Brottsplats Sörmland. 2, En odyssé av brott

By Börje R P Carlsson

Sörmland är historiskt sett varken bättre eller sämre än andra svenska län när det kommer till grov brottslighet. Där har dock inträffat ett antal grova brott, varav en del gått till historien och uppmärksammats mer än andra ... I bok två berättar Börje Carlsson om ytterligare 16 brott, allt från ett brutalt mord på en ung polisman till rån och olagliga spritfabriker. Brottsplats Sörmland är en serie böcker baserade på en radioföljetong från Radio Sörmland, där författaren själv figurerat som utredare i många av brotten som diskuterades. "Brottsplats Sörmland 2" är den andra boken i serien. Namnen i böckerna är fingerade. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 15, 2021
• ISBN: 9788726636116

Book preview

författaren.

Förord

När jag skrev boken Brottsplats Sörmland 1 så hade jag redan planer på både en och kanske två efterföljare. Brottsligheten i Sörmland är av den arten att det finns utrymme för flera böcker.

Brottsplats nummer 1 visade att intresset för att läsa om olika brott är stort och i ökande. Jag hoppas därför att denna bok skall uppfattas som lika läsvärd som den första.

Brotten skildras inte i någon speciell ordning, varken tidsmässigt eller geografiskt.

I denna del finns sexton fall skildrade. Det är något färre än i förra boken men detta beror inte på något annat än att skildringarna är något längre och något mer detaljrika än tidigare.

De namn som används i boken är i de flesta fall påhittade.

Dödsfall utan misstanke om brott

1984 försvann en ung kvinna i Eskilstuna. Hon hittades död i Eskilstunaån någon vecka senare. I sin högra hand höll hon sin portnyckel. Trots denna varningssignal skrevs ärendet av som ej brott.

Att beskriva detta försvinnande och denna händelse utan att riva i gamla sår är svårt men jag gör ett försök.

I denna berättelse är det bara försvinnandet och omständigheterna vid Börsen som är autentiska. Allt annat är ren dikt och ett försök att ge en bild av hur det skulle kunnat ha gått till med hänsyn till vittnesuppgifter.

Kvinnomordet från 1985 är dock helt autentiskt och även bilden av mördaren.

I juli 1984 försvann en Eskilstunakvinna spårlöst. Den sista iakttagelsen av henne skedde på Nybrogatan där hon besökte Börsen, ett lokalt dansställe som genom tiderna haft många olika namn. Detta försvinnande engagerade många, både utom och inom polisen, och min berättelse är ett försök att klarlägga vad som kan ha hänt denna kväll.

Från en molnfri himmel gassade en klotrund sol. Trots att industrisemestern pågick för fullt slösade solen med både värme och ljus.

På centrallaboratoriet jäktades det och värmen upplevdes inte som något välsignat utan mer som roten till något orättvist. Att behöva jäkta och gno på ett lasarettslaboratorium var i vanliga fall näst intill outhärdligt. Nu upplevdes arbetsplatsen som en förgård till helvetet.

Ninni kände dock inte av vare sig den stressade arbetssituationen eller den gassande värmen utanför. Hon levde i ett rus av olika lyckokänslor. Hon var fri, äntligen fri.

Även om förhållandet inte varit dåligt var det med en känsla av outsäglig lättnad som hon såg framtiden an. Göran hade under hela deras förhållande varit snäll och aldrig gjort henne ledsen. Han var i hennes ögon lite för snäll, för mjäkig och kanske framförallt för väluppfostrad. Han hade inte förstått att hon ibland ville känna hans styrka och känna en fullkomlig underkastelse där hans åtrå och fysik helt hade henne i sitt våld. Inget av detta hände utan Göran var så försynt i sitt sätt och i sina närmanden. Minsta antydan till protest och han avbröt sina närmanden.

Hon kände det som om hon lämnade något mörkt och trist bakom sig och föddes på nytt. En viss liten nostalgisk smärta kunde hon förnimma när hon erinrade sig några minnesvärda stunder. Mest kände hon dock frihet från alla bojor.

Arbetet gick som en dans och inte ens de mest vedervärdiga avföringsproven kunde förmörka hennes nyvunna livsglädje. Till kvällen skulle hon cykla över till Ann-Sofie.

Dit skulle även Görel komma. De tre skulle äta en bit mat, dricka lite vin och sedan gå ut och dansa. Hon dansade fram mellan laboratorieproven medan hon med stigande upphetsning tänkte på kvällens kommande fröjder.

Äntligen slut för idag. Med flinka händer och glatt sinne plockade Ninni undan alla prover och all använd utrustning.

Hon såg sig omkring, inget glömt eller tillställt. Hon var alltid väldigt noga med att det skulle se skapligt ut när hon lämnade sin arbetsplats.

Hem till bostaden och in i duschen. Från varmt och skönt vred hon steg för steg över till kallare och kallare vatten. Slutligen var vattnet iskallt och hon huttrade i sin nakenhet. Hon såg sig själv i spegeln. Med gåshud och stripigt vått hår var hon trots allt både åtråvärd och vacker. Utan att hemfalla åt självbeundran medgav hon att även om höfterna var lite breda så var hon välskapt.

Hon frotterade sig snabbt torr och letade upp ett par trosor med spetskant upptill på linningen. Ingen behå under en ljusgul blus. På med ett par piratbyxor och ett par tunna tygskor. Nu kände hon sig redo att njuta av sin första dag som fri kvinna. I varje fall var det väldigt länge sedan hon känt sig så fri.

Hon tog sin cykel och via Köpmangatan åkte hon hem till Ann-Sofie som bodde i en liten tvåa på Eleonoragatan. Där hade redan Görel precis gjort entré i en snäv kjol och tunt linne. Ann-Sofie var mer korrekt klädd i en vit skjortblus och vita långbyxor.

Med ett snattrande och fnittrande knäckte de tillsammans två helflaskor rött vin medan de förtärde den köttbit som Ann-Sofie haft hela dagen på sig för att tillaga.

Med stämningen på topp gjorde sig Ninni i ordning för att tillsammans med de andra två gå till Börsen. Hon satte fast sin portnyckel med en säkerhetsnål i ena byxfickan och i den andra fickan stoppade hon ner två hundralappar. Sin handväska lämnade hon i Ann-Sofies lägenhet.

På Börsen var det redan väldigt mycket folk men det verkade vara en kraftig majoritet av killar. Att detta intryck var riktigt förstod Ninni när hon tillsammans med sina kamrater blev framvinkad och fick gå före alla killar som stod i kö utanför Börsen.

Väl inne var det packat med folk. Det var rökigt och varmt och det verkade som om ventilationssystemet helt hade packat ihop. Ninni beställde in ett glas vin och hennes livsglädje tillsammans med en lätt berusning gjorde henne till ett åtråvärt byte för närvarande dansanta herrar. Hon var omsvärmad och kände en viss pirrande förväntan över vad kvällen kunde komma att ge.

Ett par timmar senare var Ninni fortfarande stjärnögd. Hennes lätta berusning hade tilltagit något, men hon var inte så berusad att hennes omdöme var påverkat.

Utmotad

Värre var att Ninni kände den välbekanta magvärken komma. Utan att läkarna kunnat finna något fel hos henne drabbades hon med jämna mellanrum av en värk som oroade henne. I vanliga fall kunde hon ta en magnecyl eller annan värktablett men denna kväll hade hon förtärt alkohol och kunde inget göra för att lindra värken.

Ninni drog sig undan och hoppades att smärtan skulle gå över. Hon satte sig i en vrå i anslutning till köksingången.

– Hur är det här?

Ninni tittade upp och fann att en vakt stod framför henne.

– Jag har lite ont i magen bara.

– Du har väl druckit för mycket. Du verkar inte helt nykter. Kom med så ska jag hjälpa dig ut.

– Jag vill inte gå ut. Jag vill bara sitta här en stund medan magvärken går över.

– Vi vill inte ha dig kvar här inne utan du får komma igen en annan kväll när du är nykter.

Vakten tycks inte förstå att det var magvärk och inte berusning som fått Ninni att sätta sig i vrån.

– Jag vill inte gå ut.

Ninni försökte protestera men vakten tog tag i henne och tvingade henne in i köket. Därifrån förde han henne genom köket och ut bakvägen. Där släppte han taget om henne och lämnade henne med orden:

– Gå hem nu och sov ruset av dig.

Ninni kände hur magsmärtan tilltog i samma takt som hennes glädje försvann. Hon förstod att nu måste hon försöka ta sig hem till sin bostad innan värken blev outhärdlig.

Man som skrämde

– Hej, kan jag hjälpa dig med något?

Ninni såg bara konturerna av en man. Hans röst väckte dock olustkänslor och hon ryste inom sig.

– Nej tack, jag klarar mig.

Ninni försökte hålla smärtan och berusningen borta från rösten.

– Du ser ganska dålig ut. Vill du inte ha hjälp med något?

– Jag behöver ingen hjälp, jag klarar mig själv.

Ninni försökte hålla paniken borta. Paniken som hotade att bryta ut och få henne att försöka springa från platsen.

– Jag är fullständigt ofarlig. Jag heter förresten Ronny, vad heter du?

– Det har du inte med att göra. Försvinn.

Ninni kände att rösten sprack. Hon förstod själv inte vad det var som påverkade henne men hon kände en fasansfull rädsla för mannen trots hans till synes harmlösa och vänliga sätt.

Mannen drog sig sakta bakåt medan Ninni tog sig samman och började gå mot Nygatan. Hon försökte hålla ett öga på honom men plötsligt var han försvunnen.

Till bostaden via Kyrkbron

När hon kom ut på Nygatan gick hon bort mot polisstationen och vidare genom Fors kyrkpark. Hon tänkte gå via Kyrkbron ut på Köpmangatan och mot bostaden på Stenkvistavägen.

När hon befann sig mellan församlingshemmet och kyrkan fick hon plötsligt syn på den frågvise mannen igen. Han stod borta vid kyrkan och verkade vänta på någon.

På henne?

Smög via prästgård och Konstmuseum

Ninni vinklade av mot höger och gick den lilla gångtunneln mot prästgården. Hon såg sig om men hon tycktes inte vara upptäckt av mannen. Denne stod kvar och verkade inte ha lagt märke till hennes manöver. Ninni skyndade vidare förbi prästgården över idrottsplanen och in på Konstmuseets område. Där smög hon vidare mellan ån och Konstmuseet. Hon var mycket vaksam och rädslan gjorde att hennes mest primitiva instinkter hade vaknat. Hon tyckte att hennes olika sinnen hade skärpts. Luktsinnet registrerade dofter som hon aldrig tidigare känt. Hörseln uppfattade nya ljud och nyanser. Hon kände sig säkrare när hon förstod att ingen kunde smyga sig på henne utan att hon skulle höra det.

Trots mörker tyckte hon sig se nästan lika klart som på dagen. Allt gjorde att hon kände vilddjuret i sig vakna.

Ninni passerade Konstmuseet och skulle nu smyga sig ut på Kyrkogatan och via Stålforsbron ta sig hem. Hennes instinkter sa henne att hon måste vara beredd på en rusning sista biten. Hon förberedde sig för detta genom att mentalt gå igenom den sista vägstumpen till bostaden. Hon tog upp sin nyckel ur fickan och knäppte loss säkerhetsnålen som höll nyckeln på plats. Hon tog nyckeln i handen och såg för sig själv hur hon räddade sig in genom porten.

Plötsligt var han där igen

Då stod han där igen mitt framför henne. Han tycktes ha kommit fram ur tomma intet. Han hade ett liderligt flin på läpparna och tycktes ha uppskattat hennes försök att komma undan.

– Vart ska du? Trodde du att du lurat mig?

Han stod och fjädrade framför henne. Han tycktes vara beredd på allt som hon hade att komma med.

– Vad vill du mig? Varför följer du efter mig?

Ninni försökte hålla rösten stadig. Hon försökte minnas alla de knep hon läst om där kvinnor lyckats undkomma våldtäktsmän. Hon kom inte på ett enda knep utan blev bara mer och mer skärrad.

– Vad jag vill? Förstår du inte det? Du är den finaste tjej jag sett på länge.

Mannen tycktes tro att hans komplimanger skulle lugna henne. I stället blev det precis tvärtom. Komplimangerna och det sätt de sades på gjorde Ninni fullständigt panikslagen. Hon snodde runt och flydde i full karriär rakt ner mot ån. Denna manöver tycktes vara den enda han inte förväntat sig och hon fick ett litet försprång. Utan hänsyn rusade hon rätt ut i ån. Hon kastade sig i och försökte simma mot andra kanten.

Dödsångest

Måste hålla reda på nyckeln, jag får inte tappa nyckeln, var Ninnis enda tankar när hon kastade sig i vattnet.

Näckrosornas sega stjälkar snodde sig om hennes ben och hon började förstå att hon verkligen var illa ute. Hon vände sig om och såg mannen stå på stranden. Hon kände paniken komma smygande men trots denna kom hon ihåg vad han sagt att han hette. Ninni förstod att hon kanske skulle drunkna men hon ville inte dö och hon ville framförallt inte att mannen skulle komma undan.

I full panik skrek hon: Hjälp, hjälp. Ronny hjälp. Ronny hjälp.

Skriken kvävdes av vattnet. Ninni fastnade i näckrosstjälkarna och drunknade.

Men hon höll fast sin portnyckel.

Anmälan om försvunnen kvinna

– Jag skulle vilja anmäla att min dotter försvunnit. Mannen som ringt till polisstationen lät orolig.

– Hur gammal är er dotter?

Polisinspektör Aldor Andersson hade massor av rutin på ärenden om försvunna personer. Varje år försvinner ett antal personer och då i synnerhet flickor. Nästan alla brukar med ett eller annat undantag komma tillrätta inom några få dygn.

– Hon är 27 år.

– Avvakta några dagar så dyker hon nog upp.

Aldor försökte lugna den orolige fadern.

– Hon har inte hört av sig till sitt arbete och hon har inte varit i sin bostad. Ni måste hjälpa oss för vi är verkligen oroliga.

– Det låter ju inte så bra. Brukar hon sköta sitt arbete eller förekommer det att hon anmäler sig sjuk för att få ledigt några dagar?

– Nej, hon brukar aldrig vara hemma utan att hon verkligen är sjuk. När hon är sjuk är hon mycket noga med att anmäla detta till arbetsplatsen.

– Kan ni ta med ett fotografi av dottern och komma ner till polisstationen och göra en anmälan?

– Kan jag komma med detsamma?

– Du är välkommen.

Anmälan

Strax efter kom en man in på polisstationen i Eskilstuna. Han kom in genom den port som är belägen mot Nygatan. I handen höll han ett foto. Med tveksamma steg närmade han sig den lilla expeditionsluckan till tjänstgörande vakt.

– Det var jag som ringde för en liten stund sedan. Jag vill anmäla att min dotter försvunnit.

– Då har ni kommit rätt. Det var mig ni talade med förut. Har ni ett fotografi med?

– Här.

Mannen sträckte fram ett fotografi på en blond söt kvinna i 25 årsåldern.

– Rar flicka. Berätta nu får jag höra.

Aldor sträckte sig efter en penna och ett block.

– Det var i går morse som dom ringde från Ninnis arbetsplats. Dom sa att hon inte var där och undrade om hon var sjuk. Jag sa som det var att jag inte visste men jag lovade gå över till Ninni och se om det hänt något.

– Har ni varit över till hennes lägenhet?

– Vi var dit både i går och i dag på morgonen.

– Vi?

– Ja, jag och min fru.

– Hur såg det ut då?

– Det såg ut som vanligt. Ninni hade alltid snyggt och välstädat hemma.

– När hörde ni av Ninni senast?

– Det var i onsdags. Ninni ringde från arbetet och hörde hur det var med oss. Både jag och min fru har varit lite krassliga.

– Vad sa hon då?

– Nja, inte så mycket. Hon skulle gå till en väninna efter arbetet.

– Sa hon till vem?

– Nej, men det brukar vara till Görel eller Ann-Sofie.

Aldor fullföljde sitt frågande och upprättade en anmälan. Han bifogade fotografiet och skickade upp ärendet till spaningsroteln.

Spaningar inleddes

Där mottogs anmälan med det bifogade fotografiet och ärendet lades på Ove Stensson som blev ansvarig för att allt som skulle göras blev gjort.

Släktingar, arbetskamrater och vänner hördes. F d pojkvännen Göran lokaliserades och förhördes. Ingen hade någon idé om var Ninni kunde finnas. Alla var rörande överens om en sak. Det måste ha hänt Ninni något. Hon skulle aldrig frivilligt ha hållit sig undan eller betett sig på detta sätt.

Försvinnandet en gåta

Lokalpressen kontaktades och Ninnis mystiska försvinnande fick allt större utrymme i massmedia.

Ninnis lägenhet gicks igenom med noggrannhet men inget hittades som kunde förklara det mystiska försvinnandet. Hela lägenheten lyste av ordning och reda, allt var välputsat och välskött. Ordningen fanns inte bara på ytan utan varje låda och varje garderob var ett under av ordning. Inget hittades och sällan har en teknisk undersökning gett så lite. Ninnis försvinnande var och förblev en gåta.

Larm skickades ut till alla polisdistrikt.

Tipsen började strömma in. Ninni hade varit synlig än här än där. Tipsen måste dock kontrolleras och allt fler poliser drogs in i utredningen.

Ninnis sista kända timmar kartlades.

Från Ann-Sofies lägenhet till Börsen.

Vakten på Börsen hördes och denne blev förkrossad när han förstod att han var den som sist sett Ninni i livet.

Han berättade allt han kom ihåg. Han drog sig till minnes att det eventuellt funnits en kille som verkat lite intresserad av Ninni. Vakten gav ett hyggligt signalement på denne.

Oron ökade över Ninnis försvinnande

Polisen försökte, med Börsen som utgångspunkt, analysera och klarlägga de vägar som Ninni kunde ha gått. De olika vägarna undersöktes. Fastigheter och utrymmen kartlades och genomsöktes men Ninni förblev försvunnen.

Föräldrarna var säkra på att det hänt Ninni något och deras oro smittade de spanande poliserna. De började förstå att det måste vara något brott bakom Ninnis försvinnande. Trots dessa tankar kunde de inte göra mer än vad som redan gjordes. Nu hade alla klutar satts till. När Ninni hittades så skulle mycket av förarbetet, vid grova brott, vara gjort.

Kvinnokropp anträffad

Fem dagar efter Ninnis försvinnande anträffades en kvinnokropp i Eskilstunaån i höjd med Konstmuseet. Kroppen var oskadad men en viss omvandling hade börjat. Även en viss uppsvällning kunde skönjas. Genom kläder och smycken kunde det snabbt klarläggas att det var Ninni som hittats.

Kroppen obducerades men inga skador fanns på kroppen. I lungorna fanns bara vatten från Eskilstunaån. Ninnis kläder var i god ordning och i sin högra hand höll hon portnyckeln.

Det fanns inget som tydde på att Ninni bragts om livet eller på annat sätt utsatts för brott. Ärendet avskrevs med motivering dödsfall utan misstanke om brott.

Ny händelse på Börsen

En lördagskväll i februari 1985 befann sig Ulla-Maija tillsammans med några kamrater på Börsen i Eskilstuna. Någon gång under kvällen, och då förhållandevis tidigt, sa plötsligt Ulla-Maija att hon skulle gå hem. Hon antydde för sina kamrater att hon träffat en kille och att de skulle gå hem till henne.

På måndagen, två dagar senare, begav sig en av Ulla-Maijas systrar hem till Ulla-Maijas bostad på Intagsgatan 2 i Eskilstuna.

Där hittade hon Ulla-Maija död med en plastpåse om huvudet. Allt tydde på att Ulla-Maija mördats och hon larmade polisen.

Mordspaningar inleddes

När teknikerna hade konstaterat att mord förelåg gjorde kriminalkommissarien som vanligt vid mordutredningar. Han handplockade de poliser som brukade bilda någon form av mordkommission och en mordspaning drogs igång.

Nu gällde det för poliserna att klarlägga Ulla-Maijas sista timmar i livet och om detta lyckades så skulle de också få veta vem hon har varit tillsammans med när hon dog.

Det visade sig att Ulla-Maija varit på Börsen och där förhördes i stort sett alla gäster från fredagen. De fick berätta om sitt besök på Börsen, vem de varit tillsammans med och vilka av de övriga gästerna de kände igen. På detta sätt lyckades polismännen klarlägga nästan varenda kroggäst och dennes sällskap.

Ulla-Maijas vänner bidrog med detaljer och klockslag då hon lämnade Börsen. Utan allt för stora besvär började en bild växa fram av den man som Ulla-Maija lämnade krogen tillsamman med.

Ulla-Maijas sista vandring

Genom förhör och traditionellt polisarbete kunde utredarna följa Ulla-Maija i spåret och hamnade i ett gatukök på Kungsvägen. Där kunde det klarläggas att Ulla-Maija och en okänd man på fredagskvällen köpt korv och mos som de tagit med sig för att äta någon annanstans.

Snart nog stod det klart att den okände mannen följt med Ulla-Maija, i varje fall ända in i hennes bostadsfastighet.

Denna lördagskväll var en ovanligt illa vald kväll, i varje fall vid denna tidpunkt, för att obemärkt kunna följa en kvinna hem. Det berodde på att filmen Göta Kanal (eller Vem drog ur proppen?) gick på tv. Denna film slutade samtidigt som Ulla-Maija och den okände var på väg hem till henne. I klartext betydde det att alla hundägare omedelbart efter filmen rusade ut för att rasta sina hundar och flera iakttagelser kunde noteras.

Misstänkt identlfierades

Genom fortsatta förhör på Börsen kunde snart nog den okände mannen identifieras. Den okände var egentligen ingen okänd figur när väl hans identitet avslöjats. Han heter eller kanske man ska säga hette Ronny Eriksson. Ronny hade bytt tro och konverterat till islam och heter numer Abelmir Alia Birgandi. Men som sagt, då hette han Ronny Eriksson och var försöksutskriven från Karsudden. Dit hade han förpassats efter ett stort antal kvinnoöverfall och då rättspsyket ansett honom vara i