Mina drömmars värde

By Yvonne Ehn

Olivia har tröttnat på sitt enformiga jobb och livet som singel i storstan. Hon bestämmer sig för att bryta upp och slumpen gör att hon hamnar i den lilla idylliska orten Tranköping. Där anpassar hon sig snabbt till det lugna tempot och tycker att livet känns underbart. Hon får nya vänner och grannen, tant Atti, blir som en extramormor för henne. Under en utekväll träffar hon den charmige Jonas och under några veckor är tillvaron helt perfekt. Men så gör Olivia sitt livs misstag – hur ska hon någonsin kunna ställa allt till rätta igen?

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Nov 20, 2019
• ISBN: 9789178293353

Book preview

känner

1

De levande ljusen spred ett behagligt lugn. Arbetsdagens höga tempo pressades långsamt undan. Borta var all stress. Kvar fanns endast frid och värme. Från baren hördes klassiska toner, vackert framförda av kvällens pianist. Allt var stilla. Stämningen var romantisk.

Kvällen var perfekt. Olivia stod inte ut en sekund till.

Hur mycket svärmorsdrömmen på andra sidan bordet än förtjänade hennes beundran, så kunde hon inte ge honom den. Det var omöjligt. Han var visserligen väldigt trevlig, men han påminde alldeles för mycket om kollegorna på den stora konsultbyrå där hon jobbade. Han var kortklippt, välklädd och hette Erik, Carl eller Lars. I samma stund som han presenterat sig hade hans namn smält samman med alla andra namn som männen från stadens välbärgade familjer bar.

Om han sa ett enda ord till om sitt nya projektledarjobb tänkte hon ställa sig upp och vråla.

Hon såg framför sig vilken uppståndelse det skulle skapa på den välrenommerade restaurangen. Mungiporna åkte upp en bit.

Vad är det som är så roligt? frågade Erik, Carl eller Lars.

Olivia rycktes tillbaka till verkligheten och letade febrilt efter de rätta orden att släta över sin dåligt tajmade glädjeyttring med.

Nej men hej Olivia!

En bekant röst räddade henne. Den tillhörde en av konsulterna på jobbet.

Hej Carl-Johan! Isabella.

Olivia nickade vänligt mot sin arbetskamrat och hans flickvän. De hälsade artigt på Olivias dejt. På så sätt blev hon påmind om hans namn. Han hette Lars. Då var det klarlagt.

Om hennes jobb på konsultbyrån bara vore på heltid, hade det varit rätt okej. Visst, det var kul att ha vip-kort till ett par av klubbarna runt Stureplan. Och okej, det var coolt att kunna beställa mat från de fashionabla restaurangerna på faktura, men Olivia var snart fyrtio. Hon stod och trampade vatten.

Numera bleknade konferensresorna till exklusiva skidorter i jämförelse med övertidstimmarna. Och tanken på att flera av cheferna förmodligen inte ens skulle komma ihåg hennes namn när hon hade slutat irriterade henne plötsligt. Hon var väl medveten om att den administrativa styrkan, som hon själv tillhörde, ansågs lättförbrukad.

Hon tittade på Lars. Det såg ut som om han väntade på ett svar. Vad hade han pratat om? Hon hade inte den blekaste aning.

Men du kanske inte gillar att segla? frågade han.

Tyvärr. Jag blir sjösjuk. Men det låter härligt.

Lars fortsatte att berätta. Olivia fortsatte att sväva bort i tankarna. Ibland flikade hon in små artiga kommentarer. Bara han inte kom in på vinet igen, om hur det hade smak av nysågat trä eller hur tanninerna orsakade strävheten mot gommen. Då skulle hon vara tvungen att skrika rakt ut. Hon tittade diskret på armbandsuret under bordet och konstaterade att de hade suttit där i nästan två timmar. De flesta av storstadens välbesökta restauranger tillät numera endast två timmar långa sittningar. Räddningen var med andra ord inom räckhåll.

Under ytterligare ett inlägg i berättelsen om Lars underbara karriär, lät Olivia blicken glida mot det bord där hennes kollega satt. Det skulle bli intressant att se om han kom in till sin assistent nästa dag och bad henne sätta upp middagen med sin flickvän som representation med någon uppdragsgivare.

Nej du Olivia, jag har ett tidigt möte i morgon så jag måste nog bege mig hemåt snart. Vill du ha något mer?

Räddningens timma var slagen. Både för Olivia och för Lars.

Nej tack. Det är bra för min del.

Olivia försökte en sista gång koncentrera sig på Lars, men det gick bara inte. Lika snabbt som han hade öppnat munnen, lika kvickt tappade hon bort hans lena stämma. Han förtjänade mycket bättre än att betala för en middag i hennes sällskap.

Hon tittade oseende bort mot pianisten och kände en inre oro som hon inte kunde förklara. Det enda hon visste var att det måste ske en förändring. Någonting. Vad som helst. För det här skulle inte hålla länge till.

2

Olivia vaknade framåt småtimmarna, alldeles kallsvettig.

Snart klar, snart klar! hörde hon sig själv utbrista medan hon satte sig upp i sängen.

Hon tittade på det skrynkliga papperet i sin hand och insåg att det inte var någon viktig rapport. Det var reklamutskicket från den lokala livsmedelsaffären som hon flaxade med mot den tomma, mörka hallen. Hon måste ha somnat med det i handen.

Detta kunde inte vara hälsosamt.

Hon vände och vred på sig i sängen. Det var alldeles för tidigt för att stiga upp, men att somna om gick inte heller. Hon var klarvaken. Mindes kvällen innan. Tänk om hennes kollega Carl-Johan skulle ta upp den privata restaurangnotan som representation? Sannolikheten var ganska stor.

Då kom hon på det: Om han gjorde det skulle hon säga upp sig. Hon skulle låta hans agerande hjälpa henne ur den låsta situationen. Det räckte nu. Hans krognota fick bli droppen.

Tanken på frihet pirrade runt i hela kroppen. Olivia kunde inte minnas när hon senast hade känt sig så förväntansfull. Vad skulle hon göra? Skulle hon flytta till Göteborg och öppna ett ekologiskt café? Köpstarka och klimatsmarta kvinnor var villiga att betala för kvalitet. Hon slöt ögonen och fantiserade om hur trivsamt fiket skulle vara med dämpad belysning och rustika bord av massivt trä.

Eller skulle hon kanske köra sitt flyttlass till Skåne och öppna en keramikverkstad? Länge hade hon velat lära sig att dreja. Tänk vad bra för själen det var att låta händerna skapa vackra former av leran. Kunderna skulle åka långväga för att få njuta av hennes stilrena bruksföremål.

Olivia satte sig upp igen och lät fötterna leta sig fram till tofflorna. Sedan tog hon på sig fleecemorgonrocken och gick ut i köket. Med ett leende på läpparna plockade hon fram frukosten och satte sig vid köksbordet. Det kunde inte finnas något bättre sätt att börja dagen på än med rågbrödsmacka och äppelmust. Kanske var det äppelodling i Kivik som var hennes framtid?

Med mössan nerdragen och halsduken virad ett par varv runt halsen, studsade Olivia formligen fram längs trottoaren. Så tvärstannade hon plötsligt när hon fick se en kioskinnehavare som bytte löpsedel i sitt skyltfönster. Hon stirrade på bilden av det anrika hotellet, där ett musikpris hade delats ut kvällen innan. Bilden av entrén fick henne att minnas den senaste julfesten med jobbet. Det hade varit en påkostad historia med kända artister som stod för underhållningen. Olivia mindes kvällen med ett leende.

Nej, stopp. Vad höll hon på med? Den kraft hon fick från julfester, skidresor och vip-kort åts snabbt upp av de otaliga nätter hon satt vid datorn, pressad mot ännu en omänsklig deadline.

Hon ruskade på sig och tittade upp mot morgonhimlen. Stora snöflingor singlade ner från skyn och smälte mot hennes panna. Kristallerna kylde ner hennes ansikte och gav henne kraft.

Stolt sköt hon ifrån sig skidresor och annat tjafs och började på nytt dansa fram längs gatorna. Snön fortsatte ljudlöst att falla. Det var som om flingorna virvlade runt i samförstånd, lika förväntansfulla som hon själv var inför den stundande arbetsdagen.

Kunde hon lita på Carl-Johan? Var han så förutsägbar?

Snart skulle hon bli varse.

3

Jonas kände sig helt tömd på krafter. Kvällen hade varit en av de jobbigaste hittills. Behovet av att få ur sig alla känslor som kokade inombords var stort. Han for fram och tillbaka i lägenheten, men insåg snart att den var för liten. Snabbt slet han åt sig jackan och rusade nerför trapporna. Ute slog minusgraderna emot honom som en oväntad hink med kallvatten. Han krängde på sig skinnjackan och drog upp dragkedjan.

Kylan var en skön kontrast till elden inuti kroppen. Lägenheten hade snabbt blivit het som en bastu när han vankat av och an. Till slut hade han svettats ymnigt. Nu fick han betala priset när han irrade runt i vinterkylan med för lite kläder på kroppen. Men han ville inte återvända hem. I stället fällde han upp jackkragen, kopplade bort all känsel och trampade på i den svarta natten.

Allt hade förändrats ett halvår tidigare, när en gammal hockeypolare dykt upp. Jonas hade känt glädje över att återförenas med barndomsvännen. Krogbesöken hade avlöst varandra och de hade pratat om och skrattat åt gamla minnen. Jonas hade inte insett hur mycket han hade saknat Biff förrän han återvänt hem. Han var den ende av de gamla polarna som, likt honom själv, inte hade fått barn.

Jonas flickvän hade inte varit överförtjust när han kom hemraglandes sent om nätterna. Till en början hade hon låtit honom hållas eftersom hon hade förstått hur mycket Biff betydde för honom, men allt eftersom tiden hade gått och de sena nätterna blivit allt fler, hade hon ställt ett ultimatum: Antingen fick han dra ner på festandet eller så fick han flytta.

Det blev det sistnämnda.

Jonas stannade upp och såg sig omkring. Var hade han hamnat? Han vände sig om och lokaliserade sig med hjälp av tågspåret.

Gympadojorna var genomblöta. Inte undra på att tårna hade domnat bort. Han stampade lite på stället innan han satte kurs hemåt igen.

Den första tabben han hade gjort var att välja Biff framför sin flickvän. Det andra misstaget var att han hade presenterat honom för sin lillasyster. Det hade fallit sig helt naturligt då. I dag, med facit i hand, insåg Jonas att allt var hans fel.

Tillbaka i lägenheten tog han av sig alla kläder och slängde dem på hallgolvet. Han klev in i badrummet och vred på duschen. De heta vattenstrålarna fick långsamt varje muskel att slappna av. Sakta lättade trycket.

Med händerna mot väggen började tårarna rinna i kapp med duschens strålar. Det var inte ofta han grät. Det kändes ovant, men han lät det komma. Som från en outtömlig källa rann det senaste halvårets besvikelser ur honom. Det var oväntat befriande.

Urlakad föll han ihop i en hög på golvet. Han var tom. Han var utmattad. Livet hade gått käpprätt åt helvete.

4

Assistenterna var samlade i det stora konferensrummet och morgonmötet fortskred om möjligt än långsammare än vanligt. Olivias chef, Susanne, hade ett förflutet inom barnomsorgen och var en van pedagog. Olivia hade inte reflekterat så mycket över det tidigare, men nu när hon var ivrig över att bli befriad från mötet så snabbt som möjligt, lade hon märke till hur lugn och övertydlig hon var.

Utanför fönstret fortsatte snön att virvla runt. Olivia kände ett vemod över att vintern snart skulle vara över. Den hade bjudit på mängder av snö och extrem kyla för att vara i Stockholm.

Hon såg på sina kollegor. Hon hade inte tänkt så mycket på det innan, men färgen på deras hy kunde inte beskrivas som något annat än grå. De såg precis lika livlösa ut som Olivia kände sig. Förmodligen skulle de inte få arbeta där annars. Friskhet vore ett tecken på att de jobbade alldeles för lite.

Då vet alla vad de har att göra i dag, konstaterade Susanne.

Olivia rycktes tillbaka till konferensrummet.

Och i kväll, tillade en av kollegorna med ett flin. De andra skrattade igenkännande.

Här är ditt underlag, sa en kollega samtidigt som hon lutade sig över bordet och skjutsade en bunt papper mot Olivia.

Det fixar jag, log hon påklistrat och tog emot dagens, men förhoppningsvis inte kvällens, arbete.

Olivia var grafisk formgivare. De andra tjejerna var anställda som assistenter och servade ett flertal konsulter var, samtidigt som de producerade presentationer på löpande band. Det arbete som hamnade hos Olivia var tidskrävande diagram eller bilder som skulle skannas in. Hon var glad över att få sitta i lugn och ro och arbeta med sina tilldelade sidor. Kollegorna blev ofta avbrutna av telefoner som ringde eller saker som skulle ordnas. Olivia beundrade dem för deras koll och höga tempo. Men så var de flesta bara runt tjugo år.

Olivia tyckte bra om dem allihop. Det var bara det att hon inte hade så mycket gemensamt med dem. Ju mer hon tänkte på det, desto mer hoppades hon på att Carl-Johan skulle se till att ge henne ett nytt liv. Hon var definitivt redo att lämna den här branschen och gå vidare.

Konsultbyrån var en riktigt bra språngbräda till vidare utmaningar inom arbetslivet. Det visste hon. Och att ha stått ut så många år som hon hade gjort var sannerligen meriterande.

Assistenterna satt i fikahörnan och pratade. Längre ner i korridoren hördes klapprandet av ett par italienska herrskor. Instinktivt vände hon sig om för att se vem det var.

Fixar du de här kvittona åt mig? sa mansrösten som tillhörde de exklusiva skorna.

Carl-Johan lade en bunt kvitton på fikabordet framför sin assistent. Stunden var kommen. Nu skulle Olivia få reda på sin framtid. Hon kände det förväntansfulla pirret återvända. Skulle denna dag bjuda på första steget mot hennes nya liv som äppelodlare?

Carl-Johan försvann bort i korridoren. Spänningen steg.

Jaha ja, suckade Carl-Johans assistent och vände på det översta kvittot. En middag med herr Blomqvist från min bank. Och jag som bokade bord åt Carl-Johan och hans flickvän i går på den restaurangen. Inte konstigt att jag har så hög ränta på mina lån, när jag måste betala för Carl-Johans och Isabellas middag.

Vad fräcka de är, fräste en av de andra assistenterna och rörde så intensivt i sin latte att skeden skar mot glaset.

Ju högre upp gubbarna sitter och ju mer de tjänar, desto mer får de gratis, klagade en annan.

Carl-Johan hade varit precis så förutsägbar som Olivia förutspått. Inombords sprakade hon av glädje. Hon kände en stark lust att ställa sig upp och jubla över den spännande framtid som väntade henne.

Men det kändes inte vidare lämpligt just nu. Segerdansen fick vänta till senare.

Nej, jag måste nog gå ner till mig om jag ska hinna med alla de här, konstaterade hon i stället och fladdrade med dagens arbete i luften.

Resten av gänget följde hennes exempel. Fikahörnan fylldes av ljudet från skrapande stolar. På några få sekunder skingrades de, likt skrämda kackerlackor som sprang åt olika håll för att komma undan ljuset.

Kroppen kändes lätt. Olivia skuttade nerför trappan. Ett helt nytt liv låg framför hennes fötter. Det såg ljust ut. Livet lekte. Allt var perfekt.

Så stannade hon tvärt till i mitten av trappan.

Jag har tre månaders uppsägning! flämtade hon med handen för bröstet.

Det hade hon helt förträngt. Obehaget spred sig som en elektrisk stöt genom kroppen. Hur skulle hon göra nu? Tre månaders uppsägningstid kändes helt omöjligt att ta sig igenom.

Långsamt fortsatte hon nerför de sista trappstegen. För varje steg kändes kroppen tyngre. Bröstet tryckte. Musklerna spände. Hon fick svårt att andas.

Likt en zombie svängde hon vänster längs den mattbeklädda korridoren. Urlakad satte hon sig i kontorsstolen. Det skulle inte gå att jobba kvar i tre månader. Hon skulle aldrig överleva det. Aldrig. Inte nu när hon hade bestämt sig. Eller nu när Carl-Johan hade bestämt åt henne, snarare.

Uppgiven väckte hon datorn från viloläge och gick in på firmans intranät. Där klickade hon sig fram till personalhandboken. Noggrant läste hon igenom allt som stod under skyldigheter och rättigheter gällande uppsägning. Så snubblade hon oväntat över lösningen. Hon satte sig rakt upp i stolen. Ryggstödet snärtade till. Energin var tillbaka. Så klart var det så hon skulle göra.

Hon skulle slå dem i deras eget, falska spel.

5

Olivia knackade försynt på dörrkarmen. Susanne tittade upp och bad henne stiga in. Utan omsvep meddelade Olivia att hon sa upp sig. Hennes chef tappade blyertspennan. Hakan föll mot halsen.

Hjärtat rusade under hela samtalet. Olivia ville bara att det skulle vara över. Susanne erbjöd högre lön och bättre förmåner, men det spelade ingen roll. Olivia hade bestämt sig.

För att se vilket