Inte ens döden är din egen

By Kjell E. Genberg

"Kameran fokuserade på den unga kvinnans ansikte. Hon stirrade med vidöppna ögon mot linsen. Runt halsen satt något som liknade en behå hårt knuten."Under den årliga spelmansstämman i Bjuråker påträffas en flicka strypt på den obebodda holmen Lillön. Det är kriminalinspektör Kalle Westin själv som hittar flickan och tillsammans med sina kollegor på Hudiksvallspolisen får han i uppgift att utreda fallet. Problemet är bara att det är ingen som verkar kännas vid offret.Kort därefter anklagas en politiker för spioneri av en ung bedragare, vilket får Säpo att lägga sig i utredningen, samtidigt som kokainförsäljningen ökar kraftigt. Kan detta ha något att göra med att en polis blir beskjuten och att en man hittas mördad i ett ödehus? Fallen kulminerar med ett våldsamttillslag mot en känd hälsingegård.X-gruppen är Kjell E. Genbergs deckarserie om en grupp kriminalare inom Hudiksvallspolisen. Böckerna följer deras spänningsfyllda utredningar och privatliv.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 11, 2023
• ISBN: 9788728591932

Book preview

Kjell E. Genberg

Inte ens döden är din egen

SAGA Egmont

Inte ens döden är din egen

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 Kjell E. Genberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728591932

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Förord

Detta är en roman och ingen dokumentärskildring.

Därför har jag tagit mig vissa friheter med geografiska smådetaljer och med vissa delar av Hudiksvallspolisens interiörer.

Polisen organiserades om i hela landet för några år sedan och jag har lagt till en del förbättringar.

Varför X-gruppen? En serie bör heta något och utredarna är en grupp i en stad i Gävleborgs län vars länsbokstav är X. Personerna i berättelsen är fiktiva och alla eventuella likheter med verkliga människor oavsiktliga eller åtminstone nästan.

Författaren

Kapitel ett

I

Det var den tredje söndagen i juli. Solen sken, luften var ljummen och blåsten beskedlig när kyrkbåtarna lade till i Tåviken. Där släpptes prästen och övriga dignitärer i land för att vandra till kyrkan. Det var dags att inviga spelmansstämman i Bjuråker, landets största, och tredagarsevenemangen inleddes som alltid med gudstjänst i helgedomen med lagom lång predikan samt sång och musik av kantor Sonja Bibergell och menigheten.

Invigningstalet skulle därefter hållas av Sören Skars från scenen vid gammeldansbanan. Denne minister utan portfölj och chef för Reformstyrelsen var egentligen en 08, en människa av det slag som på bygden kallades nittionio eftersom man inte tyckte att de var fullt hundra.

Skars ägde en stor hälsingegård i Delsbo och där hade han tillbringat somrarna de senaste femton åren. Det var inte första gången han invigt Bjuråkersstämman. Likt de flesta politiker hade han en väloljad svada och hans tal var så fyllt av superlativer om socknen vid Norrdellen att de flesta förlät honom för att han var skriven i huvudstaden.

När kyrkoceremonin var över gick processionen mot Forngården. Den anfördes av spelmän, många i folkdräkt, från när och fjärran. På Forngårdens stora område fortsatte festligheterna med uppträdanden av allehanda slag. Spelmännen skingrades och beblandade sig med de många bland besökarna som tagit instrument med sig. I snart sagt varje buske uppstod musik.

Stämman har uppnått pensionsåldern, tänkte kriminalinspektör Kalle Westin. Det har gått över sextiofem år sedan den arrangerades första gången.

Han gillade att vara här. Därför anmälde han sig gärna som frivillig i civil polistjänst under dessa tre dagar. Hans jobb var att lösa de grova brott som kunde förekomma och som var mycket sällsynta. Under de år han gått här och mumsat ostkaka, kolbullar och stekt strömming hade han inte behövt anstränga sig över hövan.

Visst förekom både fylleri och slagsmål, mest framåt kvällen när gammeldansen kommit igång på banan och en modernare orkester installerat sig på logen. Detta var inte hans bekymmer. Ordningsvakterna och de få uniformerade poliserna klarade sådana incidenter med fermitet och klokhet.

Han vandrade förbi hantverksutställningen och bakstugan. Vid utgången hejade han på gamle majoren Assar Holmström som vaktat grinden i årtionden och skiljde fåren från getterna.

Som alltid var campingplatsen närmast stora vägen fylld av husvagnar, husbilar och rejält tilltagna tält.

Plötsligt hajade han till.

Över tälttak och vagnar svävade någonting.

En drönare.

Till polishuset på Norra Kyrkogatan i Hudiksvall hade det inkommit flera anmälningar från damer som legat nakna och solat på sina balkonger eller andra insynsskyddade ställen när det plötsligt dykt upp en drönare över dem. Flera var vettskrämda för att ha fått sin lekamen fotograferad för de många porrsajterna på nätet.

Min väninna råkade ut för det, förklarade en av anmälarna. Nu vågar hon inte ens gå ut för att handla längre. Hon tror att varenda människa har sett bilden.

Kalle Westin släntrade in bland turisterna. Utanför ett förtält satt fem personer i plaststolar och drack vin. Två var kvinnor och tre män. En av männen satt lite längre bort från bordet och spelade Drömmen om Elin på dragspel. Det lät inte alls illa men Kalle gick vidare.

Han fann drönarskötaren intill en stor husbil. Killen var i de sena tonåren och satt i en vilstol av det slag Westin tyckte var så svåra att få ordning på.

Ynglingen hade styrkonsolen i knät och i skuggan vid bilen stod en monitor som visade rörliga bilder från drönarens kamera.

Kalle stannade.

På skärmen syntes de människor han nyss passerat. Tydligen saknade manicken mikrofon. Trots att mannen spelade för full maskin blev resultatet stumfilm.

Han gick fram och visade sin legitimation.

Vad heter du?

Grabben verkade inte förvånad över uppmärksamheten. Han bugade lätt.

Martin Gyll.

Har du åldern inne för att få köra en sådan maskin?

Jag har fyllt arton, sa Martin. Han tog fram ett par papper ur den tygväska som stod vid stolen. Här är Transportstyrelsens tillstånd att framföra obemannat luftskepp och Länsstyrelsens för att få fotografera.

Kalle Westin stoppade tillbaka plånboken i innerfickan.

Du verkar förberedd, sa han.

Så klart, svarade Martin. Du är inte den förste snut som frågar.

Kalle hittade en stol vid husbilens ingång. Han drog fram den och satte sig bredvid monitorn.

Har du något emot att jag ställer lite frågor? Jag heter Kalle Westin och är kriminalinspektör från Hudiksvall. Är du ensam här?

Martin Gyll skakade på huvudet.

Mina föräldrar är på festplatsen och lyssnar på den gnälliga fiolmusiken, sa han. Själv föredrar jag elgitarrer. Just nu är jag mer koncentrerad på att lära mig köra manicken. Jag börjar bli rätt duktig om jag får säga det själv.

Han rörde på spakarna på konsolen och dragspelaren blev större.

Sänkte du drönaren? frågade Kalle. Det såg ut som att du rörde på en spak.

Nej, justerade bara zoomen på kameran. Jag vill ju inte skrämma livet ur dem.

Fantastiskt vad tekniken kan åstadkomma nu för tiden! utbrast Kalle Westin och menade det verkligen. Hur länge har ni varit i Bjuråker?

Sedan sent i går kväll.

Varifrån?

Vi bor i Gävle. Vi åkte hit efter att ha ätit middag. Varför alla dessa frågor?

Så där brukade det låta då och då. Kalle tog till standardsvaret.

Bara rutin. Om grabben talade sanning, vilket verkade troligt, var han oskyldig till att ha spanat på nakna damer. Dessutom verkar den här sortens maskiner intressanta. Hur lång räckvidd har den, till exempel?

Pojken sträckte på sig.

Det här är en dyr modell, sa Martin stolt. Många klarar bara några hundra meter, men den här kan jag köra kilometervis. Vill du se?

Gärna.

Martin Gyll lät maskinen stiga så högt han var tillåten att ta den, gjorde en sväng mot kyrkan, lät den flyga mot bondgårdarna och ut över Norrdellen. I en vik höll några badare på att stänka vatten på varandra. När de hörde ljudet såg de upp. En flicka vinkade mot drönaren och Martin fick den att vicka fram och åter. Då skrattade tösen och kände sig sedd.

Drönaren fortsatte ut över vattnet. En ö blev synlig i monitorns hörn.

Lillön, sa Kalle Westin. Namnet säger allt. Den lär vara obebodd.

Drönaren närmade sig.

Men inte obefolkad, svarade Martin. Det ligger en eka vid stranden. Dit kan jag köra men då är vi vid räckviddens gräns.

Han lät drönaren sänkas. Kalle såg att det låg ett par åror i den blå och vita roddbåten som låg uppdragen på den gräsbeväxta stranden,

Nu kan vi vända, tyckte Martin.

I monitorns kant såg Kalle något som fick honom att resa sig ur stolen.

Vänta! sa han. Styr in över gläntan.

Snuskgubbe, flinade Martin. Tror du inte att jag ser flickan som ligger där och solar naken?

Jag tror inte att hon solar, sa Kalle allvarligt. Då borde hon ha reagerat på att drönaren närmade sig. Kan du gå närmare?

Maskinen flög in i gläntan under trädnivå. Kameran fokuserade på den unga kvinnans ansikte. Hon stirrade med vidöppna ögon mot linsen. Runt halsen satt något som liknade en behå hårt knuten.

Martin Gyll blev blek och ryckte till. Han kom åt en kontrollspak.

Drönaren störtade och monitorbilden blev svart. Då hade Kalle Westin redan fått fram sin mobiltelefon och ringt våldsroteln i Hudiksvall.

II

Katarina Solberg stod tyst, nästan andaktsfull, vid kvinnan som låg naken på det frodiga gräset med vidöppna ögon riktade mot himlen. Där seglade små moln, fluffiga som ulltussar men dem såg hon inte.

Vem kan ha gjort detta mot dig? tänkte Katarina.

Hon gick ner på knä nära det svarta håret som flöt ut över gröngräset och betraktade den hårt knutna behån som åstadkom djupa spår i den dödas hals.

Kvinnan var ung, kanske bara arton, nitton är gammal. Kriminalinspektör Solberg fick en flashback som skickade henne tjugofem år bakåt i tiden. Då hade hon själv varit i samma ålder, vibrerande ung och med aptit på livet. För några timmar sedan hade denna för tidigt bortryckta kvinnovarelse känt likadant, hoppats på framtiden, kanske till och med på kärlek och lycka,

Den framtiden hade tagits ifrån henne, snabbt och brutalt.

Du är död och nu är din död min, tänkte Katarina vidare. Jag har ansvaret att ta reda på vem som gjort detta mot dig.

Den insikten skrämde henne. Flytta på dig!

Rättsläkare Solomon Kroons röst var brysk och Katarina lydde instinktivt.

Den gamle medicinaren tog fram diktafonen och började sin undersökning.

Flicka av asiatiskt ursprung ligger på rygg på gräsplätt på Lillön i Bjuråker, började han efter att ha läst in datum och klockslag. Runt hennes hals sitter en vit bysthållare hårt åtdragen …

Katarina hade sett nog och gick därifrån.

Det fanns inte så mycket polispersonal på ön vars storlek gjorde att den kanske borde kallas en holme. Den saken hade teknikerstyrkans chef Hasse Berlin bestämt redan vid genomgången på stranden nära Forngården där de fått vänta på att de rekvirerade båtarna kom fram.

Det räcker med några tekniker, doktor Kroon och ett par från våldet, sa han. Jag vill inte ha en massa bufflar som klampar omkring och förstör spår.

Medan ett gäng uniformerade spärrade av stranden – en nödvändighet eftersom de många polisbilarna lockat en stor del av festbesökarna från fiolgnället och buskspelet till den nya attraktionen – hade Katarina bestämt att ta med inspektör Adin Nicolic till fyndplatsen och gjorde därmed Kalle Westin besviken. Han fick i stället uppdraget att leda sökningen efter vittnen och den nödvändiga dörrknackningen på landbacken. Ett lik faller inte från himlen. En förövare och hans offer måste på något sätt ha tagit sig ut till ön. Eftersom ingen är osynlig borde någon ha uppmärksammat något.

Kalle Westin borde ha satt igång vid det här laget, tänkte Katarina och vände blicken från Lenina Jimenez som stod och fotograferade den upp- och nervända drönaren fem meter från kvinnokroppen. Teknikern lossade kameran från flygapparaten och lade ner den i en bevispåse. Filmen måsta analyseras. Martin Gyll hade filmat en del innan Westin fick honom att styra den mot ön. Något matnyttigt kunde ha fastnat.

Katarina såg närmare på den roddbåt som låg uppdragen på den gräsbevuxna stranden. Den var blå och vit. Gustaf Leander arbetade med att pensla årorna med fingeravtryckspulver på ställen där han inte redan sökt efter DNA.

Hon gick till honom.

Är inte det där en överloppsgärning? frågade hon och pekade på hålet i bottnen under förtoften. Den här ekan är inte sjövärdig. Ingen kan ha tagit sig hit i den.

Leander gjorde ett kast med ekorrhårspenseln åt hennes håll och skrattade gott när hon hoppade undan för att inte träffas av det starkt häftande kolpulvret.

Bättre för mycket än för lite, svarade han. Jag har sommarstuga på Hölick. Där har det legat ett vrak på stranden i ett par år nu. Både barn och vuxna brukar klättra ombord fast det är stor risk att båten faller ihop. Gamla ekor har en märklig dragningskraft på folk.

Katarina Solberg hörde Solomon Kroons tunga andhämtning bakom ryggen och vände sig om. Den gode doktorn hade lagt på sig några kilo sedan hans hustru dog i cancer för elva månader sedan. Hon hade den senare delen av sjukdomen levt i förvissningen att cancer gick att bota med cellgifter och långpromenader. Solomon hade tvingats med på vandringar runt Lillfjärden. Minst två varv varje dag. Det hade inte hjälpt. Katarina och de flesta av Solomons arbetskamrater deltog i hans hustrus begravning i Jakobs kyrka i Hudiksvall. Det hade varit mycket högtidligt och Katarina hade fällt en tår trots att hon aldrig känt kvinnan personligen. Musiken och kyrkoatmosfären fick alltid hennes tårkanaler att öppnas.

Solomon hade slutat promenera veckan innan hon avled på lasarettet där hon tillbringade sina sista dagar.

Nu har jag gjort mitt och vill i land, sa han.

Läkaren stod så nära att hon kände hans utandningsluft. Den innehöll en svag doft av alkohol men så vitt hon kunde avgöra var han inte märkbart påverkad.

Hur länge har hon varit död? frågade Solberg.

Inte så gräsligt länge. Likstelheten hade nått söder om midjan.

Katarina nickade. Hon visste att rigor mortis först drabbade de små musklerna i fingrar och käke innan den angriper de större musklerna. Men flickan hade blivit strypt, troligen kämpat emot så mycket hon orkat, något som gynnade likstelheten.

Det är ingen tidpunkt, Solomon, påpekade hon.

Han ryckte på axlarna.

Om man tar i beaktande luftvärmen i kombination med hennes kroppstemperatur skulle jag gissa på fem, sex timmar. Vad är klockan nu?

Katarina synade sitt armbandsur.

Kvart över fyra.

Han nickade.

Det kan nog stämma. Om hon kommit hit med en man för en romantisk herdestund kan nio- eller tiotiden stämma. Jag skulle då inte ha tagit hit ett fruntimmer tidigare än så utan beaktan att det kunde finnas dagg i gräset. Fast särskilt festligt kan de inte ha haft. Jag pratade med Hasse och här finns inte ett enda spår efter en färsk picknick. Allt han hittat är några veckogamla äggskal och ett par tomma ölburkar. Han noterade Katarinas uppfordrande blick. Ja, ja. Jag kan kanske lämna ett bättre besked sedan jag karvat i henne.

Lenina Jimenez hade varit och bytt några ord med teknikerchef Berlin.

Nu anslöt hon sig till Solberg och Kroon. Hon höll sin kameraväska i ett säkert grepp.

Jag behöver också komma härifrån, sa hon. Bilderna på vårt okända offer behöver bearbetas så att de blir lite aptitligare när de ska visas för folk. Det är ju nödvändigt med en identifiering om vi ska komma någon vart.

Motorbåten som alla åkt med till Lillön hade återvänt till land. Nu låg den och guppade stillsamt vid en brygga en bit från Friggesunds brandstation. Katarina tog upp sin mobil. Hon hade inte sett till Adin på nästan en timme. Därför ringde hon honom och han svarade på första signalen.

Var är du? frågade hon.

På väg tillbaka, svarade kriminalinspektör Nicolic. Jag har kollat alla landningsbara stränder utan att hitta några tecken på att båtar lagt till. Dessutom har jag sicksackat genom hela ön för att kolla om här finns fler offer. Det enda jag hittat är en död kråka. Inget färskt lik heller. Men det skadar inte om det görs ett rejält sök när fyndplatsen är ordentligt genomgången.

Bra. Då skulle jag tro att vi också kan lämna och ge plats för fler tekniker. Katarina såg på Solomon Kroon. Den döda ska väl också till stan?

Både Kroon och Jimenez nickade.

Jag är hos er inom tio minuter, lovade Adin Nicolic.

Lenina kontaktade skepparen i Friggesund och motorbåten lämnade bryggan samtidigt som Adin blev synlig i skogsbrynet. Han gick förbi kollegerna som stod vid båten och hukade sig ner vid gräskanten som nådde ända fram till vattnet.

Här har någon lagt till, sa han.

Vi vet, svarade Lenina. Märkena är plåtade och mätta. Hasse har dem på sitt rutade papper. Hon kastade en blick mot båten som närmade sig. Vi får ta oss ombord en bit härifrån.

Det var så grunt mellan tallarna där motorbåten skulle lägga till att skepparen blev tvungen att lägga ut två plankor för att sjukvårdarna skulle ta sig i land med båren. Katarina lät Adin, Solomon och Lenina gå ombord först. Medan ambulanspersonalen försiktigt och under överinseende av Hasse Berlin tog hand om den mördade flickan och noga täckte över henne frågade hon vilka tekniker som skulle skickas till Lillön när liket kommit i land.

Alla kan komma, svarade Berlin. Grovsorteringen är gjord. Nu är bara finliret kvar. Vi vet fortfarande inte hur stor den här brottsplatsen är.

Katarina klev ombord sist av alla. Plankorna drogs in och de var på väg.

I Friggesund väntade ambulansen och de tekniker som nu skulle börja jobba. Katarina och de övriga fick lift med en målad bil till sina egna fordon som stod innanför avspärrningarna en bit från Forngårdens campingplats.

Där stod bara ett fåtal nyfikna kvar. Från festplatsen hördes musiken igen.

Solomon Kroon gick mot sin lilla franska bil. Katarina skyndade efter.

Är det inte bättre att du åker till stan med någon av de uniformerade? sa hon. Jag kom hit i en målad bil så jag kan köra din bil tillbaka.

Han såg förvånat på henne.

Varför det?

Du har druckit, svarade hon allvarligt.

Erkännes. Varje morgon dricker jag en skvätt whisky. Det är bra för hälsan och gör att jag slipper uppsöka kolleger. Kroppen förbränner två centiliter alkohol i timmen. Inte ens när jag körde hit hade jag straffbar promille.

Verkligen? Du luktade sprit ute på ön.

Det är ert fel. Jag satt på verandan i godan ro med mitt kaffe när jag kallades ut till det här eländet. Jag hann aldrig borsta tänderna.

Menar du allvar? sa hon skeptiskt.

Lita på mig, sa han med ett leende samtidigt som han trängde in sin bastanta kropp i den lilla bilen. Jag är läkare. Till och med medicine doktor.

Katarina såg bekymrat efter honom när han körde ut på vägen. Hon blev lite lugnare när han försvann i riktning mot kyrkan utan att vingla det minsta.

III

I närheten av Forngården fanns inte så många hus där man kunde knacka dörr. En bit från kyrkan låg ett par bondgårdar så dit skickades poliser liksom till byn Västansjö där det också fanns hus med utsikt mot Norrdellen. Mest folk fanns det på campingplatsen.

Dem tog Kalle Westin själv hand om tillsammans med ett par konstaplar från Delsbo och Hög.

Kriminalpolis Westin besökte husvagnar och tält tills han blev svettig och trött i benen innan han äntligen fick napp. En uttråkad tonåring satt i gräset utanför ett förtält och läste en serietidning. Han tittade upp när Kalle presenterade sig och viftade med legitimationskortet,

Snut? frågade han och fick en intresserad glimt i blicken.

Just precis. Kalle heter jag. Vad heter du?

Billy Olofsson. Egentligen William men i Amerika kallar sig alla som heter så Billy. Han kastade ifrån sig tidningen. Vad har hänt? Jag såg en massa polisbilar på vägen.

Det stod en stol inne i förtältet. Kalle Westin tog ut den och satte sig i solskenet intill grabben.

En tjej har blivit skadad på en ö ute i sjön. Någon gång vid åtta, niotiden i morse. Vi söker folk som har sett något. Har du?

Billy skakade på huvudet och pekade mot husvagnen.

Då sov jag fortfarande. Men morsan var och tog ett morgondopp. När hon kom tillbaka muttrade hon om att hon blivit irriterad på något. Jag var nyvaken och brydde mig inte om att fråga vad som stört henne.

Det låter intressant. Var är din mor nu?

Inne på Forngården, förstås. Hon gillar knätofsmusik. Han såg skarpt på Kalle. Begriper du hur någon kan göra det? Jag följde med henne i går och stod ut i tio minuter.

Kalle Westin skrattade.

Jag känner flera ungdomar som tycker som du, sa han diplomatiskt. "Jag behöver namn och beskrivning på din mor så att jag kan gå dit och