisst, det var ju klart. En skadad vrist var väl ingenting. Men då de ringde Tobias svarade han inte, vare sig på hemtelefonen eller mobilen. Anette kollade så gott det gick vilka som inte skulle lämna Göteborg förrän senare och tillbringade den närmaste timmen med att försöka nå Tobias. Utan resultat.

Det var inte annat att göra än att svälja besvikelsen och försöka få ut det mesta av vistelsen.

Anette bytte om till träningskläder och gav sig ut i kylan. Efter att ha sprungit av sig den värsta frustrationen badade hon sedan bastu med killarna. De hade nog tänkt sig att avhandla vilken säng de hoppades hamna i när det blev så dags och såg först lite besvikna ut då Anette klev in till dem. Hon högg en öl, slog sig ned mitt i gänget och lät sedan handduken falla och det fanns ingen som inte kände sig kompenserad. Anette höll i allmänhet en låg profil och i den ingick att klä sig strikt och diskret. Det kom således som en total överraskning att hon utrustats med en i det närmaste perfekt figur.

Detta var hon naturligtvis medveten om själv och den lust att få komma i närmare kontakt med denna läckra kropp som vibrerade i bastun kändes som en viss – om än liten – kompensation för Tobias frånvaro.

Bastun var rejält varm men ingen hade en tanke på att lämna. I stället öppnades nya öl och alla bjöd över varandra i fyndiga formuleringar om de mest triviala ting – allt för att imponera på Anette. Det fanns vid det här laget ingen som inte hade siktet inställt på att lägra henne den kommande natten. Helst nästa också, för vid det här laget var det uppenbart för alla att Anette mycket väl visste hur hon påverkade omgivningen och att hon njöt av det. Och det bådade gott för framtiden.

Anette drog i sig öl i samma takt som killarna i förhoppningen att alkoholen skulle få henne att tända till på någon av dem. Bra sex skulle kanske kunna få henne att glömma Tobias resonerade hon. Den lätta upphetsning hon kände då hon såg hur killarna började få bekymmer med att dölja sina reaktioner på hennes svettiga kropp var dock inte tillräcklig.

Efter en stund märkte Anette att stämningen ändrats, något inte helt behagligt hade tillkommit. Och hon visste vad det var. Johan Näslund. Hon borde ha vetat bättre än att exponera sig så utmanande då han var med. Det var något med Johan, en känsla av att man skulle vara försiktig med honom. I vanliga fall höll Anette sig också på lagom avstånd från honom, men besvikelsen över att Tobias inte skulle komma hade fått henne att sänka garden. Korkat, insåg hon nu. Johan var precis den typen av man som såg hennes frivilliga nakenhet som ett löfte. Och han var mannen att kräva att hon infriade det. Bäst att rädda vad som räddas kunde.

Anette reste sig och svepte handduken om sig.

– Tack för öl och trevligt sällskap grabbar. Vi ses i baren.

– Så du ska inte duscha med oss då, försökte Henrik.

– Nope!

Anette kände hur Johans blickar följde henne. Jäklar också.

Hon visste att det var just vaksamheten då det gällde Johan som fått henne att röra till allting. Som det såg ut nu kändes farhågorna för att Johan skulle våldta henne överdrivna. Nog för att han skulle vara kapabel att ge sig på en kvinna, men en arbetskamrat… Nej, där satte han nog gränsen. Han hade dessutom inte visat något som helst intresse för henne under hela kvällen. Detta hade hon tolkat som ett varningstecken. Han ville säkert få henne att slappna av för att sedan kunna slå till i ett obevakat ögonblick. Till och med när Johan sa god natt och drog sig tillbaka bland de första hade hon varit övertygad om att det handlade om ett knep från hans sida.

I sin iver att överlista Johan hade hon lagt krokben för sig själv. Hon hade en tendens att glömma sin handväska på allehanda olika platser. För att inte rumsnyckeln skulle hamna på avvägar, det vill säga i Johans ficka, hade hon lämnat in handväskan i receptionen. För säkerhets skull hade hon betonat att den inte fick lämnas ut till någon annan än henne själv.

Men då hon skulle hämta nyckeln väntade en obehaglig överraskning. Receptionen var låst, tillbommad för natten. Och det fanns ingen hänvisning om vart man kunde vända sig i ett sådant läge.

Där stod hon alltså utan nyckel. Visserligen fanns det en brandtrappa just utanför hennes fönster, men det var ordentligt stängt så det var ingen glädje med den saken.

Anette hade gått direkt ner till toaletten då hon skildes från de andra och medan hon var där hade alla försvunnit till sina rum. Hon såg ingen annan råd än att försöka leta reda på en soffa där hon kunde lägga sig de timmar som återstod tills någon ur personalen dök upp. Men den enda soffa hon hittade var den som stod i entrén och bortsett från att den var obekväm stod den på tok för utsatt.

Anettes rundvandring slutade med att hon tog några lakan hon hittat i ett linneförråd, ett par lösa kuddar från några stolar som stod i källaren och bäddade så gott det gick på en av bänkarna i bastun.

Först hade det inte känts så tokigt. Hon var jättetrött och sömnen kom snabbt. Men den varade inte länge. Hon vaknade efter två timmar och var genomsvettig. Bastun hade ju varit igång extra länge på eftermiddagen – mycket tack vare hennes eget idiotiska inhopp – och det var varmt och kvavt därinne. Anette gick upp och öppnade dörren ut, men ligga och sova i underkläderna med öppen dörr ville hon inte. Det var bara att låsa igen och försöka sova så gott det gick.

När klockan var halvsju stod hon inte ut längre. Framför allt måste hon kissa. Hon svepte en handduk om sig och öppnade försiktigt dörren.

Och det var då hon hörde samtalet. Det hade varit svårt att höra ordentligt, här och var blev det lösryckta ord, men tillsammans bildade de ett tydligt budskap:

för mycket pengar

i vägen

måste dö

2

Nej, inte nu igen!

Helen Hede stirrade på slaskpåsen som om den varit förgiftad. Det kunde bara inte vara sant.

Men så var det. Någon hade varit inne i lägenheten. Och denna person ville att hon skulle veta om det. Hade hon haft någon med sig hem skulle vederbörande ha betraktat henne som hysterisk om hon hade talat om varför hon var säker på att någon varit där. Men själv visste hon. Hon hade definitivt inte tömt slasken i morse. Men nu satt en ny fräsch påse på plats. En tänkt besökare skulle naturligtvis anse att hon glömt att hon slängt slasken.

Rutingrejer är det lätt att glömma att man gjort. Var du glad att du inte kommer ihåg sådana tråkigheter som att du har tömt slasken.

Något i den stilen skulle hon ha fått höra. Och visst lät det sannolikt. Om det inte var för att liknande saker hände flera gånger i veckan.

Den gång misstanken övergått i visshet mindes hon glasklart. Hon hade handlat på vägen hem. Hon började med att lägga in allt som var djupfryst i frysen. Hon skakade det färdigskivade brödet så att skivorna inte skulle fastna i varandra och lade in även brödpaketet i frysen. Sedan var det dags för kylvarorna. Bregott, ost, skinka, mjölk…

Och där stod den – en liter oöppnad mjölkförpackning. En exakt likadan som den hon höll i handen.

Sedan hon börjat misstänka att någon tagit sig in i lägenheten skrev hon noggrant upp den här typen av detaljer. Hon hade också börjat ta kort med sin digitalkamera. För att vara fullständigt säker, hade hon alltså plockat upp kameran och klickat fram bilden hon tagit av kylskåpet samma morgon. Jo, visst var det som hon kom ihåg det. Ingen mjölk!

Och så hade det fortsatt.

Det hade pågått i åtminstone en månad nu. Exakt när det hade börjat kunde hon inte vara säker på. Första gången hon reagerat var den gång hon kastat wettexduken på morgonen, eftersom den sett sina bästa dagar och gott och väl det. När hon kom hem hade wettexduken hängt över kökskranen, där hon brukade hänga den.

– Slängde inte jag den där i morse, hade hon sagt högt till ingen särskild.

– Tydligen inte, svarade hon sig själv. Antingen börjar jag bli gammal eller också har jag för mycket att göra. Troligen det senare.

Ett kort ögonblick hade hon funderat på om hon kunde använda wettexduken som skäl att begära en veckas extra semester, men förkastade snabbt idén. Helen jobbade på La Femme, en av Göteborgs mest exklusiva boutiquer, som var så framgångsrik att den hade filialer i både Stockholm och Malmö. La Femme hade startats och ägdes fortfarande av Anne Bernard. Anne var en av dessa utomjordiska dubbelarbetande mammor som inte tycktes ha några begränsningar. Tre barn som hade haft egen väckarklocka sedan de började skolan och som skötte såväl skolarbete som allt annat lysande. Nu var de alla i tonåren och det kunde förväntas att åtminstone någon av dem var rebellisk. Inte alls. De fortsatte att vara små underverk. Ofta hade de middagen klar då mamma kom hem. Fadern tillbringade minst tvåhundra dagar per år på resande fot och var i princip inte att räkna med. Även Anne var tvungen att göra resor ibland och det hade inte varit konstigt om hon någon gång kom för sent eller var lite trött. Eller åtminstone var lite rufsig i håret. Men sådant hände inte. Och det var inte fråga om att Anne hade en praktiskt och lättskött frisyr eller att hon klädde sig i skrynkelfria plagg. Frisören kunde man gå till på lördagar och tvätt och strykning var söndagsgöra. De långa vackra naglarna var aldrig avskavda och till råga på eländet hade människan inte haft en sjukdag så länge Helen jobbat på företaget.

Nej, försöka förklara att man var utarbetad för att man glömt att slänga wettextrasan var lönlöst. Helen var varken gift eller sambo och hon hade inte några barn, inte ens en guldfisk att ta hand om. Utan tvekan var hon den som lade in mest extra tid på jobbet, men mer än femtio timmar kom hon sällan upp i. En timmes lunch hade hon inte haft sedan hon började jobba. Högst en halvtimme och oftast åt hon vid skrivbordet. Hon hade med åren blivit expert på att laga nyttiga mackor som kunde ätas utan risk för att kladda ner. Som mellanmål en flaska juice – morot eller Ginseng om hon fick tag på det. Då hon kom hem var hon i allmänhet så trött att hon inte orkade tänka på att laga mat. Tack och lov låg det en liten italiensk restaurang i huset. De hade ett ovanligt omväxlande utbud. I alla fall hade Helen inte hunnit tröttna under de två år hon hämtat mat hos dem.

Oftast parkerade hon sig framför teven med maten på en bricka på soffbordet. Efter maten unnade hon sig gärna en liten whisky och hon misstänkte att den bidrog till att hon faktiskt sov bättre än de flesta hon kände. Folk med stressiga jobb klagade gärna över orolig nattsömn med mardrömmar om hur de missade viktiga flyg, befann sig i en eka utan åror på öppet hav i storm, tappade ovärderliga kinesiska vaser i stengolvet och annat i samma stil. Själv sov hon drömlöst och hade gjort det så länge hon kunde minnas.

Inte ens den här djävulskapen som drabbat henne på sista tiden hade lyckats störa hennes nattsömn. Men hon misstänkte att det bara var en tidsfråga innan det gick så långt.

Numera fasade hon för att komma hem. Tre minuter efter hon lämnat jobbet började hon fundera över vad hon skulle mötas av. Oftast var det i köket något hade hänt, men vid ett tillfälle hade soffkuddarna varit omflyttade. Trodde hon i varje fall. Sovrummet däremot hade hittills varit fredat från intrång. Det vill säga det fanns inga synbara spår. Men vad sa det?

Helen visste varken ut eller in. Hon hade omedelbart skaffat säkerhetskedja till dörren och hon gick metodiskt igenom lägenheten varje kväll för att försäkra sig om att ingen gömt sig där. Det var väl förklaringen till att hon fortfarande sov gott. Hon hade också gått igenom badrum och sovrum för att se om det fanns någon risk att någon videofilmade henne – sådant hade man ju läst om. Men på den fronten verkade det lugnt.

Ändå hade hon en känsla av att vara bevakad. Inte alltid, men vissa kvällar kändes det absolut så. Hon hade börjat ta för vana att dra för persiennerna då hon var hemma, men var inte nöjd med den lösningen. Visserligen skyddades hon från insyn utifrån, men hon kände sig samtidigt instängd. Och det var åt helvete fel. Hemmet ska vara den plats där man känner sig trygg.

Plötsligt började hon darra. Det här började bli otäckt. Hur länge skulle det dröja innan inkräktaren gick ett steg längre? Och hur skulle det steget se ut?

Givetvis borde hon kontakta polisen, men vad kunde de göra? De hade visserligen dykt upp då hennes föräldrar haft inbrott hemma, men de hade inte ens brytt sig om att ta fingeravtryck. Och då mamma hittat sin vackra servis i en antikhandel hade det blivit kalla handen.

Fast det förstås, de skulle kanske kunna ge henne något vettigt råd. Hon hade funderat på att försöka ta ledigt en vecka och sätta sig och vänta in nästa intrång med kameran i högsta hugg. Självklart kunde det vara farligt om det handlade om någon våldsam typ, men Helen tränade kickboxning och var omvittnat snabb i reflexerna. Och till skillnad från inkräktaren skulle hon vara beredd.

Det tålde att tänka på i alla fall.

3

Tack och lov att Pelle hade kommit till henne! Det här var en överraskning som måste behandlas med yttersta försiktighet. Ett enda felsteg och de kunde få ångra sig resten av livet.

Margaret Lagercrona hade alltid vetat att hon var intelligent. Tyvärr hade hon vuxit upp i ett överklassområde, där intelligens inte hade något påtagligt värde. Det enda folk brydde sig om var anor och pengar. Lite sportig fick man gärna vara också, lågt golfhandikapp eller skicklighet på tennisplan värderades högt och en duktig seglare förutsattes det att man var.

En och annan med riktigt gamla pengar tyckte väl att bildning var viktigt, men då handlade det mest om sådant som vem som helst kunde lära sig på en eller två antikvitetskurser. En viss konservatism då det gällde klädvalet ingick också i den senare gruppens kännetecken. De kunde även uttala sig föraktfullt om uppkomlingar, men i brist på annat umgänge fick de nyrika duga. Åtminstone till vardags. De nypåstigna, som någon kallat dem, ställde alltid upp. Just det där att vara du och bror med de gamla fina familjerna tycktes vara kronan på verket i klättringen uppåt i samhället.

Hennes egen familj hade tillhört de gamla fina, men hade för länge sedan blivit av med alla pengar. Namnet tillsammans med en god portion social kompetens gjorde emellertid att de alltid var välkomna överallt. Detta trots att de inte hade möjlighet att bjuda igen i större utsträckning. Det fick bli utdrygade köttgrytor och billigt vin i kristallkaraffer. På väggarna hängde konst som kunde ha inbringat en och annan krona, men att sälja något som representerade deras anor var inte tal om.

Margaret visste att en del av konstklenoderna var kopior. Det hade varit ett par vändor då någon viss tavla absolut måste värderas och detta måste ske i omgångar. Det var pappa som ordnat med den saken. Mamma hade levt i sin egen värld och hade förmodligen aldrig förstått vad som hände, men själv hade hon ställt frågor till pappa och svaren hade övertygat henne. En tid hade hon funderat på att ta reda på var tavlorna hamnat, men det hade aldrig blivit av. Hon visste ju. Ställa pappa mot väggen var meningslöst. Alltså sa hon ingenting, men föraktet för föräldrarna växte. De såg sig själva som så oerhört märkvärdiga och var i själva verket – var och en på sitt sätt – renodlade bluffar.

Lite annorlunda hade det förstås blivit då Harriet kom in i bilden. Då mamma hade dött tog det inte lång tid innan pappa träffade Harriet. För detta var de alla tacksamma. Harriet var en rejäl person som snabbt gjorde sig omtyckt överallt, inte bara på hemmaplan utan även bland pappas vänner och bekanta. Att hon var oerhört förmögen gjorde inte saken sämre. Framför allt hade hon råd med pappas missbruk. Som utbildad sjuksköterska visste hon dessutom hur hon skulle hålla honom på en nivå som var uthärdlig för omgivningen.

Sedan kunde man ju fråga sig varför Harriet, som borde ha kunnat få vem som helst, gifte sig med en missbrukare som ovanpå det hade fem barn. Troligen var det väl det där som kallas kärlek. Riktigt djup måste den ha varit eftersom Harriet efter pappas död fortsatte att ta hand om barnen som om det hade handlat om hennes egna. Margaret reflekterade ibland över om de hade gett henne tillräckligt tillbaka. För egen del visste hon att Harriet varit stolt och glad då hon valde läkarbanan. När Margaret hade visat intresse för att forska hade Harriet också stöttat henne. Till en början hade hon engagerat sig och försökt följa med i vad Margaret gjorde. Men så blev pappa sjuk och under hans sista år hade Harriet inte haft möjlighet att ägna sig åt mycket annat än honom eftersom hon hade bestämt sig för att vårda honom hemma så länge det var möjligt.

Det hade hänt att Harriet hade gjort små försök att närma sig Margaret igen, men under det dryga år som gått hade Margaret slutit sig inom sitt skal. Hon tyckte egentligen inte om människor och hade accepterat Harriet mycket för att hon rent objektivt kunde se hennes goda kvaliteter. Harriet var också den första vuxna person hon hade kunnat prata med utan att se tiden som bortkastad. Harriet var kanske inte mer intelligent än många andra i Margarets omgivning, men hon var en osedvanligt klok person och det hjälpte långt.

Syskonen hade aldrig verkat förstå någonting av vad som pågick hemma. Möjligen hade Laban reagerat inför vissa av pappas övertramp, men valt att låtsas som ingenting. Vad som rörde sig i Labans huvud var inte lätt att veta. Inte för att hon var intresserad på allvar, men det var något med Laban, något som inte riktigt stämde, som om han höll tillbaka något, något han ville behålla för sig själv. Att Laban inte var den lugne verserade person han utgav sig för var hon i alla fall säker på. Vad som sedan dolde sig under ytan var svårt att veta, det kunde vara stor passion, men det kunde tyvärr också vara ren tråkighet. Det vore inte att förvåna