Dödförklarad

By Catharina Kjellberg

– Varför? Blicken hon mötte var utan känslor. Det fanns inget hopp. Men skulle hon dö på det här sättet måste hon få veta varför.

– Det är ju fel. Du har tagit miste …

Längre hann hon inte. Knuffen från mördarens hand var den sista mänskliga kontakt hon fick i livet. Sedan föll hon ner mot de vassa klipporna och det iskalla vattnet.

Privatdetektiven Roberta Löfström får en förfrågan om att skaffa information om en kvinna. Trots sina tvivel åtar hon sig uppdraget – något hon bittert kommer att få ångra. Plötsligt tvingas hon till en kapplöpning mot tiden, en kamp som verkar omöjlig att vinna.

”Dödförklarad” ingår i Catharina Kjellberg uppskattade svit om privatdetektiven Roberta Löfström, som ofta jämförts med Sue Graftons Alfabet-serie.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jul 30, 2019
• ISBN: 9789178294145

Book preview

[e-mail]

1952

Då de väl börjat var det omöjligt att sluta. Inte så att de högg besinningslöst. Tvärtom föregicks varje nytt knivhugg av noggranna överväganden.

– Tycker du att jag ska ta där?

– Nej, längre ner blir bättre.

– Är du säker?

– Jag tror det.

– Okej!

Till slut var det ändå nog. De betraktade sitt verk. Tog ett steg tillbaka, la huvudena på sned. Ja, det var nog bra så här.

Så vände de blicken mot varandra.

– Så vi ser ut!

– Pax för deras badrum.

De sprang upp till övervåningen och ockuperade var sitt badrum.

Nästan en timme senare stod de åter i vardagsrummet. Hela och rena. En ironisk prydnad för sina föräldrar. Sina nerblodade kläder hade de lindat in i badlakan.

– Vad gör vi med det här?

– Vi bränner upp det.

– Bra idé.

Med gemensamma ansträngningar fick de igång en brasa i den öppna spisen. Det brann rejält. Lågorna hoppade opassande muntert. Det hade nu gått tre timmar.

– Är inte du hungrig?

– Jo. Du?

– Mm. Det är nog lika bra vi äter.

De länsade kylskåpet på allt av intresse. Det blev en okonventionell frukost. Men tillfredsställande.

– Borde vi inte diska nu?

– Aldrig!

– Men deras koppar då?

– Nej. Vi åker dit ändå. Det enda viktiga är att vi inte säger nåt.

– Jag vet! Vi svär en ed.

– En ed?

– Sån där som blodsbröder gör. Man skär sej i armen och blandar blod.

– Ja, jag vet. Men vi tar nya knivar, va?

Sagt och gjort. Det fanns gott om vassa knivar i köket. Det såg slipgubben till. Han dök upp med jämna mellanrum. Såg egentligen ut som en luffare, men slipa knivar var han bra på.

Var sitt raskt snitt. Så blandade de blod och svor högtidligt på att aldrig berätta.

– Tills döden skiljer oss åt.

2001

– Varför?

Blicken hon mötte var utan känslor. Det fanns inget hopp. Men skulle hon dö på det här sättet måste hon ändå få veta varför.

– Varför, frågade hon åter.

Hon fick ett svar.

– Men, det är ju fel. Du har tagit miste. Leif och jag är inte…

Längre hann hon inte. Hennes tid var ute. Knuffen från mördarens hand var den sista mänskliga kontakt hon fick i livet. Sedan föll hon ner mot de vassa klipporna och det iskalla vattnet.

1

– Aj!

Den heta oljan träffade huden på halsen där den var som känsligast.

– Förlåt!

Den unga massösen undrade förskräckt om hon gjort mig illa. Nej då. Men kanske var det ändå bäst om hon kylde oljan lite? Jag insåg att jag tagit i mer än som var befogat och sa:

– Nej, oljan är helt okej. Jag var bara lite oförberedd. Fortsätt du!

Jag slöt åter ögonen och gav mig hän åt den njutning det innebar att skickliga händer masserade in hela min kropp i varm olivolja. Tankarna for fritt utan att direkt stanna upp någonstans, men i ett allt behagligare tempo. Efter en stund var det dags att rulla över på magen. Vid det laget hade i princip all tankeverksamhet upphört och den senare delen av massagen utfördes på en halvslumrande Roberta Löfström.

Efteråt fick jag krypa ner i ett varmt bad. Mer avkoppling, men hjärnan började arbeta igen.

Sedan två dagar tillbaka befann jag mig på Varbergs Kurortshotell & Spa. Detta tack vare Ebba Thorngren, en av mina bästa vänner. För närvarande dessvärre en oerhört sorgsen vän. Förslaget att vi skulle tillbringa en vecka på kurortshotellet i Varberg var emellertid ett steg framåt. Ett livstecken efter de första dagarnas totala passivitet.

– Kan du åka med till Varberg en vecka? Dag betalar.

Varberg? Jo, där fanns ett kurortshotell Ebba hört talas om. Jag föreställde mig ett konvalescenthem. Sjuka människor. Trist diet. Men var det vad Ebba ville, så okej.

Och nu befann vi oss alltså här. På Dags bekostnad.

Sjukhem var dock inte i närheten av sanningen. Lyxhotell låg närmare. I Amelia hade jag läst om spa, ett sätt att skämma bort sig. Detta var ett spa. Tempererad havsvattenpool, massage för allt från fötter via kropp till ansikte. Gym, yoga, meditation, aerobics, spinning. Rejäla bufféer med föda för alla smaker, ett bra vinutbud. Ungefär som en lyxkryssning, fast på land.

Ebba fungerade så bra man kunde begära. Känslomässigt stum, men jag tyckte mig ändå ana ett svagt intresse för omgivningen. Eller kanske var det för att jag så gärna ville tro att Ebba mådde bättre. Själv försökte jag njuta av min oväntade semester, även om det smärtade att se Ebba så olik sitt vanliga jag.

Ebbas livskamrat Dag och jag har aldrig kommit överens. Vi tyckte genuint illa om varandra första gången vi sågs. Även om vi med åren nått ett stadium där vi kommit att hysa en motvillig respekt för varandra har begrepp som vänskap eller tycka om aldrig varit aktuella.

Och nu hade även den motvilliga respekten försvunnit – i varje fall från min sida. Trots att jag alltså aldrig haft något till övers för Dag har jag sett honom som en bra make till Ebba och en dito far till deras bägge söner. Men det var då det. För två veckor sedan. Innan det ringde på mitt privata nummer, det som bara mina närmaste vänner har.

– Bobbie! Kan du komma hit?

Klockan var elva på kvällen. Även om jag inte klätt av mig än var sängen i princip nästa anhalt. Men Ebba, coola Ebba, lät vad som måste betecknas som hysterisk. Jag öppnade munnen för att fråga vad som hänt, men ändrade mig till ett kort Ge mig en kvart.

Lite optimistiskt, men tjugo minuter senare parkerade jag utanför Thorngrens villa i fashionabla Örgryte i Göteborg. Jag öppnade försiktigt bildörren. Släppte ut Hobbe samtidigt som jag tillhöll honom tystnad. Som privatdetektiv och dessutom en privatdetektiv som under de senaste åren sysslat alltför mycket med våld och mord, är jag misstänksam då någon uppför sig på ett sätt som avviker från det normala.

Hobbe är världens klokaste Staffordshire bull terrier, men påverkas av matte. Då han kände min vaksamhet blev han således stel som en pinne och lyssnade spänt. Allt verkade lugnt. Jag plockade fram mobilen och ringde. Oskar svarade. Oskar är Ebbas äldste son, en nittonåring som är sin mors avbild.

– Skynda dej hit, Bobbie.

Jag förklarade att jag var på ingående.

– Vad har hänt?

– Det är mamma. Bara kom!

Ebba som bevarade sitt lugn i alla situationer, som i motsats till mig alltid tänkte efter före – Ebba hade brutit samman. Inte så att hon grät och skrek och kastade saker omkring sig. Nej, hon hade gått in i ett slags vaken koma, ett zombieliknande tillstånd. När jag kom satt hon på en stol i sovrummet, totalt stilla, och stirrade framför sig. Ett tonlöst Hej visade att hon märkt att jag kommit.

Oskars osäkra blick då han släppte in mig hade gett mig en viss föraning. Ändå var jag oförberedd. Vilket känsloläge som helst, bara inte denna brist på liv.

Jag satte mig på huk bredvid Ebba, höll om henne, osäker på vad jag skulle göra. Borde jag säga någonting? Värre än så här kunde det knappast bli, men säker var jag inte. Av rädsla att göra fel valde jag att tiga.

Både Oskar och hans yngre bror Mattias tittade in ett par gånger. Var höll Dag hus? Hade något hänt honom? Till sist frågade jag:

– Har det hänt Dag nåt?

Ebba ryckte till. Så höjde hon blicken. Ögonen var alldeles blanka.

– Han är borta, Bobbie.

– Borta? Är Dag död?

– Det hade varit bättre, mumlade Ebba.

Sedan teg hon igen. Oskar dök upp i dörren. Jag bad honom hämta lite cognac. Och vid närmare eftertanke var sin kopp te.

Till min förvåning drack Ebba genast upp cognacen. Annars drack hon aldrig något starkare än vin. Oskar stannade kvar. En liten stund senare kom Mattias med teet. Även det drack Ebba utan att protestera. Fortfarande sa hon ingenting.

Till slut bad jag Oskar om ytterligare en cognac. Ebba drack snällt. Pojkarna hjälpte mig att få av Ebba det mesta av kläderna. Sedan stoppade vi om henne och drog ner belysningen. Jag bad Oskar och Mattias bädda åt mig i gästrummet. Själv satt jag och höll Ebbas hand i min tills hon äntligen somnade.

I köket satt Oskar och väntade. Bra. Jag var dödstrött, men måste ändå få veta.

– Vad har hänt?

– Vi vet inte. När Mattias kom hem var hon så här.

– Och Dag var inte hemma.

– Nej. Vi har försökt ringa honom, men det är inget svar. Vi har lämnat meddelanden också.

Vad hade Ebba menat med Det hade varit bättre? Hade Dag råkat ut för en olycka? Hade han fått en hjärnskada? Var han förlamad?

Det såg inte ut som om jag skulle få några svar på den här sidan sömnen. Jag bad killarna väcka mig genast om något hände och stöp i säng.

Jag vaknade av mig själv efter bara ett par timmar. Gästrummet ligger i anslutning till köket. Jag satte på tevatten och smög sedan en trappa upp för att se hur Ebba mådde. Hon sov tack och lov. Det gjorde även hennes söner. Jag återvände till köket.

Var fanns Dag? Jag försökte hans mobil men fick bara mobilsvar. Kontoret? En telefonsvarare meddelade att det gick bra att ringa efter åtta. Jag gjorde i ordning en stor kanna te. Medan teet drog fick Hobbe en kort promenad. Då vi kom tillbaka fiskade jag upp morgontidningen ur brevlådan. Inomhus var det fortfarande tyst och stilla.

Jag åt frukost, duschade och plockade undan i gästrummet. Inte ett ljud uppifrån. Jag tittade till Ebba igen. Hon sov. Klockan började närma sig åtta. Någon kunde vara på plats. En kvinna svarade. Dag? Nej, han var inte inne, men hon kunde koppla mig. Och helt plötsligt fick jag Dag i örat. Tydligen hade han flera mobiltelefoner.

– Ebba har slängt ut mej.

– För att?

– Det är bäst att Ebba berättar.

– Kanske, men nåt måste du väl ändå kunna klämma ur dej. Ebba vägrar att säga ett ljud. Nånting har hänt och Ebba är ditt ansvar också.

– Jag har väldigt svårt att prata just nu. Måste lägga på. Vi får höras senare. Men… tack för att du är där.

Röster i bakgrunden, ett metalliskt ljud och några ord om sal fyra fick mig att förstå att Dag var i rätten, förmodligen med en klient bredvid sig och på väg in någonstans. Att han ägnat mig flera meningar var i sig ett tecken på att något var allvarligt fel och Dags avslutande tack bekräftade. En Dag som tackade för att jag var hos hans hustru fanns bara inte.

Jag sköt bort tankarna på Ebba och Dag. Funderade i stället på en av hotellets gäster.

Redan vid första morgonens vattengympa hade jag lagt märke till henne. Gull Rehnström. En mager, rynkig kvinna som såg ut att vara i åttioårsåldern. Hennes vita hår var fascinerande tjockt. Hon bar det i en fläta lagd i en ring högt uppe på huvudet som en krona. Med händer som vittnade om många års reumatism utstrålade hon ändå vitalitet. Det kan ha varit hennes energiska hoppande i det 32-gradiga vattnet. Troligare var det hennes blick som lät skymta den inre kvinnan, kraften, viljan av stål.

Gull Rehnström var en av de få som inte var där i sällskap med någon. Första lunchen hade vi hamnat vid bordet bredvid hennes. Hon var prydligt klädd i mörkblå kjol, vit blus och en grå kofta. Kring halsen bar hon en mönstrad scarf. Ögonen var ljust bruna.

Vi nickade mot vår bordsgranne. Hon hade tagit in ett glas vin till maten. Ett ögonblick frestades jag att göra detsamma. Det var ju ändå semester. Karaktären vann dock. Mina blickar mot vinglaset hade uppfattats och jag fick ett roat leende. Så sa hon:

– Kom ni i går?

Jo, så var det. Vi log artigt, vilket Gull Rehnström felaktigt uppfattade som en invit. Hon började berätta om ställets faciliteter. Skarpögt och ganska underhållande. Kanske nyttigt för Ebba att tvingas kommunicera med omgivningen, tänkte jag.

Ebba var dock måttligt road. Så fort vi avslutat lunchen reste hon sig. Rökrummet var nästa anhalt. Ebba rökte i vanliga fall en eller två cigaretter per dag. Nu var hon uppe i nästan ett paket. Själv avskyr jag cigarettrök, men hade just inget val.

Två snabba cigaretter senare gick vi och hämtade ytterkläder. Oktober var lika rå som alltid, men den friska havsluften var ändå tilltalande. Under tystnad gick vi raskt längs strandpromenaden. Efter ett par kilometer var vi framme vid bebodda trakter. Fler människor ville Ebba inte se, så vi vände.

När vi närmade oss hotellet bröt Ebba tystnaden.

– Jag förstår att du vill väl, men umgänge – nej tack! Inte med rara gamla damer heller.

Jag lovade att göra vad jag kunde, men anade att Gull Rehnström skulle bli svår att undvika.

2

Pälsvaror, pumpar, psykoterapi… Psykologer – där hade hon det.

Se där ja, de var faktiskt legitimerade, det kändes betryggande. Nu återstod bara hur hon skulle väcka frågan. Tänk om han blev alldeles vansinnig. Vansinnig. Ett stort ord, men nog tyckte hon stundtals att det glimtade till av vansinne i blicken.

I artikeln hade det stått om hur människor kunde passera gränsen, att man inte fick pressa, inte vara abrupt, att man måste vara försiktig, gå varsamt fram.

Aldrig hade hon kunnat ana att systern betytt så mycket för honom. Nog för att de stått varandra nära; vem hade väl annars hört talas om syskon som i vuxen ålder ringde och hade långa förtroliga samtal varje kväll? Varje kväll! Ja, det skulle väl vara enäggstvillingar då, de kunde visst till och med stå i någon sorts telepatisk förbindelse med varandra. Men Leif och Maud var ju tvåäggstvillingar. Det borde vara precis som vilket syskonpar som helst och inte höll normala syskon på så där.

Hon hade faktiskt påtalat saken några gånger, men han hade alltid slagit bort det. Sagt något om att så var det för alla med frånvarande föräldrar – titta bara på internatskolebarn. I det fallet kunde hon knappast säga emot honom, inte visste hon något om internatskolebarn.

Men konstigt var det ändå, det fortsatte hon att tycka även om hon ingenting sa. Det var ingen idé. Han kunde och visste så mycket mer än hon. Han använde gärna ord hon inte riktigt förstod vid de få tillfällen hon demonstrerade en egen åsikt. Inte för att det hände ofta, alltmer sällan för varje år som gick när hon tänkte efter. Men trots allt hade hon något kvar av sitt gamla jag, det jag hon vuxit upp med. Vid sådana tillfällen, då hon inte vek undan utan stod upp för vad hon tyckte, kände hon en pirrande glädje. Nästan som en tonåring på väg mot sin första förälskelse.

– Sitter du och drömmer?

Karin ryckte till, fick genast dåligt samvete, hade inte ens börjat tänka på middagen. Hon visste ju att Leif var beroende av att få sin mat på bestämda tider. Framför allt var det viktigt när han tagit sin spruta, då gällde det att maten stod framför honom inom en halvtimme. Och det gjorde den alltid. Utom en gång, och den gången hade det varit hemskt.

Leif ville inte tala om sin diabetes. De hade vad man väl fick kalla en tyst överenskommelse att maten serverades klockan halv sex varje dag. Hon brukade verkligen inte missa så här. Det var bara det att Leif hade varit så förändrad på sista tiden att det gått henne åt sinnet. Karin var van vid att Leif förde befälet i små som i stora frågor. Nu när han inte gjorde det blev allt upp och ner.

Leif som alltid varit en millimetermänniska hade blivit totalt oorganiserad. Glömde att använda glasunderlägg då han drack sin kvällsgrogg framför teven. Lämpade kvällstidningen på fåtöljen obekymrad om den trycksvärta han så tålmodigt förklarat för henne förstörde och smutsade ner. Tidskrifter skulle placeras i tidningsstället och beträffande dagens tidningar skulle de förpassas vidare till den papperskasse som var avsedd för pappersåtervinning då de städade undan för kvällen. Innan de gick och la sig skulle allt vara diskat och alla ytor i köket avtorkade – renlighet i kök och badrum var grundläggande.

Frukosten hade sett likadan ut sedan den dag Leif fick beskedet om sin diabetes. Men nu skulle han plötsligt ha te i stället för kaffe och det rostade brödet förkastades till förmån för havreknäcke. Och messmör? Vad var det för dumheter? Inte för att det inte muntrade upp med variation, om än på det lilla planet, men det var inte Leif. Och middagen som hon just fått dåligt samvete för. Hur ofta var han inte försenad till den numera?

För att inte tala om det värsta av allt. Rökningen. Inte så att han rökte öppet, men hon kände ju på lukten från kläderna. En natt hade hon vaknat och funnit Leifs säng tom. Då hon gick för att se vad som hänt såg hon glöden från en cigarett genom fönstret till balkongen. Och hon som måst sluta umgås med Birgit för att Birgit rökte så förskräckligt. Dålig moral visade det på. Den gången.

Att allt hade med systerns bortgång att göra var klart och visst kunde man sörja. Men hur länge och hur mycket? Karin hade vant sig vid det inrutade liv Leif krävde. Nu visste hon inte vad som väntade från den ena stunden till den andra och det gjorde henne förvirrad.

Hon tittade på Leif. Det kraftiga gråblonda håret hade förlorat allt liv, låg platt på huvudet. Armarna hängde, vänster hand plockade lite planlöst i kanten av kavajen. Karin lät blicken fortsätta neråt. Såg hur han stödde på det högra benet. Det var lite kortare än det andra efter en olyckshändelse i tonåren.

– Vad då för olyckshändelse?

– Ingenting jag vill tala om.

Den där rösten som hon hade lärt sig att inte säga emot. Rösten som styrt hela deras liv tillsammans. Som understrukit Leifs ogillande min den gång hon talade om att hon fått jobb. Och som fick henne att säga återbud till det jobbet och för all framtid begrava drömmen om ett liv utanför hemmet.

Men nu var det svårt att tänka sig att Leif så totalt dominerat hennes liv, nu då han syntes ha tappat greppet om sitt eget. Vad var det där? Oborstade skor – när hade det hänt sist? Någonsin? Leif såg borta ut, förlorad. Hon fylldes av en plötslig ömhet, en känsla som inte hörde hemma i deras relation.

Hon reste sig och gick fram och kramade om honom. Leif som inte var förtjust i den sortens demonstrationer lät sig utan motstånd kramas. Han till och med lutade huvudet mot hennes axel.

– Vad ska jag göra, Karin? Jag håller på att sjunka och jag vet inte hur man tar sej upp.

Leif frågade henne! Det om något visade att allt inte stod rätt till. Karin tvekade. Så sa hon.

– Jag förstår mej ju inte på sånt där, men hur vore det om du sökte upp nån?

– Nån?

– Ja, alltså det finns ju människor man kan tala med när man mår dåligt. Kanske skulle det hjälpa dej. Få tala med nån som hjälper dej igenom allt det svåra.

– Du menar en psykiatriker?

– Ja, eller om du skulle känna dej bekvämare med en psykolog. En del gör visst det.

Leif tittade förvånad på sin hustru. Han hade ingen aning om att hon kände till sådant. Ja, att det fanns folk som sysslade med människors psykiska hälsa förstås, men distinktionen mellan psykiatriker och psykolog, att en del kände sig bekvämare med det ena eller det andra. Visste hon något om det? I ett ögonblick av klarsyn insåg han att han aldrig funderade över vad som rörde sig i Karins huvud, visste egentligen ingenting om hur hon tillbringade sina dagar. Så länge allt fungerade enligt ritningarna, hans ritningar, var han nöjd.

Eller hade varit nöjd. Nu var han inte längre nöjd med någonting. Inte missnöjd heller, framför allt inte med Karin. Det var bara det att han hade slitits loss från alla förtöjningar och drev omkring.

Att det tillståndet ibland kan vara att föredra mot att lägga till i fel hamn hade han ingen tanke på.

3

Tredje dagens eftermiddag gav Ebba och jag oss åter i kast med det väder som så gärna åtföljer oktober månad i den del av Sverige där jag valt att bo. Jag muttrade någonting om snö och fördelarna med Gävle, men Ebba kunde inte ha varit nöjdare.

– Perfekt. Det hade känts som ett hån med strålande sol följt av en stilla stjärnklar kväll.

– Kunde väl räckt om det stormade över Göteborg. Men allt för din skull Ebba. Vill du ha regnblandad storm så älskar jag regnblandad storm. Fast om du inte har nåt emot det undviker jag gärna klipporna.

Ebba såg först ut som om hon tänkte protestera, ryckte sedan på axlarna och styrde mot den mer skyddade bilvägen.

Även så var lusten att öppna mun obefintlig. För att göra sig hörd var man tvungen att höja rösten åtskilliga decibel. Någon meningsfull konversation blev det knappast under sådana omständigheter.

Tigande promenerade vi i rask takt mot stadens centrum. Efter en halvtimme var vi framme vid den tobaksaffär som var vårt mål. Ebbas förvandling till manisk kedjerökare hade gjort att cigarettpaketen tömdes i en takt inköpen knappt höll jämna steg med.

Tack och lov var hotellrummen rökfria liksom matsalen, men strax utanför den senare fanns två rum avsedda för rökare. Där tillbringade vi bara alltför mycket tid. Då jag klagade på hur röken satte sig i kläderna sa Ebba mest Äsch!. Sedan talade hon om att det bara var att hänga tröjor och annat som drog åt sig rök på elementet över natten.

– Och nästa morgon kan inte den bästa näsa i världen ana sig till nån röklukt.

– Men den sitter trots allt kvar i kläderna och… Skit samma. Klart du ska röka om du känner för det.

En snabb cappuccino på Café Mignon, där rökning inte var tillåten efter klockan tre och bullarna överdådigt goda, lyckades jag övertala Ebba till. Så fort våra bullar var uppätna och kaffet urdrucket och långt innan vi fått upp värmen var vi ute i kylan igen. Middagen på hotellet serverades med valfri starttid mellan fem och halv sju och vi hade inte bråttom tillbaka. Men väderprognosen lovade mer vind och dito regn och vi hade en bra bit att gå.

Halvvägs stannade Ebba till.

– Vad är det?

– Hur ska vi fira jul?

– Jul? Kan du inte ta med dej killarna och åka bort? Skidor gillar ni ju allihop.

– Men jul, Bobbie. Då ska det ju vara familjen.