I den mörkaste vrå

By Luna Miller and Janna Eriksson

Efter två tuffa fall vilar Gunvor ut hos sin särbo Kjell på Gran Canaria. De underbara dagarna fylls av sol och värme, men redan efter några veckor börjar tillvaron kännas långtråkig och snart längtar hon efter nya utmaningar. Men man ska se upp med vad man önskar sig.

En tidig morgon blir Gunvor vittne till ett mordförsök i samband med en uppgörelse i den undre världen. Och när en skolkamrat till hennes unga vän Elin blir skjuten ställs allt på sin spets. Gunvor gör sitt bästa för att reda ut händelsen, men det väcker fler frågor än svar. Varför har August blivit skjuten? Är någon mer i fara? Vem kan man egentligen lita på? När hon inte hittar svaren vänder hon sig till den attraktive kommissarien Mateo Vega. Men trots hans hjälp är Gunvor och ungdomarna snart insnärjda i en kamp om liv och död.

Luna Miller debuterade som författare 2015 och har sedan dess gett ut både deckare och romaner. Flera av dem har blivit översatta till andra språk. ”I den mörkaste vrå" är tredje delen i hennes serie ”Fruängsdeckarna”.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Nov 3, 2022
• ISBN: 9789180005876

Luna Miller

Luna Miller (pseudonym) was born in Sundsvall, Sweden, had always dreamed of becoming a writer. But with a restless personality and a bit of a complicated life it took some time before she got there. It wasn´t until a few years after she turned 50 that she finished my first book. She writes crime stories in Nordic noir genre about Gunvor Ström, a woman in her sixties with some impressive aikido skills who has just changed careers to become a private detective.

Book preview

I den mörkaste vrå

Fruängsdeckarna del 3

Luna Miller

Copyright © Luna Miller, 2022

Omslag: Maria Borgelöv

ISBN: 978-91-8000-587-6

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

TISDAG, 3 JANUARI

1.

Gunvor satte sig upp i sängen med ett ryck. Det tog någon sekund innan hon insåg var hon befann sig. Hon hade vaknat så hastigt att drömmen hängt sig kvar. Men så hörde hon det igen. Samma ljud som väckt henne så abrupt. En hög smäll.

Hon var snabbt framme vid balkongdörren. Den stod på glänt som vanligt. Gunvor spanade ut mot den mörka stranden och den öde gatan nedanför innan hon tordes gå ut. Först såg hon ingenting. Allt verkade stilla. Men så plötsligt dök en man upp bakom hörnet på hotellet. Han såg ut att försöka skynda sig bort längs vägen som ledde till fiskehamnen. Men hans kraftiga haltande sinkade honom.

Så kom ännu en smäll. Gunvor ryckte till av det skarpa ljudet. Mannen föll ihop. Han blev liggande. Helt stilla. Gunvor höll andan. Hon vågade inte röra sig. Skytten var där nere någonstans. Kanske precis runt hörnet. Gunvor slöt ögonen några sekunder. Fokuserade på att lyssna. Men hon kunde inte höra något ovanligt. Bara ett svagt prassel från palmerna som vajade i havsbrisen.

Till slut tog hon mod till sig och smög långsamt fram till balkongräcket. Hon spanade ut mot den mörka stranden och följde sedan vägen systematiskt med blicken. Inte en själ i sikte. Förutom mannen som låg där nere. Hon försökte se om han gav ifrån sig några livstecken. Men han låg fortfarande helt stilla och det var för långt bort för att se om bröstkorgen hävde sig av andning. Gunvor lät i stället blicken fortsätta längs husraden på andra sidan vägen för att se om det fanns fler vittnen. Men det var mörkt och fördraget i alla fönster.

Gunvor hade just vänt sig om, för att gå in och ringa polisen, när hon hörde en bil starta. Hon kunde inte se den. Av ljudet lät det som att den befann sig på andra sidan hotellet och att den körde i väg i motsatt riktning. Snart var det helt tyst igen.

När Gunvor ringt polisen ställde hon sig på balkongen för att övervaka situationen. Gatan låg fortfarande öde, förutom den skjutna mannen. Hon var inte modig nog att gå ner. För trots att hon hört bilen köra i väg var hon orolig för att skytten fortfarande befann sig någonstans där nere.

Kjell hade sovit genom hela dramat. Hans ljudliga snarkande hördes från sovrummet. Hon hade just tänkt gå in och väcka honom när telefonen ringde.

God morgon, signora Ström. Det är kommissarie Mateo Vega. Kan du möta mig vid brottsplatsen om tio minuter?

Gunvor höll vare sig med om att det var morgon eller att den var god. Men hon svarade att hon skulle gå ner så snart polisen var på plats.

Hon skyndade ut på toaletten. Det grå håret var rufsigt och hon såg nyvaken ut. Hon sköljde ansiktet i kallt vatten och smörjde in sig med den nya, dyra krämen som utlovade färre rynkor. Med hennes 65 år var det troligtvis bara att vänja sig vid tanken på allt fler rynkor även om det tog emot. Efter att ha borstat håret och målat lite rött på läpparna var hon ändå ganska nöjd.

Allt kändes mycket tryggare när hon visste att kommissarie Vega var på väg. Hon hade mött honom på ett cocktailparty hos någon av Kjells vänner och fått hans telefonnummer. Han hade uppskattat att hon var privatdetektiv och hade sagt att han gärna träffades över en kaffe för att utbyta erfarenheter. Det hade ännu inte blivit av. Och nu hade de annat att tänka på.

2.

Kjell blev genast klarvaken när Gunvor berättat vad som hänt. Han klev upp och klädde på sig för att följa med Gunvor ner på gatan.

Det behövs verkligen inte. Kommissarie Vega är snart här. Gunvor protesterade trots att hon var tacksam över hans sällskap.

Kommer inte på fråga. Tänk om mördaren är kvar där nere. Du är faktiskt ett vittne. Det enda vittnet, vad det verkar. Kjell var orubblig. Jag ska inte störa. Bara vakta min älskling. Han smekte henne ömt över kinden innan han gick mot ytterdörren. Och så kan jag fixa kaffe. De öppnar snart nere på hörnan.

De hörde sirener i fjärran när de kom ut på gatan. Ljudet växte sig starkare och snart var det lilla torget i Arguineguín upplyst av utryckningsfordonens blinkade lampor. Gunvor fick genast syn på kommissarie Vega när han klev ur bilen. Han korsade gatan och kom fram till Gunvor och Kjell.

Vänta här. Jag kommer om några minuter. Sedan vände kommissarien dem ryggen och småsprang bort mot platsen där offret låg. Gunvor kunde inte låta bli att notera hans spänstiga steg. Han var vältränad för sin ålder. Inte för att hon visste hur gammal han var. Men hon gissade på ett par år yngre än henne själv, i början av 60-årsåldern.

Ambulansen var redan på plats. Men Gunvor kunde inte se vad som hände där borta. Det var för många poliser och polisbilar i vägen. Hon satte sig bredvid Kjell på en bänk på torget och väntade. Polissirenerna och blåljusen verkade ha väckt upp de boende runt torget. Lampor tändes i de omkringliggande lägenheterna och nyfikna ansikten blev synliga i fönster och på balkonger.

Det visade sig snart att Kjell hade haft rätt. Plötsligt tändes lamporna i kaféet på hörnan. Strax efter ställde señor Martinez, den korta och korpulenta kaféägaren, upp ytterdörren och tog några steg ut på gatan för att se vad som stod på.

Dubbel espresso?

Gärna.

Gunvor såg efter Kjell när han korsade gatan och hälsade på señor Martinez innan de båda männen försvann in i kaféet. När hennes blick letade sig ut över torget igen såg hon att kommissarie Vega kom gående mot henne. Trots den allvarliga situationen log han när deras blickar möttes. Det var ett charmigt leende. Gunvor kunde inte annat än konstatera att kommissarien var riktigt snygg. Sekunden efter skämdes hon för sina tankar. Både för att Kjell bara var några meter bort och för anledningen som gjorde att kommissarie Vega var här. Hon kunde ändå inte slita blicken från honom när han satte sig bredvid henne på bänken och tog fram ett knöligt cigarettpaket ur fickan. När han fått ut en cigarett, tänt den och dragit ett girigt bloss såg han på henne.

Vad såg du? Börja från början.

Gunvor beskrev hela förloppet i detalj. När hon var klar kunde hon inte hejda sin nyfikenhet.

Är han död? Hon nickade i riktning mot mannen som blivit skjuten.

Nej. Han är vid medvetande och har varit det hela tiden. Han är skjuten i axeln. Men eftersom han redan hade svårt att gå insåg han snabbt att han inte skulle hinna undan med ännu en skada som sinkade honom. Så han chansade och spelade död. Vilket skytten verkar ha gått på.

Han blev väl skjuten i benet först? Jag hörde tre skott och han haltade när jag fick syn på honom.

Kommissarie Vega tog ännu ett djupt bloss på cigaretten innan han svarade.

Han blev bara träffad av en kula. Men han har blivit skjuten i knäet vid ett tidigare tillfälle. Därav haltandet. Kommissarie Vega såg på henne. Hans blick var intensiv. Precis som hon mindes den från deras första möte. Ögonen var mörkt bruna och det var som att de såg rakt igenom henne. Det är ett vanligt sätt att varna och bestraffa de som inte gör som de ska. I kriminella kretsar, alltså. Om de inte rättar in sig i leden igen stryker de med nästa gång. Så med tanke på att han blev skjuten igen så har han troligtvis försökt lura någon som man inte bör lura. Någon man inte bör ha att göra med över huvud taget.

Uppgörelser i den undre världen, helt enkelt?

Ja, helt enkelt. Kommissarie Vega log mot henne. Märkligt sammanträffande att du blev vittne.

Ja, det verkar inte som att jag slipper undan trots att jag är på semester. Gunvor bemötte hans leende.

Men du såg inte gärningsmannen? Inte ens minsta skymt?

Tyvärr. Skytten måste ha befunnit sig på den här sidan av huset. Kjells lägenhet ligger runt hörnan, med utsikt över havet.

Jag förstår. Då behöver du inte komma in till stationen. Det här räcker för nu. Ditt vittnesmål bekräftar det händelseförlopp som brottsoffret beskrivit. Men det kan hända att jag behöver kontakta dig igen för kompletterande frågor. Okej?

Självklart.

Med det var deras samtal över. När Kommissarie Vega reste sig, nickade mot henne och gick tillbaka över torget följde hon honom med blicken. Han mötte Kjell och bytte några ord innan Kjell kom tillbaka och satte sig bredvid Gunvor på bänken. Han räckte över en pappersmugg med kaffe. De blev sittande en lång stund, medan morgonen sakta ljusnade, och följde polisens arbete. Ambulansen åkte i väg men poliser och tekniker blev kvar. Enligt vad Gunvor kunde bedöma var de noggranna och systematiska när de sökte av området.

ONSDAG, 4 JANUARI

3.

Elin huttrade till när hon klev av flygbussen utanför Arlanda. Klockan var halv sex på morgonen. Det var mörkt och kallt. När Elin lämnat Fruängen, någon timme tidigare, hade termometern visat på minus elva grader.

Kom nu ihåg hur det är här hemma. Mörkt och kallt, sa Elin till Nanna när de gick mot ingången.

Ja. Snart är det soligt och varmt. Nanna såg förväntansfull ut.

Nu var det äntligen verklighet. Det som de drömt om hela hösten. Klassresan. Elin hade inte märkt av någon vidare sammanhållning i klassen under de första två åren på gymnasiet. Men från den dagen de börjat prata om klassresan hade den växt fram. De hade hängt i biblioteket på håltimmarna. Först för att leta resa. Men snart hade vänskapen vuxit och de hade umgåtts allt mer. Elin var helt salig över att få ingå i ett gäng efter år av utanförskap i grundskolan.

Elin och Nanna var tacksamma över att Sammy tog på sig rollen som reseledare och såg till att alla förstod hur man skrev ut boardingcard och bagagetaggar, checkade in bagaget och passerade genom säkerhetskontrollen. Väl inne i utresehallen piggnade tjejerna till. Här var taxfreeförsäljningen i full gång trots den tidiga timmen. När det äntligen var dags att kliva på planet hade de hunnit köpa varsin ny mascara och provat så många parfymer att de i det närmaste tappat luktsinnet.

4.

Kjell sov fortfarande när Gunvor satte sig till rätta på balkongen med en kopp kaffe. Hon hade vaknat tidigt, som vanligt, trots att hon inte fått så mycket sömn föregående natt.

De hade blivit sittande på torget långt in på förmiddagen. Ryktet hade spridit sig snabbt. Boende och affärs- och restauranginnehavare i området hade samlats på torget. Nyfikna och förfärade över det som hänt. De var oroliga och undrande över varför det skett just här. Det spekulerades över om brottsoffret var från Arguineguín. Eller ännu värre – om gärningsmannen var från byn.

Gunvor hade fått beskriva det hon sett från balkongen om och om igen. Samtalen blev som terapi för henne och fick henne att slappna av. Hon var också väldigt lättad över att det inte var ett mord hon bevittnat. Att mannen faktiskt levde. Även om hans liv nog fortfarande stod på spel.

Hon såg ut över den steniga stranden och cementfabriken i fjärran. Dagen hade just börjat. Det var gryning. Om en kvart skulle solen gå upp. Men det hade redan börjat ljusna. Även den gamla fiskebyn, som växt sig till en ganska stor turiststad, började vakna. Gubbar, på väg till jobbet, skrek hälsningar till varandra från långt håll. Till synes utan en tanke på de som fortfarande låg och sov. Det var också en del turister i rörelse trots den tidiga timmen. Många började dagen med att jogga eller promenera. Med snabba steg passerade de på gatan nedanför lägenheten.

Kjell hade funderingar på att köpa ett radhus tillsammans med Gunvor. Han drömde om en egen liten täppa med möjlighet att odla. Han såg framför sig ett litet hus längre upp i bergen där det var lugnare. Att Arguíneguín var populärt bland turisterna var det ingen tvekan om. Det var det som lockat honom för några år sedan. Men nu hade han tröttnat.

Gunvor var både lockad och skräckslagen inför förslaget. Hon hade varit här i drygt fyra veckor nu. Firat både jul och nyår med Kjell. Underbara dagar där deras relation hade fått tid att utvecklas i lugn och ro. Gunvor hade börjat uppskatta glädjen i en gemensam vardag. Samtidigt hade hon inte mycket till övers för vare sig pensionärslivet eller charterturismen. Att trängas på gator och caféer med gubbar och tanter från norra Europa var inte alltid så kul. För att inte tala om hur det påverkade miljön när dessa massor åkte fram och tillbaka mellan sina hemländer och deras nya paradis. Hon förstod mer än väl att många skulle vara lycklig för det liv hon levde här. Hon förstod bara inte varför. Vad var det som lockade med att bara bada, sola, äta och dricka? En vecka kunde det kännas underbart. Kanske till och med två. Men sen? Vad var det för spännande med ett liv där varje dag var den andra lik? Där den största frågan var vad man skulle äta på kvällen. Där drinkarna var höjdpunkten på dagen. En sida av henne föraktade det här livet. Samtidigt var hon väl medveten om att hon var en del av det så länge hon var här. Ännu en sextioplussare på strandpromenaden.

Men framför allt var det fortfarande svårt för henne att helt släppa taget om sin relativt nya karriär som privatspanare hemma i Stockholm. Hennes framgångsrika år som kirurg hade fått ett snabbt och dramatiskt slut när hon på grund av åldrande och darrande händer varit nära att punktera pulsådern på en patient. Hon hade tvingats avbryta både operationen och jobbet. Med omedelbar verkan. Efter det var det som om hon klivit in i ett mörker där inget längre betydde något.

Det blev en vändpunkt när hon träffade Kjell. När hon sedan tog modet till sig och sökte extraknäck på en detektivbyrå hittade hon ny glädje i